Här är en kort Skräck/Halloween berättelse jag nyss skrev. Den är inte lång men jag hoppas att ni kommer tycka om den ändå
here we go:
Det som en gång fanns försvinner aldrig
Spoiler:
Tryck här för att visa!De hade bestämt sig för att gå till det öde mentalsjukhuset som låg några hundra meter ifrån där de bodde. Det var Halloween och de tänkte passa på då. Innan hade de mest varit rädda för stället, men nu var de mer nyfikna på vilka hemligheter stället ruvade på. Det var en klar kväll, kyligt dock, men stjärnorna lyste på himlen. De gick förbi ett helt gäng barn som gick bus eller godis. De var för stora för sånt där nu, även om de kunde sakna det ibland.
De hade hört så många historier om sjukhuset. Hur det hade varit många där som lidit ordentligt, som hade dött på väldigt hemska sätt eller folk som kom in men aldrig kom ut därifrån.
Nån hade hört från någon som överlevt, som kommit ut. Den personen hade hållit sig så långt borta från sjukhuset som möjligt. De förstod varför, vem skulle inte göra så om de va tvugna att va instängda på ett sånt här ställe?
De kom fram till sjukhuset. Dörren var öppen. Den hade varit igenbommad för många år sen, men efter att så många unga hade kommit dit för att busa och ha sig och brytit upp dörren, och ingen hade brytt sig om att göra något åt saken, så hade det stått öppet. Många unga hade kommit hit som sagt, men många hade hållit sig långt borta ifrån det.
De gick in i byggnaden. Den var större än vad de hade trott. De möttes av ett enormt rum som måste varit stora entren, där det fanns spår av en reception, några väntstolar och trappor som nog hade lett till avdelningar där patienterna låg.
De splittrade på sig, de skulle skicka ett sms till varandra om de hittade något specillelt.
MIloo gick upp för en av trapperna. Den trapp som var störst. Den borde leda till något större ställe tänkte hen.
Hen kom fram till en dörr som ledde till en lång korridor. På dörren sto det "Avdelning 2". Miloo prövade att öppna dörren. Den gick upp efter ett tag, då Miloo fick kämpa lite för att få upp dörren.
Hen klev in genom dörren och in i korridoren. Det första hen såg var ett stort rum som verkade varit ett kontor. Det stod ett skrivbord i mitten av vänstra väggen, och där fanns även en stor bokhylla full med mappar och kartonger som verkade innehålla papper av alla dess slag.
Minoo tog ner en av lådorna. Hen öppnade locked och såg att där låg en gammal gammal dagbok.
Hen tog upp den ur lådan och började att läsa:
20 April 1903
Han förrådde mig. Han som jag litade mest på förråde mig. Han hade sett till att jag blev inspärrad på det här dårhuset. Jag är inte galen, jag vet att jag inte är galen. Allt jag ser och hör är verklighet. De andra låssas bara inte om att de hör och ser det jag ser.
Jag är inte som de andra här. De går runt och skriker, pratar för sig själv - DE är galna, inte jag!
Nu måste jag sluta - är tydligen medicindags. Jag vill inte, rädda mig någon?
14 Oktober 1903
Jag vet inte ens vem jag är längre, eller var jag är. Var är jag? vem är jag? Något hände, minnst jag, tror jag. Eller? Har jag drömt allihop`?
Jag minns ett rum, en stor spruta. Kan ha funnits något mer där. Något som såg ut som en spik. Men sen minns jag ingenting. Folk säger att de känner mig, att de vet mitt namn och att de träffat mig förut. Men jag minns ingenting.
Hittade denna dagbok under min säng, tror det var jag som skrev i den? Eller?
Vem pratar jag om? Vem förrådde mig?
Tydligen såg jag något okså, och hörde. Men jag kan inte minnas vad det var.
Nu hör jag ingenting, ser ingenting. Jag tror inte ens jag känner någonting längre.
Idag fick jag reda på att jag är gift och har barn. Hah, jag? Tydligen var det de som hade kommit på besök idag. Dessvärre vet jag fortfarande inte vad de heter.
Flera sidor var borta. Det var inte många kvar. Hen bläddrade förbi några sidor som tyvärr inte gick att urskilja vad som stod där. Det hade försvunnit, mest troligt för att det var så gammalt. Kanske hade det förstörts av regn, vatten eller något. fukt kanske.
Sista sidan var däremot hel, Minoo började läsa den:
31 Oktober 1903
Jag sitter i en stor vit stol och tittar ut genom fönstret. Tydligen sa någon att det är en vacker dag, men jag kan inte se det. Jag ser bara mörker, saker som inte borde vara där. Jag är inte blind, däremot ser jag inte det alla andra ser.
Jag är galen.
Kan man leva så här? Kan man det?
Igår frågade jag de röda ögonen om man kunde det. Ögonen viskade nej, det kan man inte.
31 Oktober 1903
Idag hoppade hon mot sin död. På något oförklarligt sätt hade hon fått upp fönstret och hoppat. I fallet hade hon ropat hejdå, till vem eller vad visste ingen.
Kanske var det till livet?
Det fick jag aldrig reda på.
Stackars mamma. Att hon skulle råka ut för lobotomi.
31 Oktober 2016 Klockan 20.34
Jag är fortfarande här, mig blir ni inte av med
Minoo slängde ifrån sig dagboken. Det var dagens datum, och hens klocka stod på 20.35. Det hade alltså skrivits för en minut sen. Hen hade inte sett det först, så det hade kommit medans Minoo läste.
Minoo lämnade rummet fort, hen måste visa detta för sina vänner. Minoo mötte en av dem i trappen, som kallade på resten. Minoo sprang först och de andra kom efter, det här skulle de aldrig tro om hen bara berättade, de måste uppleva det själv.
När de kom in i rummet var dagboken inte där Minoo hade lagt den. Istället stod där en kvinna, med dagboken i handen.
Hon tittade upp på Minoo, och log.
- Vad var det jag sa?
helt rätt! Sista ät mamman! Den från 2016
Mugglarportalen