Splintered heart [PRS]

Ögonbrynen rynkar långsamt ihop sig, skulle det hända förr eller senare? Hayley är faktiskt lite förvirrad över vad det är han menar.
”Hur visste du det?” Undrar hon och låter huvudet glida ner på sniskan. Det hade hänt när de bägge två listade ut att hon är gravid, har det med det att göra? Kanske det inte riktigt var sant det där med att han skulle vara överlycklig över att bilda en familj med henne, och kanske det är det som gör honom upprörd, att hon är gravid? Nu är det bara tankarna som rör runt lite, letar efter en möjlig förklaring. Det här är väl en rimlig förklaring? Nu är det inte en förklaring som hon är värst förtjust i, men det kan vara den. Kanske det gör att han inte vill bli tillsammans med henne? De här tankarna är sjukt löjliga med tanke på att den äldre försäkrat henne om just det, men ändå kan hon inte sluta fundera på det. Dumma hjärna. Sjuttonåringen gnager sig i underläppen medan hon blickar ner mot deras händer. Hon gillar att hålla honom i händerna, ända sedan den där förmiddagen hos Hagrid så har hon uppskattat att krama om dem. Mycket trevligt faktiskt. De är ju så stora och välkomnande, även betryggande. Leendet som legat över de fylliga läpparna försvinner sakta men säkert när Yaosu ställer nästa fråga. Vill hon prata med Isaac om det? Det måste hon väl göra, hon har väl egentligen inte något val? Hayley släpper den andres ena hand för att stryka bort små tårar, innan hon fångar upp den igen.
”Herregud nej.. jag vill inte prata med honom överhuvudtaget. Vill bara glömma bort honom om jag ska vara ärlig, men har jag något val?” Hon granskar det vackra ansiktet framför henne under tystnad. Han ser blek ut, som att han har lusten att kräkas igen. Hon vill aldrig prata med Isaac igen, och inte heller vill hon ge honom en endaste blick. Han är fan inte värt det.. men nu verkar det som att hon kommer behöva göra båda de sakerna, vilket får det att vrida och vända i magen på henne. Jösses vad det gör henne frustrerad. Hade Isaac bara kunnat vara den schyssta killen hon trodde att han var så skulle det hela kännas betydligt lättare. Olyckligt nog så är han inte det. Blicken glider tillbaka upp mot Yaosu och kollar in i de vackra ögonen.
”Ja, jag tycker verkligen om dig.. om jag ska vara helt ärlig så var det dig jag gjorde slut med Isaac för.” En rodnad stryker sig över kinderna på henne och hon skrattar tyst till. Var det okej att hon tog upp det nu? Ja, hon tycker det iallafall.

Hur skulle han förklara det där nu då? För han förstod mer än väl hur förvirrad hon måste vara över det hela, bara av faktumet att han vetat att det skulle hända. Sedan hade han inte haft någon om när eller varför det skulle hända, utan bara att. Det verkade vara någonting som hände den bisarra typen av varulvar, som bådade nittonåringen och den yngre brodern var. Vargen, eller hur man nu skulle beskriva den, hade på sätt och vis en egen vilja och kunde både fysiskt och psykiskt påverka dem även fast fullmånen inte stod på himlen. Madam Pomfrey hade forskat en del om det, den specifika förbannelsen de led av, och hon hade snabbt kommit fram till att de var sällsynta, då många dog antingen innan eller under den första förvandlingen. Den turen hade varken Yaosu eller Zihao haft, de hade klarat sig båda två och var tvungna att leva med det.
”Jag har berättat så mycket om mig till dig för att jag känner mig så bekväm och säker i ditt sällskap, men om jag svarar på det där är jag rädd att du aldrig kommer se på mig igen..i alla fall inte på samma sätt”, mumlade den äldre och studerade henne när hon strök bort tårarna som fortsatte leta sig nerför kinderna på henne. Åh, allt han ville göra var att kupa händerna runt kinderna på henne och stryka bort de slå rännilarna. Men han var osäker, osäker när det kom till precis allting för stunden. Han visste inte vad som var rätt eller fel att varken säga eller göra.
”Rent tekniskt sett så har du det, för du kan välja att inte berätta för honom och han kommer i sin tur aldrig att få reda på det..sedan är det en helt annan grej om du kan leva med dig själv om du gör det valet”, sade Yaosu dröjande och mötte de kristallblå ögonen. De verkade alltid kunna få hjärtat att både stanna, hoppa över slag och rusa iväg. Allting på samma gång också, vilket nästan gjorde honom lite yr. Hayley tog bokstavligen andan ur honom. Redan den första kvällen hade han noterat hur fin hon var, vacker till och med. Allteftersom de sedan lärt känna varandra, hade hon blivit vackrare och vackrare varje gång han fäste blicken på henne.
Med ett blekt, sorgset leende över läpparna, kom nittonåringen upp på fötter och slog sig ner bredvid gryffindoreleven igen. Varsamt kupade han därefter händerna runt kinderna på henne och började stryka bort tårarna med tummarna. Om det blev för mycket för henne fick hon dra sig undan och slå till honom, han kunde verkligen inte hindra sig själv.
”På riktigt?” Yaosu höjde på ögonbrynen och tummarna stannade upp med att stryka över den mjuka huden. ”Du kände mig inte ens då..” Nej, hon hade gjort slut med Isaac under den första skoldagen, och då hade de bara träffats två gånger innan, varav de inte ens talat direkt med varandra den ena gången.

Åh, Hayley hade faktiskt inte förväntat sig att den andre har en till stor hemlighet. Hon hade faktiskt trott att det där med att Zihao gjort någon huvudlös var den främsta hemligheten, men uppenbarligen har hon haft fel. Med tanke på att han är rädd över om det här skulle få henne att ändra uppfattning av honom, så blir hon faktiskt orolig. Vad kan det vara? Det får ögonbrynen att rynka ihop sig och ett förbryllat ansiktsuttryck att dyka upp.
”Du behöver inte berätta för mig Yaosu, men jag tror verkligen inte att jag kommer se på dig annorlunda,” försöker hon att försäkra. Nu kan hon inte vara hundra procent säker på det, men hon är relativt säker på det och när det kommer till honom så räcker det. Det här med Isaac får henne verkligen att må betydligt värre. Bara att ägna honom en tanke är jobbigt och hon vill bara glömma bort honom i fred. Tyvärr verkar det som att universum inte är på hennes sida, hon vill bara göra det jobbigt för både henne och nittonåringen framför henne. Skulle hon kunna leva med sig själv om hon inte berättar någonting för Isaac? Nej, det skulle hon inte. Axlarna sjunker och hon begraver ansiktet i händerna med en djup suck.
”Nej, jag kommer behöva prata med honom.. fan också,” sjuttonåringen har lust att gömma sig under täcket och aldrig träffa någon igen. Bara ligga där och ruttna. Kan hon inte göra så? Bara inte göra någonting och ligga och gömma sig förevigt. ”Jag vill verkligen inte prata med honom igen,” klagar hon och lutar pannan mot hans axel. Men det måste hon göra, och det är bättre att göra det snart, inte skjuta bort det. Däremot kan Hayley inte undgå att skratta till av det han säger därnäst. Han verkar lite förvånad över att hon gjort slut med Isaac pågrund av dem. Nej, det är väl rätt löjligt egentligen.
”Jag vet att jag inte kände dig så väl, men gillade dig för två år sedan också.. och det kändes fel att vara tillsammans med Isaac när jag hade känslor för någon annan. Även om känslorna inte hade blivit så starka just då.” Förklarar hon med ett litet leende och lyfter på huvudet så att hon kan se honom i ögonen. ”Du har varit så snäll mot mig, det är inte många i skolan som är det.”

”Du skulle förmodligen inte ens tro på mig om jag berättade”, påpekade Yaosu och frustade till för sig själv. Nej, hade han själv inte vetat att något sådant existerade hade han aldrig trott på det, inte förrän han fått se det med egna ögon. Och det ville man liksom inte göra, för det var bland det absolut vidrigaste man kunde bevittna. Däremot skulle han inte kunna hålla det hemligt för den yngre flickan i all evighet, speciellt inte om de blev mer än vänner.
”Om du vill kan jag vara med när du pratar med honom, skulle genuint vilja vara det om du tillåter mig”, började nittonåringen och gnagde sig själv i underläppen, med ögonen fästa på Hayleys läppar. Såg det ut som om han satt där och suktade efter henne mitt i allt kaos? Förmodligen, och det skulle inte förvåna honom om hon blev smått förbannad över att han inte verkade kunna hålla ögonen i styr. Nu var han inte så pass hopplös att hela världen bara försvann och allt han kunde fokusera på var hur nära intill varandra de befann sig, men det började bli svårt. Hade fullmånen varit längre fram i tiden hade han troligen inte betett sig ens hälften så underligt som han gjorde där och då.
”För jag vill inte att han ens ska få chansen att prata till dig på det där sättet han gjorde innan..bara tanken gör mig faktiskt förbannad och det säger en hel del, brukar aldrig visa mina känslor”, fortsatte Yaosu så småningom och kände hur kinderna blev alldeles varma. Så hon hade alltså gillat honom när han också gått på skolan? Tänk om de lärt känna varandra redan då, istället för att ha gått och väntat i flera år. Dock tvivlade han på att de skulle ha lyckats komma varandra lika nära innan, då han varit en annan person på den tiden - ännu mer tillbakadragen, skygg, lite butter och bara allmänt, extremt tråkig. Det var han i och för sig fortfarande, men ni hade han ett vilddjur inom sig som manade honom att faktiskt leva sitt liv. Ibland, i alla fall.
”Så hur starka är dina känslor nu?” Frågade den äldre med stora ögon, vars underläpp börjat spricka upp efter allt gnagande. ”På en skala från ett till tio”, fortsatte han och lutade sig lite närmare, utan att ha den blekare om vad det var han sysslade med.

Huvudet faller på sniskan av det den äldre säger. Skulle Hayley inte tro på honom? Om hon ska vara helt ärlig så hade hon nog trott på allt han säger, hur konstigt det än må vara. Nu kan hon nog lukta fram ett skämt, men hon har svårt att tro att han skulle skämta om något allvarligt.
”Jaså? Det finns bara ett sätt att ta reda på det,” påpekar hon med ett försäkrande leende. Den äldre ska inte känna sig tvungen till att berätta för henne. Om han vill att hon ska veta så får han berätta, om inte så är det hundra procent okej. Hon tar inte direkt illa av att han inte pratar med henne om det, absolut inte. När Yaosu sedan erbjuder sig att vara med när hon pratar med Isaac nickar hon långsamt. Det kanske är bäst? På så sätt så skulle nog Isaac inte säga något elakt som han gjort tidigare, och ja om han gjorde det igen så tänker hon fan ge honom en käftsmäll. En liten del av henne påpekar däremot att det kanske är elakt mot den jämnårige, två mot en liksom. Men helt ärligt så får han skylla sig själv. Hon påminner sig om att han inte är värd den omtanken. Dumma, jävla Isaac. Hans ord får ett glatt litet leende att bubbla upp.. det känns bra att han vill henne väl, att han vill stå upp för henne. Det får faktiskt en rodnad att sprida sig över kinderna, mer än innan.
”Du får gärna följa med. Han kanske finner det konstigt, men orkar faktiskt inte bry mig om honom ett dugg.” Sjuttonåringen kramar om hans händer. Det känns betydligt bättre att gå och prata med den jämnåriga om Yaosu är med.. helt ärligt blir hon lite rädd för Isaac, men det har väl grunden i det som hänt när hon var mindre. Så fort han gått närmre henne den dagen hade hon känt sig hotad, och det är väl någonting som aldrig kommer gå bort helt och hållet. Hayley kommer bli rädd i scenarion som de allra flesta inte finner hotande. Den här rodnaden som dykt upp blir ännu starkare när hon märker hur nittonåringen lutar sig närmre henne. En liten del av henne skriker att det här inte borde hända, hon måste tänka på Joshua och då är det här fan inte okej. Tyvärr kommer hon inte att tänka på just det för närvarande, hon är alldeles för insjunken i den andres närhet, vilket leder till att även hon lutar sig närmre.
”Hm.. från ett till tio? Elva.”

Skulle han berätta? Mycket tveksamt. Ville han berätta? Också tveksamt. Och oavsett hur det blev fick det vänta, Hayley hade redan alldeles för mycket att tänka på och han ville inte göra livet ännu mer rörigt än det redan var för henne. Personligen tyckte han åtminstone inte om när saker och ting blev röriga, och förmodligen gjorde hon inte det heller. Kanske inte i samma utsträckning som Yaosu, men vem gillade kaos? Förutom Zihao då, men han var ett undantag.
”Jag är en utomjording, du vet från rymden”, berättade den äldre och såg mycket seriös ut, även om det inte varade länge. Han var värdelös på att vara oseriös och ännu värre när det kom till att ljuga. Däremot var det en helt annan grej att undanhålla sanningen, då ljög man inte direkt. Lite som gryffindoreleven egentligen skulle kunna välja att behandla situationen hon befann sig i, med graviditeten alltså - att undanhålla sanningen. Fast han förstod varför hon inte ville göra det, då det valet befann sig i någon slags moralisk gråzon.
”Han behöver aldrig veta att jag är där”, svarade nittonåringen fortsättningsvis och placerade fingrarna under hakan på henne, med samma bleka leende styrkandes över läpparna. ”Under hela min skoltid gled jag omkring som ett spöke, kan enkelt gömma mig bakom ett hörn eller något..så länge du vet att jag är där räcker det för mig”, fortsatte han och blickade in i de kristallblå ögonen, med rynkade ögonbryn. Vad skulle han göra nu? Det kändes ju som om det rätta svaret på den frågan var att sluta distansen mellan dem och pressa läpparna mot hennes..men han hade aldrig kysst någon innan och både hans eget beteende och situationen skrämde i själva verket halvt slag på honom. Kanske var det svårt att märka för en annan, däremot var det uppenbart för honom. Och sedan fanns smaken av blod fortfarande kvar i munnen, till råga på allt.
”Elva? Jag kan helt klart nöja mig med en elva”, viskade Yaosu och började osäkert sluta den sista distansen mellan dem, långsamt som bara den.
”Nej, nej, nej.” Just som deras läppar nästan snuddade vid varandra, slets den äldre bort från Hayley och fann sig snart på golvet. Madam Pomfrey hade kommit ut från sitt kontor och stod och blängde på dem med staven i handen, och mord i blicken.
”Inte i min sal”, fortsatte hon och fick syn på papperskorgen som var halvt fylld med blod. ”Du, gå och släng soporna innan någon tror att jag begått ett mord härinne, och du..” Skolsystern vände de skarpa ögonen mot sjuttonåringen istället. ”Du ser ut att må rätt bra med tanke på att du har ork nog att kyssa Mr korkad här, så marsch till dina lektioner unga dam och tänk inte ens tanken på att komma tillbaka för att gulligulla med honom”, grälade hon och skakade på huvudet, med en väldigt missnöjd min strykandes över ansiktet. Ungdomar, ibland orkade hon verkligen inte med ungdomar och deras fjantiga draman.

”Åh jaså? Jag trodde ni var gröna och hade antenner? Jag är positivt överraskad,” mumlar Hayley med ett flin på läpparna och griper ett försiktigt tag i kragen på den äldres skjorta. Han är betydligt mer attraktiv än någon dum utomjording. Sen är det ju så att han är mer attraktiv än alla, men även utomjordingar. Uppenbarligen vill han inte prata om det just nu, vilket hon har full förståelse för. Blicken glider ner mot hans läppar, som ser så lockande ut. Fina och lätt röda, allt hon vill göra är att pressa sina egna läppar mot hans. Att vara nära honom känns otroligt, någonting helt annorlunda i jämförelse med de andra hon varit nära, inklusive Isaac. Det känns säkrare och finare på något sätt. Mer intimt. När han sedan erbjuder sig att stå bakom ett hörn när hon berättar för Isaac blir hon alldeles varm i bröstkorgen. Han är så fin! Åh, i hennes ögon förtjänar hon inte någon så snäll. Helt ärligt finner en del av henne att hon visst förtjänat allt det Isaac sagt, att hon förtjänar allt alla i skolan säger. Men nu ska hon inte lyssna på den delen av henne, hon gillar Yaosu och han gillar henne. Hur förvånande det än är.
”Tack.. ska vi göra det idag? Känns bäst att få det gjort.” Undrar hon tyst, det här kan de däremot prata om senare, just nu vill hon bara ha hans läppar mot hennes. Handen som gripit tag om kragen glider upp bakom nacken på honom, och läpparna är precis på väg att röra vid varandra när en viss madam Pomfrey kommer inspringandes. Kinderna blir alldeles knallröda av hennes närvaro och hon glider sakta bort från den äldre, som nu sitter på golvet. Gud vad pinsamt. Uppenbarligen är hon inte så förtjust i att de två håller på och gulligullar i hennes sal, vilket är typiskt med tanke på att Yaosu är assistent där. Hayley kommer snabbt upp på fötter för att hjälpa den äldre upp på fötter.
”Förlåt.. jag ska gå,” försäkrar hon och kollar på Yaosu en snabbis. ”Ses vi senare?” Viskar sjuttonåringen och höjer på ögonbrynen. Hon vill få det där med Isaac gjort, så att hon slipper tänka på det längre. Efter han svarat henne tassar hon iväg ur sjukhusflygeln, väldigt generad.

Om Yaosus kinder varit röda innan, så var det ingenting i jämförelse med hur röda de var för stunden. Hela ansiktet hade blivit alldeles knallrött så snart han hört madam Pomfreys röst, inte bara kinderna. Nittonåringen kravlade sig skamset upp på fötter och flackade med blicken mellan skolsystern och skorna, samtidigt som han borstade av byxorna. Därefter gled de mörka ögonen som hastigast bort mot Hayley, som också såg ut att vara rätt så generad.
”Mhm, jag möter dig utanför den stora salen efter middagen”, svarade han mumlandes, vilket resulterade i att madam Pomfrey slog till honom löst över huvudet med en bok hon var på.
”Hon är sjutton, håll dina små tassar borta”, grälade hon just som den yngre flickan försvann ut genom dörrarna.
”Jag vet, jag vet”, sade nittonåringen och höll upp händerna över huvudet, för att skydda sig själv. ”Men..jag är bara nitton, så det borde inte spela någon roll”, fortsatte han lätt desperat och fick boken över skallen ännu en gång.
”Fy skäms, du må vara ung men du är tekniskt sett en del av personalen”, morrade skolsystern och viftade med staven, så att sängen Hayley befunnit sig i bäddade sig själv. ”Och du håller dig kvar här resten av kvällen, annars får du med mig att göra”, konstaterade hon därefter och stoppade tillbaka boken under armen.
”Förlåt, men jag lovade liksom att hjälpa henne med en grej”, protesterade Yaosu och stirrade efter den äldre damen, när hon marscherade iväg för att ställa undan boken i en av bokhyllorna i salen.
”Åh, du lovade? Har du tappat vettet fullständigt? Fullmånen är ikväll och du och din bitska bror ska ut från det här slottet om det så är det sista jag gör.” Hon vände sig om och betraktade nittonåringen med rynkade ögonbryn, medan denne började ta loss påsen från papperskorgen han spytt i innan. Vänta va? Yaosu stannade genast upp med att knyta ihop påsen och stirrade på madam Pomfrey.
”Va? Den är inte förrän om flera dagar”, började han och släppte påsen. ”Jag markerar alltid dagen i min kalender och kryssar för dagarna för att hålla koll..” Han drog en av händerna genom håret och försvann in på sitt lilla rum, för att dubbelkolla med kalendern. Vad snackade hon om? Det var flera dagar kvar..eller? Nittonåringen stirrade blankt på datumen med rynkade ögonbryn. Hade han på riktigt varit så upptagen med att sukta efter Hayley att han bokstavligen tappat bort dagarna fullständigt?
”Okej, men jag har tid att äta middag i alla fall, det är alltid bättre att skifta med en full mage, och min mage är helt tom”, sade Yaosu efter att många sekunder passerat. Åh jo, han tänkte gå ner till middagen och inte komma tillbaka, det kvittade om skolsystern sparkade ihjäl honom dagen efter.

Det känns konstigt att gå tillbaka till den pågående lektionen nu när Hayley fått reda på att hon är gravid.. hon kommer inte kunna fokusera på vad Snape säger, hon kommer snarare drömma sig bort eller stirra ut genom fönstret. Professor Snape är inte särskilt förtjust i dagdrömmare, nej han vill nog gärna att eleverna fokuserar på det han säger. Tyvärr är sjuttonåringen inte så duktig på det, tyvärr. Nu kommer det bara bli ännu värre. Inte har hon bara det lilla fostret i magen att tänka på, utan även det som nyss varit påväg att hända mellan henne och Yaosu. Bara att tänka på det får kinderna att blossa upp igen. Det hade varit så nära, och nu kommer hon gå och sukta efter den där kyssen hela dagen. Allt känns mycket bättre med honom, till och med att bara hålla honom i handen. Konstigt hur det där fungerar. Tyvärr varar inte hennes glada humör särskilt länge. Hon smyger tyst in genom dörren. Lyckligtvis verkar Snape vara för upptagen med att skälla ut någon för att märka henne. Det som slår henne i ansiktet är däremot när hon får syn på sin bästa vän. Helvete. Skuldkänslorna börjar bubbla upp och tveksamt sätter hon sig ner bredvid Joshua med en liten hälsning. Sjuttonåringen påminner sig om att den andre fortfarande har en förälskelse på Yaosu, och han har ingen aning om att hon kommit den äldre närmre. Fan, det känns som att hon gör allting fel för närvarande. Hon hade inte tänkt på Joshua när hon och den andre varit så nära på att kyssas. Hon vågar inte ens se vännen i ögonen. Att gå vidare med den två år äldre nu känns inget bra, hon måste prata med Joshua om det och risken finns att de blir osams.. de har inte haft något stort bråk innan, och det skrämmer livet ur henne. Joshua har liksom varit den viktigaste personen i hennes liv ett bra tag nu, och att förlora honom.. hon vill inte ens tänka på det, hon skulle verkligen inte klara av det.

De här tankarna följer med henne hela dagen, vilket är jobbigt för att hon behöver låtsas som ingenting inför Joshua och Aeron. Hayley har även funderat mer på Isaac, mer än vad hon gjort på ett bra tag. Ibland glider blicken till honom trots att hon inte vill se på honom, och varje gång huggs det till lite i hjärtat. De två vännerna har nu lämnat henne ensam efter hon sagt att hon behöver prata med en lärare. Åh, alla dessa lögner. Hon är lite trött på det vid det här laget. Så som de två bestämt väntar hon utanför den stora salen efter middagen.

Resten av dagen hade madam Pomfrey låtit Yaosu städa sjukhusflygeln, utan att använda magi såklart. Han hade fått sitta och skrubba springorna i golvet med en tandborste, sedan moppat det och putsat insidan av fönstren. Det var inte någon hemlighet att hon var missnöjd med honom, han var faktiskt missnöjd med sig själv också, så hon vad inte ensam. Precis alla beslut han tagit under dagen var dumdristiga och korkade, vilket han verkade bli när Hayley var i närheten - dumdristig och korkad. Ibland kändes det inte ens som om han hade någon kontroll över varken tankarna eller kroppen.
Skolsystern släppte honom inte med blicken förrän det började bli kväll. Först då gick hon tillbaka in på sitt kontor för att analysera blodprovet han tagit från den yngre flickan tidigare under dagen. Så snart han hörde dörren klicka, tassade nittonåringen genast bort mot de större dörrarna och vidare ut i korridoren. Okej, de kunde fixa det här med Isaac relativt snabbt, eller hur? Jo, gryffindoreleven skulle bara berätta för honom hur det stod till och när allting var lugnt, kunde han leta rätt på Zihao och fly sin kos. Ingenting oväntat skulle hända, allt skulle gå bra..fan, han ångrade egentligen sitt beslut, men efter att Hayley gått hade han inte kunnat få tag på henne och hade han då lämnar henne att vänta hela kvällen utanför den stora salen..nej, det hade inte blivit bra alls.
”Vet du vart Isaac är?” Frågade Yaosu, som smugit fram bakom den yngre flickan och placerat läpparna precis intill ett av hennes öron. Hämnd, hämnd för att hon fått honom att spilla kaffe över skjortan. Han tog ett steg åt sidan och ställde sig bredvid henne istället, med armarna i kors och fötterna trampandes. Dumt, dumt, dumt. Det här hade varit en dum idé, han var så nervös att han säkert skulle kissa på sig.
”Madam Pomfrey är förbannad på mig så får egentligen inte vara borta från sjukhusflygeln..jag smet ut när hon äntligen stängde dörren in till sitt kontor, har fått skrubba golvet med en tandborste hela eftermiddagen”, fortsatte han tyst och sneglade mot sjuttonåringen. Bra, nu kunde han inte sluta tänka tillbaka på den där kyssen som nästan hände. Kunde det bli mycket stökigare i skallen? Han tvivlade starkt på det.