Almost PRS

Här får bara jag och krambjörn skriva så bort med fingrarna från tangentbordet. ♥

OBS >>15+<<

Okej, andas in, andas ut. Yaosu slog sig själv löst över kinderna och tog ytterligare ett djupt andetag. Han hade anlänt till Hogwarts för två dagar sedan, dagen innan alla elever anlänt, nya såväl som gamla. Tre år hade passerat sedan han själv satt fot i slottet, och då hade det varit för den sista gången. Ögonen drog sig tillbaka mot den lilla spegeln som stod i ena hörnet på skrivbordet för att sedan hastigt vika undan. På bara två dagar hade han lyckats göra sig någorlunda hemmastadd, med sängen bakom ett tungt draperi och några fåtöljer ställda framför den öppna spisen. Kontoret var liksom hans personliga lilla sovsal, helt annorlunda från hur det varit när han varit elev. Då hade han delat sovsal med sina vänner, kunnat sitta uppe tills långt in på natten och prata om allting mellan himmel och jord. Det var liksom det tjugoåringen förknippade Hogwarts med, inte att sitta ensam inne i ett alldeles för stort rum med fönster från golv till tak. Slytherins sovsalar var betydligt mörkare, mer hemvana i hans ögon. Och det var väl ändå inte speciellt konstigt? Nej, han hade trots allt spenderat sju år därnere, inte undra på att det kändes ovant att hålla hus högre upp i slottet. Visserligen hade det gått tre år, men minnena var fortfarande kristallklara.
Ytterligare några minuter passerade innan Yaosu slutligen slog händerna över skrivbordsskivan och kom upp på benen. Inom några ynka ögonblick skulle han hålla sin första lektion, någonting han varit nervös inför ända sedan han fått tjänsten. Tänk om eleverna inte gillade honom? Tyckte att han var för ung och oerfaren? Tjugoåringen drog händerna över ansiktet och skakade på huvudet. Det lönade sig inte att vara nervös, det skulle ändå inte ändra någonting. Men ändå, ändå kunde han inte låta bli att notera fjärilarna som flaxade omkring inne i magen på honom. De var ganska svåra att ignorera tyvärr.

Innan han slutligen lämnade rummet bakom sig, med dess bokhyllor och överflöde av tavlor som täckte väggarna, stannade han till framför helfigursspegeln som satt på dörren. Vit skjorta, svarta kostymbyxor och svarta skor. Yaosu puttade upp glasögonen på näsan och nickade kort mot sin egen spegelbild. Han var så redo han kunde bli, varken mer eller mindre.
Med läroboken i ena handen tillsammans med trollstaven, öppnade han dörren och stegade fram till trappan som slingrade sig ner rakt i lärosalen. Okej, inte direkt ner i mitten av rummet, däremot kunde han ändå känna elevernas dömande blickar på sig. Han antog åtminstone att de var dömande, särskilt då han själv nog skulle ha varit det om han suttit bakom någon av bänkarna. Men nu gjorde han inte det, nej, nu stod han istället bakom katedern med darrande knän. Sjundeårseleverna, med andra ord de elever som hade mest rätt att döma honom, var hans första offer för dagen.
”Godmorgon.” Merlin, vilken dum grej att säga. Varför hade han ens öppnat sin mun? Yaosu pressade ihop läpparna en kort sekund och ägnade sina skor en snabb blick innan han vände upp de svarta ögonen igen. Med en lätt suck hoppade han därefter upp på katedern och riktade frånvarande staven mot den svarta tavlan, där hans namn snart befann sig i stora bokstäver.
”Innan ni säger någonting, ja, jag är bara tre år äldre än er”, fortsatte han och sänkte staven, efter att schemat inför de kommande veckorna skrivits upp. ”Och ja, jag föreslår att ni tar anteckningar på det där eftersom ni ska komma till lektionerna förberedda..så..några frågor eller har jag lyckats få med allt?” Förmodligen inte, dock kan man alltid drömma.

Greppet om det blonda, långa håret hårdnar. Att hålla det uppe själv medan hon kräks upp allt innehåll i magen är faktiskt rätt jobbigt. Det gör liksom så att hon bara kan hålla sig själv uppe med en hand, två är betydligt lättare. Hayley är ovan vid att göra det arbetet själv, det brukar vanligtvis vara hennes bästa vän som håller i det när hon fått i sig ett eller två.. eller fyra glas för mycket. Samtidigt som halsen bränner känner hon hur tårarna rinner ner över kinderna. Det går inte att vänja sig att kräkas upp varje morgon, vara illamående hela dagen och knappt vilja få i sig något i magen. Ännu svårare är när man bara är sjutton år och fortfarande gör extremt korkade saker efter varandra. Som att ligga med någon utan kondom. Visserligen går hon på piller, men vid det här laget är det uppenbart att det inte funkar varje gång. Helvete.
“Hayley, vi kommer komma försent,” rösten ekar från bakom dörren till flickornas toaletter. Joshua ville följa med in och se till att hon är okej, men det kunde hon inte tillåta. Att höra någon kräkas är inte särskilt fräscht. Värre blir det om man är sådär perfekt som den jämnårige prefekten är. Lyckligtvis verkar allt ha kommit ut då hon inte längre känner något behov över att slänga upp all mat. Sjuttonåringen ställer sig upp från det svala golvet och spolar, därefter stiger hon ut ur båset och kollar på sig själv i spegeln. Så jävla äcklig. Hayley skakar på huvudet åt sig själv medan hon tvättar bort rester från munnen, och sedan torkar kinderna från tårar.

“Du borde kolla upp det där, det är inte direkt normalt att kräkas i den mängd du gör..” orolig som alltid envisas Joshua med att gå till skolsystern, vilket aldrig kommer hända. Hayley är fullt medveten om vad det är som är fel, och det är även oerhört konstigt att hennes väldigt kloka vän inte listat ut det. Aeron som går bredvid instämmer, men det kommer mer som ett hummande. Han har nog listat ut det själv, han är inte lika oskyldig som deras gemensamma vän. Innan hon hinner svara har Joshua försiktigt gripit tag om hennes kinder och kollar in både hennes kinder och ögon. “Du har gråtit också,” Det är sant, ögonen är alldeles puffiga och kinderna lätt rödflammiga, men turligt nog för henne märkte han det bara när de redan kommit fram till dörren till klassrummet för försvars mot svartkonst. Detta betyder att hon inte behöver svara på det hela. Istället låter hon Aeron öppna dörren till ett klassrum redan relativt full med elever. De är nog sena, men bara typ fem minuter. Så det borde väl ändå inte bli kvarsittning.. eller? De har en ny lärare, kanske han gillar att se folk lida igenom det. Vem vet.
“Förlåt att vi är sena,” säger de tre i kör, de är vana vid att komma några minuter försent vid det här laget. De tre ungdomarna smyger fram till några lediga platser och slår sig ner där. Blicken faller inte på läraren förrän Hayley har satt sig ner. Hon hade hört vissa rykten, men inte gått mer in på det.
“Gud vad söt han är,” viskar hon till Joshua med ett litet leende. Inte för att hon får för sig någonting, men man kan väl ändå få uppskatta ett fint ansikte när man ser ett?

Det fanns några saker här i livet som Yaosu absolut inte tyckte om - mjölk, att vara kall om fötterna och människor som kom försent. Jo, han insåg att det var den första dagen på skolåret och att alla var uppjagade över den kommande turneringen och deras kommande besök från de andra skolorna, men ändå. Under sina skolår hade han aldrig varit sen, inte en endaste gång. Inte undra på att han blivit förste prefekt under sitt sjunde år, med tanke på hans fläckfria register eller vad man nu skulle kalla det för.
De tre eftersläntrarna hade kommit in några minuter efter att han börjat presentera sig själv och lagom tills dess att han suddat ut allting från tavlan. Ville de veta vad de skulle göra resten av terminen fick de helt enkelt fråga någon av sina klasskamrater, här fanns det då minsann ingen mercy att få inte. Han ville naturligtvis inte bli känd som den dryga, elaka läraren, men samtidigt var han tvungen att vara hård såhär i början. Annars skulle de aldrig respektera honom, varesig han var bra på att lära ut eller ej.
”Vet ni vad min mor brukade göra när jag var sen till middagen? Slå mig över fingrarna med soppsleven och låta mig sova utomhus under de kommande nätterna”, började tjugoåringen och lät fötterna finna golvet, för att sedan röra sig fram mot bänkarna där de tre eleverna slagit sig ner. Egentligen var Yaosu varken dryg eller strikt mot andra, däremot kunde han inte bara rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Dags att markera, hur elak det än fick honom att verka. Med ett blekt leende på läpparna stannade han till framför flickans bänk och böjde sig framåt, så att han kunde se henne rakt i ögonen. Kristallblå, lite röda i kanterna med några ögonfransar som var klistrade samman. Bara någon så otroligt uppmärksam som Yaosu kunde notera att hon måste ha gråtit alldeles nyligen. Det fick honom att känna sig en smula illa till mods, kanske han borde ha fortsatt bakåt och hackat på någon av killarna istället?
”Res dig upp, gå ut genom dörren och knacka på. När jag öppnar ska du säga ’förlåt att jag är sen, Professor Huaze’ och sedan sätta dig längst fram i klassrummet, där jag kommer att låta dig svara på varenda fråga jag har att ställa resten av veckan”, sade han tyst och rätade sedan på sig, med händerna knäppta bakom ryggen. Därefter vände han på klacken och stegade tillbaka mot katedern, där han snart flög upp och spände blicken på den blonda flickan. ”Vad väntar du på? Upp och hoppa.”

Jaha, okej. Någon verkar ha vaknat på fel sida idag. Varför lägga all sin energi på några eftersläntrande elever, framförallt över bara fem ynkliga minuter? Att fundera över om vad anledningen kan vara till deras sena ankomst verkar läraren inte göra överhuvudtaget. Om det är något Hayley inte tycker om så är det irriterande, alldeles för stränga lärare. Tyvärr har de en hel del sådana i deras skola. Det positiva med det är att hon gått på skolan i ett flertal år och lärt sig att hantera dem.. eller ja, snarare inte bry sig om dem. Medan hennes vän skulle ha följt order utan något motstånd är hon väl lite tvärtom. De flesta lärarna tycker inte om det, men några blir roande av det. Hon har en lärare där det blivit som ett internt skämt, och de lärarna är alltid de mysigaste. Den här Mr Huaze verkar vara långt ifrån mysig, och att hon kallat honom söt tidigare ångrar hon med detsamma.
“Det är kanske på grund av de där nätterna du sovit ute som du blivit så oerhört lättirriterad.” skjuter hon tillbaka. Varför i helvete berättar han om sin mamma? Ska de dela med sig om saker kan hon lika gärna ställa sig upp och säga att hon är gravid. Men det tänker hon inte göra, för hon har principer, det verkar han ha missat. Är det uppenbart att hon blivit lite sur? Definitivt, men det skulle nog alla bli av det. Aeron skulle nog ha spottat honom i ansiktet om han gett honom de instruktionerna.
“Eller.. det är bara en idé, så kanske du kan gå vidare med lektionen och inte lägga mer tid på att hacka på dina elever? Jag menar, du tar bara upp mer tid nu, mer än vad vi gjorde.” Hayley höjer på ögonbrynen mot honom. “Och visst, tvinga mig att svara på alla frågorna, det gör det ju betydligt roligare för alla som faktiskt vill svara på dem, Mr Huaze” rösten är drypande av sarkasm, och hon kan nästan känna hur Joshua vill knuffa till henne med armbågen och få henne att hålla käften. Men de har känt varandra länge, vid det här laget borde han ha lärt sig.

Som i ett slag försvann all färg från Yaosus ansikte, pang så hade allt blod istället samlats i tårna på honom. Det kanske var lika bra, annars hade han väl blivit röd som en tomat och det ville han helst av allt undvika. Lite ironiskt egentligen, hur det varit precis det här han velat undvika till varje pris. Men nu stod han där och såg både dum och korkad ut på samma gång. Han visste inte ens vad han skulle svara på det som hon sagt, utan satt mest och blängde på henne där han satt på katedern och försökte se hipp ut. Inte en bra start på dagen, inte alls.
”Åh, tro mig, det är mycket mer än nätterna jag spenderade utomhus som gör mig lättirriterad”, muttrade tjugoåringen slutligen och kände hur naglarna sakta men säkert grävde ner sig i handflatorna. Lyckligtvis hann han hindra dem från att bryta skinnet, men det var inte långt ifrån. Humöret hade varit mer ostadigt under de senaste månaderna, och precis som han sagt innan hade det knappast att göra med nätterna han spenderat utomhusbio barn.
”Och jag hackar knappast på alla elever”, fortsatte Yaosu, utan att inse hur barnslig han var som faktiskt kände ett behov av att svara på det hon precis sagt. ”Jag hackar på en elev, och den eleven lyckades precis skaffa sig två veckors kvarsittning och tio poängs avdrag från Gryffindor.” Han satte sig ner bakom katedern med en duns och viftade irriterat med staven så att flera buntar med pergament susade fram över klassrummet och delade ut sig mellan bänkarna. Merlin, den där blonda flickan hade verkligen lyckats slå till en öm nerv, någonting som förmodligen var uppenbart för alla därinne. Kanske han verkligen var för ung och omogen för att vara lärare? Tre års åldersskillnad var bokstavligen ingenting. Ingenting.
”På de här pergamenten finns uppgifter som hör till varje kapitel. Jag kommer inte att följa boken i kronologisk ordning så jag hoppas ni tog anteckningar på schemat jag kommer följa istället”, sade han och tog emot pergamenten som blivit över, när de kom flygandes mot honom. ”Öppna boken till sida hundratrettiofem, vi ska börja prata om vad man bör göra om man stöter på en dementor..men först..” Yaosu reste sig upp och svepte med staven ytterligare en gång, så att en hel drös med namnbrickor flög över rummet. ”Först vill jag att ni sätter på er dessa så att jag kan se dem. Nej, jag kommer aldrig lära mig alla namn, i alla fall inte under de första veckorna.”

Okej, det är uppenbart för Hayley att hon trampat på ömma tår. Det här är troligen inte den förhoppning Mr Huaze hade på sin första dag i skolan, men vad hade han tänkt sig? Att hon bara skulle sitta tyst och följa de orättvisa instruktionerna? Nej, verkligen inte. Det är väl något han kommer att lära sig under det kommande året, hon följer sällan instruktioner som förödmjukar henne. Eller ja, hon går med på det om hon faktiskt förtjänar det, men det gör hon inte. Hon blir faktiskt aningen glad över att se färgen försvinna ur ansiktet på honom, det är liksom något han förtjänar i det här fallet. Om han vill förödmjuka henne tänker hon göra det tillbaka. Det är bara så det är. Karma. Det här med att han bara hackar på en elev förstår hon sig inte riktigt på. Hon hade inte direkt sagt att han hackar på alla, utan bara elever. Om det nu bara är en elev blir det väl nästan ännu värre.. hennes vänner hade trots allt kommit lätt undan. Hakan faller däremot till golvet när hon finner sig själv få två veckors kvarsittning, och tio poängs avdrag från Gryffindor. Kvarsittningen bryr hon sig inte riktigt om, även om det är komiskt hur det bara gått en dag och hon redan finner sig själv få straff. Det som gör henne förbryllad är de där tio poängen… det här kommer få klasskompisarna att ogilla henne starkt. Nu är det typ bara två i klassen som faktiskt tycker om henne, och hon är rätt van vid att alla de andra antingen ignorerar henne eller smutskastar. Men ändå, hon vill liksom inte förstöra mer för dem. Hayley påminner sig själv om att hon faktiskt spelar som jagare i quidditch, hon kan lätt vinna tillbaka de poängen.

I slutet av lektionen är sjuttonåringen minst sagt förvånad. Mr Huaze är rätt duktig på att lära ut, än så länge. Om han behandlat henne annorlunda i början av klassen skulle hon kanske även kalla honom för bra lärare. Tyvärr har han inte förtjänat det än, nej han ligger nog på -50 för närvarande. Men bra för honom, han har uppenbarligen någonting i hjärnan. Hayley, som suttit med benen uppe mot bröstkorgen medan hon fört anteckningar börjar släppa på ställningen. Det var rätt bekvämt i början, men om hon sitter så för länge börjar det göra ont. Plus skulle nog inte läraren uppskatta att man sitter så i klassrummet.. de flesta brukar inte uppskatta det direkt. Hur som helst, hon börjar packa ihop sina saker och ställer sig upp från den svala stolen. Joshua och Aeron väntar på henne, men hon måste ju fortfarande ställa den där djävulen en fråga.
”Så, vilken tid är kvarsittningen?”

Lektionen varade i närmare två timmar, härligt med dubbelpass sådär på morgonen när ingen, inte ens han själv, var speciellt glad över det faktumet. Däremot fick han påminna sig själv om att det skulle bli lättare att släpa sig upp på mornarna när kroppen snappat upp det nya schemat. Efter några veckor skulle han definitivt ha hunnit vänja sig.
Med ögonen fästa i taket medan tavlan mysigt suddades ut med hjälp av staven, drog Yaosu en djup suck. Naturligtvis inte förrän alla elever hade hunnit bege sig, eller det var åtminstone vad han själv trodde. Just ja, man var faktiskt tvungen att bestämma både tid och syssla när det kom till kvarsittning. Såhär på efterhand önskade tjugoåringen att han inte öppnat sin dumma trut, att han låtit dem vara sena utan att göra en så stor grej av det. För nu hade han åtminstone en elev som hatade honom och förmodligen gjorde fler det utöver henne. Även om han var hyfsat bra på att lära ut och försökte göra lektionerna både intressanta och lärorika, var det inget värt om eleverna hyste agg mot honom. Och efter idag kunde han inte direkt klandra dem om de faktiskt gjorde det. Inte ens en gnutta.
”Ja, Ms Clarke”, svarade Yaosu efter att ha suttit och klankar ner på sig själv i det han trott var hans ensamhet. Hayley Clarke, det var nog för övrigt det enda namnet han lyckats lära sig under dagens lektion. Om han fortsatte dela ut namnbrickorna varje gång skulle han säkert lära sig resten av klassens namn, men det skulle dröja. Dock inte för lilla miss Clarke, nej hon hade minsann lyckats borra in sig själv i skallen på tjugoåringen, till hans stora förtret.
”Du kan få..eh..” Han trummade med fingrarna på katedern och såg fundersam ut medan tankarna snurrade omkring bakom pannbenet. ”Efter middagen kan du komma tillbaka hit så kan du få hjälpa mig flytta det gamla skåpet med boggarten som tredje årseleverna ska få lära sig om under morgondagens lektion! Åh, och du kan också få skura ur skåpet!” Utbrast han och nickade för sig själv. Vilken utmärkt idé, perfekt straff. Plus att han kunde få en chans att se hur mycket sjunde årseleverna lärt sig om boggartar under deras tidigare år. Merlin, det var verkligen en perfekt plan.

Det verkar som att Hayleys närvaro inte är någonting som professorn tänkt på, och inte heller är så glad över. Eller ja, hon kan inte riktigt tyda det själv, men om rollerna varit annorlunda hade hon nog varit lite sådär smått. Mest för att det varit framför hela klassen, och det kan ha lett till att många av eleverna kollat lite snett på honom. Det hade liksom varit första dagen och de hade redan kommit långtifrån bra överens. Om hon vill rädda sina betyg borde hon nog inte snäsa tillbaka, och kanske ge honom en andra chans. Trots att hon fortfarande är förbannad på Mr Huaze så är det väl lika bra för bägge två. Hon kan däremot inte lova att hålla sin käft, det är väl många lärare som irriterar sig på detta, men hon har ändå inte ändrat sig, trots att hon varit här i många år. Den tre år äldre kommer nog förstå det förr eller senare. Instruktionerna till kvarsittningen förvånar henne lite, att flytta på ett skåp och sedan skura ut det låter inte så farligt.. det är annorlunda från vad som brukar läggas på henne, några vill att hon ska ut i den förbjudna skogen och fixa något i sin ensamhet, och någon annan har låtit henne sitta och plugga i lugn och ro. Hon blir lite tvekandes dock, Hayley har noll koll på vad som är okej när man är gravid. Kan man äta dittan och dattan? Kan man bära tunga saker på det viset? Herregud hon skulle behöva prata med någon.. men än så länge är det hennes egna problem. Kanske hon behöver berätta för Joshua om det snart, men annars tänker hon nog inte berätta för någon.
”Okej.. du är chefen, det blir nog bra.” Svarar hon trevandes medan de kristallblå ögonen glider över den andres ansikte. Fortfarande trevligt att kolla på, men söt tänker hon då inte kalla honom igen. Han ser lite orolig över, som hon förväntat sig. Kanske han är nervös över hur klassen ser på honom nu efter det som hänt. Inte konstigt alls, klassen har nog en del åsikter. Åsikter har de om henne också, högljudda sådana. Hon har bara lärt sig att inte tänka för mycket på det. ”Var inte orolig, de gillar dig säkert. Jag gör det inte, men de gör det.” Med ett leende på läpparna börjar hon backa mot dörren innan hon vinkar lätt mot honom. Som sagt, betyg betyder fortfarande en del för henne. ”Ses sen.”