Skinny Love (Marauders)

Alltså ja - på ett sätt är det en dröm att vara hemma så mycket och sitta och uggla med skrivandet. Men inte av den här orsaken, förstås. Och jag längtar så mycket till vi kan ses igen! Dricka kaffe och konspirera, oh ja! Vad gäller Lara, så är det nog just den där likgiltigheten jag har uppfattat. Inte för allt, men för vissa saker. Vad tänker hon egentligen om det Dödsätarna gör? Och Rosier, jag han känns osäker, tycker synd om honom på ett sätt. Eller rättare sagt om honom och Jessica som par. Rädslan hon känner att han ska se igenom henne och få reda på känslorna för Sirius - men då har hon ocklumeneringen att skydda sig med.

Praktiska tips:



Det här med att han inte har rätt att röra henne innan giftermålet känns gammaldags. Mest på grund av det faktum att han skulle ha 'rätt' att göra det efter giftermålet. Aristokratin på mörkrets sida känns ofta föråldrad i sina värderingar.

Älskar uttrycket 'trätt i' ett nattlinne, eller om det kanske heter trätt på, men i alla fall så mycket mer levande och varierat på än bara 'tagit på mig'.

Usch, lider med Jess som känner en sak på insidan men måste visa en annan på utsidan. Det är inte kul någonstans! Oj då, 'hjärtat mitt' och 'ros'. De spelar verkligen skådespelet. Och jag älskar ordet 'vänskapscharaden'! Lägger på minnet!

Intressant att Jess tycker så mycket om Evans mamma. Hennes egen mor var ju inte så kärleksfull precis, men här finns en pusselbit. Ytterligare en förklaring till att Jess dras mer och mer in i den här världen.

Du fullkomligt äger ju på miljöbeskrivningar! Speciellt de här tedrickarmiljöerna, som hos Jeanelle. Jag minns hur vi diskuterade det där med hur en mor inte tror något som helst ont om sonen ... hmmm, en koppling till skandinavien? Hennes syster har gift sig med en mugglare? Kan det finnas mer bakom raderna här?

Åter en fantastisk miljöbeskrivning:

”Jess?” säger han tyst och stannar vid gatans sista buske. En varm bris värmer i den annars så kalla kvällen.

Fint hur de kan förenas angående hans mamma. Som jag förstår de ska de försöka skydda henne och hennes uppfattningar från de som är djupare inne i mörkrets sida.
Tack för att du skriver ♥

På order.... Kommer här nästa kapitel. ♥

Kapitel 36.

På torsdagen har jag knappt orkat mig genom morgonens lektioner innan Snape fångar upp mig för att vi ska hjälpas åt med trolldrycken. Lara återvände till skolan men är upptagen med sitt så jag sitter ensam vid Gryffindorbordet. James tycks ha förstått att jag och Sirius inte pratar mer. Och ingen av dem ifrågasätter vår numer fientliga status. De håller sig från mig ännu mer med tanke på vad som står i tidningarna och min brors allians. Jag är inte helt säker på att Sirius avslöjat för dem vad jag avslöjat för honom men de kanske har räknat ut det själva. Lara ger mig styrka – de få stunderna hon ger mig sin fulla uppmärksamhet. Men dagar som denna är jag så matt att jag helst av allt velat fly. Severus hjälper mig under tystnad. Snigelhorns uppgav att det var ett krav som ställts på honom när han motsa sig att hjälpa mig under tisdagens lektion. Jag sitter tyst medan han gör det han ska och sedan säger han åt mig att göra ett av de tiotals steg han själv gjort. Antagligen för att jag ska göra något. Jag är ensammare än någonsin. Och utelämnad åt mina egna, mörka, tankar.
”Jag märkte att Evans inte talar med dig”, säger Snape plötsligt och fördjupar mörkret inom mig. ”Har du avslöjat något?”
”Som att ni talar med varandra?” hånskrattar jag utan att tänka på det. Hans blick är lika mörk som jag känner mig inombords. Kanske är vi bara två vilsna själar som är arga för varandra just för att vi är långt nere i helvetet tillsammans. Varför motarbetar vi egentligen varandra?
”Händer det något spännande i biblioteket?” frågar Snape och vinner en ilsken blick från mig. Han har uppenbarligen märkt att jag varit där lite för ofta. Och det stör mig att han är nyfiken.
”Det har väl inte du med att göra.” Konstaterar jag.
”Du beter dig konstigt, tänk på vad du gör. För allt du gör ser både jag och andra. Och det finns de som skulle vilja veta precis vilka fel du gör nu”, poängterar han och han tittar menande mot min arm.
”Eller så slutar du att förfölja mig, snorgärsen”, fräser jag. ”Du är lika mycket i det här som jag, så du kan lika gärna sluta upp med hoten.”
Hans ansikte skrynklar till sig av öknamnet jag kallat honom och han smäller ihop sin trolldrycksbok. Den som är full av hans anteckningar och korrigeringar. Med en sista, skarp, blick mot mig, kastar han sin väska över axeln och går graciöst ur rummet.

På eftermiddagen samma torsdag, på väg mot lektionen i försvar mot svartkonster, hör jag höjda röster och stannar precis innan jag rundar hörnet. Jag har ingen ork att lägga på dramatiken som verkar ske. Men ändå är jag tvungen att vara en central del av den.
”Fatta att hon inte tänker prata med dig, Snorgärsen”, ryter James och jag hör Lilys sänkta röst be honom att låta det vara.
”Känns det bra, va? Snorgärsen?” hör jag Sirius röst fräsa därefter och en duns indikerar på att Sirius knuffat till Snape. ”Att mugglarfödda tvingas gömma sig och ha beskydd för att inte råka illa ut, va? Fyfan vad vidrigt. ”
”Passa dig, Black”, väser Snape i fråga tillbaka. Men tonen i hans röst tyder på att han inte tagit så illa upp och just som jag tänker lägga mig i hör jag hans nästa ord. ”Att du själv svansat efter Raven medan hon fått dig utskrattad av varenda person i hela trollkarlsvärlden är inte mitt fel, ta inte ut det på mig Black. Hon var inte sen med att förklara just hur dum du sett ut för sin framtida man, Rosier, och de skålade och skrattade över att du släppt på garden. Du har löjliggjorts”, skrattar han men hinner inget mer förrän professorn dyker upp.
”Vad sker här, gossar?” undrar Professor Oogledon. Genast tystnar dispyten men till och med från bakom väggen kan jag känna den hårda spänningen i luften. En hand läggs på min axel.
”Det där kommer han att ångra”, viskar Lara när hon glider förbi mig. Och jag följer henne. Alla blickar är mot oss när vi öppnar dörren men Sirius vägrar titta åt vårt håll. I stället ser jag James skjuta fyrverkeriblickar mot mig. Han är rasande. Lily klappar försiktigt på hans arm innan hon blänger mot mig. Jag sjunker. Någon har gett mig ett knytnävsslag i magen. Men syns det utanpå? Nej – aldrig. Så djupdyker jag in i svartkonsterna och låtsas lyssna på Professor Oogledons avlägsna röst. Vi är i olika världar och världen kring mig snurrar vilt. Med fokus på boken lyckas jag så småningom få världen att vara ett mindre virrvarr och tar ett djupt andetag när Lara lugnande, med kylig hand, stryker min handled.
Vad var det där? Med varje strykande rörelse som Lara försiktigt och långsamt placerar längs min arm återtar lugnet mig. Och jag är ännu mer orolig över faktumet att hon har denna effekt på mig än känslorna jag hade innan lugnet sköljt över min själ.
”Det är skrämmande, Lara.”
Hon lutar sig närmre, ”vänj dig.” När jag synar handen som hon smeker min arm med märker jag att silverringen som hon fått i bröllopsgåva pryder hennes pekfinger. Jag rör den med min tumme och känner kylan från hennes benvita, smala, fingrar.
”Redan?” viskar jag och tittar djupt in i de mörka ögonen. Lysande karmosinröda ögon ser tillbaka på mig. De svarta, tjocka, fransarna blinkar snabbt och hon får ett leende på sina målade läppar. Fäster en slinga av sitt isvita hår bakom örat och tittar sedan tillbaka på Professor Oogledon. Hennes mungipa drar sig snett uppåt som om hon bar på en mycket stor hemlighet.
”Lillasyster”, viskar hon till sist och kastar med huvudet framåt och manar mig till att lyssna till vår lektion.

Efter lektionen har vågorna av panik sköljt all typ av känslor ur mig och den lilla del av Gryffindoraren jag har i mig frambringar modet. Modet att snappa tag i Sirius. Han försvinner såklart iväg efter dagens sista lektion. Larvandes och skrattandes med James, Peter och Remus. Men jag är fast besluten. Lily följer dem småleendes och de verkar vara på väg mot stora salen för eftermiddagste innan middagen serveras. Lara går intill mig och när jag synar hennes silhuett har hon knivskarpa kindben och håller huvudet högt. Hon ser evig ut, som om inget kan rubba henne. Kanske stämmer det till viss del. Hon håller mitt mod uppe. Hade jag gått här ensam tror jag att blickarna eleverna från Gryffindor kastar på mig hade varit min undergång. Sirius har klippt sig, det är precis till skuldrorna, och i nacken lockar sig håret. Tänk att röra vid dem. Att lägga min hand runt hans nacke. Mitt hjärta slår snabbare och jag känner hur min kroppstemperatur hettar upp. Han slänger av sig klädnaden och hänger den över axeln. Skjortan sitter lite för tajt, han borde införskaffat sig en ny men har förmodligen inte brytt sig om det nu när skolåret lider mot sitt slut. För alltid. Den smiter åt runt armarna och midjan och skjortan visar hans skulpterade ryggtavla. En hink med vatten hälls över mig och jag blir genast nervös av den plötsliga kylan. När jag tittar upp är det dock inget vatten där – och jag är inte blöt. Men mina kalla fötter får mig att vända om och skynda upp mot gryffindortornet i panik. Lara ropar men jag svarar inte.
Jag tror hon förstår. Ändå vet jag att ingen annan ser.

Det är underligt hur utmattad en blir av att hålla allt inom sig – att stänga in det där som absolut inte får synas. Kanske finner jag svaret ju längre in i studerandet av ocklumeneringen jag kommer? I hur man håller känslorna i schack även inombords? Men jag vet att anledningen till att de tunga känslorna stannar på insidan är för att jag lyckats bemästra ocklumeneringen och det lugnar mitt inre. När jag nästan är framme vid gryffindortornet ändrar jag kurs som om ödesgudarna dragit i en av trådarna de bundit fast vid mina lemmar. Biblioteket är tyst och tomt. Någon enstaka elev bläddrar i en bok och pappret som böjer sig är det enda lätet jag hör. Trots att tystnaden borde göra mina tankar ännu mer högljudda finner jag ro här. Stillheten är som en tidig höstmorgon. Krisp, ensam och kylig.

Ändå är det snart sommar och värmen som borde vara inom mig är i ett fjärran minne. Jag försöker sova med gardinerna fördragna och hör hur människor kommer och går. Till sist hör jag dova snarkningar och med en djup suck finner jag mig själv kravla ur min självömkan. Trapporna ner till sällskapsrummet är evighetslånga men här knastrar brasan livligt och sprider värme. Trots att jag inte är kall känner jag en dragning till dess sken och lågornas dans. Blickar in i träkubbarnas glöd och hur de spricker av värmen och spottar gnistor från sig. Ett par välbekanta steg tycks höras vid porträttets ingång och jag vänder mitt huvud och får ögonkontakt med pojken i fråga. Det lockiga håret är vått och något säger mig att han varit ute på promenad. Kanske en lång sådan? Det är bara ett duggregn som försiktigt tar farväl av himlen för att välkomna marken. Han ägnar mig knappt en sekunds blick innan han vänder den igen och skyndar fram mot trapporna. Eldstadens värme har lyckats få mig att samla mod och jag ställer mig snabbt upp från golvet där jag suttit.

”Sirius!”
Han stannar kort upp. Inget svar.
”Sirius, snälla tala med mig”, vädjar jag.
”Nej.” Ett hårt och märkligt auktoritärt ord när det trillar från hans läppar och han tar åter upp sina steg.
”Gå inte iväg, Sirius.”
Han skrattar kyligt. ”Du lärde mig hur, Raven.”
”Och nu ber jag dig stanna”, säger jag högt och tydligt. Orden studsar mellan stenväggarna och tycks landa på hans axlar då hans steg vilar just framför trappen.
Han vänder sig om och de grå ögonen har ersatts av olycksbådande svarta. ”Jag vill inte ha dig i mitt liv, Jessica. Försvinn ur min åsyn.”
Jag faller ner på knä och han lämnar mig där. Duggregnets sakta droppande hörs inte längre. Tårarna som rinner snabbt över mina kinder och lämnar hakans tipp våt faller med höga plums i golvet. Jag får aldrig stopp på det.

Precis vad jag behövde, även om det inte var det muntraste kapitlet♥
Jag är nere just nu, så kommer ingen längre kommentar.
Längtar tills nästa kapitel och håll dig frisk♥

Ja, jag vet nog att detta kapitel beordrades fram ... VI SÅGS IGEN! Nästan som i den gamla tiden! Och du kom som en räddande ängel som alltid! Eller ja, okej, Dödsätare då. På ett mycket viktigt uppdrag.

Jag sträckläste kapitlet direkt när det kom, men när det gäller dina texter vill jag ju gärna ta mig tiden att grotta in mig i dem ordentligt i kommentaren.

Dyster inledning på kapitlet - på alla håll, så att säga. Det är fruktansvärt synd om Jess och det är smärtsamt i alla läger. Snape är inte så munter heller och marodörerna känner sig säkert ledsna och svikna. Och plötsligt hamnar Jess och Snape i ett liknande läge - "Evans" pratar inte med dem. En tanke föds: de borde inte motarbeta varandra.

Naturligtvis stör det Jess att Snape är nyfiken på besöken i biblioteket. Och det är lite typiskt honom att mästra, att berätta vad hon borde och inte borde. Minus-sidan hos honom. Förresten älskar jag att han går graciöst ut ur rummet. Det är så ... honom.

Och marodörerna håller på med Snape ... känns som om båda sidor är lika goda kålsupare i det fallet. Det är mer en magkänsla än sunt förnuft i den åsikten. Och i dessa meningar, som Jess tänker, känner jag så fruktansvärt väl igen mig. De går rakt in i hjärtat:

Jag har ingen ork att lägga på dramatiken som verkar ske. Men ändå är jag tvungen att vara en central del av den.

Och sedan typ ... VA? Ljuger Snape om att Jess förlöjligat Sirius inför Rosier? För det minns i alla fall inte jag att hon har gjort! Har jag missat något? Intressant. Skulle Snape ljuga? Ja, kanske inför så uppenbara fiender ... hmmm ... intressant. Och Lara tror att han kommer att få ångra det! Eller menar hon Sirius? Jag är faktiskt osäker här. Men det känns som om hon menar Snape. Det är honom hon tror sig kunna påverka, och hon vet att Jess älskar Sirius.

TIPS:

Åååh brrrr ... alltså nu är Lara tillbaka till hundra procent creepy. Även bokstavligt talat och fysiskt. Det där kalla, lugnande strykandet över armen. Men perfekt beskrivet, hela scenen där i klassrummet. Stackars Jess som hämtar lugn på detta vis.

Lara går intill mig och när jag synar hennes silhuett har hon knivskarpa kindben och håller huvudet högt. Hon ser evig ut, som om inget kan rubba henne. Kanske stämmer det till viss del. Hon håller mitt mod uppe. Hade jag gått här ensam tror jag att blickarna eleverna från Gryffindor kastar på mig hade varit min undergång.

Just nu har ju Jess ingen annan att ty sig till; hon blir utlämnad åt Lara som dessutom känns så stark, på ett kallt sätt.

Beskrivningen av nyklippta Sirius ... miiiiiiiaaaauuuu!

Måste erkänna att jag inte hänger med på den där hinken med kallt vatten. Vad är det som händer där? ;P Usch, jag är trög. Borde inte kommentera när jag inmundigat alkoholhaltiga drycker.

Måste dock lyfta denna läckra mening lite extra:

När jag nästan är framme vid gryffindortornet ändrar jag kurs som om ödesgudarna dragit i en av trådarna de bundit fast vid mina lemmar.

Skickligt gjort, och tänkt, att ocklumeneringen blir som hennes skydd i den svåra situationen. Där har vi verkligen lyckats väva samman historierna också.

Och hela slutscenen med Sirius är vacker och smärtsam. Någon gång måste det ju ändras, men det tillfället har inte kommit än. Regnet finns alltid med i deras uppgörelser.

Eftersom du vill läsa min berättelse, så är det inte mer än rätt att jag läser ikapp! Ge och ta, vet du!
Jag har kommenterat till kapitel tio, men det blir fler omdömen jag lovar. Jag har nämligen bestämt mig för att dela upp, så jag kommenterar några kapitel åt gången, annars kanske det blir jobbigt för mig att hålla reda på allt. Mer kommer eftersom, jag lovar!

Kapitel 2:

Roligt att hon fick träffa Marodörerna! Jessica har ju dykt upp ibland i Avis Fortunae’s berättelser, men då har jag varit fundersam över henne. Nu får jag dock en ännu tydligare bild på vem hon är.
Som någon skrev, var det bra att Lily gav James en chans.

Kapitel 3:

Åh, jag undrar vem det var hon fick jobba med. Om inget annat, gillade de inte att jobba med varandra, haha! Bra kapitel. Åh, när jag läste att Remus äter choklad, blir jag sugen! Bra att han vill hålla koll på Peter.

Kapitel 4:

Hehe! Gillar delen då Rosier blir blek när McGonagall dyker upp! Haha! Jag älskar henne!


Kapitel 5:

Oj, oj! Sirius och Jessica hamnade hos McGonagall! Men som tur är, verkar det ha gått bra!
Haha! Jag älskar hur han säger att han skulle kunna kyssa henne, och så får en glimt i ögonen! Ja, som sagt, jag gillar McGonagall. Jag gillar även slutet, så Sirius kallar Raven för besserwisser. Lite vänskapligt käbbel är aldrig fel.

Kapitel 6:

Oj, vad Lily verkade upprörd. Det verkar visst som om hennes träff med James inte gick som planerat.

Kapitel 7:

Det här var ett bra kapitel! Rosier verkar verkligen vara en idiot. Förstår att Jessica blir arg. Håller med henne till fullo att Rosier ska skaffa sig ett liv! Sirius dejtar en tjej från Ravenclaw. Ja, mycket kan hända.

Kapitel 8:

Oj, hon äter mat snabbt. Undrar varför! Och hon träffar Avery! Hur ska det gå?!

Kapitel 9:

Nu förstår jag varför Lily var upprörd. De gick till Madam Puddifots kafé! Bra att Jessica tipsar James om att inte ta dit Lily nästa gång. Nu får vi se hur det går! Det är kul att läsa ikapp!

Kapitel 10:

Ännu ett mysigt kapitel! Men var tråkigt att Sirius och Jessica inte pratar med varandra!
Det måste vara tufft för henne just nu! Oj, slutet blev spännande. Förstår att hon blir illa till mods när hon läser The Daily Prophet.




Klicka på spoilern:


Mitt sätt för att säga förlåt för att jag missat så många kapitel!

Nu kommer mer kommentarer!

Kapitel 11:

Oj, vilken gripande början på kapitlet! Jag kan riktigt känna av hur Lily gråter, och hur James försöker trösta henne. Men vad tråkigt för Jessica att hennes mamma har hittats död! Det var ett sorgligt slut på kapitlet.
Jag ska nog inte säga så mycket! Se spoilern från ”Quirrells första år på Hogwarts”.



Kapitel 12:

När jag läste att Rosier beklagar sorgen, så känns det på ett sätt bra. Det är bra när det finns folk som kan stötta en. Förstår att hon blir lite arg, när Sirius säger att han har fått tillåtelse att prata med henne. Han har väl ändå en egen vilja?!

Kapitel 13:

Oj, den där damen som Jessica träffar, verkar läskig! Gillar att hon beskrivs som en elakare version av McGonagall. Och nu har Lucius kommit in i bilden. Undrar hur det ska gå.

Kapitel 14:

Ännu ett vackert kapitel! Jag förstår att hon känner obehag, nu när mamman är borta. Jag undrar dock varför Lucius skrämmer henne. Fast å andra sidan tål jag honom inte. Han är så… otäck på något sätt.

Kapitel 15:

Oj! Nu har hon fått möta Lucius, men även Narcissa. Ja, det är sant att Narcissa ser ut som hon har en otäck lukt i näsan. Det är så hon beskrivs i böckerna. Slutet ger mig rysningar, på ett bra sätt. Det berör på att det är bra skrivet!

Kapitel 16:

Oj! Slutet blev nästan en cliffhanger! Gud vad jag lider med Jessica. Det är så jag nästan blir ledsen med henne. Superbra jobbat.

Jag vet inte vartifrån det kom - men plötsligt lyckades jag skriva klart ett kapitel...? Jag är lika chockad som säkerligen ni blir av min uppdatering. Kram - och ta hand om de ni älskar.

Kapitel 37.

Veckorna flyger förbi som en bok vars sidor bläddras alldeles för fort. Jag befinner mig i ett töcken och även fast Lara talar med mig uppfattar jag knappt något. Hon verkar ha förklarat hur upplägget för mitt bröllop ser ut. Jag kunde inte bry mig mindre. Häromdagen fick jag en korp från Avery. Han önskade mig lycka till med mina slutprov. Vad i Merlins namn jag nu ska ha användning för dem i.

Lara måste ha skrämt Snape ordentligt. Men för att vara ärlig är stunderna då jag arbetar med trolldrycken en av de då jag lyckas befinna mig i nuet. Kanske på spänn inför vad Snape ska hitta på härnäst. Men han säger och gör ingenting. Ingenting. Och när Snigelhorn bedömer min uppgift veckan innan examen får jag Utomordentligt som betyg. Det är Snapes förtjänst såklart. Långt inom mig medger jag det och ännu längre inom mig är jag en gnutta tacksam. Men det vet han såklart inte. Dock orkar jag inte, har jag insett, lägga energi på att ens blänga surt på honom – inte heller orkar jag slösa min tid på honom. Och ingen annan heller för den delen. Självfallet har Lara märkt det. Det är inte ofta jag talar men när jag väl gör det så tittar hon skeptiskt på mig och håller min varma hand mellan sina kalla. Ser mig djupt in i själen och lovar att det ska bli bra. Det väller inte ut några känslor heller, nej dem hålls i schack, men jag hade nog hellre brytt mig än varit så apatiskt likgiltig som jag är.

Snape tar mig åt sidan efter att Professor Snigelhorn betygsatt min trolldryck. Säkerligen i tron att vi har någon slags allians mellan oss. Han tittar på mig med de djupt svarta ögonen, flyttar ett svart långt strå ur ansiktet, och jag tycker mig se att han flackar med blicken. Men jag måste inbilla mig för någonstans djupt nere i mina tankar har jag förstått att han har försökt eller försöker eller rentav bemästrat ocklumeneringslära. Kanske är det för att vi är på samma våglängd som jag kan se bortom hans sköld emellanåt. Eller för att han vill få mig att förstå att han är uppriktigt skrämd. Skrämd för Lara.
Han tvivlar inte och han tvekar inte förrän orden skyndat sig ut över hans varmt rosa läppar. ”Du vet om att hon är en vampyr?”
Jag blinkar hastigt flera gånger, som för att verka förvånad. Och jag hör i mitt undermedvetna hur ett flämtande slipper ur min mun. Han verkar tro att vi delar denna hemligheten men varenda barrikad som han släppt på byggs upp tusen gånger om när jag börjar flina.
”Du är inte lite stöddig som tror att du kan prata om sådant här”, hånar jag.
Hans ögon smalnar och han rätar på sig. ”Akta dig, Raven.”
”Hotar du mig? Efter att du tror dig ha avslöjat min svägerskas identitet för mig? Som i ett försök att få mig mot henne? Vems sida är du egentligen på? Vem borde egentligen akta sig, Snorgärsen?” jag blir ställd av tonläget i min röst, som att jag tittar på långt bortifrån, och av hur jag känner något brinna inom mig.
”Och gör du mig till åtlöje en gång till…?” jag tystnar och han lyssnar intensivt men har backat från mig ett steg. ”Gör du mig till åtlöje en gång till vet du vem – nej, vad – du har att göra med.”
Innan jag går från klassrummet där den färdigbryggda trolldrycken står vänder jag mig om och niger. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen, herr Snape.”
Det är alldeles för indrypt i sarkasm för att räknas som tacksamhet.

I min innerficka på klädnaden har jag en smal flaska, fylld med flera doser av flytande flax, som jag stulit. Jag vet inte vad reprimanderna kan bli men jag har inget att förlora. Det är en vecka kvar till examen och jag har redan lyckats med att hålla kvar Sirius fram till dess. Nu finns inget kvar här för mig. Och även om Snigelhorn skulle upptäcka det – så vet han kanske att jag är en olyckskorp i behov av nåd. Kanske låter han det slinka förbi. Som en examenspresent till mig. Mitt hjärta stannar när jag går förbi den sista facklan i fängelsehålorna och är på väg upp för trapporna till entréhallen. Examenspresenterna…

I början av år sju fick vi välja en person att ge en avskedsgåva till då vi tog examen. En hemlig gåva till någon vi höll av. Jag hade sneglat över klassrummet på Sirius som inte tog någon notis och sett hur han satt djupt försjunken i tankar och tittade ut genom fönstret. En av de få gånger då han svävade i det blå. Jag visste med ens vad jag skulle ge honom och hade redan förberett mig under sommarlovet. Det långdragna, hemska, sommarlovet jag tillbringat i den tomma herrgården. Det var en arbetad sten i kvarts som liknande en platt, fyrkantig, kaka och den hade en tvilling i skiffer. Och så fort han rörde vid den skulle det enbart vara han som kunde använda den. Dess användning var egendomlig och personlig. Personen som höll i stenen kunde framkalla ord på ytan varpå den andra stenen genast blev iskall vilket indikerade att det fanns ett meddelande att läsa.

Nu skulle det vara lönlöst. Det lilla meddelande jag skrivit på pergament och lindat in stenen i skulle förbises och han skulle med all säkerhet kasta den i sjön. Mitt hjärta sjunker när jag vandrar uppför de hårda, kalla, stenarna. I entréhallen nästintill tacklas jag av en glasögonprydd sjuttonåring som lägger armarna om mina axlar. James Potter fixar till sin rufsiga frisyr och skjuter upp de fyrkantiga glasögonen på näsan.
”Vi tar en promenad, du och jag”, säger han och det är ingen fråga så jag antar att jag inte har något att säga till om – inte för att jag har någon lust att säga emot. Det är skönt att låta någon annan ta initiativet och av James ansikte att döma, det snirkliga leendet med de krokiga tänderna, är han inte arg. Sirius syns inte till någonstans och kanske är det meningen. James vill ifrågasätta mina mörka val alldeles själv. Hjärtat som sjunkit, och sedan slagit dubbla slag över tanken att Sirius sänt James för att hämta mig, sjunker ännu längre ner och verkar ha fastnat i ena lilltån.

Vi kommer fram till sjön, och det är en varm junidag, när han stannar och plockar upp en platt sten och skjuter iväg den så att den studsar ett flertal gånger över vattenytan. Om jag inte visste att jättebläckfisken lurade därunder ytan hade jag kunnat tänka mig att ta ett dopp. Solen får det svarta vattnet att glittra, som kvarts i skiffer…
”Jess”, suckar James. ”Jag vet inte vad som hänt eller varför Sirius undviker dig. Att varken nämna dig eller titta åt ditt håll.” Orden svider men återigen löper mitt hjärta upp till strupen. Sirius har inte avslöjat min mörka hemlighet och det rör någonting känsligt djupt inom mig samtidigt verkar det som att jag slutat existera i hans ögon. Förmodligen är det enklare så, och jag funderar på att be Professor McGonagall att återlämna min examensgåva så att han slipper mig helt.
”Jess?” James väcker mig ur mina funderingar och jag sneglar upp på honom.
”Ja…”
”Vill du berätta vad som hänt? Eller ska vi låta det vara.”
”James…” Jag tar hans hand och håller den vänskapligt i min. ”Jag är lycklig över att vi varit så goda vänner och den tiden vi haft tillsammans. Ett par dagar till finns jag här. Men sedan kommer du antagligen aldrig att se mig igen. Lova mig att du tar väl hand om Lily. Det ni två har är det renaste jag någonsin sett. Ni lyfter varandra och är jämlikar som få lyckas skapa i en relation”, jag pausar och slås av hur vuxen jag låter. ”Jag är en fånge i mitt eget hem och jag kan inte fly, James. Sirius fick reda på det och jag har svikit både honom och dig. Men allra främst Lily. Det finns inget annat i detta liv för mig än att följa den väg som skapats för mig.”
Han släpper inte min hand även om det känns som han vill det. James Potters bruna ögon tittar djupt i mig och jag låter ocklumeneringen skymma mitt inre. Jag är ett blankt canvas.
”Lova mig James”, ber jag. ”Lova mig att skydda Lily till varje pris. Hon är viktig för mig liksom du. Men hon är ett mål i den här konflikten. Och jag är fången. Jag kan inte göra något.”
”Jessica Raven! Hör du vad du själv säger!” utbrister han och får mig nästan att tappa balansen. I alla mina försök att hitta den så sänker jag min blick och stålsätter den i marken.
”Det är allt jag har att säga.”
”Jessica – om du har nästlats in i detta så låt mig hjälpa. Vi är en grupp…” jag hör att han tvekar men till sist låter han sig inte hindras. ”Som kämpar emot. En motståndsrörelse. Vi kan skydda dig. Låt mig hjälpa.”
Jag tittar upp och möter James hindbruna ögon. Är på väg att nicka när jag stoppas av en plötslig tanke.
”Jag har förpliktelser. Mina nära och kära, den familj jag har kvar, kommer att lida om jag överger dem. Det vet jag med säkerhet.” Och egentligen vet jag det för att vartenda ben i min kropp strålar av smärta när jag tänker tanken att gå en annan väg. Jag tänker tillbaka på spådomslektionen med Sirius – där vi valt vägar.
”Min väg är den raka vägen.”
Han suckar uppgivet och stryker med tummen över min handrygg. ”Om du ändrar dig vet du var jag finns. Så vänder han sig bort, klämmer min hand hårt, och vandrar upp mot slottet. Kvar står jag vid strandens kant och känner solens strålar bränna min kritvita hy.

Jag har gjort mitt val.

Jag är glad att det finns ett nytt kapitel men allra lyckligast är jag nog för att det liksom bara verkar ha kommit ... liksom lite spontant? Utan en massa stress? Jag hoppas i alla fall innerligt på det.♥

Liknelsen med boken i början är verkligen självklar! Så är det lite nu. Det går fort. I alla fall på ett plan. Och plötsligt sitter man där.

Förstår Jessicas likgiltighet när situationen är som den är. Hade känt likadant! Intressant att hon kan betrakta sin egen likgiltighet utifrån och önska att det varit annorlunda.

På samma våglängd är en bra beskrivning av Jess och Snape. Väcker en massa tankar om ifall de kan läsa av varandra eller om de kan skydda sig med hjälp av ocklumeneringen. Som alltid älskar jag beskrivningen av Snapes djupt svarta ögon, även om jag inte alls håller med om 'varmt rosa läppar'. Å andra sidan måste de ju nästan ha någon sådan färg ... han kan ju inte vara svartvit i verkligheten Undrar om han ändå tror på någon allians med Jess? Hm, blir fundersam på när Jess tycker att Snape gjort henne till åtlöje? Minns för dåligt! Men han är uppenbarligen rädd för Lara. I alla fall i denna unga ålder. Lara har inte nämnts i min egen story, men det är samma universum så hon borde ju existera där ... undrar vilken historia de då har. Hon och Snape.

Så Jess har lyckats hålla kvar Sirius ... på skolan? Med hjälp av flytande flax? Fin present, de stenarna där de kan kommunicera. Men som sagt osannolikt att Sirius vill kommunicera nu. Sorgligt nog!

Jag ÄLSKAR hela beskrivningen av James i kapitlet. Mintygirl89 och jag har just diskuterat James och hur hans goda sidor ofta får stå tillbaka för att det blir så mycket fokus på hans hyss och att han mobbade. Men här får vi se allt det goda hos honom. 'det snirkliga leendet med de krokiga tänderna', vilken fantastisk beskrivning; det är sådant jag kan drömma om att få till. Oväntade ord som bara blir så rätt. Snygg koppling att James kastar den platta stenen över vattnet. Stenen som får henne att tänka på presenten till Sirius.

Sirius har inte avslöjat min mörka hemlighet och det rör någonting känsligt djupt inom mig samtidigt verkar det som att jag slutat existera i hans ögon.

Det är verkligen intressant att Sirius inte har avlsöjat något. Undrar hur han tänker där. Det är så mycket djup och gåtor i den här texten. Rent tekniskt skulle meningen kunna formuleras om:

Sirius har inte avslöjat min mörka hemlighet och det rör någonting känsligt djupt inom mig samtidigt som jag verkar ha slutat existera i hans ögon.

Det är så fint det som Jessica säger till James! Så uppenbart att hon inte ser någon utväg. Så vackert att hon vill skydda Lily. Och allt är så fruktansvärt tragiskt.

Han släpper inte min hand även om det känns som han vill det. James Potters bruna ögon tittar djupt i mig och jag låter legilimensen skymma mitt inre. Jag är ett blankt canvas.

Undrar om det inte är ocklumeneringen som åsyftas här? Eftersom hon skymmer sitt inre för honom.

Som sagt, hela skildringen av James, hur han vill skydda Jessica i motståndsrörelsen, hans hindbruna ögon, allt är helt underbart. Jag undrar vem det främst är som håller Jessica kvar på den väg hon väljer. Vem hon är mest rädd ska fara illa. Har en känsla av att Lara har en stor betydelse här ...

Många gåtor nu. Du skriver fantastiskt och framförallt originellt. Det här liknar inget annat!

Kapitel 38
EXAMENSDAGEN

Det har regnat hela natten i högländerna men solen spricker fram tidigt på torsdagsmorgonen. Inom mig är det storm och jag har ingen att bära mig. Kofferten är packad och sovsalen är städad. Jag har kvar den mörkröda klädnaden med guldstrass ovanför kofferten tillsammans med skolklädnaden och den spetsiga hatten. Liksom mig har de andra gjort likadant. Men klänningen Lara gett mig i gåva tycks ha en slags elegans som ingen av de andra flickornas kläder har. Även om jag inte bär upp plagget så bär det upp mig. Jag synar det ovala och rundade rummet.

Årskurs sju har sina sovsalar i Gryffindortornets högsta våning liksom förstaklassarna har sin på första våningen. Alla sovsalar slingrar sig runt sällskapsrummet vars takhöjd når ända upp till torntinningen. Där stormarnas tjut och blixtarnas tunder ekat mellan de kraftiga stenarna i nästan tusen år.

Sovsalens alla himmelsängar i ek har sina rödguldiga gardiner åtknutna i stolparna. Alla fönster är putsade och trots att det är slutet av juni så brinner brasan i den lilla kaminen. Lilys flammande hår löper i stora vågor ner över hennes rygg och dagen till ära bär hon matchande örhängen och halsband i guld. Har hon fått det av James? Hon ler mot mig, men det når aldrig ögonen, och sedan tar hon, Alice och Marlene följe ner till stora salen. Igår åkte alla andra årskurser hem med Hogwartsexpressen och den har ångat sig hela vägen tillbaka till Hogsmeade för att hämta hem de elever som inte har släkt och vänner på plats under examensceremonin. Jag synar mig själv i spegeln ovanför min byrålåda. Dess silverram en ständig påminnelse om att jag inte hör hemma i det höga tornet. Om fönstren var större och man kunde klättra ut ur dem hade jag nog hoppat för längesen. Jag skakar bort tanken och fäster slingor av mitt hår bakom öronen och rättar till häxhatten så att den sitter litegrann på snedden. Ger mig själv ett vågat leende och blinkar med de isblå ögonen så att de svarta fransarna flaxar som över tunn is.

Jag är vacker.

I stora salen är det ett brett tumult av människor som har lyckorus över att sluta skolan och lärarna står förnöjt vid lärarbordet och smuttar på drinkar av olika slag. Professor Snigelhorns röda kinder lyser upp ansiktet under glasögonen ända från ingången till salen. Han är säkert berusad på annat än lyckokänslor. Åtminstone av den bärnstensfärgade drycken i hans glas att döma. Jag ler förnöjt inombords och placerar mig vid änden av Gryffindorbordet. Tänker på mitt flytande flax som ligger nerstoppat i kofferten. Sirius och James skrattar högst av alla i rummet men trots att Sirius skratt ringer i mina öron kan jag inte låta bli att vara glad. En person ska väl vara glad på den sista dagen av sina sju år av skola? Den senaste veckans många håltimmar i väntan på examen har jag ägnat mig åt främst ocklumenering men även legilimens. Ocklumenering i allra högsta grad. Och jag kan tränga bort alla otäcka tankar nu. De i gråsvarta nyanser. Så jag ler åt glädjetjuten och ropen i stora salen som tyst avtar när Professor Dumbledore ställer sig upp.

”Kära elever! Ert sjunde år har fått sitt slut och Hogwarts sörjer förlusten av en så talangfull elevskara. Ni ska bege er ut i världen, söka yrken som ni drömt om i många år, och ta val i livet som bestämmer framtidens riktning. Ni har mött vänner för livet under er tid här på Hogwarts skola för trollkarlar och häxor.” Från hela vägen över salen syns det att Dumbledore, med alla sina välvalda ord, inte kan låta bli att tala om sanningen. ”Jag vill tala om för er att det inte är trygga tider som väntar er”, säger rektorn och det märks mycket väl att han inte menar vuxenlivet.
”Mycket fasansfulla ting sker just nu i trollkarlsvärlden och många av er går osäkra ut i framtiden. Liksom en del av er redan tagit ett mycket hemskt beslut.” De sista orden är hårda och han tar ett djupt andetag innan han fortsätter. Inte en blick åt något håll som avslöjar vad den gamle mannen har vetskap om.
”Jag ber er nu, i denna svåra tid av hot och mörka makter, att söka er till ljuset. Att ni som tagit ert beslut fortfarande har ett val.”
Min blick studsar från Dumbledore till Sirius som rycker på huvudet i vad som verkar vara en ofrivillig rörelse att söka efter någon vid bordet som han inte tycks se. Tills hans ögon fäster i mig. Mörka av avsky men av något annat likt förbannat. Aningen fortare än han sökt mitt ansikte i mängden vänder han tvärt tillbaka det. James håller blicken fäst vid honom och såg sedan mot mig och ler ett mycket sorgset, beklagande, leende.

Stämningen i stora salen är tung och om det inte vore för min nya kunskap i ocklumenering hade jag nog fallit genom golvet av luften som verkar ha tappat syrekapacitet.
”Nog om det!” Befaller Dumbledore och stämningen verkar lätta ögonblickligen men det är någonting som hänger kvar som en tunn hinna över oss. ”Ni som vill söka ett annat öde till mötes kan söka upp era respektive elevhemsansvariga under examensceremonin på Hogwarts ägor. Nu vill jag be er att resa er upp och följa de som varit en del av ert hem i sju år ut på ägorna och söka upp era bordsplaceringar!”

Den gravallvarliga stämningen hänger kvar bland alla elever tills vi kommer utanför entréportarna. Återigen hörs jubel från alla elevhem och vissa springer mot de uppdukade borden nära svartsjön medan andra kastar sina spetsiga hattar högt och lågt omkring sig för att sedan sätta på sig dem igen. Jag finner snabbt mitt namn vid bordet och sätter mig och märker omedelbart att våra lärare och elevhemsansvariga varit generösa med både mat och dryck. Här finns inte bara pumpajuice och honungsöl utan även eldwhiskey och svartalvsvin. Inte mig emot då jag tar ett alldeles för stort glas av det purpurfärgade vinet. Men hur i Merlins namn har de tänkt att eleverna ska ta sig över sjön i den traditionsenliga båtturen? Båtarna är visserligen självstyrande och förhäxade att ta sig genom det lömska vattnet. Men en knappt vuxen trollkarl eller häxa som fått i sig för mycket av dryckerna som gör huvudet till kolsyra? Tanken hinner inte klar innan jag upptäckt namnlappen intill min plats.

Sirius Orion Black.

Glupskt häller jag i mig vinet och hör hur pojkarna närmar sig. Vi sitter ihop allesammans. Som en ödens lott som jag egentligen vet är Professor Minerva McGonagalls skarpsynta öga. Hon borde använt sina glasögon de senaste veckorna. För trollpackan kunde varit blind så vitt jag vet. Den mörka blicken, under de alldeles för vackra ögonfransarna, som ögnat mig i stora salen är om möjligt ännu mörkare när han inser att han blivit tilldelad platsen intill mig. Visserligen sätter han sig ner, och innan jag hinner få ut ett enda ord lyckas jag bita mig i tungan, för han har satt sig med ryggen vänd mot mig. De mörksvarta, toviga, lockarna knappt ovanför skulderbladen. Jag fyller på vinglaset och tömmer det lika rappt igen. Medan eleverna från årskurs sju tar för sig av mat från alla fem kontinenter så ropar Dumbledore upp namn på elever som i tur och ordning får möta honom vid lärarbordet närmast den lilla bryggan som leder ut över svartsjön. Det tar inte lång tid förrän herren intill mig skjuter ut sin stol, med en eldwhiskey i handen och den spetsiga hatten på sned, för att möta Dumbledore.

Han ragglar fram till rektorn vars ögon glittrar under halvmåneglasögonen och ett leende sprider sig i mungiporna på honom.
”Dumblis, Dumblis, Dumblis”, tar Sirius till orda i stället för att låta Dumbledore föra talet om honom och lägger armen om den ökända, mäktiga, trollkarlen som är aningen kortare än den fruktansvärt snygga mannen jag älskar så mycket. Professor Albus Dumbledore har en persikorosa trollkarlsklädnad med illgröna stjärnor medan Sirius Black, dagen till ära, är klädd i en svart t-shirt med lila Black Sabbath-tryck och ljusblå utsvängda jeans med skolklädnaden löst omkring sin figur. ”Tänk att du, vår rektor, inte relegerat mig för den gången vi- jag…” rättar Sirius sig själv men vinner ett tjutande skratt från resten av marodörerna. ”Förvandlade ditt kontor till ett träsk och gav Snigelhornet polyjuice elixir så han blev en padda.” Alla elever skrattade och Horace Snigelhorns ansikte blev tomatrött. ”Tänk att vi”, obrydd om att berätta för alla om att det inte bara varit han på egen hand som hittat på spratt, ”exploderade varenda toalett på hela skolan samtidigt som magsjukan gick och alla fick uträtta sina behov i hinkar utspridda över skolan. Medeltiden på nytt!” Sirius slår ihop sitt glas med eldwhiskey mot Dumbledores vinglas så att det klirrar till över havet av elever. ”Jag tackar dig ödmjukast för dessa år.” Sirius tar en djup klunk och Dumbledore smuttar på sitt vin. Sedan tar han ordet.
”Vi utbringar en skål till Sirius Black, upptågsmakare utan dess like. Men inte utan sina kompanjoner, som vi alla veta vilka de är.” Dumbledore klappar den äldste brodern Black på ryggen så han nästan sätter sin whiskey i halsen medan elever busvisslar och ropar högre än de gjort hittills. ”Men inte att förglömma, en fantastisk elev och god vän. Som, om det inte vore för hans kamrat James Potter, hade hållit förstaplatsen för främsta elev i transfiguration” Dumbledore räcker över honom pergamentrullen med betyg och skakar hans hand stadigt medan Sirius kastar sin trollkarlshatt högt upp i luften innan den exploderar i ett hav av svarta fjärilar. Fjärilar som fladdrar iväg mot Svartsjöns ände innan de försvinner och Sirius bugar sig djupt innan han kastar av sig trollskarlsklädnaden och återvänder till sin plats intill mig. James skrattar så han får hålla för magen av smärta och Lily ser roat på de två när de kramar om varandra. En bris får mig att huttra till. Högländernas klimat är inte nådigt och till och med en varm sommardag som denna kan kräva ylletröja. Jag är beredd att lägga handen på Sirius axel när jag påminns om hans råa, hatfyllda, blick mot mig och hejdar mig innan jag hunnit lyfta handen. Innan jag ens lyckats röra fingertopparna ur fläcken. Lily lägger inte märke till mig utan fnittrar åt något med Marlene och Alice. Jag tar djupa klunkar ur mitt fjärde glas vin och följer betygsceremonin som om mitt liv hängde på det. Tränger bort de lyckliga rösterna intill mig och hör knappt hur mitt eget namn ropas upp ett par minuter senare. Jag glider fram mellan stolar och människor som verkar ägna mer uppmärksamhet åt sina vänner, mat och dryck nu när marodörernas betygsutdelning skett. Kanske det mest spännande för dagen. Ingen bryr sig väl om korpens sakta, men starka, steg mot rektorns fasta handslag. Han tycks ha insett detsamma för när han talar så talar han bara till mig.
”Utomordentligt arbetat, fröken Raven”, berömmer han och skakar min hand lite för länge medan han betraktar mig över glasögonen som tycks sitta på nästippen utan en tanke på att falla av. Ögonen tränger djupt inom mig och väggarna jag lärt mig att bygga upp står i vägen för vad han än letar efter. Han vet lika väl som jag, vilken sida vi båda står på. ”Du är en mycket talangfull häxa”, berömmer han. Jag nickar och tar emot pergamentrullen han erbjuder. Tar av mig häxhatten och placerar den försiktig på marken intill oss, såsom en del andra gjort.
”Tack”, säger jag kort.
”Du har valet att vara rädd om ditt liv och att vårda det väl.” Dumbledore rör inte på läpparna utan orden är osagda och jag vet att han planterat orden inom mig. Albus Dumbledore, kraftfull som han är, lämnar inte ett spår ifrån sig av att han läst av mig – trots höga murar och ståltråd över kanten. Jag nickar och vänder mig om.
Jävla gubbe.

När jag återvänder till bordet och placerar mitt hår bakom öronen synar Sirius mig. De andra talar glatt med varandra men hans blick är stålsatt i mig. Jag spänner ögonen lika hårt i honom innan han rycker äcklat på näsan och vänder blicken åt sina vänner igen. Marlene har just skämtat om något och han skrattar högt över alla andra åt hennes, säkert korkade, ord och drar retfullt i den gyllenblonda hårslingan hon råkat doppa i sitt vin. Min mage hoppar ofrivilligt till av svartsjuka och en våg av illamående sköljer över mig. Just som jag ska sätta mig ner och lyssna på de sista eleverna få motta sina betyg tar James tag i min arm.
”Ett par ord?” undrar han och ler mot mig med en sorgsen hint i ögonen. Jag ser allt tydligare nu. Och trots att världen varit alla färger i färgskalan tidigare har ocklumeneringen fått mig att se den i gråskala.
”Naturligtvis, James.” Han drar mig undan och jag känner en svart blick bränna i min rygg. Det är säkert den mugglarklädda mannen jag känt så starkt för. Jag tillåter mig själv att låta en suck rulla ut ur halsen. Vi går inte allt för långt från samlingen och kan samtala tyst utan att någon hör oss.
”Visst vet vi om din förlovning till Rosier. Lily poängterade senast igår att det är varför hon inte tänker prata med dig. Hon vet ju vad Snorgärsen och han sysslat med. Och hans mystiska försvinnande från skolan i samband med att sju häxor i Storbritannien försvann… Jag förstår att han har något med det att göra och förstår inte hur du kan lägga det blinda ögat till. Jag är inte dum och det är inte Lily heller. Lily antar att du gått i god för honom och ert kommande giftermål men jag fattar, jag fattar att det är planerat. Och du behöver inte gifta dig med det svinet bara för att din familj tvingar dig Jess. Det är ju din bror som tvingar dig för Merlins skull! Åk inte hem idag. Följ med oss. Sirius är sårad och arg och det är klart jag vet varför. Han älskar dig. Han vill inte förlora dig. Det vill inte jag heller! Ingen av oss vill det.”
Jag kan inte låta bli att lägga armarna om mannen med de fyrkantiga glasögonen och det oändligt trassliga och bångstyriga håret. ”Åh James, du vet ingenting om det här.”
”Jag vet att du ser olycklig ut.”
”Jag är redan förlorad”, viskar jag och låter känslorna välla över muren. Enbart för min gode vän. ”Jag är förlorad för jag är märkt. Ta hand om Lily. Skydda henne.”
James backar och sneglar mot min arm. ”Så det är sant, som de säger?” säger han lågt.
”Vad säger de?”
”Att en grupp utvalda har ett märke på vänsterarmen.”
Jag suckar och lägger händerna över ansiktet. ”Det var inget val. Det var en plikt jag föddes in i. Och jag har allt att förlora nu.”
James tar tag i mina händer och stirrar mig rakt ner i själen. Murarna spräcks och rädslan i mina ögon chockar honom.
”Du har märket”, talar han om för mig som om det inte vore uppenbart. ”Men när du har kraften, och jag vet att du inte besitter den nu, så är jag här. Och oavsett vad du tror om Sirius så är han också där. Där för dig.”
Jag irriteras av hans oförståelse, både av livet jag är fast i och av vad det egentligen betyder att märkas. Sirius fattade – det var och är anledningen till föraktet han hyser mot mig. ”Jag kommer dö innan jag tar valet att byta sida.” Han släpper mina händer och jag vandrar tillbaka till min plats. Just som jag går hör jag honom muttra: ”Du är en överlevare och jag är där för dig när du inser det.”

Sirius är arg när vi återvänder till bordet och det märks att han lägger all självbevarelsedrift han besitter, och det är inte mycket, till att inte skälla ut James framför dem alla. Och i förhoppning om att Black inte ska märka det smyger jag mig in i hans huvud och känner hur hela jag faller isär av de hårda tankarna som finns där. Tankar jag bestämmer mig för att lämna där de är. Jag är en förlorad själ och han hatar mig och kommer att hata mig in i det sista. Det finns ingen återvändo.

Dumbledores röst bryter upp samtalen som avgångseleverna har. ”Kära elever! I början av erat sista år här på Hogwarts gav era elevhemsförståndare er chansen att ge en gåva till en av era kamrater som ni håller av och idag avslöjas den gåvan!” Som på beställning får nästan alla elever ett paket framför sig. Till och med jag. Och Sirius förstås men jag förväntar mig att han ska kasta stenen i sjön så fort han förstått vad det är och vem det är från. Jag tar försiktigt upp mitt paket och vecklar upp de noggrant vikna kanterna som snart avslöjar en liten ask med en ring i. En smaragd invirad i korpklor av silver som matchar bandet i silver. En liten anteckning ligger i.


James tänker inte ge mig någon gåva – han har bestämt sig för att Lily ska få gåvan utifall hon inte faller för honom under vårt sista år här på slottet. Vilket är mycket sannolikt med tanke på att vår käre James påminner om ett träsktroll och inte kan tala en mening till henne utan att få hennes nerver att brista. Och Peter och Remus talade om att ge varandra gåvor… Så – du får min. OCH FÖR MERLINS SKULL DET ÄR INGEN FÖRLOVNINGSRING. Jag tyckte bara den var passande eftersom du är en korp. Och om jag ska vara helt ärlig så är du en av mina närmsta vänner och jag värderar dig högt. Jag har ibland trott att jag varit förälskad i dig. Men visst är det bäst om vi är vänner för livet?
Sirius.


Jag håller känslorna i schack bakom murar som murar sig själv högre och högre för varje känsla jag förtränger. Men i djupet av mitt hjärta brister en artär, åtminstone känns det så, och min mage gör mig oroväckande nervös. Jag kan inte hålla allt detta inne? Kan jag det? Ett djupt andetag. Så. Klart att jag kan hålla det inne. Jag vågar snegla åt Sirius håll som placerat kvartsstenen framför sin tallrik med mat. Jag hör och ser hur han knycklar ihop pergamenten som jag skrivit till honom. Förklarat att vi alltid kan hålla kontakten genom våra stenar. Aldrig vara isär. Han kastar det knycklade pappret högt upp i luften innan det transfigureras till aska. Jag är aska. Men han låter stenen ligga där. Och det låter en mycket liten gnista av hopp tändas inom mig.

När det är dags för avgångsturen över sjön, i båtarna vi färdades hit i första gången, annonserar vår rektor att vi ska åka med den vi givit vår gåva till. Fan. Fan. Fan. Merlin’s vrede må vara över mig om det är så här mitt liv slutar. Sirius som dränker mig i sjön och lämnar mig åt mitt öde och jättebläckfisken. Jättebläckfisken skulle åtminstone krama mig. Det är aldrig något jag kommer får känna igen. Sirius Blacks armar om mig. Hans varma, stora, armar om min midja när han kysser mig febrigt. Jag önskar jag kunde sjunka genom marken. Eller sjunka ner till svartsjöns botten.

I fjärran står tallarna och granarna i den förbjudna skogen som spjut mot den ljusblå himlen. Dagen närmar sig eftermiddag och solen står högt på himlen. Par efter par sätts i båtar och när Minerva McGonagall ropar upp mitt och Sirius namn blundar jag hårt, tar ett djupt andetag, och höjer murarna. Hon synar oss med ett slugt leende men efter en blick på Sirius anar hon att något är fel och ser aningen bestört för knappa sekunden. Men jag uppfattar det. Och hon har förstått. Men nu är det för sent.
”Ni kan kliva i båtarna, herr Black och fröken Raven”, säger hon högtidligt, ”och vänta på att alla är förberedda.”
Sirius är först i och snavar nästan i vattnet när han ska sätta sig på båtens ena sida. Jag går försiktigt i, känner ruset av alkohol i kroppen, och världen snurrar omkring mig när jag sätter mig ner och iakttar honom. Spritlukten känns tvärs över båten. Han är riktigt full. En önskan om att livet vore annorlunda konstrueras inom mig. Jag undrar om kvartstenen ligger kvar på bordet där vi ätit vår examensmiddag och håller min blick fäst vid Sirius medan han gör allt i sin makt för att hitta något annat att titta på. När båtarna börjar glida över det mörka vattnet vet jag att jag har tjugo minuter på mig att övertyga karln om allt jag knappt vet att jag vill övertyga honom om.
”Sirius”, börjar jag och han låtsas som att han inte hör mig. Stirrar upp i det blå och ner i det mörka vattnet om vartannat. ”Sirius lyssna på mig. Du har alltid sagt att jag har ett val. Men sanningsenligt så har jag inte det. Min bror är under stor press”, jag förbannar mig själv för att jag avslöjar det men det är en sanning jag vet gjort Avery på helspänn, ”och jag klandrar honom inte för de hårda ord han ibland öser över mig. Men han är den som varit min mänskliga sköld i hela mitt liv. Han är min familj och den jag älskar mest i hela världen. Jag hade inte valet att ta märket, Sirius, och hade jag nekat det hade jag blivit mördad. Eller torterad till bekräftelse.”
Jag talar lågt, för över vatten färdas tal långt och jag vill inte att någon hör mig. Men i alla de andra båtarna skrattas och kysses det gladeligen. Ilskan bränner till inom mig när han fortsätter att ignorera mig och en plötslig impuls att kasta ut honom ur båten med all kraft jag förmår väcks inom mig.
”LYSSNA PÅ MIG!” beordrar jag men han rycker inte ens till. Skänker mig ett enda ögonkast innan han äcklat ser bort igen. ”Klandra mig inte, för om jag inte ställt mig i linje så hade fler personer än jag dött. Det finns värre saker än det här Sirius. Och jag föddes in i det, liksom du, men du har haft chansen och inte haft en inre pliktkänsla att följa. Jag är beredd på att erkänna…” Ja? Vad vill jag erkänna? Att herren skapar en fantastisk utopi där vi alla, renblodiga, lever i harmoni? Jag tror det knappast själv.
”Jag måste erkänna…” jag känner halsen klumpa sig. Murarna rivs.
”Vad har du att erkänna, korpfan?” säger han med låg, giftig, ton. ”Det enda jag tycks höra är en mygga surra irriterande i mitt öra. Så jävla mycket är dina ord värda. De är så falska och indrypta i lögner att det inte kan liknas något annat än en myggas surrande.” Han vänder tvärt bort blicken mot skyn igen. Hans utstrålning är höljd i sorg och ilska. Och mina murar är nere. Jag har aldrig kunnat vara så ärlig som mot han.
”Jag erkänner att jag inte vill det här”, säger jag så lågt att jag inte vet om han hör. ”Jag har ju sagt hela tiden att jag inte haft något val. Jag kan inte göra något längre. Jag är fast. Jag… Jag.”
”Ja, exakt”, fnyser han irriterat åt myggan han hatar, ”du, du, du. Inte en jävla tanke annat än din egen egoism.”
”MIN EGOISM?” ryter jag, ”du kan ju inte ens se saker ur något annat perspektiv än ditt eget.”
”Jag känner igen en idiot när jag har en framför mig”, morrar han och stirrar ner i mörkret.
”Och trots min egocentriska sida så erkänner jag att jag inte vill detta. Men du vägrar tro mig. Du har bestämt dig för att tro på en enda sanning. Din egna.”
”För allt jag vet kan du vara i maskopi med din löjliga bror, hans vampyrfru, och resten av anhängarna till din herre och det här är bara ett försök att ta reda på information och få mig att sänka min gard. Skäms du inte, kvinna?”
Jag skrattar ett ihåligt och fruktansvärt kallt skratt. ”Du måste vara inbillningssjuk.”
Sirius tänder en cigarett med staven och drar ett djupt bloss innan han askar i sjön. Han vilar sina armar på knäna som är brett isär och stirrar på mig genom den tjocka röken som lämnar cigaretten och hans mun.
”Den här diskussionen är färdig. Jag vill inte ha dig i mitt liv.”
Och jag stänger av. Höjer mina murar och blickar ut över sjön under resten av båtturen.

När vi kommer ner till Hogsmeade väntar Avery där på mig och Lara. Han är klädd i mörka klädnader och omgiven av en auktoritär aura. Jag kastar en blick mot det röda ånglokomotivet där Lily, Marlene, Alice, Peter, Remus, James och Sirius Black är på väg ombord. Men jag styr stegen mot Avery. Och han möter mig och Lara vars arm numera är krokad runt min. Även om mina murar är skyhöga så är det en fågel som pickar på den. Pickar på magkänslan som känns helt fel. Men det är det ingen som märker. Allra minst Avery när han kysser min kind och gratulerar mig. Ännu mindre Lara, med silverringen på fingret, när hon kysser sin man kyskt innan han transfererar oss hem. Hem.

Om inte transfereringen varit nog för magen så är den iskalla känslan djupt i mitt inre ett oroväckande tecken. Vad är det som väntar egentligen?

Wow. Vilket kapitel. Det måste vara det bästa hittills, hur det nu är möjligt med tanke på hur bra de andra är ... men jag håller med Elzyii om hur otroligt mycket ditt skrivande har utvecklats. Framförallt när det gäller att få in känslor. Trots att jag är en känslig person är det inte ofta en text får mina ögon att tåras (hände till exempel bara en enda gång på sju HP-böcker) men detta kapitel lyckades med det.

Examensdagen är en viktig dag som förtjänar ett långt kapitel med ingående beskrivningar. Det känns helt rätt att det inte delas upp utan får vara en helhet.

Årskurs sju har sina sovsalar i Gryffindortornets högsta våning liksom förstaklassarna har sin på första våningen. Alla sovsalar slingrar sig runt sällskapsrummet vars takhöjd når ända upp till torntinningen. Där stormarnas tjut och blixtarnas tunder ekat mellan de kraftiga stenarna i nästan tusen år.

Alltså wow, hur häftigt är inte detta? Vilken arkitektur. Och när du beskriver att Gryffindortornet ser ut så här blir det självklart. Men jag hade inte velat bo högst upp när det åskar! Då hade jag smitit ner till Slytherin! *censur på hur mina tankar fortsätter här*

Jess känner också, på något sätt, att hon inte hör hemma i det höga tornet. Hon känner det så starkt att hon tänker riktigt hemska tankar ... blir så ledsen för hennes skull. Det måste ju tvärtom finnas en riktigt stark anledning att hon en gång sorterades i Gryffindor, trots sin släkt! Hon kan höra hemma där i tornet mer än de flesta, till slut. Modet och viljan att göra det rätta finns ju där och det kommer att visa sig i framtiden - men jag ska inte spoila Prinsen för mycket.

Ger mig själv ett vågat leende och blinkar med de isblå ögonen så att de svarta fransarna flaxar som över tunn is.

Älskar den här meningen och har några förslag på varianter av den:

Ger mig själv ett vågat leende och blinkar med de blå ögonen så att de svarta fransarna flaxar som över tunn is.

Ger mig själv ett vågat leende och blinkar så att de svarta fransarna flaxar som över tunn, blå is.

Jag vet inte om just mina förslag är så superbra, men skulle rent tekniskt vilja ha bort upprepningen av ordet is. Bilden meningen ger mig är dock helt fantastisk!

Oj oj. Flytande flax i kofferten. Där har vi en liten hint. Den lär ha betydelse i framtiden. Men på vilket sätt?

Det finns en del tempusfel, eller omotiverade tempusbyten, i texten, men du nämnde att du redan sett dem. Om du vill ha hjälp med det är det bara att säga till

När Dumbledore håller sitt tal om att svåra tider väntar tänker jag på de som tar examen detta år. De fick göra det på ett speciellt sätt och det är en speciell värld de springer ut till. De människor som varit med om svåra tider och kriser har erfarenheter av hur man tar sig igenom det. För många i min generation, uppväxta under trygga förhållanden, är en kris i samhället något helt nytt. Fattar jag det rätt, för övrigt, att Dumbledore ger en möjlighet att ta hjälp från elevhemsföreståndare för att ta sig från den mörka sidan? Det verkar så. Men Jess har för mycket emot sig för att söka den hjälpen, tyvärr.

Det är verkligen som att vara med där på examensfesten. Alla detaljer fångas perfekt och självklart får Jess och Sirius sitta bredvid varandra. Som om det inte vore nog smärtsamt. Det är så levande hur du beskriver dem. Sirius måste ju vara exakt såhär. Hur han hanterar situationen. Hur han lägger armen om "Dumblis" och har rockinspirerade mugglarkläder à la 70-tal. Precis så där måste det ju ha varit. (Och jösses vad jag kan bli irriterad på marodörerna ibland. Deras små bus och upptåg verkar inte alltid ha varit så roliga. Spränga alla skolans toaletter under maginfluensan. Skiiitkul. Bokstavligt talat. Inte. Jag hade bara varit förbannad på dem Men förmodligen satt de där själva över hinkarna och asgarvade samtidigt, och den tanken gör att jag förlåter dem). Hela ceremonin när Sirius avtackas är perfekt. Transfiguration och svarta fjärilar. Mys-Dumblis! Men åh, allt får ju ett helt annat perspektiv när vi vet att Jess sitter där vid bordet, fryser och betraktar alltsammans. Det är inte bara den fysiska luften som är kall.

Ingen bryr sig väl om korpens sakta, men starka, steg mot rektorns fasta handslag. Han tycks ha insett detsamma för när han talar så talar han bara till mig.

De var de här raderna som gav mig tårar i ögonen. Vet inte riktigt vad det är men de griper mig in i hjärterötterna. Och jag kan bara säga att även om Jess är jämförelsevis osynlig i denna ceremoni så kommer hon att bli sedd i framtiden. Vänta bara ♥♥♥

Sirius ser henne, förstås. Och spelar säkert medvetet på svartsjukan. Han är i en fas av ilska just nu, kanske den som sägs ingå i ett sorgearbete? Med James är det annorlunda, förmodligen för att han står i en annan relation till Jess. Han kan se det lite utifrån. Och ännu en gång, som i föregående kapitel, älskar jag skildringen av James. Han får många pluspoäng för hur han hanterar det här, och varje sak han gör får honom att växa i mina ögon. Han gör verkligen allt han kan för att hjälpa. Det här gör att jag förstår varför Lily älskar och har valt honom. Sedan är det så extremt fint att James också för Sirius talan! Han är en riktig vän som kan se bortom det de befinner sig i just nu, se det som blir viktigt i framtiden. För det blir ju så; han får ju rätt till slut. Även om varken Jess eller Sirius kan se det nu. Stenen ligger kvar, som sagt - även om pergamentet blir aska.

Åh, det blir lite tragikomiskt med jättebläckfisken. Jag har alltid tyckt att den är lite komisk på ett gulligt sätt. Och det är bra för det tar udden av allt det svåra, gör det mer uthärdligt.

Men jag tror inte att stenen ligger kvar på bordet när Sirius befinner sig i båten. Det får den bara inte göra Eller? Det är starkt av Jess att ta diskussionen med Sirius i båten, men just nu går det inte, de kan inte nå ett samförstånd. Murarna höjs, murarna som funnits med genom hela kapitlet. Som även tycks ha ett samband med ocklumeneringen. Det stämmer så bra in med hur historien sedan kommer att utveckla sig.

Åh, där var den auktoritära personen! Skrev du det när du var hos mig alltså? (Och jag stod där med ett lock till en kakburk höjt mot himlen och fortfarande inte fattar varför, mer än att jag typ mätte något som skulle byggas)? Ja, Avery är en typisk auktoritär person. Hur ska Jess klara att leva med den här förnekelsen, den här magkänslan att allt är fel? Leva vardagsliv med det. Vem som helst hade blivit galen.

Helt suveränt kapitel, så levande att det känns som om jag var där! Längtar som en tokig efter nästa!