Limly på rymmen

Ledsen för att det inte kom något kapitel igår, jag var i stallet hela dagen och sedan sov en kompis över hos mig. Jag ska försöka lägga upp det idag, men just nu sitter jag inte vid en dator...

Nu ska Miss_F lägga upp kapitel!

Lite sent, men ikväll!

NU ska hon lägga upp!

JA!!! Det här kapitlet är väl helt OK, det händer dock inte så mycket...

Kapitel 9 (Sofia)

– Aj, jag kniper ihop ögonen när taggarna från rosenbusken skrapar mot mitt bara ben. Önskar att jag inte känner den där undermedvetna känslan av att jag är tvungen att hjälpa Saga. Just nu hatar jag henne faktiskt. Hatar är ett starkt ord, men passar in i det här sammanhanget. För det är just vad jag gör. Hatar henne. Hur kunde hon bara lämna mig sådär? Efter allt mitt slit.

Hatar. Hatar. Hatar. Det är den enda tanken som driver mig vidare. Jag upprepar ordet inom mig. Ryggsäcken känns tyngre nu efter hela nattens vandring. Jag sprang faktiskt iväg så fort jag kunde. Så att jag inte skulle tappa spåret. Men innan jag gav mig där ifrån var jag ju tvungen att städa undan. Det kunde hon hjälpt mig med också. Hatar. Men i alla fall. Precis när jag började gå åt det hållet där jag sett ett rött virrvarr av hår försvinna åt så hörde jag en bil. Sagas mamma. I ena stunden funderade jag över att stanna kvar och berätta var hennes dotter är. Eller klättra upp i närmaste träd. Jag valde det sista.

När den röda skruttbilen kom skumpandes så såg jag för första gången hur Silvia Lind ser ut. Det var ingen vacker syn. En överarbetad kvinna på 40 år som har flottigt hår uppsatt i en knut som såg ut som något jag inte vill tala om. Hennes ena öga skelade, och luggen var sned så att den skulle täckt det om det inte vore så att hon strukit undan den, eftersom hon trodde att hon var ensam. Överdrivet sminkad var hon också. Jag förstår varför Saga har sminkfobi med en sådan mamma.
– Vänta lite Ingrid, jag ska leta efter Saga nu, hon leker kurragömma, Silvia hade rynkat på näsan och sett sig snabbt omkring.
– Hon är inte här, så vi kan väl fika idag ändå.

Silvia ansträngde sig knappast med att hitta Saga. Hennes egen mamma. Men däremot är jag, hennes typ mobbare tvungen att leta efter henne. Ibland förstår jag mig inte på världen.

Hela vägen har jag sopat igen spåren efter oss.
Pappa har lärt mig att spåra. Det är nog därför jag har ganska stor chans att hitta henne. Jag tror att Saga har varit utan vatten i två dagar nu. En dag till och hon är körd. Därför måste jag hitta henne. Nu eller aldrig liksom. Fast det finns faktiskt en liten chans att Saga kan ha hittat vatten. Men jag tror knappast att hon har tillbringat alla sina sommarlov tältandes i skogen, som jag.

Pappa har sagt att det är viktigt att använda hjärnan när man är ute i skogen. Lägga upp ett schema liksom. Så att man har allting förberett tills natten kommer. Jag sätter mig ner på en sten. Och tänker. Då och då slinker ”Hatar” med in i tänket. Men för det mesta går mina tankebanor så här:
”Hur ska vi få mat?” svar på det är: Ni får väl hitta något i skogen. ”Hur ska vi få vatten?” svar: Ni får väl hitta det också…
Det är i alla fall väldigt många ”Hurfrågor”.

Det vettigaste jag och min lilla hjärna kommer fram till med vår diskussion är att jag borde bygga ett läger nu. Och leta efter henne sen. Så att vi har något att återvända till. Båda är överens om det och att jag borde ha orange naglar på skolavslutningen.

Jag börjar samla ihop stora genar, med blad och barr på. Det går bra förutom att jag river upp ett ganska stort sår på vänstra vaden. Visst tar det dubbelt så lång tid med den brutna armen, men det funkar.

Jag samlar ihop ved och stenar. Svampar och bär. Till slut är jag så trött att jag brer ut en filt i det mysiga regn-vindskyddet. Lägger mig ner med en filt över mig och sluter ögonen. Innan jag somnar bestämmer jag mig för att jag bara ska sova en stund. Hatar.

Jag vaknar av att solens strålar träffar mitt ansikte. En fågel sjunger. Annars är det tyst. Jag har försovit mig. Tills nästa dag. Det är idag Saga är körd. Om hon inte får vatten. Som hon kommer få. Tror jag.

Kroppen värker efter det hårda underlaget. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få en tempurmadrass hit ut. Utan att tänka mig för så dricker jag de sista dropparna vatten. Kanske är det mitt undermedvetnas hämnd mot Saga. Vem vet. Jag skäms i alla fall inte över det.

Spåren efter de nakna fötterna har inte försvunnit än. Det är lätt att följa dem. För att vi ska hitta tillbaka till lägret sen igen så ristar jag SÄ i träden jag går förbi med en vass sten. Jag har två tankar som flyger förbi hela tiden: ”Hitta Saga” och ”Hatar”. En tanke i bakhuvudet är även: ”Hitta vatten”.
Jag stannar och tittar på en kotte som ligger på marken. Försvarslös. Jag föreställer mig Sagas ansikte istället för den taggiga ytan. Med ett stort steg mosar jag den. Vrider om foten några varv tills hälften är nedgrävd. Det är en härlig känsla som sprider sig i kroppen efter det.
Efter en timmas vandring tar spåren slut. Eller det finns spår efter något djur. Kanske en björn. En björn som släpar den redan döda människan till sitt tillhåll nu. Kom jag för sent?

När jag undersökt platsen så kan jag nästan konstatera att Saga varit här med ett stort djur. Och nu är de försvunna. Visserligen har jag ju inga ”bevis” men jag gissar på att Saga dog av törst och att en björn hittade henne. Så är det nog. Så måste det vara. Skönt att slippa oroa sig mer.
Lite besviken men samtidigt med en underlig lättnadskänsla följer jag SÄ markeringarna.
När jag är tillbaka i lägret gör jag upp en eld att värma mina frusna händer med. Återvända orkar jag inte göra. Till stadslivet. De kommer säkert vara jättesura och just nu orkar jag inte med det. Skolavslutningen går jag eventuellt på, eftersom vi kommer att byta lärare så vill jag gärna säga hejdå till Majjahn och Ståhllen.

Under filten i vindskyddet så hör jag en fågel sjunga en sorglig sång. Några andra fåglar stämmer in. Mina tårar börjar rinna. De går inte att stoppa. Jag har ingen aning om varför jag gråter, om det är för att Saga har dött (antagligen) eller om det är något annat.



När jag vaknar har fåglarna försvunnit. Klockan är 12 på dagen och det råder full aktivitet bland alla djuren. Myrorna samlar mat. Fåglarna sjunger glada visor (fast det är inte de från igår kväll). Ekorrarna hoppar fram och tillbaka på grenarna. Jag skymtar ett rådjur som står lite längre bort.
Det är det som är härligt när man sover i skogen. Alla djur. Ingen stress och känslan av att vara den enda människan på flera kilometers håll. Om döda människor borträknas.

Jag klättrar uppför ett högt berg, där jag kommer kunna se hela skogen, när jag väl kommer upp. Mitt gips blir brunt och jag river upp en stor reva på min finaste tjocktröja. Men upp kommer jag. Utsikten är bland det vackraste jag har sett på flera månader (om man bortser från Chio). Jag tar ett djupt andetag och mina lungor fylls av den friska skogsluften. Jag försöker att spana. Bara ifall att jag skulle få en skymt av något rött. Men inget.
Jag skulle verkligen behöva sovsäckar och en almenacka. Kanske så skulle jag kunna springa hem och sno de saker jag behöver. Vi får se hur jag gör. I sådana fall gör jag det senare. Om någon vecka eller så.

Det är kväll och jag sitter framför brasan och täljer en fågel. Bara för att det är kul. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att leva så här. Det är väldigt mysigt. Perfekt. Det enda som saknas är sällskap. Och det sällskapet ska helst vara en människa.
När jag ska somna känns faktiskt marken lite, lite som en tempurmadrass.

Dagen efter så känner jag mig faktiskt sugen på lite chips och att få sova på något mjukare. Jag bestämmer mig för att jag ska ”besöka” huset idag. Jag börjar släcka elden och stuvar in mina saker i vindskyddet. För säkerhetsskull så väntar jag tills klockan blir 10:15 innan jag börjar gå. Med hjälp av snabba beräkningar så tror jag att jag har en någorlunda uppfattning om hur lång tid vandringen tar. Om jag går 10:15 så borde jag vara framme 12:15 alltså.

Vandringen går förvånansvärt lätt och jag är framme 30 minuter innan beräkningarna. Men det funkar ändå. Mamma och pappa åker till jobbet vid sju.
Det känns konstigt att smyga in som en inbrottstjuv i sitt eget hus. Även fast jag har nycklar. Vår hundvalp Rocky lyfter på huvudet när jag kommer in i köket. Han ligger på sin bädd och tittar på mig med sina stora, bruna ögon. Jag smeker hans lockiga, svarta päls innan jag går ut. Det jag tar med mig är: Sovsäckar, almenacka, kniv, liggunderlag och mat som lätt går att tillaga t.ex. soppa och bönor. Jag låser dörren efter mig och smiter iväg.

Den här gången tog vandringen 15 minuter mer än beräknat. Det kan ha berott på att jag tittade på ett nyfött rådjurskid. Den lilla ungen stod på sina ostadiga ben och tittade på mig med stora ögon. Sedan hade ungens mamma buffat på den och de hade sprungit iväg.
Nu när jag tänker efter är någonting fel i lägret, jag kan inte sätta fingret på det. Men det känns som att någon har varit här. Jag tar en närmare titt på marken och ser fotspår. På tå smyger jag in i tältet och ser att alla mina saker ligger i en enda röra. Förstahjälpen väskan är borta.

Såå, förlåt att det var längesen det kom ett kapitel...

ÅÅÅ det var SUPER!!!!!

TACK!!!!

Nu kommer nästa kapitel...

Kapitel 10 (Saga)

Förstahjälpen väskan slår mot mitt ben när jag springer så fort jag kan genom skogen. Allt för att rädda den stackars skadade älgkon.

Chocken från när älgkon plötsligt reste sig upp och började, på ostadiga ben, gå, har nästan släppt nu. Utan att tänka mig för hade jag följt efter den. Efter en lång vandring bakom den vingliga älgen visade det sig att det var ett bra val. För älgkon visste vart det finns vatten och om hon inte hade gjort det, hade jag varit död nu. Döden, en sådan hemsk tanke.

Ett belåtet leende sprider sig i mitt ansikte medan jag följer alla SÄ för att komma fram till trädet som jag övernattade i. När jag väl är framme vid det börjar jag försiktigt gå rakt åt vänster, där finns den lilla bäcken med det kristallklara vattnet som räddat mitt liv.

Sista biten fram till vårt lilla ”läger” smyger jag fram, jag vill inte riskera att älgkon ska resa sig upp. Den har redan gjort mer än den egentligen klarar av.

Vandringen till bäcken måste den ha gjort många gånger. Så målmedvetet hade inte någon eller något som inte visste vart den är på väg kunnat gå.

Den stackars älgen. Utan förstahjälpen väskan som jag har knyckt från Sofia, skulle den nog inte klara sig mycket länge till.
– Såja… försiktigt närmar jag mig henne där hon ligger i solskenet.

Älgkon höjer förskräckt huvudet. Jag ser hur hennes muskler spänns och hon bereder sig på att fly. När hon sedan ser att det är jag som kommer blir hon en aning lugnare, tiden då jag satt med hennes huvud i knät måste ha gjort att hon har börjat lita på mig.

Sakta men säkert börjar jag öppna väskan som hänger över min axel. Allt från handsprit till plåster faller ut på marken. Även en gammal mobil. Med bara ett kort samtal skulle jag kunna få komma hem till min varma sköna säng igen. Men det är ju om jag vill, vilket jag inte alls gör just nu.

Hade det varit så att Limly stått och väntat i sin box just nu hade det varit en helt annan sak. Att få komma till stallet precis som vanligt, gå in i Limlys box. Klappa henne på mulen och sedan börja arbetet med att få bort all torkad lera som alltid brukar finnas i hennas päls. Det skulle vara så härligt.

Men nu är det så att Limly gömmer sig någonstans här i skogen och att jag just nu även har en stackars älgko att ta hand om. Dessutom har jag en mamma som just nu säkert sitter på ett fik och slösar bort massa pengar på sitt vanliga torsdagsfika med sin väninna Ingrid. För visst är det torsdag?

Strunt samma. Mamma fikar ju ändå varje dag förutom lördagar. Och lördag är jag helt säker på att det inte är. Det kan inte ha gått en hel vecka.
Jag plockar upp en liten flaska med rengöring för sår från marken. Försiktigt blöter jag en bomullstuss med det och börjar rengöra det stora såret på magen. Ibland rycker älgkon till, men annars händer inget.

När jag väl är klar vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan ju inte direkt binda bandage runt magen. För det första skulle det knappast hjälpa och för det andra skulle det kunna skada kalven eller kalvarna i magen om jag skulle råka dra åt för hårt.

Jag bestämmer mig i alla fall för att lägga bomull i såret så att det inte kommer in smuts. Älgkon gnyr till lite när jag stoppar in bomullen. Stackars litet djur. Snarare stort djur, men spelar roll.
När jag är klar kryper jag fram mot älgens huvud. Jag lägger det i mitt knä och lutar mig sedan mot hennes stora kropp.

Alla nätter som jag har väckts av älgkons ansträngda andetag, har satt sina spår. Mina armar och ben känns som spagetti och en ilsken huvudvärk har börjat smyga sig fram. Älgkons varma päls smeker min kind när jag lutar huvudet mot hennes kropp. Jag skulle inte ha något emot att slumra till nu. Jag ska bara sova en timme eller så, hinner jag tänka, innan jag faller in i en djup sömn.



Något strävt som rör vid min kind gör att jag plötsligt vaknar till. När jag öppnar ögonen ser jag bara brunt. Även fast jag blinkar allt vad jag har försinner det bruna inte!

Jag sträcker fram handen och känner framför mig. Där känner jag det som jag behöver känna för att veta att jag inte har något fel på ögonen. En varm och go päls som tillhör älgkon. Jag drar en lättnads suck, men behöver avbryta mitt i sucken. Det är kolsvart ute och högt upp på himmeln lyser en måne. Gubben i månen ser ut att skratta åt mig där jag förtvivlat sitter och stirrar ut i oändligheten.

När medvetandet äntligen kommer tillbaka börjar jag inspektera älgkons sår för att se så att det inte har kommit in någon smuts. I förstahjälpen väskan finns verkligen allt. Tillochmed en ficklampa!

Jag lägger ficklampan så att den lyser in i såret. Försiktigt plockar jag ut bommulen ur såret och inspekterar det. Såret verkar vara helt fritt från smutts, men jag rengör ändå det för säkerhets skull. När jag är klar stoppar jag in ny bomull.

Det slår mig att jag aldrig har kollat hur pass dräktig älgkon egentligen är. Jag får henne att ställa sig upp och går sedan ett varv runt henne och inspekterar. Hon är otroligt rund, men i många hästböcker står det ”hästen får oftast bara en unge, till skillnad från älgen som får två” så det kan ju vara för att hon har två små kalvar i magen. Jag drar slutsatsen att det är så, men att hon ändå nog kommer att kalva inom två veckor.

En kall vind sveper genom skogen och jag huttrar till. Jag börjar packa ihop förstahjälpen väskan igen. Älgkon står och tittar på mig med sina stora ögon när jag packar ner det sista och gömmer väskan i en buske, hon ser lika uttråkad ut som jag känner mig.

– Ska vi ha lite kul nu, säger jag och går fram emot henne. När något i hennes ögon ser ut att säga ”JA, vad som helst bara vi har riktigt kul!” bestämmer jag mig.

Jag klättrar upp på en stor sten och tar sats. Upp på den nästan två meter höga bjässen kommer jag och till sist sitter jag där, högt över marken och tittar ut i den svarta natten. När vi stått så ett tag, lika chockade båda två, börjar älgkon, som nu har vant sig med att jag sitter där, gå runt på en liten volt.

Runt, runt går vi. Jag klämmer till lite med skänklarna. Om det bara är en tillfällighet, vet jag inte. Men när mina fötter vidrör hennes buk börjar hon trava.
En långsam trav som är mycket skumpigare än Limlys. Men hur skumpig den än är kan den inte överskriva den glädje som bubblar inom mig. Äntligen rider jag igen!

När vi har travat runt några varv, vågar jag försiktigt använda vikthjälperna för att få henne att byta varv. Det går ju självklart inte lika bra som på en inriden häst men jag tycker att det funkar helt okej. Hon svänger ju i alla fall.

Man ska ju alltid sluta när det går som bäst, och det gör jag. Ner från den två meter höga bjässen hoppar jag. När jag väl står på marken kommer jag på vad jag egentligen har utsatt mig för. Att rida på en fullvuxen älg kan sluta med döden. Mina ben skakar och jag hackar tänder. Älgkon kommer fram till mig och buffar på min arm. Jag kramar om henne, den fina älg som för andra gången (även fast det var jag som orsakade faran) räddat mitt liv.


Långt borta i fjärran har solen börjat gå upp. Jag skulle tro att klockan är ungefär tre men jag kan inte vara säker. På marken ligger massor av plåster och sådant som har trillat ut ur förstahjälpen väskan. Om någon skulle komma nu, skulle den direkt se att här ”bor” någon.

Limlys grimma som jag gått och släpat på ett bra tag nu, trär jag över huvudet på älgkon. Den har alltid varit för stor för Limly, så när jag spände upp den till sista hålet passade den perfekt. Jag börjar samla ihop alla grejor som ligger spridda på marken, det tar ett bra tag eftersom att det nästan bara är små grejer som trillat ut.

Efter minst två timmars städning ser platsen ut som en skog igen. Solen har nästan gått upp helt nu. Jag bestämmer mig för att det är för riskabelt att vara kvar på samma ställe en natt till. Bäst att byta ställe. Samma sten som jag använde när jag skulle sitta upp på älgkon första gången, använder jag igen.

Älgkon har börjat vänja sig vid att jag sitter på hennes rygg. Den här gången kan jag direkt klämma med benen för att få henne att börja gå. Vi lunkar en bit in i skogen. När vi börjar komma närmare Sofias läger, känner jag en stark lukt av böngryta. Älgens mage måste också börjat kurra, för älgkon sätter iväg i en fart som är omöjlig att stoppa.

– STAANNAAAAAAAA! Ropar jag för full hals, men älgkon bara fortsätter framåt, mot Sofia som nu kommer ut ur tältet…

ÅÅÅÅ Gud vad BRA!!!!!

Tack Tack Tack Tack Tack!!!! Förresten så kommer det inget kapitel imorgon eftersom vi är i stallet! *lycklig*