Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Titel:Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor
Språk: Svenska
Färdigskriven: JA
Kapitel: Det kommer bli 10 st som det ser ut nu.
Rating: PG


Del ett
Petunias puls hade inte saktat ner från chocken hon fått när hon öppnade ytterdörren och upptäckte barnet som låg där och sov och med darrande fingrar hade hon försiktigt lyft upp brevet som medföljt och läst flera gånger. Lily var död och Petunia skulle vara tvungen att ta hand om sin systerson. Den lille pojken var otroligt lik sin far, men ögonen hade hon växt upp med och lärt sig att avsky. Hon hade inte mycket gemensamt med sin syster, men hade alltid avundats henne det hon visste att hon aldrig själv kunde få; magi. Men precis som med mycket annat så hade hon fått lära sig att leva med det och det enda sättet hon visste hur var att vända sig mot frustration som sedan lett till avsky. Hur skulle hon nu kunna ta hand om pojken? hur skulle han passa in i sin egen familj hon skapat åt sig själv? Men en fråga som tyngde henne mer än något annat; skulle han vara magiker? Skulle han kunna något något som hennes egen son aldrig skulle kunna? och hur skulle hon få Dudley att känna sig fullkomlig och tillfreds med sin kusin?


Så hon gjorde det enda hon trodde att hon kunde göra; hon och Vernon förnekade Harry den kärlek varje barn borde få. Hon visste innerst inne att hennes makes och hennes egen behandlig gentemot Harry var fel, men varje gång hon såg honom så kände hon en obeskrivlig motbjudan och varje gång hon talade till honom var det som all värme och kärlek hon hade inom sig var bortblåst. Harry försökte i flera år att känna sig som en del av Dursley familjen men han kunde inte. I hans mosters ögon och hjärta tillhörde han inte och skulle aldrig göra det.


Han blev allt mer utanför när, till Petunias förfäran, började visa tecken på magi. Så Petunia och Vernon insåg att de måste försöka få magin att försvinna. När de misslyckades och han for iväg till Hogwarts, en plats Petunia hatade, kunde hon inte låta bli att känna lättnad och tillfreds efter flera års tid. Hon hade glömt hur mycket hon faktiskt älskade sitt hem och familj, men lyckan höll aldrig så länge som hon önskat för Harry kom alltid tillbaka och den kalla känslan inom henne kom och släckte värmen och glädjen i hemmet och den dystra dimman var tillbaka.


Med åren som gick så kom värmen och glädjen varje gång han inte var där, men även skuldkänslorna; hur kunde hon inte älska sin egen systerson som hon uppfostrat? Hur kunde hon som mor inte känna någon slags kärlek mot honom? Hon kände mer kärlek mot Dudley vänner än Harry och hon kunde inte förstå varför.


Saker och ting håller dock aldrig och när Harrys sjuttonårsdag närmade sig så började den skrämmande verkligheten komma allt närmre och det hon längtat i så många år att göra kändes plötsligt tungt; de skulle vara tvungna att överge Harry och sitt hem. Så när dagen kom och hon gick runt i huset som hennes man en gång burit in henne i med skratt och de varit nykära; huset som hon sett hennes son växa upp i och som hade markeringar på hans växt genom åren. Huset stod tomt och hon kände sig lika tom själv. Petunia lät sin hand stryka trappans räcke när hon gick ner en sista gång och såg sig omkring och försökte memorera varje detalj så att hon inte skulle glömma.


Hon såg lådorna som hon packat ner hela sitt liv i bäras iväg av hennes make, son och systerson. Hur tragiskt det än var så försökte hon hålla sig stark för hon fick inte bryta ihop så hon svalde klumpen i halsen och försökte att inte känna sitt hjärta brista. Hon hade aldrig låtit det brista och skulle inte låta det brista för ett tomt hus. Inte heller skulle hon låta det brista när hon såg in i sin systersons ögon en sista gång, men allt hon såg var sin egen syster. Petunia insåg just då att hon aldrig låtit sig själv sörja sin syster. Hon hade mist sin syster för länge sedan, redan innan hon dog, men hon hade aldrig låtit sig känna sorgen för det. Så när hon hade sin systerson framför sig en sista gång försvann all motbjudan hon haft mot honom. Den dystra dimman hon inte ens visste att hon haft försvann och det var som om hon för första gången kunde se klart.


När de lämnade Harry bakom sig insåg hon att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv för vad hon utsatt pojken för. Hon hörde sin egen sons röst och kunde inte låta bli att må illa över hur olika hon behandlat pojkarna och klyftan som hade bildats mellan dem. Hennes man tog hennes hand men hon kunde inte ta den i sin egen för den handen tillhörde en person som behandlat Harry lika illa som hon. Uppenbarelsen och verkligheten slog ner som en atombomb för Petunia och hon höll för sitt hjärta och kände hur hjärtat slog snabbare och hårdare för varje sekund och smärtan tog över.
-------------
Jag skrev denna korta lilla text alldeles precis för jag har mått piss ett tag nu och jag tänkte att detta kunde hjälpa, men oklart om det gjorde det. Hoppas någon gillade det och ge mig gärna feedback. Kram!

Den dystra dimman hon inte ens visste att hon haft försvann och det var som om hon för första gången kunde se klart.

När de lämnade Harry bakom sig insåg hon att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv för vad hon utsatt pojken för.

Det ena leder fram till det andra. Insikten att hon inte tillät sig sorgen får henne att för första gången se klart. Det måste vara oerhört smärtsamt! Kan tänka mig att de måste haft något påhittat inre rättfärdigande för hur de behandlade Harry.

Samtidigt kan det ju komma något positivt ur denna klarsyn. Krisen kan leda till förändring av något slag. Hon kanske någon gång kan be Harry om förlåtelse eller hjälpa honom på något sätt. Han är fortfarande ung med hela livet framför sig.

Mycket känslofylld text. Hoppas att du snart ska må bättre. Skriva kan vara riktigt effektivt för att få ur sig känslor och du skriver bra!

Tack så jättemycket ♥

Det skulle vara intressant med en fortsättning. Hur kommer Petunia att förhålla sig till Harry? Träffas de igen?

Detta gav mig inspiration till en del två! Hoppas det uppskattas:
--------------
Del två

Petunia stod nervöst och tog ett ytterligare halsbloss. Det var en varm septemberkväll och solen var nästintill nedgången och det enda ljud som kunde höras var bilarna på motorvägen och fönster stängas. Hon försökte intala sig själv att det skulle gå bra och att hon inte behövde vara nervös; men hon trodde inte på det. För hon visste att vad hon än sa eller vad Harry sa skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Det hade gått femton år sedan hon såg sin enda systerson och hon undrade om hon ens skulle känna igen honom.

När allt lugnat sig så hade hon återvänt till Privet Drive 4 med Vernon och livet hade fortsatt som inget hade hänt. Dudley hade flyttat hemifrån och fortsatt sina studier innan han hoppat av och istället börjat jobba på Grunnings och de hade förträngt minnena från tiden innan deras andra flytt. De pratade aldrig om Harry, men Petunia tänkte på honom varje dag och även på Lily. Hon hade aldrig kunnat komma över sin skuld, utan istället lärt sig att leva med den och lärt sig att sopa den under mattan tills att hon inte hade något annat val än att känna den. När Dudley och hans fru kommit med deras första son så hade Petunias mur hon byggt runt sitt hjärta rasat för hon hade allt hon velat ha; hennes familj var säker och mådde bra. Sedan hade den lille bebisen öppnat ögonen och hon möttes av ett par ögon hon aldrig trodde att hon skulle se igen; sin systers. Lilys och Harrys ögon. Dessa ögon hade gått i arv till flera generationer av Evans, men hon trodde aldrig att en Dursley skulle ärva dem.

Då hade skulden återigen kommit för ögonen hade kunnat tillhöra en Dursley innan; Harry. Han var och skulle aldrig vara en Dursley genom blod, men de var det närmaste han hade till en biologisk familj och de hade svikit honom. Hon och hennes man förtjänade ingen försoning med honom så som deras son haft och inte heller fick Vernon det eftersom han plötsligt gått bort av en hjärtinfarkt och lämnat hans närstående ensamma.

Trots att hon inte förtjänade försoning eller någon godhet utav Harry så hade hon bjudit honom till begravningen som skulle hållas dagen efter. Hon visste inte vad hon skulle ha väntat sig, men inte ett vänligt svar som accepterat inbjudan till både begravningen och till middagen med henne och Dudley. Det skulle bara vara dem tre och det skrämde slag på Petunia.

”Snälla mamma kom in.” Sa Dudley som kikade fram bakom ytterdörren.
”Ett ögonblick” svarade hon med en förvånansvärt stabil röst.
”Det kommer gå bra, Harry kommer.”
”Det är det som skrämmer mig, min son.” Suckade hon och fimpade sin cigarett.
”Att träffa Harry? Varför?”
”Hur ska jag kunna se honom i ögonen efter allt jag gjort? Hur ska jag kunna sitt med huvudet högt när jag vet att jag förstörde hans barndom?”
”Vet du vad det fina med människor är? De är kapabla till att förlåta och om han inte kan göra det så har du iallafall försökt och det är det viktigaste.”

Hon hörde sin son men kunde inte tro på vad han sa. Dessutom, ansåg hon att hon inte förtjänade Harrys förlåtelse, inte efter allt som hänt. Motvilligt följde hon med Dudley in och hjälpte honom med att duka upp bordet och hon passade på att försiktigt tassa omkring och röja lite i sin sons hem när han inte märkte. Petunia älskade Dudley och hans fru, men de hade inte samma känsla för ordning och renlighet som hon och som en moder kunde hon inte låta sin son inte leva med samma om inte bättre standard än hon själv.

Det var när hon arrangerade om ordningen på blomvaserna i vardagsrummet som hon hörde ringklockan plinga och hon frös till. Förstenad stod hon kvar medan Dudley skyndade sig till dörren och tog varmt emot sin kusin. Petunia svalde klumpen hon hade i halsen och torkade av sina handflator på sin kjol innan hon gick ut till hallen för att träffa Harry för första gången på femton år.

När hon klev in rummet så föll hennes ögon direkt på hans och deras blickar möttes. Hon förmådde sig inte att se honom i ögonen och gick nervöst fram med blicken fäst på golvet.

”Moster Petunia” sa han mjukt och sträckte fram sin hand mot henne.
”Harry” svarade hon och tog emot hans i sin egen.
”Det är trevlig att se dig igen” säger han återigen lika mjukt.
”Jag är glad över att se dig igen, efter alla dessa år.” Säger hon och vågar lyfta sin blick och till sin stora förvåning möts hon utav ett leende.
” Jag beklagar sorgen” säger han och har hennes händer i sina.
”Tack Harry” säger hon.

Trion gick in till matsalen som var färdig dukad och de slog sig ner. Kvällen flöt på och hur trevligt det än vad hade inte skuldkänslorna lämnat Petunia och nu kunde hon inte låta bli att stirra på sin systerson. Han hade åldrats men hon såg fortfarande den lille pojken han än gång varit. Håret var fortfarande vilt och dem gröna ögonen lyste klarare än vad hon själv kommit ihåg. Kanske var det på grund av att Harry nu var lycklig eller kanske för att hon inte lagt märke till de förr.

”Har du barn Harry?” Fråga Petunia efter den stund.
”Ja, tre stycken. James som är åtta år, Albus som är sex år och Lily som är fyra.” Svarade han.
”Ester och Lily är lika gamla” svarar Dudley och ser stolt bort på bilden på hans familj där hans lilla Ester sitter och ler i hans famn.
”Jag tar med min fru Ginny och barnen nästa gång för det är på hög tid att de får träffa er,” säger Harry.
”Ja verkligen” svarar Dudley.
”Lily skulle älska att ha barnbarn” säger Petunia innan hon hinner stoppa sig själv.
”Jag hoppas det. ” säger Harry och ler.

Middagen löpte på och Dudley var tvungen att lämna bordet och ursäktade sig medan han gick iväg för att ta ett viktigt samtal vilket lämnade Petunia och Harry ensamma. De satt tysta en stund innan de båda gjorde sats för att påbörja ett samtalsämne.

”Nej du först” säger Petunia när Harry tystnar, men han envisas. Petunia vet vad hon måste göra.
”Harry de senaste femton åren har gett mig en ordentlig tankeställare. Jag skäms så över hur jag och Vernon behandlade dig under din uppväxt och berövade dig på en rik barndom med kärlek och istället behandlade dig så orättvist och det är något jag aldrig kommer förlåta mig själv för. ” säger hon och fortsätter;
”Jag förstår om du aldrig kan förlåta mig eller min man, men jag hoppas att du förstår hur fruktansvärt ledsen jag är för våra handlingar”
”Jag förlät er för länge sedan” säger han och sträcker sig för att ta hennes hand.
”Jag har haft ett bra liv och även fast behandlingen jag fick av er var orättvis så har jag förlåtit er och det är dags för dig att förlåta dig själv. Inget av det kan bli ogjort men vi kan gå vidare och försöka reparera skadan som gjordes för så länge sen. ” säger han.
” Det är mer än jag förtjänar men jag gör gärna det.” Svarar hon och de reser sig upp och hon kan för första gången hålla om sin systerson på det sätt hon borde gjort för länge sen.

När kvällen började närma sig att bli natt så tog de avsked, men bara för tillfället. I morgon var begravningen och hennes man skulle läggas till vila. Hela hennes liv hade vänts upp och ner men hon försökte se hoppfullt på framtiden. Kanske kunde hon och Harry reparera sprickan i deras relation och kanske kunde de bli en familj. Oavsett så visste hon hur man lever med sorg och hon skulle klara sig på något sätt. Petunia såg när Harry transferera sig bort och för första gången kände hon sig inte illa till mods för att se magi utövas utan en stolthet. Hon hade inte fått magiska förmågor, men hennes syster; hennes familj hade och den magin gick i arv och istället för att avsky det och avundas det kände hon sig stolt och hon visste att hennes syster, vart hon än var, gjorde det samma.

Kommenterar

GinnyHermionePotter: TACK!

Del tre

Hon höll ett hårt grepp om näsduken i sin högra hand och sin sons hand i den andra. Tårarna forsade ner för hennes kinder och hennes hjärta värkte.

Prästens röst kändes avlägsen och hon tog inte in ett enda ord av vad han sa. Hon kunde fortfarande höra Vernons röst, höra hans skratt och känna hans varma kropp mot sin.

”Vernon var en man av stor karaktär och hans stora stolthet var hans familj och det liv det byggt upp för sig själva” sa prästen och Petunia torkade snabbt bort tårarna med sin näsduk.

Det var sant. Vernon hade varit en väldigt stolt man, stolt över sin familj och deras hem. De hade inte haft materiella ting i överflöd men de hade haft kärlek för varandra. Han hade gjort allt han kunde för att ge sin fru och son allt de någonsin önskat och lite till. Han hade velat skydda dem mot allt, vilket hade gjort honom trångsynt och kall mot saker han inte förstod. Det hade gjort det med hela familjen Dursley.

Petunia och Vernon hade haft ett lyckligt äktenskap och de få bråk de haft hade lätt lösts och aldrig talats om sedan. De hade funnits där för varandra i nöd och lust, genom allt.

När Marge dött fem år tidigare, hade de för första gången talat om döden. Petunia hade hållit om sin man medan han grät ut i hennes famn efter sin syster medan hon själv höll inne sina egna.

”Det är inte rätt! Hon han inte vara död” hade han skrikit med tårar sprutandes från hans ögon.
”Jag vet min älskade” hade Petunia sagt och försökt trösta honom.
”Det är inte rätt!” Hade han återigen vrålat i desperation.

Efter det hade de suttit tillsammans och omfamnat varandra och gråtit. De hade pratat om de goda minnena med henne och vågat skratta åt det avlägsna minnet när hon svullnat upp som en luftballong tack vare Harry.

”När jag dör...” hade han börjat men snabbt blivit avbruten.
”Snälla Vernon låt oss inte prata om det.”
”Petunia, när jag dör måste du lova mig att inte komma ihåg det dåliga utan bara det bra.” Säger han.
”Självklart.”
”Dudley har inte haft den bästa förebilden i mig, men du måste lova att se till att han växer upp och blir en bättre man än vad jag varit.”
”Du är en bra man, Vernon.”
”Jag har gjort mycket jag ångrar, men jag har gjort det för att skydda vår familj.”

Den sista meningen hade han till förgäves försökt säga när han bråkat med Dudley. Det var strax efter att Dudley och Harry återförenats och försonats och Dudley haft ett agg mot sina föräldrar och sig själv för behandlingen gentemot Harry.

”Skydda oss från vad? En elvaåring? Ett barn?” Vrålade Dudley.
”Det var obekant och okontrollerbart. Jag ville att vi skulle ha ett normalt och tryggt liv!” Försökte Vernon säga till sin son.
”Det ni gjort är inte försvarsbart så försök inte!” Vrålade Dudley.
”Snälla Dudley, försök att förstå, våra handlingar är något vi kommer skämmas över i resten av våra liv...” vädjade Petunia men Dudley ville inte höra.
”Jag hoppas ni skäms för vad ni gjort och hur ni fick mig att tro att det var normalt och okej.” Sa han innan han stormade ut.

Kort därefter hade de försonats och Dudley försökte få sina föräldrar att möta Harry men Petunia och Vernon hade inte vågat. De visste att de inte förtjänade det och att Harry förtjänade att leva ett liv utan sin moster och morbror efter allt de orsakat.

Vernons död hade varit plötslig. Det var en söndags eftermiddag och Vernon och Petunia hade njutit av den sena augusti kvällen. Kvällen var ljuvlig och fåglarna kvittrade och likaså barnbarnen som satt och lekte i den uppblåsbara poolen Vernon specifikt köpt åt dem.

”Edgar skvätt inte ner Ester så!” Skrattade Vernon när han såg på sina barnbarn.
”Vilda små liv” skrattade Petunia och Vernon hade skrattat likaså.

De skrattade och såg på sina högst älskade barnbarn när Vernon plötsligt slutade att skratta och tiden stannade. Det hade gått så snabbt men ändå så långsamt och innan Petunia visste ordet av det så var de på akuten och Dudley höll om henne medan sjukhuspersonalen förde hennes man till bårhuset.

Nu satt hon längst fram i kyrkan och de sjöng en psalm. Kistan som stod längst fram i kyrkan var täckt med blommor och bilder på Vernon. Längst fram satt hon tillsammans med Dudley, hans fru och två barn. Och längre bak i kyrkan stod Harry Potter med sin egen familj.

Harry hade förlåtit Dursley familjen för länge sedan och även fast han aldrig kunde förstå varför han blivit utsatt för allt han blivit hade han insett att han gynnades mer på att förlåta och gå vidare. Hans frustration mot sina släktingar var inte hat och han kände sig till freds med hans val.

När det var dags att bära ut kistan var det Dudley, några av Vernons gamla vänner och Harry som var ut den. Petunia var övertygad om att Vernon hade älskat det och när de kom ut ut kyrkan såg hon upp mot himlen och den strålande solen och hoppades att han kände frid och att de en vacker dag skulle ses igen. Hon skulle älska honom även fast döden skiljt dem åt.

Han hade velat skydda dem mot allt, vilket hade gjort honom trångsynt och kall mot saker han inte förstod. Det hade gjort det med hela familjen Dursley.

Här har vi nog svaret till mycket. Rädsla kan verkligen ställa till det!

Underbar fortsättning, gripande skrivet, och så sorgligt på slutet med Vernon. Att det kom så hastigt i en lycklig stund. Men så fint att det blev förlåtelse och återförening.

Verkar väldigt intressant! Jag kommer absolut att bevaka denna. Gillar det du tänker skriva om, ovanligt att få höra från Petunias synvinkel. Alltid varit nyfiken på henne, och vill lära mig mer, så bevakar helt klart

Avis Fortunae: Tack snälla för dina fina ord! Ditt stöd på alla grejer jag skrivit här betyder oerhört mycket så tack ♥

Elzyii: Tack så mycket! Jag vet inte helt ännu om jag kommer skriva flera delar men jag tror det så blir superglad över att du är intresserad