Roll the dice - Medi & Vidomina PRS

”Ja, jag har allt. Jag klarar det. Sluta tvivla på mig!”, muttrade Marcell samtidigt som han gick runt bakom bilen för att gå till bildörren och sätta sig i förarsätet. Mellan örat och axeln hade han klämt fast mobilen. I andra änden av samtalet talade han med sin äldre bror, som retades, egentligen oroade sig, för att Marcell inte skulle klara av uppdraget deras boss hade gett honom.
Marcell drämde den mjuka packväskan på framsätet bredvid sig innan han startade motorn för att sedan i farten dra på sig bältet. Några sekunder passerade då Marcell lyssnade på vad brorsan hade att säga. ”Jaja. Ja. Jaa. Jag hör dig. Okej, vi säger så. Hejdå.” Han klickade bort samtalet och suckade högt samtidigt som han lade ner mobilen på sätet bredvid sig nära väskan.
Nu skulle han bege sig ut på sitt första egna uppdrag. Han var utrustad och redo till tänderna, tyckte han. Han skulle inte låta sina känslor, rädslan för att misslyckas eller sina bröders ord, skrämma iväg honom. Det här var viktigt. För honom själv och de andra.
Marcell kom ifrån en maffiabakgrund. Alla hans syskon var med, och det hade blivit självklart att han själv skulle gå med. Till en början var det spännande- det kändes mäktigt och härligt och befriande på något sätt. Trots boss och chefen över honom, kände han en makt, att han hade stort inflytande. Han gjorde hemska, trista, saker och kom undan med de. De andra i maffian också. Folk var rädda för dem och polisen lyckades inte sätta dit dem, även om alla visste att det var skurkarna som legat bakom hemskheterna. Marcell var bara en soldat, men hade alltid varit lojal, följt varenda vink hans boss hade gett honom. Han hade visat sig på god fot med sin chef och det hade lett honom till detta uppdrag. På senare tid skulle han oroa sig, för att han själv eller någon annan i sin familj skulle åka fast. Och leva med det ständiga dåliga samvetet tärde på Marcells psyke.
I vintervädret skulle Marcell köra från deras varma hem till skogen, långt in. För där fanns något av värde. Eller snarare någon. Marcell visste inte själv, för det kom ifrån kunden deras. Det var en beställning på en kidnappning. Var det avundsjuka som drivit kunden till fördärvet? Marcell visste inte och brydde sig inte heller. Han lydde bara order.
Målet var en kvinna, en författare, inte vem som helst heller, men en toppliste-författare. Han hade hört namnet förut, men inte läst böckerna. Trots kändisskap lyckades hans fokus inte ruckas på. Marcell skulle bara göra sitt jobb.
”Vad i helvete..”, mumlade han när han närmade sig skogsvägen. Kändes som mitt i ingenstans. Ute på landet. Han visste att hon ville vara gömd, för att kunna jobba ifred. Det sades att hon höll på att skriva på sin nästa bok. ”Hoho.. Var är du?”, mumlade Marcell och saktade ner farten för att kunna se mellan träden och skyltarna efter vägen.
Skymten av rök från skorstenen fångade hans uppmärksamhet. ”Ah. Bingo.”, mumlade han glatt och flinade smått.
Han körde efter vägen och närmade sig så småningom stugan. Innan han kommit till infarten stannade han bilen och klev ur. På så sätt skulle han inte överraska henne än. När han kom ut i kylan igen drog han den tjocka jackan om sig och körde knytnävarna i jackfickorna. Snön föll i ansiktet och landade i hans brunröda skägg. ”Varför kunde hon inte skriva på ett varmare ställe?”, muttrade Marcell och närmade sig stugan, korsade infarten.
Han steg upp för trapporna och knackade på. ”Hallå? Ursäkta, jag behöver hjälp. Jag har fått punktering på bilen, jag tar mig ingenstans.”

Sängen hade varit alldeles för skön för att kliva upp ur men Nia hade tagit sig ur sängen. Gått fram till den öppna eldstaden och startat en varm brasa. När det hade börjat knastra så ställde hon sig och kokade en varm kopp choklad eftersom kaffe inte var något för henne.
Hennes förra bok 'Ett mor, två mord' hade blivit en dunder succé precis som hennes tidigare böcker och hon behövde nu skriva en uppföljare samt prata med sin förläggare.
Med en suck sjönk ner på sin stol och böjade att gå igenom sitt material.
När hon såg upp kunde hon se stora flingor dala ner och hon log.
Om det var något hon älskade med den här stugan var det att den liknade en sagostuga. Mycket snö och väldigt isolerad, precis som hon alltid ville ha det.
Hon skrev några timmar tills hon hörde knackningen.
När hon lyfte huvudet rynkade hon på näsan. Punktering? Sakta reste hon sig och tog sig närmare dörren. Hon bodde kanske någon halvkilometer in från den större vägen men hade han bara tagit risken?
"Jag har inga bilerfarenheter." sa hon med hög stema.

"Kan jag få låna din telefon åtminstone? Mina batterier har tagit slut. Det är ingen som tar sig ut i det här snöovädret förrän vädret lättat. Jag är fast. Jag ber om ursäkt igen, men jag behöver få tag i någon som kan hjälpa mig.", försökte Marcell och huttrade när den kalla vinden svepte om honom.
Han ville känna på handtaget, för att se efter ifall det kanske var öppet, men det skulle kanske skrämma henne. Marell hade inte råd att tappa henne nu. "Jag ska vara kvick, på ett ögonblick är jag borta. Sedan ska jag inte störa mer."

Återigen tvekade hon men snabbt hämtade hon sin pistol som hon haft intill sig på skrivbordet och stoppade den innanför byxlinningen bakom sig.
Hon låste upp och såg på mannen framför sig. Hennes rödbruna hår stod alla håll medan hennes intensiva gröna ögon studerade honom.
"Ta av dig skorna. Ställ dem vid elden. Du ser iskall ut." Viskade hon tyst. Hon tog ett steg tillbaka och kände vapnet fortfarande.

Marcell var säker på att hon skulle ignorera honom och han skulle bli tvungen att ta till med våld. Men så överraskade hon honom när hon öppnade dörren. Han möttes av kvinnans blick och flämtade. Hon var slående vacker. Det såklart, han lade märke till hennes ansikte. Men så såg han spåren efter hennes tankebanor som lämnat kvar i frisyren. Han log lite roat. "Åh. Det var snällt. Tack.", sa han och klistrade på ett leende och steg in. "Det är kallt.", instämde Marcell och såg sig om samtidigt som han gick fram till eldspisen för att ta av sig skorna. "Ursäkta att jag klampar in såhär. Vad.." Han såg sig om för att se efter ifall det fanns någon mer i stugan. "..Var har du telefonen?", frågade han i försök att dölja sin agenda. Det gällde att vara listig och försiktig innan han gick till handling. Det kändes bättre ifall han kunde få henne på sin sida. "Ursäkta, nu är jag oartig igen. Jag heter Marcell." Han gick över rummet och sträckte ut en hand åt hennes håll för att hälsa på henne.

Hon såg på honom och flämtade sedan till.
"Jag menade att du tar av dig skorna och bär dem till spisen." Hon såg sedan ner och hon suckade.
"Den är där." Hon pekade på en väggfast telefon och stängde efter sig.
"Vi kan hålla kylan ute. Jag gillar inte att frysa jag häller." Han hade kommit närmre och hon sträckte fram handen.
"Nia." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Vill du ha varm choklad? Jag har ingen annan varm dryck att bjuda på. " Hon nickade mot en kastrull och log svagt.
"Det är den bästa i området." Skämten var framtryckt och hon sänkte handen

Marcell såg ursäktande på Nia och gav ifrån sig ett lika ursäktande skratt då han fattade tag om hennes hand i hälsningen. "Bra idé, stänga ute kylan menar jag."
"Nia, fint namn.", sa han ärligt och såg förvånad ut då hon erbjöd honom en varm kopp choklad. Och ännu mer förvånad blev han då han nickade till svar. Kylan hade visst nått honom upp i huvudet, eller kanske en blandning av hennes skönhet med, för han verkade inte helt tänka klart. I vanliga fall skulle han gett sig på henne nu, ta med henne därifrån, packa bilen och dra. Men någonting hindrade honom från att göra det. Men i den förvirringen bestämde sig Marcell för att inte grubbla mer över det, utan istället bara låta sig finna sig i stunden.
"Tack, vad snällt. Det tar jag gärna.", sa han tillslut och log igen. "Ehm.. kom jag mitt i allt arbete här heller?", försökte han och synade datorn med manuset på bordet.

Hon drog över tröjan så pistolen inte syntes mer och hon log.
"Du kom ju i en snöstorm. Den kommer bli värre. Jag tror jag kommer få strömavbrott så jag har fixat med både mat och vatten. Ved finns i ett bakrum och värme ser du ju."" Hon såg mot kastrullen och nickade.
"Det kan både vara underbart och jobbigt på samma gång. men jag älskar den här stugan." Snabbt gick hon till skrivbordet och samlade ihop sina papper.
"Rhm.. ja. Jag är ekonom. Jag jobbar hemifrån eftersom en snöstorm skulle komma." Hon log och vände sig om mot honom. En hårslinga hamnade i hennes ansikte.
"Ifall du inte hinner härifrån kan jag erbjuda soffan. För du kommer inte komma härifrån. Det blir för farligt."

"Du är ett steg före än alla andra. Smart.", sa han och började knäppa upp jackan. Det skulle vara skönt att ta av sig det kalla för att värma sig. "Det är fint här. Är det bara du här?", frågade Marcell och hoppades på att hon inte misstänka honom för hans frågor. "Jag menar.. det är så stort för en person bara.", sa han i försök att dölja sin nyfikenhet.
Han följde Nia med blicken och såg på då hon plockade undan. "Ekonom, säger du? Hm, du gav mig inte det intrycket.", sa han lite retsamt. "Du ser inte ut som någon som håller på med siffror." Marcell flinade smått. Men leendet försvann strax därpå när han kom på sig själv att leta reda på telefonen. "Jag ska ta det där samtalet.", sa han och lade ner jackan så att den vilade på soffryggen. Under bar han en grå tjocktröja som värmde bra.
Marcell gick till telefonen och plockade upp luren för att knappa numret till sin vän. "Hoppas det finns täckning...!", sa han lite skämtsamt igen och pressade luren mot örat för att lyssna efter signaler.

"Jag har varit med några år så man vänjer sig." hon såg på honom och stängde datorn och stoppade undan dem. Skrattade sedan och satte sig ner.
"Jag är ekonom." Sa hon igen och drog upp ena foten och såg på honom.
"Täckning finns kvar men hur länge vet jag inte." Nia Kände sig orolig och hoppades att han skulle komma iväg. Hon kände sig orolig.
"Och du åker ut när det är snöstorm på väg? Är du knäpp?"