Vattenstaden Vidomina & Med

"Jag vill slå honom." Hon såg ner.
!Att han stack den i mig utan lov gör mig arg." Hon såg på honom.
"kan du inte ta ut den snälla?" Hon såg plågsamt på honom.

Jules förvirrat från Ruby till vägen han körde på för att ta de tillbaka till forskningscentrat. "Det kommer att gå över..", började Jules och tvekade. Han stannade motorn när de hade parkerat utanför byggnaden. "..och förresten så behöver du den. Annars förstår du inte vad någon av oss säger." Jules såg olycklig ut. "Förlåt. Men låt oss lösa det här, jag är säker på att det kommer att kännas bättre när du får veta mer." Han log snett och klev ur fordonet. "Kom, vi går in."

Hon såg på honom och bet på underläppen som var röd av irretation. Rubys blick vändes bort och hon suckade.
"Jag vet men det men det var inget jag ville ha från början." Hon såg på honom och gick efter. Hon tog tag i hans tröja och såg ner. Hennes hjärta slog hårt i bröstkorgen och hn kände blickar på sig.

Inne på forskningscentrat satt folk och arbetade vid sina bord. De var böjda över olika projekt, verktyg och papper med stor koncentration och intresse. Men Jules och Ruby passerade förbi såg de upp och blev genast nyfiken på den mänskliga flickan.
Jules log vänligt mot de och de återgick till sina projekt. "Det är olika avdelningar i byggnaden. Vi ska upp två våningar. Kom, vi går till hissen." Han tryckte på knappen för att kalla hissen till de och klev in. Han skämdes när han hörde Rubys ord. Jules teg. Det fanns ingen bra förklaring.

Hon höll hårt i hans tröja och såg sedan upp innan hon gick in i hissen. Där släppte hon taget i hans tröja och tog tag om hans arm istället. Hon såg på hnom med en sorgsen blick som fick hennes gröna ögon att se så mycket större ut.
"år det här bra? Att jag håller dig?"

Jules såg förvånad ut när hon frågade honom och nickade som svar. "Det är okej.", förtydligade han.
Hissen stannade och dörrarna till våning 3 öppnades. Han skulle just kliva ut då han mötte ett välbekant ansikte. "Jules! Ruby. Vad gör ni här?" Det var Mary. Hon var klädd i vit rock som tidigare och höll i något som liknade en journal. "Jules, du skulle inte ta med henne hit, inte när hon inte är helt återställd." Mary såg bekymrad ut. "Kom, Ruby. Vad ska ni göra här?" Hon vinkade till sig henne.

Hon såg på honom och slöt ögonen och såg sedan på Mary.
"Vi..." Hon såg på henne och gick sedan fram till henne.
"Vi skulle se en sak bara. Eller Jules skulle." Hon såg ner.
"Förlåt jag..." Hon såg upp på henne och drog håret åt sidan och visade ett irreterande märke i nacken. Det såg infekterat ut.
"Det gör ont."

Mary placerade varsamt varsin hand om sidan om Ruby och drog henne till sig. Hon såg osäkert från Ruby till Jules. "Vi hade ett ärende förbi hos Sherman och Caspian. Oroa dig inte, hon ska inte undersökas. Vi skulle bara prata med dem." Mary nickade men plötsligt flämtade hon. Hon upptäckte det synliga såret i hennes nacke. Chockad höjde hon handen för att vilja se närmare på det. "Nej, vet du vad, den här gången har Sherman gått för långt. Alldeles för långt..!" Hennes ansikte förvreds i ilska. "Kom med, jag har också något jag vill säga till honom." Mary gick med stora snabba kliv åt Shermans arbetsrum och bankade på dörren hans. "Sherman!", fräste hon.

Hon såg på dem båda innan hon gick försiktigt efter. Hon sjönk ner på golvet och slöt ögonen.
"Hur kan någo göra så ont?" Hon suckade.
"Jag stannar här. jag vill itne se honom." Hon lutade ansiktet mot händerna och suckade.

Handtaget till dörren trycktes ner och dörren öppnades inåt. Caspian visade sig framför de. "Mary. Vad är det frågan om? Jules. Har ni med er Ruby också?" Mary klev in. "Var är han?" Han såg sig om men Sherman syntes in till. "Han är i labbet. Han kommer nog närsomhelst. Kan jag hjälpa till på något sätt?" Caspian såg fundersam ut. Mary suckade högt. Hon hade ju inte tid med det här heller. Men Sherman skulle inte få komma undan.
"Ruby, kom in hit, visa Caspian ditt sår. Det måste behandlas, nu." Hon lät trött och vinkade åt Ruby att komma in.