Trøllabundin [wolfy och jackies]

Privat rollspel mellan wolfy och jackies



(...men överkroppen är prydd av tatueringar).
Namn: Eirik Haraldsson
Ålder: 23 år
Övrigt: Eirik är son till den berömda vikingakonungen Harald Eskildsson, också känd som Harald Erövraren efter sina obarmhärtiga räder och häpnadsväckande resor över haven. Likt sin far är Eirik en skicklig krigare med äventyr i blodet. Han bär sitt namn med stolthet och som de flesta vikingar drömmer han om att utföra stordåd som ger honom en särskild plats vid Odens bord. Han är lojal, nyfiken och öppensinnad, men kan ibland kasta sig in i saker och ta snabba beslut utan att tänka på konsekvenserna.

Det är ingen fara alls!! Jag behöver också hitta en bild och/eller beskriva karaktärens utseende, men jag kör igång rollspelet ändå

Bågsträngar spändes och en skur av pilar regnade ner över slagfältet. Eirik hann precis höja sin sköld innan de vassa spetsarna träffade honom, men flera av hans mannar hade inte haft samma tur. Striden var lika brutal som det hade förutspåtts. Överallt fanns kroppar och herrelösa hästar. Eirik började inse att han och de andra hade gjort allt som stod i deras makt. Att stanna kvar här ett enda ögonblick till var lönlöst.
”Retirera!”, ropade han med hes röst. ”Retirera!”. Han vände sig om och sprang. Hans mannar skyndade efter, flämtande av ansträngning. Men mitt i allt hörde Eirik plötslig en bekant röst säga hans namn. Det var Torstein. Hans vän låg på marken med en av motståndarnas pilar genom bröstet. Eirik stannade, vek av från klungan som var påväg tillbaka mot båtarna och sjönk ner vid hans sida.
”Jag har dig. Jag har dig”, upprepade han flera gånger samtidigt som han lyfte upp sin vän så gott han kunde.
”Oden”, mumlade Torstein samtidig som han klamrade sig fast vid honom. ”Oden kallar på mig”. Det fanns ingen skräck i hans ögon. Ingen fruktan inför döden. Eirik ville säga någonting mer, men det var för sent. Mannens blick hade kallnat och känslorna försvunnit. Eirik slöt hans ögon, drog efter andan och tittade sedan ut över slagfältet. De flesta hade redan hunnit lämna slagfältet och han behövde skynda sig om han inte ville bli lämnad ensam kvar. Men innan han ens hunnit resa sig hade flera anglosaxare omringat honom. En av dem höjde sitt svärd och Eirik gjorde sig redo för dödsstöten – på att få följa sina vänner till Valhalll. Men slaget kom aldrig. Och när han tittade upp såg han ett en storvuxen man hade parkerat klingan.
”Det är deras befälhavare”, tyckte han sig höra mannen säga. ”Honom tar vi levande”.

Eirik stretade emot när de rustade männen tvingade upp honom på fötter och det krävdes minst fem av dem för att dra med honom mot palatsets fängelsehålor.
”Þú berjast sem kellingr! Maðrstroðinn!”, Flera förolämpningar lämnade hans mun. Den ena grövre än den andra. Hans män kunde inte ha kommit långt, än fanns det möjlighet för honom att följa dem tillbaka till Hedeby, och han tänkte inte ge sig så lätt. I ett våldsamt sving sträckte han sig efter yxan som fortfarande hängde i midjebältet och en av männen som höll fast honom störtade bakåt, genomborrad av dess blad. Synen fick flera att rygga tillbaka och Eirik gjorde en ansats att ta sig loss, men det var lönlöst. Platsen där den fallna mannen stod fylldes genast av någon annan, och nu var han dåligt beväpnad. Vapnen hade gått förlorade i striden och skölden låg metervis bort. Det enda som fanns kvar var de två knivarna som satt gömda under hans kläder.
”Ge dig, hedning. Inser du inte att du är i underläge här? Dina män har övergivit dig och du kan inte fly”, log den storvuxna mannen som tidigare hindrat en av anglosaxarna från att bringa honom om livet. Flinet i hans ansikte fick Eiriks ilska att växa. Han ville sticka svärdet i den fule, men fick nöja sig med det han hade. Sitt huvud. Mannen for handfallet baklänges och blev sittandes på marken med munnen på vid gavel - flämtande efter luft. Sedan förvreds hans ansikte och i nästa stund kände Eirik ett kraftigt slag mot sitt eget bakhuvud - därefter blev allt svart.
När han återfick medvetandet satt han lutad mot en vägg i en ödslig cell. Knivarna var borta och en smärta strålade ut från armen. Eirik hade inte insett att han var skadad, men nu var ärmen täckt av en röd sörja. Han försökte resa sig från det kalla stengolvet, men kom bara halvvägs innan tunga kedjor hejdade honom. Han hade bojor runt både handleder och vrister, och alla bojorna satt fast i varandra, så att han varken kunde stå eller ligga bekvämt. Fotbojorna var dessutom fastkedjade i väggen. De hade verkligen tagit till alla tänkbara åtgärder för att hindra honom från att fly igen.

Eirik var i färd med att linda en tygbit, som han slitit av från sin tunika, runt den skadade armen när lätta fotsteg hördes utanför cellen. Såret var djupt, men inte dödligt. Kedjorna försvårade processen, men tills slut lyckades han ändå dra åt remsan med hjälp av sina tänder och sin högerhand, och trycket fick honom att grimasera av smärta. Det var ingen permanent lösning, men tills vidare borde det i alla fall stoppa blodet från att rinna.
En främmande röst avbröt Eiriks tankar och fick honom att titta upp. På andra sidan av cellen stod en kvinna. Hon såg ung ut och kläderna att döma var hon inte av tjänstefolket. Men vad visste han? Kanske var det såhär tjänarinnor gick klädda i Wessex? Eirik hade förstått att det kristna folket inte använde trälar, medan de kommit att bli en värdefull bytesvara i en sådan stor handelsstad som Hedeby.
”Du talar vårt språk..”, sa han med en lugn röst. Det var mer ett konstaterande än en fråga. Han granskade henne nyfiket samtidigt som han lutade tillbaka ryggen mot den hårda stenväggen. ”Hur har du lärt dig vårt språk?”.
Eirik släppte blicken från kvinnans ansikte och såg istället ner på brickan i hennes händer. Bara tanken på mat gjorde honom utsvulten, och nog skulle det sitta fint med en bägare öl, men kunde han lita på henne tillräckligt för att vara säker på att det inte var förgiftat? Å andra sidan, vad spelade det för roll? Om han inte åt skulle han ändå svälta ihjäl i den här hålan. Och han behövde sin styrka för att kunna ta sig därifrån.

”Är du något slags sändebud?”. Järn rasslade när Eirik tog emot den fyllda bägaren, och utan att hesitera förde han den till munnen och hällde i sig innehållet. Ölen liknade ingenting han druckit tidigare. Den var kraftig och värmande, men han saknade ändå mjödet som serverades där hemma. Han räckte tillbaka den tomma muggen och kunde i ögonvrån se hur vakten bevakade hans minsta rörelse. Redo att ingripa om han så mycket som nuddade vid kvinnan som nu satt på huk framför honom.
”Jag är villig att höra vad din kung har att säga..”, svarade Eirik. Han sträckte sig mot brickan som stod på golvet vid hennes sida och fick nöja sig med en enkel brödbit, då det var det enda han lyckades nå innan kedjorna stoppade honom. ”... om han möter mig öga mot öga.”.

”Mitt namn är Eirik”, svarade han när hon frågade efter hans namn. Han undrade hur hans familj – hans far – skulle reagera när båtarna återvände hem utan honom. Skulle de förutsätta att han var död? Skulle de skicka en flotta till Wessex i hopp om att hitta honom vid liv? Eller skulle de lämna honom till sitt öde? Han fick helt enkelt vänta och se…
”Om du inte är kungens budbärare, vad gör du då här Eawynn? Något säger mig att du inte bara kom hit för att ge mig mat.. och din vän där borta verkar ivrig att få ut dig härifrån”. Han nickade bort mot vakten som vakade över dem likt en hök, som om Eirik när som helst skulle gå till anfall mot kvinnan – trots att han var fastkedjad i väggen.
”Eller får alla fångar ett såhär fint välkomnande av Er?”. Med ett leende tog han emot soppan och istället för att använda skeden tog han skålen till sin mun och drack. Stillade hungern som högg i magen.

Eiriks leende växte sig större innan hans ens blivit medveten om att han log. Han betraktade Eawynn förundrat när hon reste sig upp och lämnade cellen. Bortsett från de krigsfångar som hans folk fört hem från sina räder hade han inte mött många kristna kvinnor - särskilt inte av högre rang. För ja, vaktens uppförande hade bekräfta hans misstankar om att hon inte var någon tjänarinna. Antingen det. Eller så var han förälskad i henne. Vilket inte heller var en omöjlighet. Kvinnan var bländande vacker, vackrare än någon Eirik hade sett på länge och han insåg det med en nästan triumferande känsla.
Efter att Eawynn försvunnit med vakten i hälarna kändes cellen plötsligt tom och tystnaden fick tankarna att börja vandra igen. Han tänkte på familjen. På båtarna som var påväg norrut utan honom. Och på Torstein, som nu festade tillsammans med de andra stupande krigarna i Odens boning. Eiriks slöt ögonen, lutade ryggen mot stenväggen och bad tyst till Allfadern om styrka.

Eirik blev bara mer och mer rastlös. Då hans rörelser var begränsade hade benen blivit stela och såret på armen värkte. Han kunde inte längre säga hur längre han varit inlåst i fängelsehålan, för det fanns varken en sol eller en måne. Det enda som lyste upp rummet var facklorna som prydde väggarna utanför cellen. Timmarna gick långsamt framåt, eller så kändes det i alla fall och han fann att han tänkte alltmer på Hedeby - försökte föreställa sig att han satt omkring det stora festbordet tillsammans med sina nära och kära. Eirik halvsov då det hördes steg i gången. Först trodde han att det bara var en annan vakt som kommit för att byta av bjässen som satt på andra sidan av stängslet, men när dörren gnisslade upp fick han istället syn på Eawynn igen. Han iakttog de mjuka rörelser då hon smidigt tog sig fram till honom och ställde ner brickan på det kalla golvet.
”Det här är andra gången du besöker mig. Gudarna måste vara med mig trots allt”, log han och tog emot bägaren med bägge händerna, men drack långsammare än han hade gjort förra gången hon erbjöd honom öl.