Flykten

Hjärtat dunkar uppe i halsgropen på Peter Pettigrew som i ren och skär panik skyndar sig omkring i sin lägenhet. Han måste få undan alla spår som kan koppla honom till vad som precis skett. Lord Voldemort hade mördat hans vänner Lily och James Potter, och det var hans fel. Peter visste vad han hade gett sig in på och han visste att han skulle få sota för det om han inte hann undan tillräckligt fort, för planen hade misslyckats totalt och Lord Voldemort var borta och inget och ingen kunde rädda honom.

Han hade varit ute på tunn is under en väldigt lång tid och Peter hade inte själv insett hur utmattad han var. Att ha behövt tassa på tårna och försöka vara diskret var ett heltidsjobb för den ynkliga mannen. Peter hade överhört Dumbledore prata med James och Lily, deras låga röster hade knappt varit hörbara, men det Dumbledores budskap framgick tydligt; han misstänkte att någon arbetade som spion; någon i deras närhet. James och Lily hade vägrat att tro på det och James hade försvarat sina vänner som om hans liv hängde på det. Peters kunde känna en skam över sig själv, men viktigast av allt, han fick inte bli upptäckt.

Han skramlar ihop allt han tror kan koppla honom till det och med en simpel formel är det potentiella beviset uppe i flammor. Men paniken har ännu inte släppt för det är en till man som kan sätta käppar i hjulet; Sirius. Sirius vet, han vet att han begått ett misstag genom att övertala James att byta hemlighetsväktare och nu var det kört för honom. Sirius skulle inte vila förrens han hade fått sin rättvisa med Peter för hans svek.

Han såg sig omkring en sista gång i lägenheten som varit hans frizon innan han lämnade den för gott. Han kände efter i sin mantel att staven fortfarande var där vilket den var, till hans stora lättnad. När Peter kommit till vraket som återstod av James och Lilys hem och insett att han hade gjort den grövsta felbedömningen som var möjlig, hade han letat rätt på Lord Voldemorts stav, i rädsla att ministeriet skulle kunna koppla hans förräderi, så han gjorde det enda tänkbara: Peter tog den med sig och flydde platsen.

Han vet inte vart han ska ta vägen nu eller vad han ska göra, men en sak vet han säkert; staven måste bort. Han ränner omkring utan ett mål i sikte, tills att han plötsligt står vid en skogsdunge som ser övergiven ut. Han ser sig omkring för att försäkra sig om att han är ensam. Han hoppar till åt ett dunkande men inser snabbt att det är hans egna flämtningar och hjärtslag.

‘’Detta får duga.’’ mumlar han och sätter sig vid marken och börjar gräva.

Han börjar gräva med sina händer innan hans tankar kommer på rätt bana och använder staven till att gräva resten. Han begraver staven och täcker över den med sina händer igen för att inte hans stav skulle kunna spåras till platsen ifall denna planen också gick snett. Hans hjärta bultar ännu och svett rinner ner för hans panna och han får blinka bort tårarna som bildats i hans ögon.


Peter börjar springa från platsen och rundar flera byggnader men han inser att han är vilsen. Han försöker samla sig, men misslyckas. Att hålla sig lugn när man flyr för sitt liv och från sitt samvete är betydligt svårare än vad han någonsin hade kunnat tro.

Peter torkar bort svettdropparna som bildats på hans panna och pustar ut när han kommer till en övergiven mörk gränd , men han är ännu inte säker. Han biter ihop för att inte låta skräcken ta över hans sinne och fortsätter in i gränden, men han inser att han måste bort, så han transfigurerar sig bort; till London. Människor är ute på sina vardagliga sysslor för nyheten har ännu inte spridits till Peters stora lättnad. Han skyndar sig och tränger sig mellan människorna när han plötsligt känner någon ta ett hårt grepp om honom och slänger in honom mot en husvägg.

‘’Förrädare! Hur kunde du!’’ Morrar Sirius och Peter ser förskräckt på sin gamle vän.

Fruktan som Peter kände går inte att beskriva för han hade aldrig varit med om något liknande. Lord Voldemort och hans anhängare var inget i jämförelse med den skogstokiga och förbannade Sirius Black han hade framför sig. Sirius ögon var svarta med hat och Peter visste att Sirius hade det i sig; han var beredd att mörda honom för hans svek.
‘’Jag gjorde vad jag var tvungen.’’ kvider Peter och Sirius vrålar som svar.

Nu var slutet nära, tänker Peter, tills han insåg att han har ett övertag. Människorna runt omkring hade stannat och såg förskräckt på scenen som utspelade sig och Peter insåg att det är inte han som framkallar skräcken; det är Sirius. Peter kan klara detta, om han är tillräckligt kvick.

Peter såg Sirius i ögonen och framför sig såg han så oändligt många minnen genom åren. Han såg hur han själv, Sirius, Remus och James tillsammans rännt runt vid midnatt, hur de spelat olika spratt, studerat, skrattat och klarat igenom allt för många straffkommenderingar. Han minns hur de tillsammans hade lugnat en nervös James innan hans bröllop. Han minns hur de alla firat när Lily och James talat om att Lily var gravid. Han minns hur liten Harry varit när han höll i honom och hur han flugit runt på kvasten Sirius gett honom.

De hade varit hans enda vänner, men han hade gett upp allt och nu var han tvungen att ge upp ännu mer. Han såg sig omkring och såg på sin hand där han höll i sin stav innan han vände sin blick och frös den på Sirius vansinniga ansikte.

‘’Lily och James, Sirius hur kunde du?’’ snyftar Peter och höjer sin stav och säger högt nog att bara han och Sirius hör:
‘’Confringo.’’

En stor explosion äger rum och dämpar Peters skrik när han skär av sig sitt finger och transfigurerar sig bort innan Sirius hinner ta tag i honom igen. Han landar ute på ett gräsfält och kvider av smärta samtidigt som han känner en lättnad; han hade kommit undan Sirius. Peter ser sig omkring och inser att han är helt ensam. Smärtan är för grav för att han ska kunna resa sig upp och gå så han förvandlar sig till råtta för att båda vara diskret och för att underlätta hans rörelser, vilket det gör.

I dagar vandrar han utmattat på gräsfälten i jakt efter en trygghet och han finner den på det mest oförväntade stället; i handen på en rödhårig ung pojke som med stort leende bär med sig honom hem. Han får inte bara ett nytt hem utan en ny identitet; råttan Scabbers.

Detta var Peters räddning, hans enda försoning. Han hade hört nyheterna om hans egen död och hur Sirius blivit gripen och fått skulden. Peters lättnad var större än hans skuldkänslor och han kände sig trygg för första gången på länge, och det viktigaste av allt; han var fri.

-----
Började skriva på denna igårkväll och blev precis klar! Hoppas någon gillar denna och kom gärna med feedback om ni har någon.

Att hålla sig lugn när man flyr för sitt liv och från sitt samvete är betydligt svårare än vad han någonsin hade kunnat tro.

Du skriver verkligen bra; det finns hela tiden den här inlevelsen i karaktärerna och dessa insikter om livet.

För Peters del segrar lättnaden till slut över skuldkänslorna och det måste ju vara det som leder till att det sedan kan fortsätta som det gör - så länge. Dina texter känns som en naturlig del av historien, men från de olika karaktärernas perspektiv.

Tack snälla! Var så osäker på om jag fortfarande kunde skriva fanfiction, så det betyder jättemycket för mig att du läser och uppskattar det