the slow path [prs]

komsi komsi calantha

Namn: Oliver Smith
Ålder: 21
Utseende:
Både hans hår och ögon är matchande mörkbruna, med naturligt långa och mörka ögonfransar. Oliver är runt 187 centimeter lång och slankt byggd.

basically orlando bloom
Övrigt: Oliver har alltid levt i en mindre lyckligt lottad familj. Hans storebror dog i en protest på Nordirland, någon han var väldigt nära. Han har ingen kontakt med sina föräldrar, och tog med sina småsyskon till London. Han var inte lika politisk aktiv som sin storebror, och det tillsammans med att han var desperat till att få ett jobb gjorde att han flyttade till London och tog ett jobb strax utanför London.

Oliver brukar vanligtvis inte vara nervös, men han kan inte undgå att vara det nu. Jobbet som chaufför är inte direkt någonting som han drömt efter, särskilt inte för en adelfamilj från Storbritannien. Kanske det har att göra med hans politiska åsikter, men det handlar framförallt om hur hans bror blivit dödad av poliser från Storbritannien under en protest i Nordirland. Den tjugoettåriga mannen har en viss förakt för adeln och monarkin, särskilt när han själv födds upp med en familj som varit nära hemlöshet flera gånger. Men vad kan han göra? Det är stor brist på jobb och det här var ett av få som fanns på marknaden. Han hade förväntat sig på högre betalt med tanke på hur rik familjen Holbrook är, men det fungerar. Det är tillräckligt för att hålla sig själv och sina småsyskon borta från Londons smutsiga gator. Kanske han borde ha stannat i Nordirland och försökt få något jobb där, men just nu är det ingen plats för hans småsyskon. Det är säkrare här, bara ingen får reda på familjens politiska åsikter så borde allting vara lugnt. Om familjen han ska jobba för får reda på hans bakgrund i Nordirland så skulle det säkert sparka honom på direkten, men det är inte någonting som han planerar att skylta med direkt.
”Se till att komma i tid till skolan, jag vill inte ha ett till samtal med Ms Abbot.” Påminner han sina två syskon, William och Evelyn. Ms Abbot är en tråkig, sträng lärare som inget barn borde behöva stå ut med. Hon har nämligen inga problem med att slå barnens fingrar med linjalen, eller förolämpa dem på alla möjliga sätt. Tyvärr har de inte någonting annat att välja på, alla vettiga lärare kostar mer och det är inte någonting som de klarar av. Fjortonåriga Evelyn springer fram till sin storebror och omfamnar honom. Hon vill inte lämna hans sida, och hon vet att han kommer behöva stanna på familjen Holbrooks herrgård flera nätter i veckan. De kommer antagligen vilja bli skjutsade mitt i natten, så att inte få se honom om dagarna kommer väl bli en vardaglighet.
”Sabba bilhjulen från mig,” mumlar hon med slutna ögonlock, innan hon tillslut släpper honom och blickar upp med sina mörka ögon. ”Det förtjänar dem säkert.” Med ett roat skratt rufsar han till systerns mörka lockar och vänder sin uppmärksamhet mot sin lillebror tillslut.
”Gör inte Ms Abbots liv ett helvete nu, okej?” Säger Oliver och drar in honom in i en kram han också. ”Kommer förhoppningsvis hem ikväll, annars ses vi i veckan någon gång. Kom ihåg att käka ordentligt.” William vill inte släppa taget om sin bror, men tillslut tvingas han att göra det, och syskonen säger sina farväl.

Med en djup suck sätter han sig på tåget till den engelska landsbygden, till herrgården som inte ligger långt ifrån Londons innerstad. Han måste ta tåget dit för att hämta upp bilen, sedan är det bara dags att börja jobba. Oliver får sitta där i någon timme, tills han får kliva ut och börjar leta efter bilen som skulle stå parkerad på parkeringsplatsen strax utanför tågstationen. Han hade skrivit upp registreringsnumret på en bit papper, och finner rätt bil efter en liten stund. Blicken glider upp mot klockan som är upphängd på kakelväggen på tågstationen. Han är i tid, det är ju bra iallafall. Den unga mannen slår sig ner i bilen och backar ut från parkeringen och börjar följa beskrivningarna som var uppskrivna. Det var lite svårt att hitta, mycket vägar fram och tillbaka, men det fungerade. Snart finner han sig själv där framför någonting som han själv skulle kalla ett slott och stirrar förundrat över det. Tänk att det finns människor som bor såhär medan andra sover på gatan på en papperskartong. Ja, livet är orättvist. Där framme vid porten står en man med rak rygg och händerna bakom den. Oliver antar att det här är butlern han pratat med i telefon.
”Mr Smith, jag heter Mr Burroughs. Det är några som ska åka ut på direkten, så ni får komma in och träffa de andra anställda lite senare.” Jösses, är det verkligen folk som talar på det här sättet? Oliver måste verkligen träna på det själv.

Helt ärligt vet inte Oliver hur han ska passa in här. Mr Burroughs är så välspråklig, med en mörk röst och fint uttal. Den tjugoettåringen har en uppenbar dialekt och det skulle vara solklart för vem som helst att han inte kommer från något särskilt fint ställe. Aja, han tänker inte stå och fundera något mer på det där. Greven hade valt honom, och han är säker på att det varit åtminstone ett dussintal som sökt jobbet. Han tänker inte slänga det här i sjön. Kanske han bara kan hålla tyst och inte säga någonting, det skulle säkert hjälpa en del. Oliver blickar upp mot skyn som är fylld med gråa moln, han har alltid gillat regnet. Det finns någonting betryggande i det, även när han står utomhus, även om det ösregnar. Det regnade nästan varje dag där han bodde tidigare, och kanske det har någonting med deras tidigare hem att göra. Hur som helst, han gillar det. Efter en liten stunds tystnad känner han hur han borde säga någonting, det känns stelt. Det är tyvärr ett problem som Oliver har, han vill aldrig att det ska vara tyst. det behöver inte vara så att bara han pratar, men vad som helst som låter gör honom lugnare. Den stelna tystnaden är någonting han är extremt obekväm med.
"Så.. hur många är det som jobbar här?" frågar han tillslut och tittar på den äldre mannen i ett försök att småprata medan de väntar på damerna som behövde skjuts. Tyvärr går det inte så bra som han hoppats på, Mr Burrough stirrar bara en stund på honom innan han vänder blicken någon annanstans. Detta gör det ännu obekvämare för stackars Oliver, som nu börjat trampa på stället och pillar med sina egna fingrar. Okej, så det är lika bra att inte prata runt den här mannen. Han känns extremt snobbig, men om han påpekar det så skulle han nog få sparken direkt. Av någon anledning verkar det som att han inte gett ett jättebra förstaintryck, men han hoppas på att det kommer att ändra sig. Folk runt omkring honom tycker vanligtvis att han är lätt att gilla, de har inga problem med honom, så förhoppningsvis kan han göra det lite bättre.

Oliver blir nästan lättnad när han ser tre damer komma ut ur porten, kanske de räddar honom från den stela atmosfären. Damerna är propert klädda, någonting han är väldigt ovan vid. Bara hattarna ser ut att kosta mer än vad han tjänar om veckorna, men han har alltid haft lite svårt för att se vad saker och ting kan kosta. Under tystnad öppnar han bildörren till damerna. Två ut av dem verkar trevliga, en av dem kunde inte bry sig mindre om honom. Hans blick landar på den sista som anländer och han ler vänligt mot henne.
"God dag," svarar han och stänger sedan dörren om dem. "Så, vart är det ni vill åka?"

Ajdå. Oliver känner hur kinderna flammar upp, alldeles rosiga. Det är första dagen på jobbet och det verkar som att han har gjort bort sig redan. Han som tyckte att han hade gjort så bra ifrån sig, han hade ju öppnat och stängt dörren för dem. Räcker inte det? Nej, uppenbarligen inte. Han har mycket att lära sig, och nu känner han sig hemskt skamsen över det som hänt. Egentligen tycker han att det är töntigt, att det är konstigt med såna etiketter och att de behöver tilltalas på det sättet, men han tänker inte argumentera för den saken. Jobbet är viktigt, extra viktigt nu.
"Förlåt, det tänkte jag inte på," mumlar han. Oliver känner sig som en femåring som nyss blivit utskälld för att ha tagit för mycket godis. Tyvärr är han tjugoett år gammal och det är inte godis det handlar om. Han drar nervöst en hand genom håret, han kommer att lära sig, eller hur? Ja, det tänker han då göra. Han hade bara velat veta vart de skulle, och ingen av damerna hade svarat på hans fråga. Så han är fortfarande ovetandes, men han antar att de ska till stan lite längre bort. Det är väl en hyfsat säker gissning. Oliver öppnar bildörren och slår sig ner i förarsätet.
"Ursäkta mig, ers nåd," säger han med ett ursäktande leende på läpparna. Han startar bilen och de börjar röra sig bort från den stora herrgården.

Medan de tre damerna går och dricker te, plus går och letar efter nya klänningar så bestämmer sig Oliver för att läsa lite. Han har inte många böcker alls, bara tre stycken, men han läser dem nästan religiöst. Tyvärr har han inte råd med så många fler, trots att han bra gärna skulle ha några stycken. Hur som helst så handlar hans böcker mycket som socialism, och han tror knappast att hans arbetsgivare skulle tycka så värst mycket om det. Lyckligtvis så får han lite ensam tid, vilket betyder att han kan skanna igenom böckerna igen. När han får betalt nästa gång tänker han köpa en till bok eller två, kanske någon till hans småsyskon. När en av damerna kommer tillbaka ut i kylan så stänger han genast igen boken och slänger in den i förarsätet. Han hade inte förväntat sig sällskap, så han kände sig lite borta när hon kom mot honom. Oliver hade skämt bort sig själv rejält tidigare, innan bilresan, och han ville verkligen inte göra bort sig igen. Han har ingen aning om hur han ska formulera sig så att det ska vara rätt och propert. Det är liksom inte någon del av hans vardag. Han harklar sig och flackar med blicken, osäker på ad det är han ska ta sig till.
”Mitt namn är Oliver, Milady,” presenterar han sig med ett litet leende på läpparna. Milady.. det är rätt va? Förhoppningsvis är det inte helt fel benämning, det känns åtminstone propert och han är rätt säker på att han hört det tidigare. Flickan framför honom verkar iallafall hyfsat trevlig, så förhoppningsvis kommer hon inte prata med surpuppan vid herrgården om det. Åh, han skulle få sparken direkt om han sa surpuppan högt, bra att han har lite kontroll iallafall. ”Det är okej. Jag har en syster som också gör det så har tränat upp tålamodet.” Försäkrar han. ”Du hittade ingenting Milady?”

"Oliver fungerar bra Milady, det är vad jag är van vid." Ja, att bli kallad sitt efternamn är inte någonting som Oliver är van vid. Det känns väldigt propert och tja.. han är inte så proper av sig, de flesta i hans närhet är inte heller det. Han har svårt för det där med hur man ska tilltala folk, särskilt nu. Det är väl inte så förvånande, han kommer nog få anmärkningar så fort han säger någonting fel nu, så det är bara att vänja sig.
"Hon är femton," förklarar han med ett leende. Det är en relativt stor ålderskillnad mellan honom och hans småsyskon, sex år. Mellan honom och hans äldre bror hade det bara varit två. Tvillingarna hade varit en överraskning, men både han och brodern hade varit överlyckliga. Tyvärr blev de två nästan deras föräldrar istället, vilket de inte var något vidare bra på. Han granskar den unga damen under tystnad, förvånad över hennes vänlighet. Det hade varit uppenbart att Cordelias syster inte ville ha någonting med tjänstemännen att göra, men det verkar vara annorlunda med henne. Skönt att han inte gjort bort sig totalt tidigare under dagen iallafall.
När det sedan frågan kommer om vart han är ifrån så blir han aningen kluven. Det är inte konstigt att hon frågar, dialekten är svår att missa, men han är ändå inte helt bekväm med att prata om Nordirland med aristokrater i Storbritannien.
"Jag är från Nordirland, jag kom hit till London för några år sedan."

"Rätt nära faktiskt, vi tar väl hand om varandra," Förklarar Oliver, och försöker låta neutral. Han vill fråga om kvinnan är nära sina syskon, men han vet själv att det nog skulle anses som oartigt. Som han uppfattat det ska han inte prata så mycket, och att ställa personliga frågor kan leda till att han får leta efter ett nytt jobb. Han vill inte vara för på, och det enklaste skulle nog vara om han bara prata när han tilltalas, på så sätt retar han inte upp folk i onödan. "Har en lillebror också, de två är tvillingar." Tjugoettåringen undrar om han ska nämna sin äldre bror som dött, men det känns bara konstigt att ta upp det nu. Samtidigt så vill han inte gömma informationen om hans bror, han förtjänar att bli talad om. Han förtjänar att fler ska känna till honom, men det känns inte bra att dela den informationen med hans arbetsgivare. Plus så skulle frågan om varför han dött säkert komma upp förr eller senare, och att berätta om hur han dött under en protest mot Storbritannien är nog en dålig idé. Det skulle inte gynna någon, tyvärr. När hon sedan berättar att hon hoppas att han kommer att trivas hos dem så glider ett genuint leende upp på hans ansikte.
"Det tror jag säkert att jag kommer att göra. Ni har varit väldigt vänlig mot mig, Milady."

"Hm.. jag skulle säga att de är väldigt olika varandra, min lillasyster är betydligt mer utgående än min lillebror. Han är lite av en bråkstake medan hon håller sig borta från allt som innebär trubbel." förklarar Oliver med ett leende. Ja, de är väl lite som natt och dag i jämförelse med varandra, men de kommer alltid bra överens med varandra. Som alla syskon så irriterar de sig på varandra, men det är alltid med kärlek. Han själv hade varit sådär nära sin storebror, och han saknar den kopplingen. Men det gör det lättare att veta att de tar hand om varandra när han är borta, Evelyn håller alltid ett vakande öga på sin tvillingbror, vilket underlättar det för tjugoettåringen. Åh William, han har en spännande karaktär. Han gnager sig lite i underläppen innan han bestämmer sig för att ställa en fråga, trots att han kanske inte borde göra det. "Är ni nära era syskon Milady?" frågar han tillslut, men det är osäkert om han kommer få ett svar på den frågan när de två andra kvinnorna dyker upp från affären med kassar i händerna. Han undrar hur många klänningar som ligger i de där kassarna och hur mycket de kostar, säker en hel månads lön för honom.
"Vill ni stanna någonstans på vägen, eller vill ni hem Ers Nåd?"

Så Cordelia har en äldre bror också, det visste inte Oliver. Han undrar hur han kommer att vara, Florence och Cordelia skiljer sig trots allt en del från varandra, är han helt annorlunda? Troligen inte. Han har faktiskt inget emot Florence, hon har inte varit särskilt artig, men hon har inte heller varit trevlig. Oliver trivs så länge han inte blir konfronterad eller behöver börja tjafsa med människor, han känner inte ett stort behov av att bli respekterad av Florence. Cordelia däremot är väldigt trevlig, och det uppskattar han, det gör det lättare när det är hans första dag på jobbet.
"Ser framemot att träffa honom," säger han med ett leende. "Syskon har en talang för att vara lite plågor ibland, men man håller dem ändå kära." Ja, så är det åtminstone för honom med hans två småsyskon. Oliver kan förstå henne, ofta har man ett syskon som man är närmre med, som han hade med sin storebror, och som tvillingarna har med varandra.
Tjugoettåringen kliver ut ur bilen och ser sedan till att öppna bildörren åt den yngre flickan. "Milady."

Det känns lite typiskt att säga adjö till Cordelia, hon är trevlig att prata med och Oliver hade uppskattat sällskapet. Han hoppas på att de andra i herrgården är någorlunda snälla de också, det skulle underlätta hans jobb en väldans mycket.
"Vi ses," säger han och låser bilen, och ser efter damerna som går in i herrgården. Snart därefter kommer Mr Burroughs fram till honom med händerna knäppta bakom ryggen.
"Då så, jag kommer att följa med dem in, du kan gå ner till den källaren där sovsalarna och köket är placerade. Kanske du kan bekanta dig med de andra tjänstefolket?" Det låter lite som en blandning av en order och en fråga, men Oliver förstår vad det är han menar. "Jag kommer att höra av mig om någon vill ha skjuts någonstans, okej?"
"Okej, tack Mr Burroughs." Med ett litet leende så smiter han iväg till en lite mindre ingång, längre bort från porten in till herrgården. Det är väl bara att träffa de andra och försöka komma till ro där inne.