Snälla älska mig

Nymphadora Tonks hela kropp darrade. Hennes tårar rann ner för kinderna och hur hon än försökte dämpa sina snyftningar kunde inte hennes trasiga hjärta sluta värka eller hennes tankar skrika. Hennes hår och utseende som hon med sådan enkelhet kunde styra vanligtvis skiftar okontrollerat för hon hade tappat kontrollen. Hon kände sig så liten och maktlös och allt hon ville göra var att vara åtta år igen och kunna krypa upp i sin mammas knä.

Hon visste inte för aldrig tidigare hade hon upplevt en sån hjärtskärande smärta som hon gjorde nu. Givetvis hade hon fått sitt hjärta krossat förut men den smärtan gick inte att jämföra med den hon kände nu. Innerst inne visste hon alltid att hon inte hade haft någon chans men hon hade inte kunnat låta bli att önska. Hon är ju människa trots allt. Men hon var tvungen att inse att hennes dröm enbart var en dröm och det var dags att vakna.

Remus hade inte sett förskräckt ut eller reagerar starkt när hon berättade om sina känslor för honom. Istället hade han blundat, suckat och sedan förklarat så pedagogiskt för henne att hon inte kunde låta bli att känna sig som en dum skolflicka som blivit förälskad i sin lärare. Hon hade lust att bli argt på honom för att han pratade med henne på ett sätt som fick henne att känna sig så ung för i nuläget var det de sista hon ville känna sig. För det var ju det som gjorde att han inte kunde älska henne.

‘’Jag är för gammal.’’
‘’Jag bryr mig inte.’’
‘’Jag har inget att erbjuda.’’
‘’Jo det har du.’’
‘’Nymphadora snälla förstå’’
‘’Kalla mig inte det.’’
‘’Tonks…’’
‘’Om du inte känner något för mig säg det rakt ut. Jag är en vuxen kvinna och kan ta det men jag kan inte stå här och höra på bortförklaringar som inte har något värde i sig.’’
‘’Tonks, jag är för gammal, jag är en varulv, jag har inga pengar och jag har inget jag kan erbjuda dig för att ge dig det du förtjänar.’’
‘’Det är inte upp till dig att säga vad jag förtjänar och inte. Det är dig jag vill vara med’’

Hon hade inte orkat lyssna på vad han hade och säga därefter för hon kunde läsa av hans trötta blick att det inte spelade någon roll. Han var alldeles för snäll för att krossa hennes hjärta medvetet så istället för att säga sanningen så försökte han lägga fram det på annat vis men hon visste att det inte betydde något. Han ville inte ha henne. Han ville inte vara med henne och han kunde inte älska henne.

Tonks försöker samla sig och lyckas efter om och men resa sig upp på fötterna för att gå till kranen och ta ett glas vatten. Hon hade blivit uttråkad av allt gråt och ett brustet hjärta var inte tillräckligt med smärta för hennes huvud bultade och ögonen sved. Hon drack glas efter glas men insåg snabbt att han behövde något starkare än vatten; något som kunde dämpa smärtan så hon gick med bestämda steg till skåpet hon hade en flaska med det finaste mugglar-champagnen hon hade hittat och tänkt att spara till ett läge värt att fira, men nu kunde hon inte ens tänka sig ett sådant läge så flaskan öppnas och öppningen förs till hennes läppar. Klunk efter klunk tills hon blir illamående och sätter sig återigen på köksgolvet.

‘’Helvete’’ säger hon och slår med näven i golvet så flaskan skakar till och hon håller sina handflator för hennes ansikte och slår om och om igen medan hon svär för sig själv.

Hur kunde hon varit så korkad? Hur kunde hon någonsin trott att hon hade en chans med Remus? Han hade pratat så mycket om att han inte hade något att erbjuda men hon då? Hon var för ung för att ha några livserfarenheter av värde. Hon var impulsiv, stundtals envis, klumpig och jobbade för ministeriet som gjorde hans liv svårare. Hon hade inga problem med att han var varulv och han visste det, men kunde hennes närvaro vara en ständig påminnelse för honom om hur han var diskriminerad? Oavsett så hade hon ingen chans. Hon hade aldrig det.

Hon tömmer flaskan med rinnande tårar och hon bryr sig inte längre om grannarna hör hennes högljudda snyftningar. Låt hela världen höra dem för hennes hjärtesorg var den värsta smärtan hon upplevt.

…
Hon hade försökt att finnas för Remus på det mest lämpliga sätt hon kunde men hur tröstar man en man som förlorat sin sista bästa vän? Sedan Sirius död hade Remus hållit sig stark för Harry men ingen kunde gå miste om hur han med nöd och näppe höll ihop. Han hade så småningom börjat hålla sig undan och gjorde allt mer uppdrag för Fenixorden.

Tonks hade försökt släppa taget om hennes känslor för honom men hon hade insett att hon inte bara var stundtals envis utan konstant envis. Hon var inte heller dum eller blind för hon kunde märka att Remus undvek henne och hon var fast besluten om att han inte skulle få dra sig undan. Om hon inte kunde bli älskad av honom ville hon åtminstone bli respekterad av honom och hon vägrade bli ignorerad för i dessa tider behövde man alla allierade man kunde få. Så hon stoppade honom första stund som hon hade möjligheten.

Det var en regnig och stormig dag som Fenixorden hade ett möte men under hela mötet var Tonks mer disträ än hon hade önskat men det var första mötet som Remus närvarat på och hon kunde inte släppa blicken från honom och höll ögonkontakten när deras ögon möttes. Remus tittade snabbt bort men hon gav inte upp. Hon skulle prata med honom efter mötet.

När mötet var slut så reste hon sig och välte sin stol på vägen och kände hur alla blickar vändes mot henne; inklusive Remus. Han försökte smita diskret iväg men hon hann stoppa honom.

‘’Sluta ignorera mig.’’ säger hon bestämt.
‘’Jag har inte ignorerat dig Tonks.’’ säger han mjukt.
‘’Du behöver inte dalta med mig. Du behöver inte känna något för mig men vi sitter i samma båt och kämpar för samma sak så vänd inte ryggen åt mig.’’ säger hon och håller ett stadigt grepp om hans handled.
‘’Det är inte lätt för mig heller Tonks.’’ säger han tyst och hon hoppar till.
‘’Jag vet att förlora Sirius varit hårt för dig. Hårdare än för någon annan, men jag finns här för dig.’’ säger Tonks och tar ett steg närmre mannen framför sig.
‘’Jag kan inte Tonks. Det skulle inte fungera’’ säger han och hon inser att de inte längre pratar om Sirius.
‘’Det vet vi inte. Vi vet inget förrens vi har testat.’’
‘’Jag vet.’’
‘’Du må vara mer erfaren och klokare men du är inte allvetande. Du vet inte allt Remus. ‘’ säger hon irriterat.
‘’Förlåt Tonks.’’ säger han och trycker till hennes hand innan han vänder sig om och går ut i stomen.

När Tonks kommer hem låter hon frustrationen hon känner utlösas och hon kan inte låta bli att vråla irriterat och smälla till väggen närmast henne så en av hennes tavlor faller ner. Hon går förbi den och öppnar sitt skåp med ett flertal flaskor. Hon tar den närmst och dricker rakt ut.

‘’I mugglarvärlden finns det anonyma grupper för alkoholister.’’ grymtar en röst bakom henne och hon ser att Monsterögat har kommit obemärkt in.
‘’ Dem har ringklockor också, precis som vi.’’ säger hon och ställer ner sin flaska.
‘’Ingen, varken man eller kvinna, är värd att skaffa alkoholproblem för, Tonks.’’ säger han och ser på henne med en faderlig blick.
‘’Jag har inget alkoholproblem.’’ säger Tonks envist.
‘’Nej men du är på god väg.’’
‘’Ville du faktiskt något eller kom du hit för att ge mig en oönskad lektion?’’ säger hon och skäms när rösten spricker.
‘’Jag har varit din lärare och mentor i flera år och jag skulle önska att tänka att jag också kanske är en vän. Som alla dessa roller kan jag se att du inte mår bra.’’ säger han mjukare än någonsin.
‘’Nej jag är inte okej.’’ säger hon samtidigt som tårarna börjar rinna.
‘’Jag är inte heller en stilikon men du har verkligen låtit dig förfalla.’’ säger han och går mot henne.
‘’Vad menar du? du är ju min stora modeikon.’’ säger Tonks och skrattar till för första gången på länge.
‘’Tonks, det är dags för dig att ta dig samman.’’säger Monsterögat.
‘’Ja jag vet men jag vet inte hur.’’ säger Tonks svagt.
‘’Du gör det du är bra på’’ säger han.
‘’Att välta saker?’’
‘’Var en auror. Gör ditt jobb och gör det väl.’’
‘’När blev du så faderlig?’’
‘’Bli inte van vid det. Jag vill ha tillbaka min bästa auror.’’
‘’Din bästa?’’ säger hon och höjer ögonbrynet.
‘’Nu räcker det med finkänslighet. Ta dig samman och gör ditt jobb. Du är förbaskat bra på det och det skulle vara meningslöst att gå miste om det för att Remus Lupin inte är förälskad tillbaka’’

Så det var det hon gjorde. Tonks steg upp varje morgon, utförde sina uppgifter och efter ett tag kändes det enklare. Hennes känslor för Remus hade inte svalnat och hjärtat sved varje gång hon tänkte på det men hon visste att det kunde finnas en minimal chans att han kunde älska henne med men hon visste också att oavsett så skulle hon vara okej; med eller utan honom.

Efter att Bill blivit attackerad av Fenrir Grårygg och Dumbledores död så hade allt förändrats. Remus hade inte direkt givit efter sig eller medgivit att han hade känslor för henne men han var återigen den varma Remus hon blivit förälskad i från början. Hon blev bara kärare och kärare i honom för varje dag och han hade gått med på att spendera mer tid med henne.

Hon stress städade sin lägenhet för fullt för han skulle komma närsomhelst. Hon hade gjort att för att själv se proper ut men hon visste inte om det var tillräckligt. Hon sprang till sitt lilla sovrum och såg sig själv i spegeln. Hon sneglade på galgen med kläderna hon skulle ha på sig på Dumbledores begravning och bytte sedan om.

Remus kom tio minuter senare och när hon öppnade dörren så slog hennes hjärta ett extra slag. Han hade inte mycket men han var allt hon kunde önska sig. Hon steg åt sidan och släppte in honom och hans såg sig omkring.

‘’Du har ett fint hem’’ säger han för att bryta tystnaden.
‘’Tack’’ säger Tonks och förstår inte varför hon inte kan prata.
‘’Jag har funderat’’ säger han efter ett tag och deras blickar möts.
‘’Okej.’’ säger hon och han ler.
‘’Jag har inte mycket att erbjuda dig, men det jag kan erbjuda dig är mitt hjärta. Det är ditt helt och hållet.’’

Om det inte vore för att hon visste att det var omöjligt hade Tonks varit övertygad om att hennes hjärta slutat slå och att hon dött och kommit till himlen. Hon har tappat talförmågan helt och istället för att svara honom så slänger hon sig om hans hals och trycker sina läppar mot hans. Hon känner hur han tvekar men ger efter snabbt och hon har aldrig känt sig så lycklig som hon gjorde just då.

‘’Jag tror jag älskar dig’’ viskar hon och trycker sin panna mot hans.
‘’Jag tror jag älskar dig med’’ viskar han tillbaka.
‘’Snälla älska mig’’ säger hon och de båda skrattar.
--------
Skriven idag. Hoppas någon gillar den.

Precis som i din Remus Lupin-oneshot, är det väldigt starka känslor och du skriver med stor inlevelse och tydliga bilder. Tonks känslor går rakt genom skärmen!

En annan sak jag gillar är hennes och Moodys dialog. De har en speciell relation där de 'käftar' med varandra och du fångar det bra:

‘’I mugglarvärlden finns det anonyma grupper för alkoholister.’’ grymtar en röst bakom henne och hon ser att Monsterögat har kommit obemärkt in.
‘’ Dem har ringklockor också, precis som vi.’’ säger hon och ställer ner sin flaska.

Roligt med mycket liv och läsning här på forumet under påskledigheten

Precis som berättelsen om Remus, blir jag väldigt rörd när jag läser denna! Jösses, jag tror ärligt att det sved bakom mina ögonlock! Se det som något positivt. En text ska framkalla alla sorters känslor, eller vad säger du, Avis Fortunae?

Tänk på att ha några komma-tecken lite här och var, samt efter samtalen, ifall du inte ska ha utropstecken, eller frågetecken.
I övrigt är berättelsen jättefin. ♥

Tack så jättemycket ♥