Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Detta var inte Tors bästa dag för att diskutera sådana känsliga ämnen med så pass känsliga relationer såsom den mellan jarlen och Loke. Normalt sett var han långt ifrån en diplomat, aldrig i livet att han skulle kalla sig något sådant, men nu var han kanske värre än vanligt. Han blev alltför distraherad utav Shivas närhet, och kanske fick de känslorna hon väckte inom honom att han hade alldeles för lätt att ge efter för känslor. Lättare än vanligt, att bägaren rann över snabbare än normalt. Men det var något med hela Gerwulfs attityd gentemot de båda gudarna som Tor inte tålde idag, hur han talade på det där viset åt dem. Som om han gjorde gudarna en tjänst med att låta dem stanna där. Vad skulle han ens kunna sätta emot för att hindra honom ifrån det, om gudarna verkligen velat stanna där. Att inte Loke sade något om det, det var för Tor oförståeligt - det var ju ändå han som fick all skit ifrån jarlen och bara tålde det sådär. Så den där mesiga sonen på det med, det blev den sista droppen för Tor som inte längre kunde hålla munnen stängd om det. Inte bara munnen, hela uppsynen hade mulnat betydligt under tiden jarlen talat.
"Och vem är du till att avgöra det? Är det hur du talar till dina gudar, som du annars så stolt påstår dig stå så nära? Var har du din respekt, din tro?" Han förstod inte att han hade mage att tala på det viset till självaste åskguden. Fräckt var det minst sagt.
Han var inte stolt över att erkänna att hans ilskna humör också kan ha fått vädret att brusa upp lika illa som honom. Kanske, bara kanske, kunde han ha råkat slå ner ett par - nej, några par - blixtrar runtomkring dem också. Vad kunde han säga, han hade aldrig varit bra på att hålla sina känslor inom sig.
"Se över dina felsteg? Herr jarl. Lokes felsteg är inte få, det erkänner jag, men vem i Hel är du till att döma dem? Om du råkat missa det så är vi gudarna här. Du borde vara hedrad över att vi ens valt att besöka din by, men istället är det såhär du möter oss? Nä vet du vad. Ni ynkliga män! Ni ber och ber om att få komma till Valhalla, men vad gör ni när ni väl möter oss gudar? Hånar oss! Du är inte ens en pjäs till varför vi egentligen är här. Inte ens tillräckligt viktig för att få veta varför vi är här. Borde inte det säga något? Tror du att du någonsin hade kunnat stoppa oss ifrån att vara här ifall vi ville det? Vi är tjog gånger starkare än vad era män någonsin kommer vara. Nä, Ragnarök må ske innan jag tar emot några barmhärtigheter ifrån en sådan hybrisdrabbad jarl som dig." Ilskan hade fått överhanden över honom för en stund, men han hade åtminstone vett nog att avsluta det och efter att ha gett en rejält ilsken blick emot jarlen - med en dramatisk underton av åskan som slog ner i närheten - innan han vände på klacken och ilsket klampade ut ur byggnaden igen.

Thyra tystnade för någon sekund då hon frågade om henne och Loke. Det där var så invecklat, trots att det egentligen bara skulle vara enkelt. Det var ju det outtalade villkoret. Inga krav, inga krångligheter, bara vara. Enkelt och koncist. Men ändå var det just det som var så otroligt svårt, att hålla det där. Man blev.. Låst.
"Jag och Loke? Jag vet inte riktigt vad jag kan kalla det, om jag ska vara ärlig. Men känner varandra tillräckligt för att prata med varandra ordentligt, nej." Det fanns stunder hon önskade att han skulle fråga, vilja veta mer om hennes bakgrund, verka lära känna henne. Men det var bättre såhär. Det var bättre utan mer känslomässiga band än det redan var, hon var alltför rädd för att de skulle gå sönder. Hon vände blicken ifrån Loke, dit den omedvetet dragits, och tillbaka till Shiva. Log spontant över nästa fråga.
"En varg. Det är min kraft, min andra form. Där jag kan vara fri. Det finns något annat där också, något mörkt - något jag hoppas att Loke skall kunna lära mig mer om." svarade hon enkelt, undrade för sig själv varför hon ens berättade så mycket för Shiva - men det var något med henne som fick henne att vilja tala.

Det hela hade gått så snabbt för Gerwulf att han inte fann orden att ens svara Tor. Viljan fanns där- för att försvara sig själv och sina handlingar. Han hade ju talat för byns bästa. Och trott att gudarna faktiskt varit på deras sida. Att de gick att räkna med. Men nu var han inte säker. Och visste inte heller om han skulle skämmas eller bli arg över Tors ord. Han försökte få fram något ord, men det blev bara något gnyende innan han ryckte till av åskan som slog ner med dunder utanför byggnaden. Gerwulf flämtade och såg sig om. Hade Tor kastat en förbannelse över de nu? Var det här slutet för deras by? Oroligheterna spred sig i hallen då de andra vikingarna såg sig om och talade lågt till varandra. Spekulerade över vad som hade hänt. Ifall slutet var nära. Men det var två personer som inte verkade särskilt berörda av händelsen. Den ena var Loke.
Loke skrattade efter Tors utbrott och flinade brett när han såg honom storma ut därifrån efter sitt tal. Vanligtvis skulle han aldrig erkänna att Tor hade rätt och öppet tagit hans sida, men nu var det andra omständigheter. Tor hade tagit gudarnas parti och på så sätt påmint Loke om hans egenvärde. Loke kunde inte gå med på att jarlen körde över honom sådär. Tor hade i alla fall varit tydlig med att han inte tänkte gå med på att köras med på det viset. Det fanns ingen anledning för Loke att göra på något annat sätt.
Med en road blick såg han på Gerwulf som mötte den. Det behövdes inte sägas- Loke skulle göra precis som åskguden. Gerwulf visste att han hade förlorat diskussionen. Och Loke visste att Tor hade vunnit den, så på så sätt skulle Loke se det som sin vinst med.
Igen ville Gerwulf säga något, men inget ord kom fram. Loke skrattade då när han såg jarlens misslyckande försök och vände sig sedan om för att följa Tors exempel. Men innan det gick han fram till Thyra som fortfarande stod med Shiva i bakgrunden. ”Kom, vi går härifrån.”, sa Loke och nickade mot utgången åt Thyra. Hade väl egentligen ingen idé om var de skulle ta vägen. Men han ville inte ödsla mer tid i den här förbaskade hallen.
Den andra personen som var oberörd av händelsen var jarlsonen Ryland. Istället för att skrämmas av Tors utbrott och åskvädret han framkallat verkade Ryland desto mer upprymd och förtjust över gudens krafter. Så pass att han drog på mungiporna i ett leende. Försökte väl se stolt ut, men det blev något mer slags obehagligt snett leende.
När Tor hade klampat ut från byggnaden såg Ryland längtansfullt efter honom. Och när händelsen var över- personerna i hallen hade riktat sin uppmärksamhet från Gerwulf och gudarna- satte Ryland ner handen i fickan på manteln och fiskade upp en näve svamp som han glupskt tryckte i sig. Alla på en gång. Han fnittrade mellan tuggorna och norpade en näve till. Igen med ett fniss. Blicken efter Tors steg. Han ville följa efter.
Men så bleknade leendet. Han upptäckte Shiva lämna byggnaden och blev med ens påmind om henne och åskgudens relation till varandra. Gillade verkligen inte att Tor tyckte om henne. Han var värd mycket mer. Shiva.. Hon var ingenting. Så Ryland beslöt sig för att göra något åt det.
Ryland såg sig om i hallen. Ingen verkade se åt hans håll. Han såg sin chans och gick lugnt ut därifrån. Han såg inte till Tor, men Shiva.. hon var påväg därifrån. Kanske hem till sig? Ryland flinade. Han var ett geni. Med Shiva ute ur bilden så skulle Tor väl bara ha ögonen för honom? Se vilken god person Ryland var. Hur mycket han älskade och dyrkade gudarna. Nog var det väl ett tecken att Tor just kommit till deras by? Ryland väste ett skratt.
När han passerade marknaden plockade han upp en kniv från ett av stånden när ingen såg på, för att sedan fortsätta efter Shiva. Han såg hur hon försvann mellan träden som skiljde byn från stranden. Han gick efter.
Vid det här laget hade effekten efter svamparna kickat in. Var än han riktade blicken så verkade det komma till liv och tala till honom. Han såg hur det rörde sig bland bladen, hur de liksom dansade fram. Ansiktena han mötte var förvrängda och deras röster stämde inte alls överens med utseendena deras. Det var fruktansvärt roligt. Ryland fick kämpa för att inte utbrista i gapskratt. För han kunde inte riskera att Shiva skulle höra eller upptäcka honom. Och bara tanken på det- att Shiva snart skulle vara ute ur världen fick det att bubbla i honom av skratt. Han gjorde ett dåligt försök att dölja sitt fnitter i sina händer. Till hans lycka verkade inte Shiva ha hört honom. Hon var långt borta.. men ändå så nära. Det var hon, det visste han. Men hon såg inte ut som sig själv. Shivas färger liksom dansade omkring henne och ljudet av hennes steg var så oerhört roliga att han fick ta sig för magen och svälja sina försök till skratt. Klamp klamp klamp lät fötterna när gick över den leriga marken.. var det så stegen lät alltså? Det var det roligaste som fanns. Att han aldrig märkt det tidigare!
När Ryland tillslut tagit sig ner till stranden och närmat sig Shivas stuga stannade han upp utanför. Shiva hade inte sett honom när han följt efter. Ryland fnissade igen när han vägde kniven i sin hand. Bladet verkade inte längre så hotfullt som han först hade trott. Fast han skulle inte gå för att leta reda på något annat mer hotfullt vapen- nejdå, det här skulle göras nu. Det här måste göras. Han tänkte på Tor igen och fick bita sig i läppen för att inte utbrista i skratt. Tor! Underbara perfekta Tor. Äntligen skulle Ryland få ha honom för sig själv. Nog skulle Tor se vilket geni Ryland var. Han gillade tanken på de två tillsammans, strida sida vid sida.
Okej. Fokus. Ryland tog ett andetag som blev någon blandning av inandning och skratt. Han drog på sig huvan i försök att dölja ansiktet. Kände sig mer samlad nu. Nu fanns det ingen återvändo. Han skyndade sig mot dörren och öppnade den. Tur i oturen stod Shiva med ryggen mot, lutad över bordet, så hon såg honom inte. Ryland höjde kniven och högg med all sin kraft med bladet i hennes rygg så att Shiva flämtade högt av smärta och for ner till golvet i en hög. Ryland högg henne igen, den här gången i sidan och såg på då blodet sipprade ur skadorna. Men blodet var inte rött i hans syn. De var alla färger. Men han förstod också att han hade bråttom. Han kunde inte bli upptäckt. Han såg efter Shivas ansikte. Återigen förvriden syn, men han tyckte sig inte se något tecken på liv. Hennes blick var sluten. Hans uppdrag var slutfört.
Han backade några steg och såg på Shiva som låg i en blodig hög på golvet för att sedan tvärt vända om och rusa ut därifrån. Men istället för att skynda till byn igen tog han stegen efter stranden mot skogen.

Shiva förstod inte, men ville inte visa det för Thyra. Shiva hade varit övertygad om att Loke och Thyra var nära varandra med tanke på den stämning som fanns i luften omkring de. Men nu var hon inte längre säker. Fast hon visste bättre än att grubbla och spekulera över det. Shiva kunde fråga Thyra hur det egentligen låg till. Men det verkade ju som att Thyra själv inte visste det. Så istället nickade hon bara och slängde en blick åt Lokes håll för att se på Thyra igen. Denna gång med ett överraskat uttryck. ”En varg?” Ett leende syntes på hennes läppar. ”Hur länge.. eller jag menar, har du alltid haft den kraften?” Hon kände ny respekt och var imponerad över Thyra. En nyfikenhet hade väckts hos Shiva. Thyra verkade ha en del från sitt förflutna. Som kanske till och med spökade eller visade sig ännu idag. Hon ville veta mer och visste att när tillfälle gavs så skulle hon fråga lite mer. Det var någonting med hur Thyra talade eller bara var. Shiva gillade hennes närhet. Kanske fanns den en möjlighet för en potentiell vänskap.
Men innan Shiva skulle fråga något mer hade det gått så fort för gudarna där framför dem- Tor hade stormat ut därifrån och Loke hade kommit fram till dem, eller egentligen till Thyra. Shiva backade av ren reflex. ”Ehm. Vi ses senare, Thyra.”, sa Shiva och tittade lite tafatt åt hennes håll för att sedan se kort åt Lokes håll. Hon vände sig om och gick därifrån.
Först ville hon gå efter Tor, se efter hur det var med honom. Men han hade varit så upprörd. Det kanske var bättre att han fick vara ifred och samla ihop sig.
Därför satte hon stegen åt sin stuga. Då kunde hon få tid till sina uppgifter och kanske vila också om hon hade den turen. De fanns de som ville hälsa på, ha hennes hjälp eller bara sällskap. Och Shiva ställde gladeligen upp. Det fanns många i byn vars sällskap hon gillade.

Tor bara gick. Gick och gick, han visste inte vart - han hade inte hunnit lära känna byn tillräckligt bra ännu för att veta vart han egentligen var. Men han behövde bara få gå och ånga av sig lite innan han klarade att tänka igen, han hade låtit ilskan få överhanden om honom för en stund. Vilket inte var optimalt, men också något som var väldigt typiskt Tor. Han hade aldrig kunnat hålla sina känslor i styr oavsett vad det handlade om, och det kändes inte som någon större idé att börja förändra det nu efter alla år. Det var han för gammal för - även om han aldrig skulle bli mycket äldre i sinnet. Långt inom sig kanske Tor kunde erkänna för sig själv att han kunde vara barnslig, även om detta bara var för hans egna öron och absolut inte för någon annans öron.
Till sist styrde han stegen emot Shivas hus, efter att ha ångat av sig det allra värsta. Åskan hade därav också stillat sig, men inte riktigt regnet - han skulle behöva mer tid än så för att bli på helt bra humör igen efter jarlens fräcka hedningar. Kunna tänka sig att förlåta sin egen gud... Nej, vet du vad. Det var egentligen ett under att han ens stannade kvar i den här byn.
Nej, inget under. Det var bara Shivas förtjänst om han skulle vara ärlig, han ville inte ge sig av ifrån henne och han hade en aning om att hon inte skulle vilja ge sig ifrån byn heller i första taget. Väl framme vid hennes stuga gick han fullkomligt nersjunken i sina egna funderingar, kanske till och med så pass att han började tala innan han ens klivit in genom dörren.
"Hur blev den där karln egentligen jarl? För han kan inte ha många hjärnceller kvar.. Shiva!" Utbrast han förskräckt då han mitt i sin mening upptäckte henne liggandes på golvet, blodig. Nej nej nej. Vad hade hänt? Varför var hon skadad, och vem i hela friden hade ens velat skada henne? En sådan vacker varelse?
Han var omedelbart framme vid henne, försökte leta upp var allt blod kom ifrån och lade händerna där. Lade all sin kraft på att försöka hela de båda såren.
"Snälla, snälla..." viskade han. För även om de bara träffat varandra i knappt ett dygn, så hade han ändå fallit så hiskeligt pladask för henne och hon måste bara ta sig igenom det här. Han kunde inte förlora henne!

Thyra distraherades lite ifrån hennes och Shivas samtal av Tors utbrott, och hon kunde inte låta bli att förvånas lite. Men ärligt talat var det kanske också vad jarlen förtjänade till viss del.
"Så länge jag kan minnas." hann hon svara innan Loke dök upp för att ta med henne därifrån. Eller ja, hon ville ju följa med honom, det var inte det. Men det var riktigt trevligt att tala med Shiva också - men det fick bli ett samtal de fick fortsätta en annan gång. "Till nästa gång." nickade hon hejdå till den nyfunne vännen, innan hon slog följde med Loke ut därifrån.
"Kom. Jag vill kika på den där marknaden dem har igång." Bad hon honom då de kommit utanför jarlens fyra väggar, och utan att vänta på något svar så började hon också styra stegen ditåt. Han fick helt enkelt haka på om han ville - men hon anade att han skulle följa efter, för vad annars skulle han göra? Det kändes inte som den bästa idén att gå och tala med Tor riktigt ännu och vad skulle han ha för anledning att ge sig tillbaka till värdshuset ensam? Nej, följa med henne lät som det mest troliga alternativet för honom.
Hon älskade marknader. Allt folk, väsen och alla varor från när och fjärran - man kunde gå hur länge som helst och kika, klämma och känna och fundera på alla ting. Hon hade fastnat i ett stånd med diverse knivar och vapen, där det fanns flera knivar hon var sugen på. Hon hade just valt ut en att köpa och sagt detta till knivarnas ägare då en bekant röst fick henne att se upp.
"Thyra!" Mannen som talat till henne drog in henne i en kram, innan den något äldre mannen tog ett steg tillbaka och såg på henne med ett brett leende. Han var kanske i 50-årsåldern, med ett stort, brunt, flätat hår och skägg med inslag av grå strån och vänlig uppsyn.
"Jag har saknat dig också, Frode. Hur mår du och hela familjen?" log hon efter att ha besvarat hans kram, kom på sig själv med att hon kanske borde presentera Loke. "Det här är Loke." nickade hon emot sitt sällskap och Frode såg emellan dem med ett litet leende, förstod uppenbarligen att det var något pågående däremellan. Kanske såg han till och med mer än vad Thyra själv kunde göra.
"Trevligt att träffa dig. Vi mår bara bra, vi saknar dig bara." Log hennes gamla svärfar tillbaka emot henne , och hon var faktiskt riktigt glad över att få se honom igen. Det var länge sedan sist, och de hade varit det närmsta en familj hon någonsin kommit. Nej, närmsta var fel ord - de hade varit hennes familj.
"Ville du ha kniven?" försäljarens ord avbröt hennes tankar.
"Ja, förlåt." ursäktade hon sig innan hon vände sig till honom igen, började leta upp pengar ur sin väska ovetandes om att Frode klivit undan ett par steg med Loke.
"Snälla, var rädd om henne. Jag har inte sett henne se på någon på det där viset på flera år, så det är något speciellt hon ser med dig. Hon har redan stängt sig tillräckligt mycket, händer det något igen så kommer den där lilla öppningen hon öppnat för dig att stängas för alltid." I samma stund som han talat klart hade Thyra betalat klart för kniven och återvände till de båda andra.
"Det var riktigt härligt att träffa dig igen, Thyra. Du måste komma hem och hälsa på nån gång snart." log Frode och drog in henne i ännu en kram och log stort emot Loke innan han försvann iväg i folkmängden igen.

Det var oerhört svårt att greppa vad det var Shiva hade hört. Ljudet var så långt ifrån. Nej, det var inte ett ljud. Det var en röst. Det var en bekant stämma. En vänlig, ljuv. Hon förstod att hon var trygg där hos den snälla bekanta rösten. Och så nådde det henne tillslut- det var Tor.
Shiva befann sig i något slags mörker och dimma. Det gjorde ont överallt i hela kroppen och hon var så fruktansvärt trött. Kände att det var lättare att ge upp än att kämpa. Men hon visste att hon var tvungen att göra just det, kämpa, för att överleva. Instinkten var att ta till krafterna, men hon nådde de inte. De var utom räckhåll. Energin fanns inte där för det. Men så fick hon hjälp på traven. Kände hur det sköljde en våg av värme och ljus över henne. Den tog bort smärta och allt mörker. Det var lättare att andas igen. Det var Tors krafter. När han helade henne. På samma sätt som han gjort tidigare, den gången hon ville strida vid hans sida för att försvara deras by. Värmen spred sig i kroppen och gjorde henne hel igen. Ändå var hon så fruktansvärt trött. Kände sig tung. Med den lilla ork hon lyckats spara och kämpa för öppnade hon mycket långsamt ögonen och såg upp mot Tors ansikte. När hon såg hans blick ville hon le, säga något, tacka honom. Men inget ljud kom fram. Bara en suckan och kände hur hon föll tungt i hans famn. Det passerade flera sekunder. Sakta men säkert återvände energin. Hon förstod inte varför det tog sådan tid. Kanske för att hon inte var med i magin och hjälpte till på traven. Det kändes besvärligt att det dröjde. Med jämmer tog hon sig över såret i sidan och fokuserade med all sin kraft för att hela sig. Och den här gången gick det. Men den ansträngningen hade tagit på hennes energi. ”Tor.”, fick hon äntligen fram och såg mot honom. ”Vad hände?” Hon suckade och blinkade långsamt igen. ”Jag är så glad att se dig.”, sa hon och ville skratta, för det var ju inte helt sant. Hon hade ju inte haft ögonen öppna när hon sa det. Hon öppnade ögonen och log matt åt hans håll. ”Tack för att du hjälpte mig. Jag måste se efter..”, sa hon i en viskning och försökte sträcka sig efter såret i ryggen, men det var omöjligt att nå. Tack och lov vilade Tors hand där och helade henne. Det skulle inte dröja länge till förrän hon var återställd igen. ”Bättre. Tack.” Hon sträckte sig då istället efter åskguden för att lägga armarna om honom i en omfamning. ”Jag blev attackerad.” Sa hon och drog sig undan för att se på Tor igen. Mindes tillbaka på händelsen, men det hade gått så fort. Hon var inte helt säker på vad exakt vad det var som hade hänt. ”Jag måste säga till Gerwulf. Det är någon som är ute efter mig. Varför annars..” Hon skakade på huvudet. Kom också ihåg Tors utbrott på samma man. Det var kanske fel väg att gå. Men sanningen var ju att hon inte kände sig trygg längre. Något skulle hon behöva göra. ”Jag vet inte vad jag ska göra.”

”Marknad?”, ekade Loke och såg oförstående på Thyra. Han var inte direkt förtjust i idén, men samtidigt så hade han inte något eget förslag. Dessutom smittade Thyras glädje över på honom. Han såg efter henne först, men kom på sig själv att stirra och gick kvickt efter.
Men det gick fort att han kände sig besvärad igen. Dels för regnet- hade inte Tor lagt av med dramatiken nu? Det gick ju ut över alla. Och så folket. Marknaden hade dragit dit många som ville se på tingen och sakerna som såldes. Loke fick flytta sig helatiden, kände sig i vägen och desto mer stött att inte andra flyttade sig- här gick ju Loke, folket borde visat sin uppskattning att han var där bland de.
Det kändes bättre att se efter Thyra som verkade glad över att vistas i vimlet. Det var något fint i att se henne så glad. Men så fort han kom på sig själv att känna så ryckte han ur det och grimaserade ogillande åt sitt beteende. Han hade ju redan utforskat de där känslorna och visste ju att de inte ledde honom någonstans eller gav honom något. Det var onödigt helt enkelt. Och Loke ville inte ha mer att göra med de.
”Ska du ha..”, började han i försök att distrahera tankarna när han upptäckte Thyra betrakta knivarna som såldes. Thyra hade ju redan nog en del dolkar och knivar som räckte och blev över. Men det var något, eller någon, som hindrade honom från att avsluta meningen.
Loke backade undan när han såg hur en äldre herre drog Thyra till sig i en kram. Loke såg desto mer osäker ut då hon besvarade kramen gladeligen. Frode.. Frode.. vem var det? Loke försökte minnas något, ett minne som aldrig funnits. Han insåg att det förmodligen var någon Thyra kände väl, men Loke hade själv ingen aning. Och blev irriterad över att han inte visste. Fast han var nog mest irriterad på att de där jäkliga känslorna krupit fram hos honom, påmint honom att han borde fråga mer om Thyra. Men det innebar att han skulle behöva lära känna henne mer. Ställa fler frågor. Och den delen var inte Loke redo för. Dessutom hade Thyra och Loke det bra som det var. I alla fall trodde han det.
Sedan hände något som Loke absolut inte gillade. Snabbt hade Frode gått fram till honom och tagit med honom därifrån för att tala till guden. Loke hörde hans vänliga stämma och förstod att den här Frode höll Thyra väldigt kär. Loke gillade det inte. Inte alls. Men han kunde inte säga åt honom att sluta, eller fly därifrån. Thyra skulle märka. Istället försökte han höra på vad han sa. Loke visste inte riktigt vad han skulle göra av informationen. Men någonting inom honom sa att skulle göra rätt i att lyssna på råden. Loke försökte tvinga bort rösten. ”Vem var det där?”, sa Loke en aning för irriterat när Frode försvann därifrån. ”Jag menar.. ni verkar ju känna varandra?” Den här gången kunde han inte låta bli att grimasera en aning ogillande. För det gick upp för Loke- han hade bekantat sig med Thyras förflutna.

Tors hjärna jobbade på högvarv, och ändå förstod han inte. Hur hade det här kunnat ske? Hur hade han kunnat låta det ske, inte ha upptäckt detta tidigare? Han hade kommit i rättan tid, och det störde honom något otroligt mycket. Han borde anat något. Men tvärtom så hade han inte haft minsta lilla aning om att någon ens hyst agg emot henne, än mindre en som ogillade henne starkt nog för att vilja döda henne.
"Jag är glad att se dig med." Det var närmast en viskning han uttalade samtidigt som han drog in Shiva i sin famn. Insåg först nu efteråt hur mycket detta skrämt upp honom, vilken hemsk tanke det var att hon skulle kunna tas ifrån honom så lätt och fort. På knappt ens ett dygn hade hon snirklat in honom tillräckligt djupt i kärlekens snår, för att blotta tanken på hennes bortgång var för mycket att tänka på.
"Vem attackerade dig?" De hade viktigare saker att tänka på än hans känslor just nu, som att hämnas på den idiot som gett sig på henne. Även om han redan anade att hon inte visste säkert, med tanke på att hon sade någon. Han visste åtminstone att han inte var lockad av tanken på att återvända till Gerwulf redan, inte efter det där sista lilla bråket.
"Vi ska ta reda på vem som gjorde det här emot dig, det är vad vi ska göra." påpekade han, kanske var egentligen Gerwulf deras bästa alternativ men Tor ville inte lita på honom riktigt ännu.

Frodes närhet hade förmått Thyras humör att bli dystert. Inte helt rätt ord kanske, men halvt om halvt förlorad i tankar. Tankar om Björn, tankar hon förträngt länge men som Frode väckt till liv. Hon saknade livet där, det hem hon haft. Det enda hem hon hade haft, den enda familj hon någonsin haft. Men hon kunde inte heller återvända, hon klarade inte av att vara där allting bara påminde om honom. Allt bara påminde om sorgen. Men det var inte bara det, utan också att leva i byn där alla skulle se på henne med sorg i ögonen över änkan. Hon skulle inte klara av att alla skulle tycka synd om henne, det var inte vad hon förtjänade. För hon visste att hon hade hanterat det fel - hon hade slutit sig helt, inte velat ta tag i känslorna utan bara tagit tag i hämnden. Hängett sig helt och hållet åt det i hopp om att dränka tankarna på sorgen med hämnden.
Lokes irriterade ord väckte henne ur de dystra tankarna, och för en sekund blev hon förvirrad över vad han var irriterad på. Hon dröjde något med svaret i tvekan över vad hon skulle berätta. Hur mycket hon skulle berätta för honom.
"Jag var gift med hans son." svarade hon till sist tyst, särskilt utmärkande för henne var väl tonen. Den hade en underton av sorgen. Men hon dröjde med att berätta mer - ville se hans reaktion. Hon hade fått upp hoppet om att han faktiskt skulle ha ett intresse av henne, och hade han det så borde han väl fråga mer. Som ett litet test nästan.

Shiva höll om Tor när han drog henne i sin famn. Igen blev hon påmind om samma känsla hon haft när hon för första gången träffade Tor. Han hade varit genuint varm och trevlig och fått Shiva på bra humör. Hon gillade hans närhet. Han kändes som någon att lita på, att räkna med. Dessutom smickrade det henne att han visat intresse.
Shiva kände något för Tor med, trots bara de fåtal timmar de spenderat tillsammans. Hon ville förklara det för honom. Men bristen på energi hindrade henne. Kanske hennes omfamning kunde tala för det istället.
Hon drog sig undan för att se på honom. Vem som attackerade? Shiva hade inte sett mördaren.
Hon tystnade när hon funderade och såg förbi Tors ansikte, runt om i rummet. Såg blodet på golvet. Allt var konstigt. Shiva trivdes i byn. Trivdes bland vikingarna. Och hon trodde att de gillade henne med. Hon kallade många av de sina vänner. Och Gerwulf hade alltid varit generös med henne, sett till att hon haft det så bra som möjligt, nu när hon jobbade för honom. Visst. Det fanns de udda typerna, lite märkliga sådär, som inte talade riktigt till henne, höll sig undan när hon var i närheten. Men aldrig att de utstrålat något hot för henne. Vissa kom hon helt enkelt bara inte överens med. Och det var okej. Hon hoppades ju på att ifall någon skulle ha ett problem med henne, så skulle de väl säga något? Hjälpas åt att lösa problemet? Men vad skulle det ha varit? Och vem skulle ha ett problem med henne? Någon som ville ha henne död.. Shiva rynkade pannan när hon tänkte på Loke. Loke hade ju skickat Thyra för att döda Shiva. Kunde det vara möjligt? Nej. ”Jag vet inte.”, sa Shiva tillslut som svar på Tors fråga och såg mot honom igen. ”Kan det vara Loke? Fast Thyra.. hon sa ju att hon inte skulle döda mig. Jag borde väl ha märkt om det varit han?” Loke var ju ändå en stor typ. Den här mördaren hade varit kvickt in och försvunnit lika fort därifrån. De kunde inte vara lika smidiga.
Shiva tog sig ur Tors famn och ställde sig besvärat upp på fötterna. Såg blodet på golvet. ”Vi ser oss omkring. Han kanske inte är långt borta.”, sa hon och suckade djupt. Hon var fortfarande trött, men visste att det var bättre att göra något nu innan något mer skulle hinna hända. ”Vem som än gjorde det här så ska personen stå till svars för vad han har gjort.” Hon såg på Tor igen. ”Följer du med mig?”

Loke såg efter Frode när han försvann in i vimlet bland de andra vikingarna på marknaden. Gillade inte att det ännu varit någon som skulle säga åt Loke hur han skulle göra, bete sig eller säga. Det var nog att han var på uppdrag för att se efter halvguden och sedan fått byns jarl på halsen. Nu var det alltså ännu en som skulle säga vem Loke skulle vara eller inte vara? Pfft. Han ville svara på sin egen fråga- det var ju en tokstolle, men han hindrades av Thyras ord.
Direkt for blicken åt hennes håll. Helt chockartat såg han på henne. ”Gift med hans son..”, ekade han i en viskning och såg på Thyra. Det stämde inte riktigt med den Thyra han kände. Thyra som han träffat så många gånger. Som han spenderat så mycket tid tillsammans med. Hon var simpel, okomplicerad. Men också.. att hon gillade Loke. I alla fall trodde han det. Det var märkligt att sig tänka henne med någon annan. Och till och med någon hon varit gift med. Hade Thyra gått och kärat ner sig alltså? Det lät som att det var en annan person, inte längre Thyra.
Loke kom på sig själv att se alldeles för chockad ut och samlade sig sedan för att harkla. Gaska upp sig på så sätt. Det var inte helt enkelt. För sedan gjorde Frodes ord honom påmind. Loke skulle behöva vara rädd om henne. För att inte förlora henne. Samtidigt så var han inte längre säker på vems känslor han spelade med. Det kändes inte som att han kände Thyra. Han hade väl aldrig riktigt gjort det. Men de hade ju haft det bra som det var. Instinkten var att gå därifrån. Frodes ord, nyheten om exmaken, hade gjort relationen mellan Loke och Thyra till något annat. Det var inte längre okomplicerat. Men så tog förnuftet över och hindrade honom från att lämna platsen. För så mycket historia de hade och så mycket som Loke faktiskt kände för Thyra. Det var inte värt att lämna på ett ögonblick. För deras relations skull, så förtjänade den att han i alla fall tog reda på lite mer innan han skulle döma för snabbt. Han ville ge henne en chans att förklara sig.
”Varför tog det slut?”, frågade Loke då. Loke kände ju inte till exmaken. Det kanske var sonen som gjort slut? Som lämnat henne?

Tor kunde bara inte förstå sig någonting med detta, det var liksom otänkbart att det här ens borde ha kunnat hända. Han måste skydda henne betydligt bättre i framtiden. Det var en omedveten tanke som förvånade honom mycket. De hade inte känt varandra länge alls. Men ändå så tänkte han sig alltså redan en framtid med henne? Galna, galna tankar. Han började undra ifall hon verkligen hade rätt i vem som var hennes gudomliga förälder och att det inte egentligen var Freja, för det skulle förklara en hel del. Varför hon tycktes kunna förföra honom på nolltid på det där magiska viset som bara hon kunde. Nej, det var sannerligen mycket märkligt, som gud borde han väl kunna motstå sådant betydligt bättre än vad han hade gjort. Han borde inte vara så lättpåverkad. Men ändå hade tanken på att förlora henne skrämt honom halvt från vettet.
Hon hade en poäng med att det inte riktigt verkade vara Lokes verk. Han kände inte till den där Thyra, men han ville tro att hon skulle ha varit ett hinder för Loke i det här. Dessutom skulle väl inte Loke ha lämnat henne om hon fortfarande andades ifall han verkligen velat döda henne? Nej, det var någon mindre skicklig verk det här.
"Du har rätt. Det är inte Loke." höll han med, något försjunken i sina funderingar. Vad hade hon ens för fiender här? Det retade honom att han visste så lite om hennes liv här. Han lyfte en hand till hennes kind, ville få se på henne ordentligt.
"Självklart hjälper jag dig." nickade han innan han placerade en kyss på hennes panna, agerade utan någon sorts eftertänksamhet över det - han bara agerade utefter de känslor som hade tagit över honom i hennes närhet.

Thyra var oroad över hans reaktion, allt annat vore en lögn. För hur han än skulle reagera så var det skrämmande. Hon hade fastnat för honom, hur ogärna hon än ville erkänna det så hade han fått henne på fall. Tanken på att detta skulle skrämma iväg honom var inte glad, men samtidigt så var hon livrädd för tanken på ett nytt, riktigt förhållande. Rädd för att kasta ut hjärtat igen och få det ännu mer krossat. Men å andra sidan så hade han redan börjat ta bitar av hennes hjärta, och som gud borde han väl inte kunna dö? Men det fanns också så många andra sätt att bli sårad på också. Det var nästan mer skrämmande att ge sig in i något med honom än att bli ratad.
Hon hade så svårt med hur hon skulle tolka hans reaktion, om han var förvånad på ett bra eller dåligt sätt. Hon visste att det inte direkt var vad man först trodde om henne kanske, men ändå var det logiskt. Det var tack vare hennes bakgrund hon var här hon var idag, på gott och ont. Till sist beslöt hon sig för att göra sitt bästa att inte visa sina osäkra känslor, även om det knappast gick så bra som hon ville. Men ändå ge honom lite svar på frågorna.
"Han blev dödad." svaret var enkelt, men hon hade fullt upp med att försöka hålla känslorna borta. Inte öppna dörrar till sitt förflutna som hon kämpat så för att stänga.
"I en meningslös strid med en annan by. Det var en annan tid, på den tiden jag var mer normal. Jag beslöt mig för att hämnas honom. Du trodde väl inte att jag blev en mördare för skojs skull?" Det sista var menat som ett slags skämt, sagt med ett leende på läpparna. Men ett leende utan glädje i, bara spår av sorgen och smärtan som fanns där djupt inombords.

Shiva pustade lättat ut när även Tor trodde att Loke inte var den som låg bakom mordförsöket. Thyra hade varit tydlig med att hon inte tänkte göra Shiva någon skada. Dessutom hade halvguden och Thyra fattat ett intresse för varandra. Det var början på en vänskap.
Men Loke hade aldrig erkänt sina misstag och det störde Shiva. Han tog inte ansvar för sina handlingar. Med Loke i närheten hade hon haft garden uppe. Sett sig över axeln. Visste ju att han inte skulle göra något så länge Thyra eller Tor varit i närheten. Fast ändå fanns oron där i bakgrunden.
Tor var den som kände Loke bäst. Hon litade på hans ord. Därför var det lätt att släppa Loke som den misstänkte.
Bara Tors beröring, hans närmanden, fick henne att slappna av och finna ro. Det var oerhört lätt att tycka om honom. Han verkade bara vilja henne väl. Och det hjälptes väl en del på traven att hon fann honom attraktiv. Hon visste inte ens att hon hade det i sig. Visst, hon hade haft någon fling tidigare, men det här kändes annorlunda. Hon var rädd om deras relation. Hon skulle inte vara redo att skiljas från honom än.
”Tack.”, sa hon matt och slöt ögonen när han kysste hennes panna. Hon besvarade hans kärleksgest genom att lägga armen om honom och omfamna åskguden. Dröjde någon sekund längre i hans famn innan hon skulle dra sig undan och släppa taget om honom. Hon tog ett nytt andetag i försök att samla ny energi. ”Vi går ut. Vi kanske hittar något där.” Shiva medgav för sig själv att hon var lite orolig över vad eller vem hon skulle hitta. Hon hade verkligen ingen aning om vem som låg bakom det. Och det kändes obehagligt. Någon var ute efter henne.
Hon steg ut från stugan och klev ut i sanden på stranden. Det var skönt att känna de friska vindarna. Shiva tog ett nytt andetag. ”Okej, den här vägen då..”, sa hon utan att exakt ha någon plan. Hon satte stegen åt skogens håll. Kanske var det hennes undermedvetna som inte var redo att vistas bland de andra vikingarna inne i byn, inte var redo att inse att någon av de där skulle vara mördaren. Det kändes bättre att undvika det. Samtidigt så ville hon det inte heller. ”Har du gjort något sådant här tidigare?”, sa hon lite halvt skämtsamt, i försök att skingra oron, när hon närmade sig skogen. ”Jag menar.. har du jagat någon?” Tor skulle väl ha varit med om en del som den krigare och gud han var. Det var skönt att veta att han var på hennes sida.

Thyras ord fick det att tippa över för Loke. Thyras exmake hade alltså blivit dödad. Relationen hade inte tagit slut för att någon av de ville lämna den andra. Det hade varit orättvist. Och Thyra hade blivit lämnad ensam.
En normal person skulle väl gå fram för att trösta, hålla om henne. Men Loke var inte en normal person. Han var en gud. Och han kunde inte förstå hur han hade kunnat vara så dåraktig. Thyra hade aldrig varit hans. Och nu gjorde sig känslorna påminda igen hos honom. Fan då.
Det kanske hade varit ett tecken? När Frode kommit dit för att röra om relationen mellan Loke och Thyra. Loke skulle behöva lämna henne för att rädda henne. Det var dags att han gick därifrån. Hade han någon kärlek eller respekt för henne, så skulle han släppa henne. Låta henne gå sin väg. Aldrig störa eller försöka ha henne som sin. För det var väl så han hade gjort. Det var så han hade tyckt om henne.
Loke kände hur det snörpte i halsen av gråt när han tänkte på sitt liv utan ände utan Thyra. Varför skulle de ha mötts? Varför skulle han ha känt så mycket för henne? Varför skulle hon vara så speciell? Loke visste ju. Fast att han aldrig tillåtit sig själv att vare sig säga det högt eller tänka det. Han älskade henne.
”Jag kan inte..”, suckade han och vände bort blicken när han insåg att han visat alldeles för mycket känslor inför henne. Han harklade sig och låtsades ta bort något osynligt från ögonen. ”Hejdå, Thyra.”, sa han i en nära intill viskning. Inte säker på att hon skulle ha hört för allt ljud omkring på marknaden. Men Loke behövde ta sig därifrån. Utan att titta på henne, för det skulle brista för honom då, vände han sig om och gick därifrån med hastiga stora kliv.

Tor måste bara få veta vem som låg bakom det här, och få den man - eller kvinna - som gjort det att önska att den aldrig fötts. Att den bara haft mage att ge sig på Shiva av alla. Nu var det väl förvisso inte allmänt känt ännu hur mycket Tor gillade henne, men hon hade ju umgåtts med gudarna som kommit till byn och bara det var väl anledning nog att tro att de tagit henne under sina vingar. Dårdristigt var vad det hade varit att ge sig på henne helt enkelt. Dessutom utan att ens avsluta jobbet. Nej, någon riktig lönnmördare var det åtminstone inte, möjligtvis någon krigare men inte nån alltför erfaren.
"Ja och nej. Jag har jagat eller letat efter folk ja, men vanligtvis följer jag bara med som musklerna." svarade han med ett halvt leende emot henne i hopp om att hjälpa till och lätta upp stämningen. Han var inte den bästa jägaren, han var alldeles för bullrig för det. Men han hade ju fortfarande lärt sig lite ifrån de gånger han följt med, så fullkomlig nybörjare skulle han absolut inte kalla sig. Han tystnade helt igen för att ägna all uppmärksamhet åt omgivningarna, i hopp om att finna någon slags ledtråd över vem förövaren kunde vara eller var den befann sig.
Han behövde inte leta länge förrän blicken landade på en bekant man med blodiga händer längre bort ibland träden. Han granskade honom, försökte komma på varför han såg så bekant ut innan polletten trillade ner.
"Ryland!" utbrast han, den där märkliga jarlssonen. "Jag svär, jag ska göra slarvsylta av den där karln.." Fast karl var väl kanske fel benämning, pojke var vad han var. Med tanke på att det var just jarlens son hade väl det smartaste varit att bestämma ihop med Shiva hur de skulle gå vidare, men så långt tänkte inte Tor. Istället rusade han bara fram emot Ryland för att axla honom i en tackling.

Thyra var så splittrad i vad hon kände och ville. I vad som skrämde henne mest, att vara utan Loke eller med honom. Fan att allting skulle behövt bli så invecklat som det blivit.
Men på ett vis så visste hon, för hon hade berättat för honom. Trots att det var så få som egentligen visste om det, som verkligen kände henne. Hon hade berättat. Det skulle hon inte ha gjort ifall hon inte innerst inne ville att han skulle finnas där för henne och stötta henne, även om hon inte riktigt erkänt det för sig själv. För en sekund så gjorde hon kanske det, för hon såg på hans reaktion att han faktiskt verkade bry sig, och det fick hoppet och glädjen att tändas inom henne för att sedan släckas alltför fort igen. Det var alltså hans lösning på det, hans instinkt efter hennes avslöjande.
Såklart. Vad annars hade hon förväntat sig? Det var Loke. Han var ökänd för att vara känslokall, men ändå hade hoppet funnits där inom henne. Hur idiotiskt hade inte det varit av henne? Hennes första instinkt var att kliva efter honom, för vem i hela friden skulle lämna någon så? Men hon lyckades hålla det inom sig och vände sig istället om för att gå därifrån. Velade med tanken på ifall hon skulle leta upp Shiva eller ej. Hon hade gillat henne, och hon verkade som en trevlig person att tala vid, men hon var inte säker på ännu ifall hon ville tala eller bara ge sig av.

Shiva fick samla all kraft för att fokusera på uppgiften. De skulle hitta förövaren. Den person som gett sig på henne. Shiva gillade det inte. Hon var rädd för vem hon skulle hitta. I stunden kändes det som att hon inte hade någon att lita på. För något hot hade aldrig funnits på hennes radar. Hur hade hon hamnat i det här? Hon förstod verkligen inte. Men sådana tankar fick vänta till ett annat tillfälle. Just nu ville hon bara få det här överstökat. Hon hade inte råd att grubbla och ödsla den gnutta energi hon hade kvar till att spekulera. Att fokusera var det viktigaste.
När Tor berättade om sitt bidrag på tidigare jakter såg hon åt hans håll och log tillbaka. Blicken skulle inte stanna där särskilt länge, när Tor plötsligt utbrustit ett namn. Han hade hittat någon. Ryland. Shiva visste inte vad hon skulle tro. Där stod den där fånige jarlsonen bland träden, stilla, så som hon sett honom flera gånger. Märklig. Han betraktade sina händer. De var täckta i blod. Shiva flämtade när hon förstod att det förmodligen var hennes eget. Men innan hon hann fråga Ryland vad som försiggick hade Tor tagit till attack mot honom och rusat i full fart mot pojken så att han knuffades mot den tjocka trädstammen och sedan ramlade ihop i en hög på marken. ”Ryland! Tor!”, fick Shiva tillslut ur sig och skyndade fram. ”Tor, sluta! Du får inte ha ihjäl honom!”, utbrast hon halvt panikslaget. Hon gillade att Tor varit så benägen att hjälpa till, men det här var inte den rätta vägen att gå. Dessutom var Ryland son till Gerwulf. Gerwulf skulle säkert ha ett och annat att säga om han fick veta att åskguden, samma person som han för ett tag sedan grälat med, gjort slarvsylta av Ryland. Det skulle inte sluta bra för någon av de. ”Han måste tas med till Gerwulf. Han måste få förklara sig. Helvete, Ryland- är det sant? Var det du som..”, sa hon och försökte möta Rylands blick. Förgäves. Ryland verkade vara någon annanstans. Dels av slaget från Tor, men det var den där blicken. Irritationen tog över hos Shiva när hon såg de vidgade pupillerna hos honom. Hade han alltså varit hög när han gett sig på henne?

Ryland hade ganska snabbt funnit sig i ett lugn när han gett sig iväg från Shivas stuga och gömt sig i skogen. Det var fel att säga att han gömde sig. Istället gick han lugnt på stigarna, bland träd och ris och betraktade med stort intresse trädtopparna och annat i skogen. Fortfarande påverkad av effekten efter svamparna. Han hade inte hört när Shiva och Tor kommit dit. Han hade fastnat för att se upp mot skyn, förbi en av trädtopparna som bredde sig högt däruppe. Men så hörde han Tors röst och blev med ens lycklig. Trodde att det var nu som han skulle få förenas med guden. Tor hade sett vilken hjälte Ryland varit. Han hade tagit sitt förnuft till fånga. Men så fel Ryland hade. Precis när han vände sig om hade Tor krockat i honom och direkt flög Ryland mot trädstammen och ramlade ihop. Hann inte alls med. Shivas röst fanns där i bakgrunden. Det störde honom. Det stämde inte riktigt. Han var inte säker på att det var sanningen, att det var verkligheten. Han hade ju dödat henne. Men det var någon där som stod böjd över honom. Verkade växla mellan en panikladdad stämma och en med irritation.
”Tor..”, väste han när han jämrade sig. Försökte fokusera på att han var i åskgudens närhet. Dit han hade längtat.
Shiva var lockad av idén att ändå låta Tor ta ihjäl sonen. Han verkade helt förlorad. Han hade gått för långt när han gett sig på henne. Ändå så kunde hon inte enas med tanken. För hon visste hur fel det skulle bli med Gerwulf och hennes liv i byn. Hennes dagar skulle bli räknade. Och det ville hon inte.
”Låt mig inte ångra att jag hjälper dig härifrån, Ryland.”, muttrade Shiva irriterat när hon böjde sig ner för att hjälpa honom upp. ”Luta dig mot mig, Ryland. Vi ska ta dig till din far.” Shiva lade hans arm över sina axlar. ”Kom då.”, sa hon sedan beslutsamt.

Loke hade kommit bort från torget och allt folkvimmel då han kände att det blev lättare att andas igen. Samla sig en aning. Hela vägen dit hade han bara sårat sig själv när han tänkte på Thyra. Eller ett liv utan Thyra. Det här hade alltså varit adjö och Loke skulle aldrig se henne igen. I alla fall aldrig söka upp henne igen. Han behövde inte gå långt i tankarna utan att bli sårad igen när han såg Thyras ansikte. Hennes blick och leende. Det där ansiktet han kommit att älska. Ingen var som Thyra. Det fanns bara hon. Fan att han låtit sig känna så mycket för henne. Hatade sig själv att han ens startat upp något med henne. Men han visste ju hur mycket han fått av det. Med Thyra mådde Loke fantastiskt bra. Han kände sig mer som sig själv. Accepterad och sedd. De hade en del saker gemensamt. Och det hade väl varit en fördel att de båda kände av den där malplaceringen, eller att inte riktigt tillhöra någonstans. Båda förstod vad det innebar. Thyra hade alltid inkluderat Loke och fått honom att känna sig som världens viktigaste person. Han älskade henne för det med.
Han ville inte tänka på vare sig Frode eller exmaken. De hörde inte hit. Det här handlade ju om Thyra och Loke. Det borde inte spela någon roll vilken bakgrund någon av de kom ifrån.
Och när det gick upp för Loke vände han lika hastigt om och gick tillbaka medan modet växte hos honom. Han skulle förklara sig kärlek för henne. Det fick bära eller brista. Då kunde han i alla fall leva med vetskapen att han hade försökt.
”Thyra! Thyra, vänta!”, ropade han efter henne när han såg att hon gått ifrån platsen hon med. Hon var inte långt bort. Loke skyndade på stegen och greppade tag om hennes handled. Säkert lite för hårt, för att tvinga henne att vända om och möta hans blick.
Men när han såg den tvekade han igen. Att det skulle vara så svårt att förklara! Han försökte samla sig, men det gick sådär. Orden skulle gå före tankarna. ”Thyra, jag kan inte vara utan dig.”, fick han ur sig och blev en aning skrämd över att han inte kunde ta tillbaka sina ord. Nu skulle han behöva stå för det han hade sagt. ”Jag vill ha dig.”, sa han sedan och släppte taget om hennes handled. ”Följ med mig.”, bad han.