Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

Jackies

Dr. William Hall rättade till droppet och såg till att allt stod rätt till. Ovädret hade gjort att kvinnans bil hade sladdat och krockat utanför byn. Inte nog att någon såg allt utan att hon hade överlevt. Brutna revben. skallfrakturer och massa annat. Brandmännen hade lyckats få ut henne och tillsammans med läkarna fått henne till sjukhuset. Sladdar och slangar låg över henne. En syrgasmask över hennes mun och näsa. Ett ständigt pipande från maskinerna var det ända ljudet William hörde, om man bortsåg från ovädret utanför.
Försiktigt smekte han ömsint kvinnans kind och betraktade henne. Vacker var hon med det mörkt röda håret, den bleka hyn och han hade sett de gröna ögonen när de kollat efter hennes pupiller.
För tillfället skulle hon hållas nedsövd och om några dagar förhoppningsvis väcka henne.
Åskan slog ner precis och han hoppade till så hans mörka hår föll i hans ögon. Innerligt hoppades han att han inte behöva skriva till henne och förklara att byns hemlighet skulle förökas.
Snart skulle det vara dags.
Sakta vände han sig om och lämnade rummet men lämnade dörren på glänt och gick mot entréhallen för att möta upp sin vän. Kvällen hade bara börjat.

Åskan var massiv på sina håll och Dorian såg hur både besökare och mannen bakom receptionsdisken ryckte till av det mullrande ljudet. Han stod där i entréhallen med sitt mörka hår hängande blött, men vacker var han, trots regnet, och flera blickar drogs diskret åt hans håll.
En ung kvinna satt och gungade sitt barn i famnen i ett desperat försök att få honom att komma till ro, men vid varje blixtnedslag verkade skriket bli högre. Han försökte stänga ut ljudet av hennes vyssjande och pojkens förtvivlade läte, men sinnena blev alltid känsligare när han inte ätit på länge och Dorian var utsvulten… Just när tålamodet höll på att ta slut fick han syn på Dr. William Halls välbekanta ansikte, och med en lättad suck rättade han till den svarta kappan och gick mannen till mötes.
”Inte en sekund för tidigt…”.

William log bara mjukt och nickade.
"Om ni följer med mig." Han harklade sig.
"Det var en olycka som hade inträffat och den skadade är min patient." Han såg över på honom och skakade sakta på huvudet.
"Om vi hämtar det vi ska kan vi prata det här i enrum." Han såg sig som hastigast om innan han tog av i en korridor.
"Du borde komma oftare Dorian. Du ser sjuk ut. Sjukare än de levande. Det klär dig verkligen inte." Han skrattade till och han såg mot sin klocka.
"Jag måste skriva en rapport efter. Säkert ett brev till du vet vem ifall det blir kris." Han drog en hand genom sitt hår innan han höll en bricka mot en sensor och öppnade dörren.
"Efter dig."

Som så många gånger tidigare följde Dorian efter doktorn genom sjukhusets korridorer. Flera vitklädda figurer passerade dem och allt kändes så sterilt att han började undrar om inte folk blev sjukare av att vara i den här miljön?
”Hur illa är det? Vad är den skadade i för skick?”, frågade han samtidigt som de klev in genom den öppna dörren och kom in i ett rum som hade samma kliniska färg på väggarna… Dorian hade bara grimaserat lätt när William kommenterade hans tillstånd, men visste att han hade rätt, och det skulle krävas mer än en blodpåse för att tämja törsten som tärde på honom inifrån…

William hade inte sagt något mer tills de var utom hörhöll från människorna. Dörren slog igen efter dem och han drog en suck.
"Fler4a brutna revben till att börja med. Små glassplitter i ansiktet och tyvärr en handskada genom att den blivit genomborrad av ett föremål. Hennes ben har fått sig en smäll och vi tror hennes ryggrad är kompakt dock. Men hon kommer halta några månader. Jag tror det är allt." William gick fram till en av de många kylskåpen och tog fram tre påsar och såg på honom.
"Jag vill be dig om en tjänst. Hon har fortfarande grenen i handen. Den har genomborrat handen och vi får inte ta ut den. Det måste vara en handkirurg som tar bort den. Vi har ingen och du är den närmsta vi har. Vet att jag måste skriva blankett först men det är mitt i natten.
Snälla Dorian" William såg på sin vän och suckade sedan tungt.
"Du dricker två nu. Här för jag vill inte se dig så blek bland andra igen. Kom oftare eller jaga djuren runt om."

Dorian tog emot en påse och tvekade, men i samma stund som blodet nådde hans läppar tog hungern över och rovdjuret som han så desperat försökt dölja vaknade till liv. Knappt en droppe fanns kvar när han lät den första påsen falla till golvet och när han såg tillbaka mot William fanns det något djuriskt i blicken - som om han när som helst kunde gå till attack. Men istället för att sätta tänderna i doktorn slet han upp den andra påsen och slukade innehållet lika snabbt som ur den första. Hungern ebbade långsamt ut och där det tidigare stått en sjukling stod nu en ung man av säregen skönhet.
”Jag ska gör vad kan för henne…”, svarade Dorian när han samlat sig tillräckligt för att kunna prata igen. Han drog handenryggen över munnen och gav ifrån en suck av lättnad.
”Tack, Will. Jag avskyr att du behöver se mig sådär…”.

Han stod lugnt och såg på Dorian när han drack och plockade fram två påsar till så det var tre fyllda.
"Du kommer behöva mer. En fråga är varför hämtar du inte flera åt gången? Så du har hemma." Han tog fram en väska och lade påsarna där och räkte över väskan.
"Jag kommer vara med och se till att du inte blir föräldskad." Han sa det sista på skoj och lade en hand på hans rygg.
"Åh du behöver inte ursäkta dig. Bättre att du dricker från påsarna än mina patienter som väntar." Det hördes en knall och det blinkade till i lamporna.
"Ska vi gå och titta till henne?" Frågade han lugnt.

Dorian tog emot väskan och försäkrade sig om att den var helt stängd.
”Jag gillar inte att ha dem liggandes hemma. Och vad skulle folk tro om mig om de hittade en hel kyl med blodpåsar?”, svarade han och gav sedan William ett kort leende när han kände vännens hand mot sin rygg.
”Du sa att patienten råkat ut för en olycka och av det du berättat så låter det som en bilolycka. Är hon härifrån eller är det någon som bara passerade byn?”. Han följde William ut från rummet och stålsatte sig för vad han skulle få se - och känna.

"Skaffa en hemlig kyl kanske?" sa han kort innan han öppnade dörren och höll upp den för honom.
"Hon är inte härifrån så vitt jag vet. Vi kunde inte ta med väskan eftersom vi inte hittade den. Vi vet inte vad hon heter så just nu försöker vi bara hålla henne vid liv." Han nickade sakta.
"Ja hon var i en bilolycka och det såg inte alls trevligt ut." William suckade.
"Det var ambulansmännen som sa det. Ska vi gå och se till henne? Jag måste bara hämta lite saker om du ska hjälpa."

Dorian nickade bara när William sa att han borde skaffa en hemlig kyl, men egentligen ville han inte erkänna sanningen för sin vän - att han redan kände sig som ett odjur utan ett hem fyllt med blodpåsar..
Han klev in genom den öppna dörren och gick långsamt närmare kvinnan som låg på den ensamma sjukhusbädden. Hon var yngre än han hade väntat sig - omkring hans egen ålder, om han fortfarande varit människa så att säga. Dorian såg sig om för att försäkra sig om att William hade lämnat rummet innan han varsamt lyfte en hand och vidrörde det mörka håret som spred ut sig över huvudkudden. Han förstod nu varför doktorn hade skämtat om att han skulle förälska sig. Hon var vacker… och han kom på sig själv med att undra vilken färg som fanns bakom de slutna ögonlocken. Han såg ner på den trädbiten som genomborrade handen och slogs plötsligt av den starka bloddoften.
”Jag ska hjälpa dig…”, viskade han, snarare för att övertala sig själv än åt henne, och svalde hårt.