Ingen utväg (En Remus Lupin oneshot)

‘’De är döda.’’ ‘’De blev hittade.’’ ‘’De är mördade.’’ ‘’De blev förrådda.’’
‘’Lily och James Potter är döda.’’ ‘’Lord Voldemort är borta.’’ ‘’Pojken som överlevde.’’
‘’Sirius Black förrådde James och Lilys Potter.’’ ‘’Sirius Black är gripen.’’ ‘’Peter Pettigrew blev mördad av Sirius Black.’’ ‘’Harry Potter har räddat oss.’’

Remus la ner koppen med det kalla teet för han hade inte kunnat dricka det. Han stirrar rakt ut i luften och försöker förstå vad som hänt men det är omöjligt. Han har inte slutat skaka sedan han nåddes av beskedet att James och Lily var döda och hans ögon var ömma likaså hans händer som han bankat mot väggarna när han fått en klarare bild av vad som hänt.

James som alltid funnits där fanns inte längre. James hade alltid varit en varm person; både som person och fysiskt. Han hade alltid funnits där och kommit på dem dummaste skämten men även dem klokaste råden. Han hade varit impulsiv, modig och lojal. Alla som lärt känna honom kunde vittna om hans enorma generositet, värme och vilken fantastisk far, vän och make han var. Det han förmodligen var stoltast över med sig själv var hans tillit till sina vänner och tragiskt nog var det det som blev hans stora fall. Remus ville inte tänka på hur hans en gång varma vän var borta och hur hans kalla livlösa kropp skulle inom kort begravas och att han aldrig skulle få höra hans skratt eller höra honom skryta om Harry. Han skulle aldrig få känna sin väns värme igen.

Lily. Smarta, snälla och envisa Lily. Hon hade haft såna planer inför framtiden och hade alla förutsättningar, men livet är ibland hårdast mot dem som inte förtjänar det. Hon var för godhjärtad och modigare än någon annan enda tills slutet. Remus kunde inte förstå hur även hon var borta.

Remus hade hört hur båda hade dött och hans hjärta brast mer och mer för varje gång han tänkte på det men det var det värt. Deras mod och kärlek var värt att tala om och tänka på men som han önskade att det inte behövde vara hans vänner som dog. Som blev mördade. Som han önskade att allt detta skulle vara en lång och smärtsam mardröm som han kunde vakna ur.

Remus ser ner på sina darrande och skadade händer. De var fyllda med gamla ärr precis som resten av hans kropp och tills nu hade han kunnat titta på dem utan att känna ensamhet för hans vänner hade alltid funnits med honom under hans förvandlingar, men nu var han ensam. Hans huvud var fullt med röriga tankar och hans kunde inte kontrollera sig själv. Hans tankar går till en annan vän han misst: Sirius.

Sirius, Sirius som alltid varit den som kunde få en att le när allt kändes hopplöst, Sirius som han studerat timtals med och Sirius som han trodde var hans lojalaste vän hade förrått dem. Förrått Lily och James. Förrått Harry. Förrått Peter. Förrått alla. Förrått honom. Han skulle sitta resten av sitt liv i en cell i Azkaban och hans en gång stiliga utsida skulle matcha hans ruttna insida. Remus svor att han aldrig någonsin skulle hälsa på honom eller förlåta honom för hans svek.

Om Remus ändå hade varit modigare, smartare och starkare som hans vänner. Han borde ha insett att Sirius inte gick att lita på och han borde ha kunnat se vad de andra inte såg. Han borde ha gjort så mycket mer men nu var det försent.

Remus reser sig upp men hans ben ger vika och han lyckas ta emot sig själv. Han förblir sittandes på knä framför sitt slitna matbord och börjar hulka igen för känslorna tar över. Han kunde inte se en utväg. Hur skulle han någonsin kunna le igen? Hur skulle han någonsin kunna känna sig det minsta okej?

Även Peter var borta. Peter som till ytan verkade vara en liten mes i jämförelse med James och Sirius och åh som han såg upp till dem. Men Peter var mer än vad hans yttre speglade för även han var modig; modigare än Remus någonsin kunnat drömma om. Han hade vågat konfrontera Sirius och även om det var dumdristigt så var modigt. Han hade alltid haft det inom sig och alltid haft mer att erbjuda än vad någon hade kunnat ana. Remus önskar att han visat mer tacksamhet åt sin vän men det var försent.

Allt var försent. Det fanns inget som kunde ändra vad som hänt och det fanns inget som kunde ta honom tillbaka till när allt var bra. Det fanns ingen utväg ur mörkret och han skulle hela sitt liv få leva med skuldkänslorna över att inte kunna ändra något av det som hänt. Han skulle sakna James och Lily och han skulle gå miste om att se sina vänner växa som personer och föräldrar och han skulle gå miste om att se deras son växa upp med sina föräldrar. Han skulle sakna Peter och Remus hatade sig själv men han skulle sakna Sirius, eller åtminstone den Sirius han trodde att han var. Han ville kunna berätta om sina vänner men vem skulle han kunna göra det för? Han fruktade att deras minne en dag skulle vara bortglömt bland andra och att han var den enda som skulle minnas dem för dem de var och inte bara som föräldrarna till pojken som överlevde, mannen som blev mördad när han stod upp för sina mördade vänner och mördaren. Skulle någon minnas deras namn om fem år? tio år?

Remus skulle göra det. Han svor att han skulle anstränga sig för att aldrig glömma en detalj om dem. James, Lily och Peter skulle leva vidare i hans minne och hjärta. Han skulle tänka på deras röster, deras skratt och allt som hade med dem att göra varje dag oavsett hur ont det gjorde och hur mycket saknaden än brände inom honom. Det var allt han hade kvar av dem. Remus liv var förändrat för alltid och han kände sig mer vilsen än någonsin, men han kunde inte ge upp. Han var tvungen att fortsätta för deras skull. Han skulle leva sitt liv för dem.


-------
Hej jag skrev denna idag och tänkte varför inte publicera den här. Jag har tidigare publicerat lite berättelser här under ett annat namn för länge sen men är lite rostig så publicerar denna under detta namnet. Hoppas ni tyckte om den.

Fint och inlevelsefullt om hur Remus måste ha känt sig när det hände.

Han skulle sakna James och Lily och han skulle gå miste om att se sina vänner växa som personer och föräldrar och han skulle gå miste om att se deras son växa upp med sina föräldrar. Han skulle sakna Peter och Remus hatade sig själv men han skulle sakna Sirius, eller åtminstone den Sirius han trodde att han var.

Förstår så väl hur han tänker om Sirius här, att han ändå på ett sätt saknar honom. Och det är också lätt att förstå Remus beslut att leva vidare och kämpa på. Fint skrivet!

Tack så mycket blir superglad över att du gillade det ♥

Så reagerade jag när jag läste berättelsen! Du är superduktig på att skriva!
Den var jättebra, och jag blev rörd när jag läste om Remus känslor. Man förstår att han är ledsen, förvirrad och skuldmedveten, men jag tycker inte han ska anklaga sig själv. Du är som sagt suverän på att skriva! Håller med Avis Fortunaei allt hon har skrivit!

Lite tips bara, om det är okej.

Remus la ner koppen med det kalla teet

Jag skulle vilja byta ut det röda ordet, så det låter bättre. OBS! Jag menar inte att vara elak! Jag vill bara hjälpa dig.

Remus ställde ner koppen med det kalla teet

Tack så mycket för din kommentar och feedback! Jag tar gärna emot konstruktiv för att förbättras