Hokus pokus prs

Privat rollspel med bubbles 
Länge sedan jag gjorde det här, men vi gör ett försök!

Namn: Goliath Leander
Ålder: Över 3000
Utseende: Silvrigt, övervuxet och slitet hår. Färgen på hans hår kommer från att han en gång varit en stjärna uppe i himlen. Han är smal och lång, med generellt ruffsigt utseende men fortfarande på något sätt väldigt stilig. Trots att han är över 3000 år gammal, så ser han fortfarande ut som en frisk trettioåring. I den här versionen så ser inte alla trollkarlar ut som gamla män, vilket är anledningen till att han inte ser ut som Gandalf, Saruman eller Radagast etc. Plus alla av Maiar själarna kommer inte nödvändigtvis i form av män utan även kvinnor. Ut med Tolkiens sexism tack.
Övrigt: Är en av de fem Maiar själarna som kom till Middle Earth som ett stjärnfall eftersom att de, utan att veta om det, var i desperat behov av hjälp.

Namn: Lorelei Thranduilion (har ingen aning om vad Legolas och Thranduil heter i efternamn)
Ålder 500 smth
Utseende: Precis som både sin bror och far har Lorelei långt, rakt hår i färg som solen, som nästan alltid faller perfekt över hennes nätta axlar. Hon har blåa och stora ögon, och hon står på ungefär 170 centimeter. Precis som många andra alver ser hon väldigt elegant ut, men hon är tyvärr rätt långt ifrån elegant. Hon har även ett väldigt snällt och välkomnande utseende.
Övrigt: Legolas är hennes storebror och Thranduil hennes pappa

Kom förresten på att han borde ha silvrigt hår, så ändrar det nu!

Det är inte många som kan säga att de fallit från himlen. Nej, än så länge är det nog bara fem stycken som har gjort det. Folk brukar fråga vackra människor om det gjorde ont när de föll från himlen, och Goliath kan bestämt säga att det gör det. Satan vad det gjort ont.

Det hade börjat med en viskning i hans öra. Det är dags. Han hade ingen aning om vem det varit som viskat det till honom, men det lät som solen. Som att solen kallat på honom. Det var första gången som han någonsin uppfattat ljud. Vanligtvis brukar det vara knäpptyst där uppe i skyn. Goliath hade inte haft någon identitet innan det här, han hade inte haft egna tankar eller känslor. Han hade varit helt tom... kanske som det känns när man väl dör. Men Goliath hade inte dött, nej, han hade precis fötts. Eller nej, det rätta ordet är nog vaknat. Vaknat från 3000 år uppe i skyn som en gnistrande stjärna i tomma intet. En av fem Istari med ett bestämt uppdrag.

Folk på jorden hade sett det hela som en fallande stjärna, ingenting speciellt bortsett från att det är väldigt vackert. Det är en skillnad dock. Stjärnor brukar inte slå ner på jordklotet och förvandlas till en varelse med två ben och två armar. Det var mycket att gå igenom på så kort tid. Det hade bara gått några sekunder, och nu låg han med armarna och benen utsträckta som ett X på marken, helt naken. Det tar en stund för honom att få upp ögonen, och förvirringen slår till honom som en käftsmäll. Det första han såg var himlen, där han nyss varit. Gnistrande stjärnor, alldeles mörkt med ett visst lugn över dem. Vackert. Men så mycket intryck, han kan se, höra, känna. Gräset som rör hans bara hud kittlas och känns nästan förskräckligt. Solen hade nämnt hans uppdrag, uppdraget att försöka hjälpa till att rädda Middle Earth. Goliath hade fått syner, syner som kom från jorden för att visa hur det ligger till. Vilket hot som väntar.

Lyckligtvis är han inte lika förvirrad nu.

Ett klart stjärnfall, starkare än alla hon tidigare fått vittna. Lorelei hade stått ute på terrassen och glott upp mot skyn, tjuvlyssnat på sin far och storebror så som hon brukar göra. Thranduil hade inte alltid varit förtjust i att diskutera försvar omkring sin dotter, det är inte någonting som flickor ska vara med på. Men han hade vant sig vid hennes sällskap vid samtalen, långsamt accepterat att Lorelei inte kommer vara den prinsessa som han förväntat sig för många år sedan. Men när den där stjärnan fallit hade hon sprungit förbi de två så snabbt att de knappt kunnat se henne. Hon hade alltid varit fascinerad av stjärnor, deras lugn och deras obeskrivbara vackerhet. Nu hade hon inte förväntat sig att se någonting mer av stjärnan, men underligt nog så var det något som drog henne ut ur det vackra hemmet. Ut djupare i skogen som alltid varit som ett andra hem till henne.

Det var meningen att Lorelei skulle springa ut, om hon inte gjort det skulle mycket kunna ha varit annorlunda. Benen rörde sig själva, trots att hon själv inte förstod vad hon förväntade sig se. Flera av träden var avbrutna, mosade ner mot marken som att något slagit emot dem. Om det varit något hon inte förväntat sig så var det att se en naken man ligga på marken, helt borta och förvirrad.

Vad kan man egentligen göra när man från ingenstans fallit från himlen och landat på marken med en kropp som man inte vet vad man ska göra med? Goliath sätter sig upp och låter blicken glida över skogen som han fallit in i. Han har ord inpräntade i skallen, som han på något sätt kan förstå. Han har aldrig kunnat något språk, aldrig hört någonting, men ändå förstår han vad det var som blev sagt till honom. Vart han ska börja vet han inte. Ena handen glider över marken, vilket får honom att inse att någonting hårt, knöligt ligger bredvid honom. Som en gren, men som har ett lysande sken runt omkring sig. Han griper tag i det han inser är staven som ja.. han antar är solen, pratade om. Det lilla lugn som han känner när han får tag på den försvinner när han hör hur en kvist knäcks längre in i skogen, strax därefter dyker någonting upp som han inte sett förut. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han nyss landat på jorden. Han glor på henne en stund, han har ingen aning om vad han ska göra. Han har staven i ett fast grepp, så han är väl så redo som han kan bli.
”Vart är jag?” Frågar han, han behöver fortfarande lite tid att bestämma sig på om kvinnan framför honom verkar vara tillförlitlig eller inte.

Det här blev skitdåligt men det får vara så

Inte dåligt alls!

Det förvirrade ansiktsuttrycket på mannen framför Lorelei är nästan komiskt. Hennes första tanke är att det är en alldeles för onykter man som av någon anledning gått in i skogen och klätt av sig naken, det skulle trots allt inte vara det underligaste hon sett i skogen. Men faktumet att träd och buskar blivit mosade runt omkring honom får henne att tänka att det är något mer som pågår. Mannen ser inte heller ut att vara en alv, snarare en människa. Varför en människa skulle strosa runt i Mirkwood är okänt för henne. Kanske hon borde skicka iväg en signal om fara, men hon har svårt att tro att den här mannen skulle kunna göra henne illa. Han ser så svag ut, plus så har hon blivit en riktig krigare efter flera hundra års träning, så det är väl inte så konstigt att hon klarar sig själv. Innan hon hade lämnat det vackra slottet så hade hon gripit tag i sin pilbåge, så hon känner sig trygg.
”Mirkwood, Ithilien. Vart kommer du ifrån?” Undrar hon och drar av sig kappan hon haft på sig redan på terassen på grund av kylan. Lorelei slänger bort den mot mannen, han måste vara iskall vid det här laget. ”Ta på dig den, så att du inte blir sjuk.” Också för att hon inte har någon lust att se honom naken.

Mirkwood, Ithilien. Det säger Goliath ingenting, varför han ens frågat vet han inte. Han har inte ens någon aning om vad det är för kropp han är i. Det enda han är säker på är hans namn, Goliath. Det har han blivit tillgiven. Med stora ögon glider blicken över skogen. Det är mörkt, nästan kolsvart.
”Jag vet inte,” svarar han efter en stunds tystnad och fångar kappan som blir slängd mot honom. Det är välbehövt. Huden är alldeles knottrig, de små hårstråna står upp på hans armar. Med skakiga ben gör han ett försök i att ställa sig upp, vilket knappt fungerar. Tillslut kommer han upp på fötter och drar kappan över sin kropp. Efter han har knäppt den så känns det genast lite bättre. Därmed kan han lägga sitt fokus på personen framför honom. ”Förlåt, jag vaknade bara upp här mitt från ingenstans. Jag har ett uppdrag dock.. du kanske kan hjälpa mig?” Goliath trevar efter orden, aningen osäker på om han ska ta upp det eller inte. Han påminner sig själv däremot om att han kommer behöva andras hjälp. Han vet vad han är ute efter, han vet vad det är han ska göra. Frågan är bara att hitta det och de han behöver för att kunna klara det. ”Det kommer att hållas ett möte, i Rivendell, det är meningen att jag ska dit.”

Det hela känns som något konstigt skämt som Loreleis bror och hans vänner skulle komma upp med. Nu brukar de inte riktigt vara så här underliga, de brukar inte innehålla en naken man som ber om hjälp för något uppdrag. Men det här känns lite för underligt för att Legolas skulle ha kokat ihop det. Den här underliga mannen står och babblar om ett uppdrag och han har inte ens någon aning om vart han är eller vart han ska. Mannen kanske har druckit lite för mycket vin under nattens gång, klätt av sig och lagt sig på den våta marken. Det förklarar däremot inte hur nästintill hela marken runt omkring honom är nertryckt, som att något hårt ska ha landat där. Unga Lorelei skulle tänka att det är han som är stjärnan hon nyss sett, men det känns inte heller särskilt troligt.

När mannen sedan nämner ett möte i Rivendell så glider ögonbrynen högt upp i pannan på den unga alven. Jaså? Det hade faktiskt varit någonting som hennes far och bror pratat om under kvällens gång. Lorelei hade insisterat på att hon borde få följa med, hon är en precis lika skicklig krigare som Legolas, och hon har enligt sig själv lite mer bakom pannbenet än honom. Fadern hade däremot inte godkänt det, men egentligen kvittar det för henne, hon tänker följa med. På ett eller ett annat sätt.
”Du ska till mötet i Rivendell? Vad heter du?” Undrar Lorelei och lägger armarna i kors, som att det ska få honom att ta henne mer på allvar, trots den bisarra situationen de är i.

Det verkar som att damen framför Goliath vet vad det är för möte han pratar om. Vilken lättnad. Mannen ställer sig upp på darriga ben och drar en hand genom sitt silvriga hår.
"Goliath, vad heter du?" svarar han och travar försiktigt fram mot kvinnan framför honom. Det ser ut som att hon är beredd på att attackera honom när som helst, och han skulle helst undvika det. Hon har pilbågen på ryggen och hon verkar vara väldigt kapabel till att slå till honom. Särskilt med tanke på att han själv knappt kan stå på fötterna. Han har som tur är sin stav, och det bör räcka trots att han inte riktigt lärt sig att använda den än. "Tror du att du kan hjälpa mig dit? Eller visa mig en karta så att jag har en möjlighet till att hitta själv?"