PRS Vidomina & Lupple

Hennes kommentar om Astral som underlig for förbi honom, han uppmärksammade sig inte på det. Han var istället intresserad över att se henne betrakta kartan och såg ner på pappret som hon rullat ut. Han försökte se det hon såg när papperna hölls mot solen. Astral rynkade pannan och sträckte sig framåt för att se. Linjerna från hans karta var bekant, men i jämförelse med hennes.. Han kikade på henne och beslöt sig återigen att lita på henne. I tystnad tog han emot papperet och lade ner det i sin väska igen. "Så bra.", mumlade han sedan när han kopplat hennes ord att veta vägen. Han sträckte på sig och såg på när hon tog de första stegen därifrån. Han hängde på.
Astral upptäckte valvet och log lite, så vackert. Allting han sett, trots ruinerna, så var allting så välgjort. Varje sten, varje löv eller blomma, precis på rätt ställe. En omsorgsfull gärning hade skett här. Han andades ut och blickade en sista gång bak innan han vred på huvudet igen för att se framåt efter Melanie och skyndade efter. I farten drog han på sig huvan och såg ner på stenplattorna som verkade annorlunda än de han gått på tidigare. Ett ljus fann där som verkade välkomnande och med ens fylldes Astral av ett lugn, vilket också gjorde det tydligt att han varit spänd eller stressad under ett längre tag.
Astral pustade ut och såg efter henne. "Det finns en stad inte långt härifrån, inte sant? Är det dit du leder oss?", frågade han henne och betraktade Melanie där hon gick.

Stegen var lätta, hon var lätt. Det var otroligt svårt för henne att behålla fötterna på marken, de lågt hängande grenarna som enbart var vänligt sinnade lockade henne att greppa tag och fortsätta vägen från gren till gren men hon såg bak på Astral och insåg att även hur mycket hon ville vara ovanför marken så var det inte schysst emot honom.
Hon stannade sedan till vid hans fråga och sjönk ned lite och borstade bort några torra löv och plattan som låg under var hel, med text inristad i sig och hon såg bak och upp på Astral. "Här har du gränsen. " Sa hon och pekade åt bägge hållen. Reste sig upp och klev över den leendes, vände runt mot honom och nickade. " Vi kommer komma ut mitt i staden, förbi vakterna du talade om. Så vi måste smälta in från start, människoögat är inte tränad att se den magi som kommer föra oss dit så om vi smälter in direkt kommer det se ut som vi varit där hela tiden." Sa hon och log.

Astral stannade upp då hon visade gränsen markerad i stenen. Han nickade och såg ut att tänka efter. Han ville vara noga med att göra rätt val. De hade inte råd att bli påkomna, här gällde det att vara listig. Han nickade då hon berättade om deras plats i staden och drog lite på läpparna när hon talade om hur de kommit förbi vakterna. "Låt oss gå då.", sa Astral och med en vana placerade han en hand om sitt svärd. Han gick med henne ut från gränsen och in i staden där han genast blev varse om omgivningen. Det verkade som vilken annan stad som helst. Olika varelser som rörde sig längst gatorna, hus, större och mindre byggnader. Träd, rinnande vatten. Astral kikade på Melanie för att se om hon följt med. Han skulle precis fråga var de skulle gå, men hejdade sig själv när han upptäckte slottet som tornade upp sig för de, långt där borta. Han förstod att det var dit in de skulle behöva komma för att ta tillbaka det magiska föremålet. "Vi närmar oss.", sa Astral med en låg röst samtidigt som han höll blicken kvar på slottet.

Melanie följde med tätt intill honom och med luvan uppdragen över huvudet. Hon kände hur de nästan blev puttade ut mitt i staden och doften av skogen försvann helt och istället hördes prat från alla håll, rörelse. Skratt, doften av mat från olika ställen och hon såg sig omkring.
Hörde vattnet porla och hon log mot honom.
Detta var underbart, hon tittade bakom sig och såg hur det var portar som var bemannade av vakter, otroligt många vakter men det var en bit bort och hon flinade till för att sedan se åt det hållet han tittade samtidigt som hon gick intill honom. " Vi kan inte bara rusa in där Astral, vi måste ha en plan. " Viskade hon mot honom och drog kappan mer omkring sig och fortsatte att gå.
Det var en underbar stad, och trots att mycket hade förändrats sen sist hon var här så kunde hon ändå känna igen vissa saker. Och vissa saker kände igen henne, som träden som kallade på henne. Hon greppade försiktigt tag om hans arm, liksom krokade fast i den och såg upp på honom. "Låt oss finna mat Astral." Viskade hon och tvingade honom åt sidan, längre bort från träden. Det skulle ju se ut ifall hon sprang dit och började konversera med dem. Inte nu. Hon blickade åt det hållet, sorgsen- försökte be om ursäkt på avstånd.

Astral kände ett iver att rusa framåt, att öka tempot, men Melanie påminde honom att behålla sitt lugn. Han andades ut i en suck och nickade. Hon hade rätt. De var tvungna att smälta in på något sätt, vilket var förvånansvärt enkelt. I jämförelse med de förbipasserande verkade varken Astral eller Melanie sticka ut ur mängden. Han kände sig lugn, men var beslutsam att hålla garden uppe och vilade därför ena handen kring sitt svärd.
"Mat?", ekade Astral och vred nu på huvudet för att på henne. Han hade inte känt efter men jo, han var hungrig. Äpplet hade gjort honom gott, men det var dags för något stadigare. "Värdshuset där. Vi smälter in där, det verkar som att det är många som kommer och går där.", sa Astral som synade värdshuset bara en bit ifrån de. Byggnaden var vacker på det sätt träet i huset var karvat i och belysningen inne ifrån fick det att verka välkomnande och varmt. "Kom.", sa Astral och ledde vägen till värdshuset med Melanies arm krokat i hans.

Melanie följde hans blick och såg på värdshuset, det var vackert och välkomnande och hon började le. Det kändes som detta värdshus stått här länge, som om hon kände igen det och hon nickade mot Astral med ett stort leende på läpparna. "Perfekt." Sa hon och följde med honom dit. Väl framme så öppnade hon dörren och möttes av glädje från människorna där inne och värme. Så mycket värme. Hon kunde inte alls förstå varför Astral envisades om att dessa var fienden. De verkade väldigt trevliga enligt henne men så tänkte hon ännu en gång och insåg att folket nödvändigtvis inte behöver vara som de som styr.
Hon såg sig omkring och fick syn på ett tomt bort och pekade åt det hållet och log mot Astral. " Där." Log hon i en låg ton och började gå över golvet mot det tomma bordet.

Inne i värdshuset var liv, men inte så att volymen var hög och folk skrek, tvärtom. Det var lugnt. Men det var mycket folk därinne. Flera i sällskap och några själva placerade vid egna bord eller hörn. Han svepte med blicken för att se efter om han kände till någon, men kunde inte riktigt urskilja allas insikte då därinne var dunkelt en aning. Belysningen därinne bestod av stearinljus placerade på bord, i ljuskronan som hängde i taket och några få ljus även på väggarna. Fint, tyckte Astral som också upptäckte en brasa i spisen förbi några bord längre in.
Han följde med blicken åt det håll Melanie pekat åt och drog ner huvan för att se tydligare. "Ja, det blir bra. Gå dit, så kommer jag med maten strax.", sa Astral och nickade åt henne innan han vände sig om för att närma sig disken där han kunde beställa mat och dryck åt de. Han kände i väskan efter några mynt och gjorde sig beredd på att lägga fram de på disken.
Kvinnan vid disken verkade vara av alv-släkte, dels syntes det på öronen, men hennes språk.. Han hoppades att de skulle förstå varandra. Det var Astrals tur att beställa och talade till henne på sitt språk och kvinnan verkade förstå, hon log och verkade trevlig, tyckte Astral, då hon envisades att han som ny i staden inte behövde betala fullpris då det var första gången för honom inne i staden. Astral skrattade lite förvånat åt det, ovan att någon behandlat honom så, men gjorde som han blev tillsagd och tog tillbaka ett mynt som han lagt fram.
Han behövde inte vänta länge på maten. Den blev framlagd åt honom snabbt av någon som assisterade kvinnan. Ännu en alv. Astral nickade och tackade för att gå med deras brickor till bordet Melanie pekade ut. "Det gick fort.", konstaterade han när han kommit tillräckligt nära för att Melanie skulle höra på.

Melanie tog sig smidigt in till stället hon pekat ut och satte sig och såg sig omkring med stora och glada ögon. Det var verkligen folk från varje släkte här- precis varje släkte. De som verkade jobba här var alver och hon fick hindra sig från att springa fram och hälsa. De var inte släkt, men de var nära besläktade- hennes art och deras. Efter att han undersökt allt hon kunde se med blicken lät hon sin blick vila på Astral. Hon började fatta tycke för mannen, han var ärlig, robust och vänlig. Men också fokuserad.
Hon log mot honom när han vandrade tillbaka med maten till bordet.
"Verkligen." Log hon och reste sig för att ta emot lite av det han bar på och log ännu större. "Alver." Viskade hon lyckligt och nickade åt disken, där han precis varit. Hon satte sig ned igen efter att ha ställt ned det som behövdes på bordet.
Hon såg sig omkring och knäppte sedan av sig sin kappa och la den bredvid sig i soffan de satt i och studerade sedan maten. Det såg gott ut, det luktade gott och hon log brett.

När Astral kommit fram till Melanie log han då han såg hennes entusiasm. Han visste inte riktigt vad hon fann roande, men gissade att det säkert var en del, då han påminde sig om att hon för det mesta höll till i skogen.
Han sjönk ner på stolen mitt emot henne och nickade då hon visat sin intresse för alverna. "Ja, hon var trevlig också. Jag behövde inte betala fullt pris eftersom det är första gången jag är här.". Han skar upp en tugga av maten och smakade av den. Det var gott. "Hon måste ha ett bra öga för sina kunder om hon känner igen varenda en.". Han tog ännu en tugga och kände hungern och hur han fylldes med energi igen. Glädje. Hopp. Han sträckte sig efter glaset för att smaka på drycken. Den var också god. Han log lite då han tänkte på första gången han blivit serverad mat av en annan alv. Astral hade fått testa olika ingredienser och smaker där allt var omsorgsfullt plockat och valt för tillagningen. Det var en fantastisk smaksensation. Så som den här.
"Vad gör vi sedan, Melanie? Tar vi oss runt eller igenom staden?", sa han sedan och kikade runt om sig för att försäkra sig om att ingen hörde på. När han såg förbi Melanie upptäckte han någon som satt själv. Det såg ut som att personen i fråga tittade åt deras håll, men hen var tillräckligt långt bort för att inte höra deras samtal. Astral beslöt sig för att inte bry sig om det och återvände till att se på Melanie igen.

Melanie fnissade till av hans berättelse och nickade. " Mhm, trevlig?" Frågade hon flinande och började sedan äta av sin mat, det var oerhört gott.
Allt var på nått sätt perfekt, tillsammans. Varje smak var exakt och smälte samman med nästa. "Alvers mat, bästa." Viskade hon ärligt.
Hon hade tankar på väldigt mindre allvarliga saker än han, men som alltid tog han upp det allvarliga och hon såg på honom. Log vänligt och ryckte på axlarna. "Beror på vart vi vill sova inatt." Flinade hon mot honom men så kände hon sig iakttagen. Hon vände inte bak blicken men lutade sig närmare Astral. " Vi är iakttagna." Sa hon lågt innan hon satte sig rakt igen och fortsatte äta av maten. "Så hur mycket kostade detta?" Frågade hon fundersamt. " Pengar är lite svårt att förstå." Sa hon tyst och såg på honom.
Hennes folk hade alltid ägnat sig åt byteshandel, och alla som handlat med dem hade respekterat deras vilja. Melanie förstod att detta med pengar också var en slags byteshandel men det var ändå inte solklart för henne. "Så du förlorar något när du äter?" Frågade hon. Det lät inte riktigt som en bra byteshandel.