Havsfolket PRS

Lupple Vidomina

* Regler Svara endast när det är din tur. Annars kör på!
Turordning:
Medi
Lupple
Vidomina



Hon suckade så några bubblor rymde från hennes mun och hon såg upp, Blinkade någraa gånger och skakade så hennes hår dansade sakta i vattnet.
"Vi har inget annat val. Havet, vårat hem är förstört. Vi kan inte leva vidare i detta tillstånd. Jag får det där äckliga hela tiden på mig." Aia suckade och såg på sina vänner och lade huvudet på sned.
"Så är ni med mig? Vi kan med dessa ammuletter bli det vi fruktar. Det kommer inte bli roligt eller lätt men vi måste ändra på något." Hon höll upp halsband med snäckor på och log svagt.
"Redo?" Frågade Aia mjukt.

Kelaria såg sig osäkert omkring i den nya miljön. Det var väldigt lite utrymme om man jämförde med deras hem. Kel visste att detta var nödvändigt, att det var deras enda chans till överlevnad men ändå. Det var en flod och hon kände sig som ett väldigt lätt byte, trots sin oro följde hon Aia till ytan. Hennes blonda, nästan gyllene hår bröt ytan och hon såg sig omkring med stora ögon. Det var en frisk luft och en väldigt vacker syn. "Jag vet att vi kommer dö även här om vi blir avslöjade. "Suckade hon men höll ut en skakig hand och greppade tag om ena halsbandet. " Det kommer dock inte ske lika fort som i vårt riktiga hem. "Viskade hon med en beslutsam blick och tog sig upp på kanten så hon satt på land och lät sedan halsbandet inta sin plats runt den smala och ganska ljusa hals. Hon såg hur simhuden försvann och visste att amuletten hade fungerat. "Bara vi kommer ihåg att ha vatten nära vid alla tidpunkter så kommer detta nog gå bra. "Viskade hon osäkert och bet sig i läppen, som hon alltid gjorde när hon var nervös. Den senaste tiden hade läppen till och med blivit sårig av allt bitande. Hon suckade ännu en gång och såg på sina vänner innan hon reste sig upp på skakiga ben för att undersöka deras nya miljö.

Jenova hostade när hon kommit upp ovanför vattenytan. Trots att hon flera gånger besökt ovanför vattenytan vande hon sig inte riktigt med den här luften, men hon visste att det var viktigt att hon skulle överleva den här gången och med hjälp av amuletten, som Aia tagit med sig, så skulle det gå bra. "Ja, du har nog rätt, Kelaria, att vi behöver vatten nära om vi ska överleva det.", hostade hon och pressa händerna i gräset för att på så sätt dra överkroppen i land och falla till gräset. Hon tog halsbandet och placerade runt sin hals och på så sätt försvann simhuden och istället visade sig bara slät ut. "Och nu? Aia?", Jenova satte sig upp och vred ur vattnet ur det mörka håret, likt hur en pressade vatten ur en disktrasa, och lät det falla över hennes rygg. Med ens verkade hon besvärad över situationen och ångrade för en ögonblick att hon hade ställt upp, men Aias ord hade varit så övertygande. Dessutom visste ju Jenova bättre än att låta förstörelsen i vattnet ta över. Det kunde inte fortsätta såhär, något var tvunget att göras. Hon blickade mot Kelaria och iakttog när hon såg sig om, men blicken for snart tillbaka mot Aia. Jenova hoppades att Aia hade någon aning om vad de skulle göra nu.

Hon kom upp över vattnet, Den sista eftersom hon var blyg över sin kropp. Inte för att visa upp sig naken för sina medsystrar utan för hon visste att människor hade något skyddande över sina kroppar-
"Hur ska jag veta vad vi ska göra." Hon vred ur håret och lade sig ner i gräset efter att ha tagit på sig halsbandet.
"Vi måste först finna det där de har på sig. Kläder heter det va?" Hon drog tungan över de nu släta tänderna och suckade.
"Det känns så underligt. Att ha männskliga drag och tänderna känns som... onormala."

Kelaria såg sina systrar, sina vänner uppe på torra land och skrattade till. Detta var underligt, det var så underligt. "Kan ni tänka er? Efter att ha levt för alltid där nere bortsett från korta besök så är vi nu här... för att stanna. "Fnissade hon. Hon kände sig oerhört malplacerad och antog att hennes vänner gjorde detsamma. Men sedan slog det henne. Aia hade rätt, de behövde de där skyddande hudarna... kläder ja just det så hette det. " När jag sist var här så tog man ju på sig några skinn typ. "Viskade hon och letade med blicken runt skogen som för att kunna hitta några skinn liggandes men såg inte ett skvatt. Hon la märkte till att hennes syn inte riktigt var som den brukade. "Men det var väldigt många års sen, jag tror inte det är så längre. "Avslutade hon efter en kort paus. Varsamt drog hon med sina långa fingrar igenom håret och fnissade till igen. Hon hade mellanrum mellan varje finger. "Underligt. "Instämde hon fnissande och började att undersöka sig själv från topp till tå. Nog var många saker annorlunda. Hon tog några prövande steg genom skogen och rörde vid löven, stammarna och marken men stannade sedan och lyssnade. Hon kunde höra några prata och hon log upprymt mot sina vänner. "Vi kanske kan fråga de som kommer om de där... kläderna. " Log hon glatt och pekade åt det hållet hon tyckte sig höra ljud. Hon hade varit nervös, hon var nervös - rädd till och med men samtidigt så himla spänd på allt som skulle kunna ske. De hade helt nya marker att undersöka och det om något var spännande.

Jenova var inte alls lika förtjust över den nya miljön som sina andra vänner. Det liksom stämde inte riktigt. Här kunde hon inte röra sig i den hastighet hon brukade. Det var segt, och det värkte i muskler och leder när hon tog sig upp på de svaga benen. "Hur kan en vänja sig vid det här?", muttrade hon och fnös för att återfå balansen och sträcka på sig, men hon vinglade till och fick vifta med armarna för att samla sig igen. När hon stod still muttrade hon något ohörbart om ben och fötter som inte var till för att stå på och skakade på huvudet så att det mörka, blöta, håret fastnade över hennes bara rygg.
Då upptäckte hon hur simhuden saknades mellan hennes tår och händer. En märklig syn och Jenova flämtade till, så pass att hon återigen vinglade till och denna gång föll till marken. "Nedrans ben..!", fräste hon sammanbitet och ställde sig besvärat upp på fötterna igen. "Nåväl, det kommer väl så småningom.", sa hn lågt och såg sig om istället.
Den här platsen verkade avskärmad på något sätt från samhället, hon tyckte inte se till några hus, eller var det tak som hon skymtade längre bort? Jenova visste inte. Men när hon hörde rösterna som Kelaria talade om såg hon bestämd ut och nickade till svar. "Ja, de får hjälpa oss.", sa hon, som om de inte hade något val. "Ska vi passa in i deras samhälle så är väl en bra början att vi får tag i de där.. kläderna, eller vad de nu hette."

Aia såg generad ut och skylade sig.
"Nej vi kan bara inte springa dit helt nakna och fråga om kläder. Vad skulle de tro?" Hon suckade.
"Jag är inte så förtjust i tanken men vi måste väl. Våra gälar, simhud och våra tänder. Allt som var vi är borta eller försäglade så att säga i denna amulett. Tappa inte den och se till att ingen ser er som ni ska." Hon såg sig om och gick närmare Kelaria och tog hennes ar,.
"Jag är inte rädd utan..." Hon suckade lite sorgset.
"Jag gillar inte känslan att gå naken på land. Det känns pinsamt."

Kelaria såg mot Jenova och hur hon verkade ha svårt med balansen, hon själv hade också problem, självklart men det såg så roligt ut och hon fnissade. "Vi får ordning på detta. "Viskade hon tröstande innan hon vände blicken mot Aia som såg generad ut. "Åh struntprat, vi får helt enkelt låtsas att vi har haft hm älgskog, allihop. De kommer nog inte tycka att det är så konstigt. " Sa hon hoppfullt och tog sig bestämt några steg längre fram. Men vände om och greppade tag om Jenovas hand och drog henne med sig och och såg till att Aia också följde med. Det var vingligt och väldigt ovant men fram tog hon sig och de andra också, antog hon. Desto närmare de kom desto tydligare blev rösterna och när hon väl fick syn på dem verkade det vara ett par unga kvinnor med en hel del packning. Kanske var de också på flykt? "Vi är nog i samma våg. " Sa hon mot sina vänner och tog några steg längre fram och kunde se kvinnorna helt och hållet och de kunde se dem. De verkade väldigt förfärade. "Eh ursäkta, har ni några skynken över?" Frågade Kelaria i en klar engelsk ton. Det var det enda språket hon kunde hon hoppades helt enkelt på det bästa. Kvinnan som verkade vara lite äldre stirrade och snörpte på munnen. "Bevare mig väl, detta är oerhört opassande. "Sa hon surt och greppade tag om sin följeslagare och vände om i snabb takt. Kelaria stod där, helt förvånad och stirrade. "Detta var ju inte så bra. "Suckade hon men släppte taget om sina vänner och sprang snabbt efter dem men ramlade ganska direkt. Raklång ned på magen. Kvinnorna stannade till och den som ännu inte pratat tog bort sin packning öppnade den och kastade ut några enkla klänningar innan dem båda försvann i rasande fart. Kelaria satte sig upp och ryckte på axlarna. "Ja det gick ju bra ändå. "Log hon och tog till sig en himmelsblå klänning och fick på sig den, ställde sig upp och gav över de andra två tygerna till sina vänner. " Ja detta var ju enklare än hudar. "Skrattade hon och såg ned på sig själv för att säkerställa att tyget satt rätt och det gjorde det nog. Det täcket större delen av henne i alla fall.

Jenova flämtade till när Kelaria högg tag i hennes arm och ledde henne, tillsammas med Aia, därifrån. Hon kände den hårda, steniga marken under hennes fötter som skar mot hennes bara hud. Men ganska snabbt vande hon sig med känslan och fann sig i att acceptera sina ben som, faktiskt, tog henne framåt utan att vingla. Men när hon fick syn på de två kvinnorna, människorna, stannade hon och brast ut i skratt när hon upptäckte deras ogillande över Jenova och hennes vänners beteende. Kvinnorna verkade inte alls förstå vad som försiggick. Och när Kelaria satte fart efter de skyndade Jenova efter, men fick stanna tvärt på grund av Kelarias fall. "Kelaria!". Hon böjde sig ner för att hjälpa henne upp. "Kolla, Aia! Det finns kläder åt oss.", sa hon och plockade upp en mossgrön klänning för att dra den över sig så att den föll över hennes bara hud och täckte till och med över hennes knän. "Här, ta den här.", sa hon och räckte över en klänning till Aia. "Vi kanske är nära en stad eller liknande.", sa Jenova fundersamt och tog några steg framåt för att se sig om. Tydligt helt bekväm med att gå nu. "Vi borde gå vidare."

Aia kunde inte förstå hur Kelaria beteende sig. Att springa rakt ut såddär. Visst de hade alltid varit nakna i havet men det var då. Nu hade en tanke om att det var fel växa inom henne och något som liknade skam växa inom henne. Lite generat vacklade hon fram och tog emot klänningen från Jenova och drog den över sig. Det var en vackert lila i en mörkare ton och hon drog handen under håret för att låta håret ligga över hennes axlar.
"Det är en stad i närheten tror jag med. Träden slutar snart.." Hon började att gå och suckade.
"Men det gör ont i fötterna på mig. Det gör liksom ont att gå på hårda saker och..." Det hade varit hennes ide att fly havet och all förorening. Hon hade tagit upp rollen som ledare. Men nu... Aia suckade tungt och lade huvudet på sned.
"Om någon frågar vart vi kommer ifr¨n. Vad svarar vi?"