~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik suckade lite lätt, men det var ingen betungande suck. Mer, en lättnadens suck. Arya hade ställt ytterligare en fråga och Erik ville inte ödsla tid på att försöka få henne att se hans perspektiv på hennes kunglighet, de flestas perspektiv bland båda kungafamiljerna faktiskt. Men detta var en konversation han inte kunde föra då frågan var riktad mot de andra.
"Vi är här för att återhämta prinsen. Naturligtvis." staterade Wilheim utan någon form av känsla kring det hela. Freja suckade bredvid honom och Erik insåg med ens att hon hade helt andra tankar än vad Wilheim hade. Något Freja misslyckats med att framföra till Wilheim uppenbarligen.
"Vi skickades hit av Drottningen och Kungen från Norr för att återhämta deras son, Prins Erik." sade Freja och tittade öppet och ärligt på Arya, "det är vårt uppdrag, vad vi har sanktionerats till att göra." fortsatte hon och en obekväm stämning började bry mellan de två generalerna. Erik kunde se, känna och höra det på hur Freja talade bland annat.

Han ville inte tro att Freja på fullaste allvar förväntade sig att han frivilligt skulle överge sitt livskärlek för att återvända till en plats där han skulle tvingas in i ett fruktlöst och kärleksfritt giftermål med en okänd kvinna. Han antog att Freja var mer, begåvad, och kunde se mer än sin plikt. Mer än hans plikt. Han hoppades det innerligt. Men han antog också att Freja inte skulle bli problemet utan Wilheim. Hans tankar gick i takt med samtalet som öppnade upp framför honom. Men en tanke slog honom. Så han hoppade in då Freja avslutat sin mening om deras uppdrag.
"Oavsett, vi kan inte stå här." sade han och pekade med öppna händer mot de sargade kropparna. Även om de andra kanske inte brydde sig om det hela så gjorde han, han tyckte inte om döden. Döda saker. Döda människor, eller djur för den delen. I alla fall inte att behöva stå mitt bland dem, mitt bland kropparna som fallit och bestulits på sina liv vid hans egna yxa.
"Kan vi förflytta oss?" frågade han med blicken enbart på Arya, det var hon som skulle bestämma.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Svaret på frågan Arya ställt kom inte direkt överraskande, men Arya kunde ändå inte låta bli att se ut lite som ett åskmoln i ansiktet efter att Nordman talat. Det fanns inte en chans i hela världen att hon skulle luta Generalerna föra med sig hennes älskade tillbaka till Norr. Aldrig. De skulle vara tvungna att döda henne på kuppen. Uttrycket i Aryas ansikte förändrades lite grann efter att Freja talat. Det syntes och hördes på henne att hon inte var lika säker på sitt uppdrag som Nordman var. Arya såg mellan de två Letoyanska Generalerna och hoppades innerligt att Freja på något sätt kunde övertala, eller på något vis hindra Nordman från att försöka föra Erik tillbaka istället för att hon själv skulle bli tvungen att göra det.

"Oavsett, vi kan inte stå här." ljöd Eriks röst mitt i Aryas tankar. Hon följde hans gest mot liken på marken men vände snabbt bort huvudet då hon kände något surt påväg upp genom strupen igen.
"Kan vi förflytta oss?" frågade Erik, nu vänd mot Arya som nickade till svar. Men hon stod stilla. Hon tänkte inte vända ryggen till Generalerna, inte en chans att hon litade så mycket på dem. De skulle vara tvungna att gå först om sällskapet skulle komma någon vart.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Han tittade på Arya, hon hade nickat men rörde sig inte ur fläcken. Han tittade på Freja och Wilheim, Freja nickade och med sin hand hårt greppande i Wilheims kappa drog hon med sig den andra generalen framåt. han stampade surmulet och Erik ville nästan skratta åt hans uttryck. men Aryas uttryck var en helt annan sak. Verkligen inte något som fick honom att le. Han lutade sig närmre henne,
"Arya..." Hans blick mjuk och hans ansikte lika så, "jag lämnar dig aldrig." sade han och gick bort till sina yxor, böjde sig ner, plockade upp dem och halstrade dem. Sedan räckte han sin hand mot henne, trots att den var något blodig.


Freja - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hon hade lyckats dra med sig Wilheim ett par meter,
"Vad menade du med det?" Hans röst hård och kall.
"Med vad?" sade Freja medan hon höll koll på omgivningen,
"Med det du sa."
"Jag menade det jag sa. Vårt uppdrag är att föra tillbaka honom."
"Ja, men sättet du sa det."
"Jag har inga planer på att tvinga Erik att göra något." Wilheim drog loss sin kappa och de stod ansikte mot ansikte.
"Vad menar du nu? Det är vår plikt." grymtade Wilheim frustrerat.
"Jag menar precis vad jag säger. Jag tänker inte släpa tillbaka honom, sära på dem två för vinningen av två andra som redan är gifta och har kärlek." Freja tittade surmulet på Wilheim som frustade och skakade huvudet.
"Du kan inte låta dina känslor för Erik sabba ditt omdöme Freja."
"Det gör jag inte. Det är på grund utav dig." Wilheims ögon spärrades upp och Freja ångrade orden i samma sekund de lämnat hennes mun. Hon svor för sig själv.
"Vad menar du? Mig?"

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya stod blick stilla utan att ändra en min då Freja drog med sig Nordman bort en bit. Hon följde dem som en hök med blicken tills hon märkte att Erik lutat sig närmare henne. Hon vände sig om mot honom och hans mjuka blick lugnade henne lite, men inte så mycket.
"Arya..." sade han, "jag lämnar dig aldrig."
Arya såg honom i ögonen men svarade inte hans ord. Hon stod helt stilla och iakttog honom, fortfarande med ett mycket surt uttryck i ansiktet, medan han plockade upp sina vapen. Inte förens han sträckte ut sin, fortfarande blodiga, hand emot henne suckade hon, mjuknade i ansiktet och tog den.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Han greppade hennes hand och höll den tight. Den var alldeles ljummen i hans egna och kändes liten. Han tyckte om känslan, känslan av att han kunde omfamna henne om än bara på ett sådant litet sätt för tillfället. Han började gå med henne vid sin sida i spåret efter Freja och Wilheim.
"Hur mår du?" frågade han henne medan han klev över en hög rot. Men avbröts då Freja och Wilheim kom inom synhåll.


Freja - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Freja glodde på Wilheim,
"Ja, dig. På grund utav dig." Wilheim såg förvirrad och aningen snurrig ut. Freja suckade, hon skulle precis öppna sin mun igen när Erik och Arya hördes och de uppenbarade sig bakom dem. Freja tittade på Erik,
"En liten bit till?" frågade hon stelt, Erik nickade mot henne och hon nickade tillbaka.
"Finns en liten öppning en bit fram, kan vara där." sade Erik efter att Freja hade vänt honom ryggen för att fortsätta gå.


Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Wilheim och Freja fortsatte gå framför dem, Freja på hög alert och Wilheim tycktes något dåsig och förvirrad vilket Erik fann underligt men han återgick till att Fokusera på Arya vars hand han fortfarande höll stadigt i sin egna näve.
"Förlåt, igen, hur mår du?" upprepade han ursäktande med en viss vördnad och omtanke i sin röst. Hela tiden, var gång han såg på Arya - fullt levande vid hans sida - kände han en mjuk glädje och en liten värme. Skulle han någonsin kunna vänja sig vid det? Han hoppades inte på det. Han ville värdesätta det.

Arya - Ingenmansland vid floden Yllwer/Radha Aansoo
Arya gick tyst och allvarligt vid sidan av Erik. Hon höll hans hand hårt, som om hon var rädd att han skulle ryckas ifrån henne när som helst annars.
"Hur mår du?" frågade Erik vänligt.
Arya öppnade munnen för att svara honom men stängde den igen när Generalerna kom inom synhåll. Hon såg på de båda nordborna med en blick som nästan kunnat tolkas som hotfull. Hon ville visa att hon inte tänkte låta någon av dem ta hennes Erik ifrån henne. Sällskapet vände sig om igen och fortsatte gå då Erik återigen frågade;
"Förlåt, igen, hur mår du?"
Arya dröjde lite med svaret och talade lågmält för att de andra inte skulle höra henne.
"Jag mår bra." sade hon kort och gjorde sitt bästa för att bitterheten hon bar på inte skulle höras, "Hur är det själv?"
Arya tänkte på hur Erik verkade ha mått tidigare, efter att han huggit ner de laglösa med sina yxor.

Wilheim - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Han försökte komma underfund med vad som pågick, vad sjutton Freja talade om och varför det kändes som om han hade en stor klump i bröstet. Vad hade hon egentligen menat med att det berodde på honom? Wilheim läste av miljön, sneglade bakåt för att se prinsen och söderlänningen gå några meter bakom, utom hörhåll för låga röster. Han såg deras händer i varandra och han tittade bort. Inte för att det var vidrigt, mer för att det såg ut som om de hade mer intimitet mellan sina händer än han någonsin upplevt i hela sitt liv.
"Freja, vad menade du?" frågade han med lågmäld röst.
"Jag menade vad jag sade."
"Jag förstår inte, förklara."
"Du vill ha e förklaring?" Wilheim nickade,
"Mmhm, det vill jag." Freja tycktes fundersam och lite hispig plötsligt.


Freja - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hon ville inte titta på Wilheim, det kändes s närgånget plötsligt så hon fortsatte söka av området omkring dem, med föga intresse. Skulle hon behöva berätta för honom såhär? Nu?
"Jag..." hon suckade och drog ett djupt andetag, det här var inte hennes forte.
"Jag har fallit för dig." sade hon och skrattade lite lätt, det kändes helt overkligt och alldeles fruktansvärt närgånget. Varmt och mjukt. Något hon var helt ovan vid. endast Erik förstod henne tillräckligt för att alltid kunna hantera allting rätt med henne. nu berättade hon för en nästan okänd man, en man hon såg på distans genom ett litet hål, att hon fallit för honom. Det hela kändes underligt och blottande.
"Jag vet att det är hastigt, att det är dumdristigt och-"
"Jag har tillika fallit för dig." Freja stannade upp och glodde på Wilheim, han hade bara avbrutit henne rakt av och berättat att även han kände det samma inom sig som hon gjorde.
"Därför är det på grund utav dig, Wilheim. Jag förstår vad Erik och Arya känner och att beröva honom - och henne - på det är ovärdigt. Fel. Oavsett uppdrag och lojalitet." Underligt nog så kände Freja en enorm lättnad över att äntligen få ut allting. Hon var inte en känslomässig person så att tala om känslor var samtidigt väldigt underligt.

Wilheim andades ut,
"Jag förstår dig. Men vi kan inte bara vända ryggen till vår plikt Freja."
"Det finns andra plikter än den till kungen." Wilheim tittade på Freja och han förstod samtidigt som han inte gjorde det.
"Vi talar om det senare, vi måste försöka lista ut hur vi ska spendera denna natten. Vi är i Ingenmansland. Annars är det Söder med de andra generalerna på deras väg, eller Öst med..." Wilheim tittade bakåt, Freja följde hans blick och landade på Arya som var från söder, en söderlänning. I öst hade de nästan mer hat för dem än i Norr. Freja suckade.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Han trodde inte riktigt på henne, hon hade genomlidit mycket och han ville veta mer om vilka de laglösa var. Han hade ingen annan tanke än att Arya på något vis kände dem. Sättet de plågade Arya istället för att bara mörda henne. Det var olikt laglösa. Hon hade frågat hur han själv mådde och ärligt så visste han inte vad han skulle svara på det riktigt. Det var liksom inte läge för honom att känna något annat än lättnad över att Arya var okej och vid liv. Men samtidigt fanns där något inom honom som dunkade lite hårdare.
"Jag vet inte riktigt," sade han stillsamt, "jag känner mig okej, överlycklig att jag har dig vid min sida. Men, det där, var något nytt för mig och vreden jag kände. Jag, trodde inte jag hade något sådant inom mig." sade Erik och drog sin fria hand genom sitt hår. Han ville ta ett bad, ett långt varmt bad. Tvätta bort smuts, blod och resekänslan.

Erik tittade upp och såg hur Freja och Wilheim stod stilla och pratade sinsemellan. Ett uttryck på Frejas ansikte, det, var okänt för honom. Det fick honom något orolig om han skulle vara ärlig.
"...senare, vi måste försöka lista ut hur vi ska spendera denna natten. Vi är i Ingenmansland. Annars är det Söder med de andra generalerna på deras väg, eller Öst med..." hörde Erik Freja säga då de hade kommit inom hörhåll. De tycktes ha diskuterat något viktigt, eller något som Freja tyckte ar viktigt iallafall. Erik kramade Aryas hand lite hårdare och såg ner på henne.

Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya gick tyst bredvid Erik medan hon lyssnade till vad han sade. "Jag, trodde inte jag hade något sådant inom mig." Hon tänkte ett tag över vad han hade sagt innan hon svarade.
"Erikk, vi möttes under brinnande krig, jag har sett dig slåss och dräpa monster förut. Ända skillnaden från Röda kriget och nu var att dessa inte såg ut som några monster." hon vände sitt ansikte mot honom, "Du dödade inga oskyldiga, du slogs för vad som var rätt och det visste jag från första stund vi möttes att du hade inom dig."

"...senare, vi måste försöka lista ut hur vi ska spendera denna natten. Vi är i Ingenmansland. Annars är det Söder med de andra generalerna på deras väg, eller Öst med..." Arya blev ofrivilligt blek i ansiktet när Generalerna kom inom hörhåll. Vad var det dem hade sagt? Något om andra generaler. Vilka andra generaler...?

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Arya hade blivit blek i ansiktet efter att hon sagt sin mening, men det var inte det som gjort henne blek. Erik hade också hört. Andra generaler. Från Söder dessutom. Erik kramade Aryas hand och han var varm inombords över att höra hur Arya såg på det. Att han hade gjort vad som var rätt, att hon hade sett det inom honom innan han själv var medveten om det. Var en sådan sak möjlig? Jo, visst var det. Erik hade sett något helt annat inom Arya än vad hon visade när de möttes.

Erik skakade sitt huvud, han hade inte tid att tänka på sådant just nu. Han släppte Aryas hand trots att han inte ville och gick med hårda steg fram till Norman och Freja.
"Vilka andra generaler?" sade han utan att linda in det eller tveka. Freja tittade på honom, på nordman och sedan Arya innan hennes blick slutligen landade på honom igen. Hon suckade och sjönk ner på marken i skräddarställning. Erik följde efter. Även han satte sig skräddare bara ett par centimeter från henne. Det var deras rutin, deras sätt att föra viktiga samtal.
"Tre andra generaler, från Söder. Leela, Priyanka och en man som jag inte minns namnet på." sade Freja lågmält och Eriks blick släppte inte hennes.

Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Även om Freja talade lågt och satt på marken kunde Arya höra vad hon sade. Hennes ansikte blev nästan vitare än någon av Letoyanernas normala hudfärg samtidigt som en stickande panik snabbt bubblade uppåt inom henne. Hjärtat verkade nästan stå stilla, hon kunde inte andas och hur mycket hon än försökte kunde hon inte röra på sig. För ett ögonblick snurrade det också så mycket i huvudet att hon höll på att falla ihop. Priyanka, Leela och antagligen också Ranveer hade skickats ut för att hämta tillbaka henne till Söder. Alltså döda henne, för Arya kunde inte se annars varför Priyanka skulle åtagit sig uppdraget annars.
"Det är inte möjligt." sade Arya hest och stirrade på Freja, "Hur kan du veta detta?"