prs mellan Nepflite och daenerys

Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Art.
Gillar:
Ogillar:
Övrigt:

Namn: Celestia
Ålder: 20
Utseende:
Övrigt: Människa. Född och uppväxt i en mindre by där hon bor tillsammans med sin mamma och yngre syster. Hon är rätt så musikalisk av sig och tycker om att röra sig ute i naturen.


Kanske lägger till något senare haha, men rollar nog fram resten såsom personlighet osv c:

Namn: Legolas men de flesta kallar honom Leo.
Ålder: Utseenmässigt 20 men ung för att vara alv i hans riktiga ålder.
Utseende: https://images.app.goo.gl/Y6R9K2YixVV4LqK27
Art. Alv
Övrigt: Är den skickligaste jägaren i hela byn och och tillhör de mest uppsatta i alvbyn.

Vill du börja eller ska jag?

Du får gärna börja om du vill.

Celestia böjde huvudet bakåt för att studera den mörka himlen. Inte ens i horisonten hade det samlats några ljusare moln vilket tydde på att det var lönlöst att vänta på att ovädret skulle dra förbi. Hon hade varit och hälsat på sin väninna som nyligen flyttat till grannbyn, ägnat några timmar åt att hjälpa till med att inreda den lilla stugan innan de suttit uppkrupna i varsin fåtölj med en varm kopp te och pratat bort ytterligare en timme eller två. Då hon väl lämnat sin väninnas stuga hade hon sett regnmolnen hota och impulsivt fattat beslutet om att försöka ta genvägen genom skogen. Ett beslut som hon nu dyrt och heligt ångrade. Regnet öste ner så hårt att hon knappt såg längre än en meter framför sig. Kläderna var dyblöta och hon frös så hon hackade tänder. Men hon behövde röra på sig.
Celestia hade nästan gett upp hoppet då hon skymtade hustak längre fram. Hjärtat hoppade nästan upp i halsgropen då hon samlade ihop sina sista krafter för att öka takten, ville komma fram snabbare. Vid skogsbrynet stannade hon upp och rynkade på pannan. Blicken gled långsamt över husen som vid snabb anblick påminde om hur husen i hennes by var byggda men de här var annorlunda. Plötsligt kände hon en stark arm slingra sig kring hennes midja, och innan hon hunnit ge ifrån sig ett ljud hade en hand lagts för hennes mun.

Alvmännen som hade tagit en flicka som precis kommit ut från skogen och en av alverna som hade suttit på en häst red snabbt iväg till deras ledare för att informera om vad de tagit.

Uppe i det största hus som påminde om ett palats satt ledaren Ringo och pratade med några alver när dörren slogs upp och en en av vakterna från byns utkant kom för att informera och Ringo bedorade honom att rida tillbaka och se till att flickan togs dit.

Ett ögonblick senare satt hon på en hästrygg. Främlingen satt bakom henne och hon kunde känna hans blick bränna mot hennes rygg. Celestia kunde inte för allt i världen förstå vart dessa folk dykt upp från. Hon hade varken hört eller sett av någon annan själ i sin närhet, hon hade inte ens uppfattat någon annans närvaro. Men till hennes försvar så hade hon inte tänkt på mycket annat än att hon ville komma hem så snabbt som möjligt. Snart var de framme vid ett stort hus. Mannen hoppade vigt ner innan han slängde henne över sin axel.
"Jag kan faktiskt gå själv," protesterade hon, tyckte inte alls om den här behandlingen, "vad är det som pågår? Vilka är ni?"

Alvmannen himlade med ögonen och sa.
- Visst kan du det, men vi riskerar inte att du flyr och du är inte en av oss det är vad som pågår och vilka vi är, vi är ett folkslag som de flesta inte tror existerar, inte mer med det.
Men nu ska vi se vad Ringo gör med dig.

Han började gå uppför trappen mot det stora huset.

Om hon inte känt sig förvirrad tidigare så gjorde hon det definivt nu, den här personen babblade på så snabbt att hon kände sig alldeles vimsig i huvudet. Vem denne Ringo var kände hon sig inte direkt nyfiken på men hon hoppades att det var en vänlig person. Hon ville att det här tramset skulle få sig ett slut så att hon kunde lämna stället bakom sig och återvända hem.