Prs tippest & JustAFriend

"Jo, sant", Elliot tyckte inte heller om engelska så värst. Eller jo, det gjorde han visst, språket engelska. Men inte ämnet. I alla fall ibland. Det var ganska uttjatat och de läste aldrig några bra böcker. Han var trött på att plugga litteraturhistoria och analysera faktatexter. Däremot älskade han att skriva. Uttryckte sig i text. Skrev berättelser till sina syskon. Det var något han verkligen uppskattade. Och att få göra det på skoltid, det var en bonus.

Han fortsatte följa molnens väg förbi staden. Bet sig hårdare i läppen. Tänk Elliot tänk. Det är så sjukt mycket du vill fråga honom och så ligger du här tyst och glor på moln. Skärp dig. Det gick hål på läppen. Fan. Elliot slet bort blicken från molnen och vände sig mot Sebastian. Det fanns en möjlighet att Sebastian skulle uppleva det som konstigt men med tanke på vad han sett det senaste dygnet så borde det här vara en baggis. De låg dessutom en bit ifrån varandra.

Skolgården blev tyst. Inte obekvämt tyst egentligen, men tyst. Lika tyst som när det vankades matteprov och ingen ville riskera att bli anklagad för fusk. I och för sig var den tystnaden negativ. Matteprov var kanske inte det värsta i skolan, men det var definitivt inte bra. Den här tystnaden var mer lugn. Men lite spänd också. Lite. För Seb ville prata. Mycket. Han ville säga något roligt så att Elliot skulle börja skratta igen. För han ville så gärna höra hans skratt. Bara en gång till. Men han kom inte på något roligt att säga. Det kom aldrig när man ville det, tyvärr. Skämten kom alltid oplanerat.

Seb såg Elliots huvud vridas åt hans håll. Skulle han titta tillbaka på honom? Han tittade ju på Seb, så det skulle ju inte vara så konstigt om han gjorde det. Så han gjorde det. La huvudet på sidan och tittade på Elliot. Hans ögon gick från Elliots hår, till ögonen, lite på fräknarna, näsan, läpparna. Blod. Fan. Genast började han tänka på gårdagen, bildsalen, med saxen. Sluta Seb. Tänk inte på det nu. Gör inte det. Sluta.
”Din lä-”, började han men blev avbruten av att hans mobil plingade till ännu en gång. Han tog den i handen och läste:
”Hallå?!”
Seb suckade och släckte ner skärmen igen. Fred var nog inge van vid sega svar. Herregud, han var nog inte så okej ändå. Bara en annan sportfåne som förväntade sig att få allting precis när denne ville ha det. Fan. Seb la ner mobilen i gräset igen och hostade till lite försiktigt.
”Din läpp blöder”, sa han sedan och nickade lätt mot hans läppar. Okej Seb, titta inte för länge på hans läppar. Du vill inte upprepa gårdagen. Du. Vill. Inte. Upprepa. Gårdagen. Fast vem försökte han lura? Det var klart som fan att han ville upprepa gårdagen.

Tystnad. Elliot fortsatte titta på Sebastian. Kunde inte släppa blicken från honom. Det gick inte. Magnet. Ansiktet var som en tavla. En dyr en. Eller nej förresten, en från en okänd konstnär. Den vackraste tavlan i världen med som inte var upptäckt ännu. Som kanske blev känd efter bortgången. Nej fy. Deppigt. Elliot hade i alla fall upptäckt honom. Sent med tanke på omständigheterna men bättre sent än aldrig. Ansiktsdragen. De var nästan overkliga. Konstnärliga. Skarpa. Det gick nästan att skära sig på käkbenet. Okej, jävligt opassande Elliot. Jäääävligt opassande.

Ännu ett meddelande. Elliot undrade vem det var. Var det samma person som hade ringt igår? Oavsett så bemötte han likadant. Ignorerade samtidigt som han verkade vilja gömma det. Kanske var det så han gjorde gentemot alla. I korridorerna hade Elliot bara sett honom med hörlurar i öronen och ett mindre glatt ansiktsuttryck. Han gav inte intrycket av att vara en pratglad person. Men än en gång så kände ju faktiskt inte Elliot Sebastian. Det var redan många av hans fördomar som visat sig vars helt felaktiga. Well, även om han nu var så mot andra så hade han inte vart likadan mot Elliot. Eller hur? Kramen i morse måste väl ändå betytt något. Och han frågade ju faktiskt vad som hade hänt. Bett honom att prata. Då var det Elliot som hade ignorerat. Helvete. Han tyckte inte om när folk gjorde så. Men nu betedde han sig likadant.

"Oj", han märkte knappt av det längre. Han bet hål i läppen åtminstone en gång i veckan. Oftast fler. Han plockade ett blad och torkade av blodet på det. Skulle han våga berätta om vad som hände igår? Inte allt men kanske lite?
"Du?... Du frågade om vad som hade hänt förut och jag typ ignorerade dig...", Elliot log skyldigt innan han övergick till en sammanbiten min.
"Jo, alltså blåtiran...", nej det gick inte. Sebastian ville säkert inte ens veta. Han frågade ju i morse, men då grät även Elliot så det var ju inte så konstigt.
"Äsch, det var inget", Elliot tittade ner i gräsmattan igen. Han skämdes.

Seb följde bladet med blicken. Allt för att inte fastna på läpparna allt för länge. Han hade dålig kontroll över sina impulser, så det skulle bara vara dumt att riskera något. Fast han ville riskera det. Jättegärna. Tankarna vandrade vidare till känslan när Seb hade stannat cykeln och... Kysst Elliot. Det hade känts som att tusen stötar gick in i hans läppar; inte stötar som i den elektriska stolen, men behagliga, kittlande stötar. Stötar som han gärna skulle uppleva igen. Mer än gärna. Helst nu.

Elliots leende övergick till en sammanbiten min. Var det dags att prata allvar nu? Fan. Jo visst hade han frågat, och han ville veta, men hur det nu hade gått till så var han osäker på om han skulle få fram något att säga. Fan, vad själviskt sätt att tänka på. ’Nej jag vill inte få reda på det hemska för jag kommer inte veta vad jag ska säga.’ Skärp dig förfan, Seb. Tänk på någon annan än dig själv för en gångs skull.
”Berätta”, sa Seb och tittade på Elliot. Ingen ögonkontakt. Det kändes extra allvarligt utan ögonkontakt. Helvete. ”Om du vill. Alltså... Jag kan inte prata.. Men jag kan lyssna. Om du vill.” Skulle han säga om du vlll en gång till eller? Usch vad dum han måste låtit. Inte för att det han sa var en lögn, det var i högsta grad sant, men det lät bara så jävla dumt. ’Jag kan lyssna’, jaha? Vadfan spelar det för jävls roll då? Seb, du suger.

"Nä alltså, jag vet inte vad jag ska säga", Elliot ångrade att han ens börjat. Hur skulle han ta sig ur det här?
"Fun fact kan ju i alla fall vara att jag duckade undan från två tallrikar som kastades mot mitt huvud innan jag fick den här", han pekade på blåtiran.
"Så har ju ändå någon form av skills ju", han log något osäkert.

Nej, det blev för mycket på för kort tid. Den delen av livet fick vänta lite till. Ligga och dra sig tills den var redo att komma fram.
"Äh, vad håller jag på med? Vi kanske bara borde gå back to basics. Jag känner ju inte ens dig" Elliot tog mod till sig och sa exakt vad han tänkte. Det fanns ingen anledning till att inte göra det.
"Saker hände ju bara. Inte för att jag ångrar det direkt...", han rodnade.
"Fan, kan jag bara hålla tyst nån gång", Elliot log generat och rullade runt på mage. Tittade ner i marken. Vad fan var det? Jäääävligt dålig idé. Mååånga anledningar till att inte göra det. Fan. Han ville bara sjunka genom marken igen. Han avslöjade nyss sina känslor. Ughhhh.

Seb rynkade pannan. Ducka från två tallrikar? Fun fact? Hur kunde Elliot möjligtvis skämta bort något sådant? Seb satte sig upp och tittade förvirrat på Elliot. Som vanligt, då.
Och Elliot fortsatte babbla. Eller, han babblade inte egentligen, men det kom ut så mycket information på väldigt kort tid; precis som när någon babblar. Seb hade inte riktigt hjärnkapaciteten till att koppla allting han hörde. Ärligt talat var han fortfarande fast vid tallrikarna. ’Fun fact’, vem säger ens så om att nästan ha fått två tallrikar i huvudet?

Men han försökte hinna ikapp. Pussla ihop allting i huvudet så småningom. Han lät det blev tyst när han försökte förstå innebörden av det Elliot sagt. ’Saker hände ju bara...’ Kyssen? Ångrade han inte kyssen? Seb bet sig osäkert i läppen. Var det verkligen kyssen han syftade på? Och vad spelade det för roll, egentligen? Oavsett om Elliot tyckt om det eller inte så kunde det inte fortsätta. Elliot hade obviously lite dark times just då och Seb var verkligen inte killen som kunde hantera sånt. Och han ville inte heller bara vara en distraktion från allt det jobbiga.
”Åh”, slapp ur hans mun. Fan Seb! Om du inte vet vad du ska säga så kan du lika gärna hålla käften och bara dra.

Sebastian satte sig upp och tittade på Elliot med en förvirrad min. Nej. Nej nej nej. Inte reaktionen han hoppats på. 'Åh'. Fan. Han hade sagt för mycket. Hade han skrämt bort Sebastian för gott. Elliot ville bara spola tillbaks tiden. Fått det osagt. Det var väldigt sällan han babblade på på det där sättet. Och så hände det just nu. Nä, det här var inte rättvist. Rättvisa. Vad var ens det? Livet var inte rättvist.
"Förlåt, jag borde bara hålla käften", han vände sig om på rygg och satte sig upp. Hur många gånger hade han egentligen sagt förlåt till Sebastian? Många. Väldigt många. Han var så jäkla osäker. Var det det där med tallrikarna som skrämde Sebastian? Elliot var så van vid allt sånt, det var kanske brutalt för andra. Han kanske var för okänslig. Han hade hur som helst uppenbarligen gjort bort sig ännu en gång. Det kändes som att Sebastian bara ville fly. Elliot förstod men hade ville bara greppa tag om den andres hand och be honom stanna. Säga att allt var okej, att Elliot var okej. Vita lögner var också okej. Ibland. Usch och fy, Sebastian var kanske inte alls bekväm med allt "det där" och nu hade Elliot liksom kastat det i hans ansikte. Typiskt Elliot. Eller så var det där med kyssen. Sebastian kanske ångrade det. Ännu en gång slogs han av tanken. Var det där hans sätt att avvisa Elliot på. Visa att det inte vara en ömsesidig känsla. Elliot var återigen förvirrad. Sebastian med, i alla fall vad det såg ut som. Två förvirrade själar. På en annars tom skolgård. Båda oförmögna att yttra något vettigt.

Seb skakade på huvudet och lutade ansiktet i sina händer. Han hade ingen aning om vad han skulle göra. Eller säga heller, för den delen. Det hade varit så jävla dumt att kyssa Elliot. Jävligt, jävligt dumt. Visst var det tydligen vad de båda ville - men det man vill ha är inte alltid något som är bra. Fan.
”Men asså nej”, sa han, fortfarande med ansiktet i händerna. ”Jag ångrar inte det heller, typ. Jag vet inte.” Han tittade upp på Elliot som nu satt bredvid honom men vek snabbt bort blicken igen. Tittade ner i gräset i någon sekund, sedan himlen, till slut skolbyggnaden.
”Grejen är att det var jävligt dumt. För du är inte... Alltså jag fattar att du inte mår bra, och jag vill typ inte vara..”, han avbröt sig själv och rufsade frustrerat igenom sitt välfriserade hår. ”Jag vill inte vara en distraktion. Typ.” Någon sekund efter att han yttrat det sista ordet vågade han sig på att titta på Elliot igen. Hur skulle han ta det? Fan. Seb kunde inte titta på honom för länge. Hade han låtit okänslig? Förmodligen.

Återigen drog han händerna genom håret igen, dock inte frustrerat. Det var rufsigt. Obviously, med tanke på att han rufsat igenom det. Men fan. Kanske var det en jävligt dum grej att bry sig om, men han klarade inte av att visa sig bland folk med rufsigt hår. Fan fan fan.

Elliot var otroligt obekväm med att prata om "sånt". Kärlek. Det var något han var högst ovan vid. Hans blick vandrade mellan det mesta omkring honom, utom Sebastian då. Trots att han egentligen var den ända han ville se. Elliot förstod. Det gjorde han verkligen. Han hade ju till och med slagits av tanken själv. Men nej. Han ville det här. Och om det nu fanns någon bakomliggande tanke med det hela som han inte visste om så var väl ändå Sebastian en bättre tankeskingrare än det andra. Det som lett till ärren. Eller? Det gick kanske inte att tänka så. Nej. Men hela han ville ha Sebastian. Nära. Nu.

'Jag fattar att du inte mår bra', det var den första gången någon annan nämnt något om Elliots känslor. Det var ganska sjukt när han tänkte efter. Ingen hade någonsin frågat hur han mådde och absolut inte dragit en slutsats. Han förstod ju redan att Sebastian visste, med tanke på vad han tvingats vara med om mer ändå. Det blev liksom mer verkligt när han sa det sådär rakt ut. Det kändes farligt. Läskigt. Det som förut varit Elliots ensak delade han nu med någon mer. Sebastian.
"Jag förstår", han kunde inte undgå att låta lite besviken men vad hade han väntat sig?
"Jag tycker inte att du bara är en distraktion, men jag förstår", lade han till. Stirrade ner i gräsmattan. Fortsatte repa upp små grästuvor. Sånt som han egentligen typ skulle anmäla till rektorn. Gud vad hon älskade sig jäkla gräsmatta. Typ halva skolans budget gick ju åt för att hålla den vid liv men ingen vågade ifrågasätta det hela.

Den besvikna tonen i Elliots röst fick det att hugga till i Sebs hjärta. Vad fan hade han gjort? Han hade varit så jävla självisk... Kunde han bara låtit bli att kyssa honom från början? Stå emot sin impuls, tänka ett steg längre, tänka på någon annan än bara sig själv. Helvete. Det här kunde ju knappast göra att Elliot skulle må bättre.
”På sätt och vis ångrar jag inte att jag gjorde det”, började han säga och tittade försiktigt mot Elliots håll. Som att han var rädd att han skulle gå i tusen bitar bara av att Seb skulle titta på honom. ”För jag vill göra det igen. Men det är bara... Det skulle kännas jävligt själviskt att göra det igen, fattar du vad jag menar?” Hans mobil plingade till igen. Ännu ett sms från Fred som lyste upp på skärmen som låg uppvänd på gräset.
”Men då tar jag det som ett ja? Bildsalen efter skolan.”
Denna gången orkade Seb inte ens att släcka ner skärmen eller vända på mobilen. Jävla Fred som inte kunde ta det lugnt för fem öre. Seb var väldigt sugen på att inte dyka upp, men då skulle han väl få skit för det. Han kände inte för att få skit. Synnerligen inte om att han misstänkte att den skiten skulle ta formen av stryk.

Hans blick fastnade lite för länge på mobilen och det var först när den släcktes av sig själv som han försiktigt tittade på Elliot igen. Fan, kunde han sluta föreställa sig att Elliot var mer skör än en jävla porslinsfigur? För det var han fan inte. Elliot var en kille, elevrådsordförande som dessutom var ett år äldre än han själv; sluta tänka på honom som något litet som kommer att gå sönder så småningom.