Elbastian +10 [PRS]

Seb böjde lite på huvudet för att underlätta för Elliot som av någon anledning börjat schamponera hans hår. Oklart varför, som sagt, men inte någonting han klagade på. Elliot var säkerligen bättre på det där än vad Seb själv var. Elliot hade en tendens att vara bättre på det mesta, inte sant?
”Ja, om det är smutsigt”, svarade han och blickade ner i kaklet. ”Men jag vill inte gå dit med flottigt hår och se jätteofräsch ut.” Det där var kanske en Boyd-grej. Att alltid duscha håret innan frisörbesök, trots att en hårtvätt ingick i priset. Nåväl, Seb var som han var och det var väl inte så farligt att duscha håret?

Även om det fanns oklarheter i om kallduschar verkligen hjälpte håret så var det desto mer bevisat att för många tvättar inte var bra. Sköljde bort kroppens egna oljor eller nått. Bla bla. Det var förståeligt att inte vilja gå dit med äckligt hår. Själv behövde han inte tvätta sig fågelbo speciellt ofta. Det syntes inte lika tydligt när lockarna började bli flottiga. Nä, även om lockarna ofta var till besvär så var dem ibland en blessing. Sen så var Elliot en rätt renlig filur så någon större roll spelade det inte.
”Fine, men du ser aldrig jätteofräsch ut”, påpekade han men tvingades snart lägga till; ”förutom efter löprundorna med Brandon, för den svettlukten är inte att leka med”. True.

Löprundorna med Brandon var inte nådiga. Långt ifrån. När de nu inträffade, vilket tursamt nog inte var allt för ofta, trodde Seb att han skulle dö. Falla ihop mitt i steget och få hjärtstillestånd eller något och dö på fläcken. Seriöst! Hans kondition var inte i närheten av sin storebrors. Vilket kanske berodde på att han tränade betydligt mindre, men Brandon hade nog fått några bättre gener också för Sebs kondition skulle aldrig någonsin kunna byggas upp och bli lika bra.
"Mmmm, kanske ska bjuda hit honom nästa helg så vi kan springa en runda?" frågade han retsamt. Inte för att han frivilligt skulle bjuda hit Brandon i det syftet i alla fall, för han kände inte för att dö, hallå?!

Nej tack och lov att det inte skedde ofta. Två genomsvettiga Boyd-bröder var verkligen inget roligt att få in i den lilla lägenheten. Luftkonditioneringen hade ungefär samma kvalité som varmvattenberedaren. Det vill säga kass. Därför hade lukten dröjt sig kvar flera timmar senaste gången. Inte jättetrevligt. Tur att löprundorna oftast ägde rum hemma i Albany. Ja. Nog om svett.
”Hmm, eller inte”, svarade Elliot och fyllde på schampoo som han nu istället började massera in i sitt eget hår. Vilket var betydligt klurigare och mer tidskrävande.

Tur att ens egna dofter oftast försvann. En svettluktande lägenhet hade han verkligen inte klarat av. Usch nej, stackars Elliot.
”Okej”, svarade han med ett flin och ställde sig under den iskalla strålen igen, för att skölja ur det vita löddret ur håret. ”Jag kanske ska önska mig ett gymkort i julklapp istället så jag kan lukta svett utan Brandons löprundor.” Mm ja, för ett gymkort fanns det verkligen inte utrymme för i budgeten. Vilket var synd, för Seb gillade ju det där. Att gymma. Med musiken i öronen. Ensam. Fast i och för sig, nu när han inte gymmat på några år var soffan fortfarande mer lockande än ett svettigt gym. Äsch, någon gång skulle han ta tag i det.

”Då får du önska dig tvål och en luftrenare med”, svarade Elliot med en menande, men skämtsam blick. Något gymkort fick som sagt inte plats i deras tajta budget. I föräldrarna Boyds budget hade det troligtvis knappt märkts av dock. Så om Elliot stod för tvålen så kunde de betala kortet och luftrenaren. Det hade varit en rättvis deal. För det var ju inte träningen i sig som Elliot hade något emot. Nej, själv tränade han med då och då. Oftast löprundor och annat gratis. Träning var bra för hälsan och den yngre skulle nog må bra av att resa sig upp från soffan lite oftare. Nej, det var som sagt lägenheten som var det stora problemet. Och Brandon. Eller tja, Brandons träningspass. Intense.
Men ett stort, löddrigt moln på huvudet blunders Elliot och lutade sig mot sambons bröstkorg. Han höll andan för att inte få in något shampoo i munnen. Vattnet färgades vitt av löddret när det rann nedför den yngres kropp. Brrrr.

Elliot var nog mer av en löpare än Seb. Vilket han egentligen hade lite svårt för att erkänna eftersom han jättegärna skulle vilja se sig själv som en löpare. För löpare verkade vara så hurtiga och folk verkade gilla löpare. Men Seb gillade inte löpning, att bara springa runt helt random.
”Du vet att du var anledningen till att jag någonsin började träna, va?” frågade han efter att ha ignorerat den äldres kommentar. Äh, riktigt så illa kunde han väl inte lukta?! Och sedan började han hjälpa den äldre med att få bort det vita löddret från håret, en uppgift som tycktes gå snabbare för Sebs eget hår till skillnad från Elliots betydligt lockigare.

Det hade helt klart varit en överdrift men Elliot valde att inte lägga till det. Sebastian verkade inte ta illa upp och det hade ju inte varit menat som något sårande. Svett luktade liksom, inget konstigt med det.
Uppdraget med att försöka få ut shampot ur håret överlämnade han till den yngre. Fyra händer var för mycket och dessutom var det smidigt då Elliot själv inte kunde se löddret. Mysigt var det med, iallafall för honom.
”På riktigt?”, frågade han förvånat tillbaka.

Seb nickade. Visst hade det funnits fler anledningar bakom det där, men Elliot hade varit den största anledningen. Men att förneka att kroppskomplex på grund av sportkillarna och att Brandon ville ha någon att träna med var andra anledningar som också låg bakom skulle vara att ljuga.
”Eller ja, delvis”, rättade han sig själv och la händerna på Elliots kinder för att kunna vrida upp hans ansikte, då allt schampo äntligen var borta från håret. ”Jag trodde att du skulle tycka att jag var för smal och klen, så... Äh, det var i alla fall därför jag inte vågade visa mig utan tröja och sånt i början.” Han blickade in i de gröna ögonen, om det nu var möjligt.
”Du får inte reta mig för detta nu, seriöst”, tillade han sedan, medveten om att hans lilla historia förmodligen lät jättetöntig.

Det där var det gulligaste Elliot hade hört. Att femtonåriga Seb gjort så mycket för att få den äldre. Det var ju sorgligt också. Kroppskomplex sög. Och Elliot hade ju tyckt om pojkvännen oavsett. Lite ironiskt var det dessutom med tanke på att han själv under samma tidsperiod hade strävat efter just det där som Seb hade velat ha bort. Smalheten. Hmm, jo sötsorligt var det allt. De gröna ögonen blickade upp mot de mörka.
”Vad söt du är”, svarade han bara med ett leende. Väl medveten om att söt inte var Sebs favoritord att bli beskriven med.