Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

in the darkness [prs]

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > in the darkness [prs]

1 2 3 ... 9 10 11
Bevaka tråden
Användare Inlägg
bubbles
Elev

Avatar


Okej.. det här känns väldigt annorlunda. Miles hade inte förväntat sig att den andre skulle vira armen runt honom, men det känns behagligt, rätt. Det är som att de hör hemma där. Han sväljer hårt och gnager sig i den fylliga underläppen. Han har sina fantasier, men han kan inte göra någonting åt dem. Det går liksom inte, det skulle förstöra allting. De håller på att bygga upp en vänskap, och han vill inte förstöra den. Han behöver en vän nu, och det är det som är det viktigaste. När den andre säger att han kommer att vilja ha blod, och ha svårt att stå emot det, så sjunker hjärtat drastiskt. Miles stirrar framför sig i tystnad en stund. Han vill inte göra någon illa.
”Jag tänker inte dricka ditt blod Andrew, aldrig i livet..” Säger han och skakar långsamt på huvudet, han vill liksom inte flytta den från Andrews axel. Miles har svårt att se sig själv kunna dricka någon varelses blod. Att dricka Andrews blod kommer han verkligen inte att göra, han vill inte göra honom illa. Han vill inte göra någon illa. Hans öde känns med ens betydligt mer tragiskt och mörkt än vad det tidigare gjort, och han har ingen aning om hur han ska hantera det. När de väl pratar om tänder så kan han nästan känna hur ont det gör vid två ut av tänderna längre fram, en från vardera sida. ”Det värker lite i tänderna redan..” Miles kan fortfarande inte riktigt förstå vad det är som händer.

Den där lilla pussen som Andrew placerar på hans huvud får honom att titta upp på honom med ett leende på läpparna. Kanske det kan bli bra iallafall. Med honom kommer det säkert att bli bra. Långt ifrån lätt, men bättre.
”Tack för att du är här, det behövde jag.” Mumlar han och vänder på huvudet igen, så att han inte stirrar allt för länge. ”Om det blir för mycket för dig så är det bara att gå..” Han hoppas innerligt på att det inte är för mycket för Andrew, att han stannar. Men han är också fullt medveten om att det är för mycket att be om. Kinderna är fortfarande alldeles rosiga, strax intill illröda. Lyckligtvis behöver han inte titta på Andrew i den här positionen, så han kan åtminstone gömma lite ut av det.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia2.giphy.com%2Fmedia%2FjOpLbiGmHR9S0%2Fgiphy.gif%3Fcid%3D6c09b9523i4bmdycoqi4cud9tevlickkh15d5wo0h5ejhic0%26amp%3Bep%3Dv1_gifs_search%26amp%3Brid%3Dgiphy.gif%26amp%3Bct%3Dg

29 apr, 2023 20:49

l’Hospial
Elev

Avatar


”Du tänker inte dricka mitt blod men samtidigt måste du dricka någons blod, för vi vill inte att du ska dö”, svarade Andrew och drog en hand över ansiktet med en suck. Hur svårt det än var för den andre att acceptera, skulle han bli tvungen att dricka av någons blod och tja, var det inte bättre att dricka från någon frivillig? Det var ju inte precis som om han kunde gå ut på gatan och fråga efter frivilliga och det behövde han inte heller, för hur mycket Andrew än avskydde att erbjuda sig, gjorde han det. Och det positiva med att stjäla lite blod från någon som honom var att han inte själv kunde bli infekterad, om de nu inte gjorde så att de fyllde ett glas. Men det kunde de ju knappast göra med någon stackare på gatan, alltså bara gå fram och be dem blöda. Nej, det gick verkligen inte. Så om Miles inte ville ta blodet från någon ofrivillig, hade han inte särskilt många val.
”Det värker för att du sakta men säkert börjar bli hungrig”, påpekade Andrew och flyttade lite på sig så att han kunde placera fingrarna under hakan på den jämnårige och studera hans tänder. ”Ditt tandkött är redan rött, gissar att de kommer tränga fram förr snarare än senare”, fortsatte han och rynkade på ögonbrynen. Han hade egentligen ingen aning om vad det var han pratade om, men det verkade samtidigt mest troligt.

Vad skulle Andrew göra? Lämna den andre när han behövde sällskap och stöd som mest? Aldrig i livet. Även om det förmodligen var korkat och farligt, hade artonåringen inga planer på att lämna Miles ensam.
”Jag tänker inte lämna dig”, konstaterade han tvärt och betraktade den kortare av dem med allvarliga ögon. ”Jag vet själv hur det känns att bli lämnad när man behöver stöd som mest och jag vägrar låta dig gå igenom något sånt, även om det är extremt korkat av mig att stanna”, fortsatte han och placerade både händerna runt den andres kinder. ”Hör du mig? Jag tänker inte lämna dig”, upprepade han och putade den här gången med underläppen, vilket fick honom att se ut lite som en smått sur hundvalp. ”För vet du vad? Jag gillar dig och man lämnar inte personer man gillar när de behöver en.”

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

29 apr, 2023 21:12

bubbles
Elev

Avatar


Okej.. Kanske det är så det får bli. Det känns oerhört fel att dricka någon annans blod, riktigt äckligt faktiskt. Men det är som Andrew säger, han behöver dricka någons blod. Kan Miles inte bara dricka sitt egna blod? Det är en sån konstig sak att tänka på.. dricka någons blod.
”Är det säker? Känns bara så konstigt..” Mumlar han och tittar ner på sina egna tår ett slag. Ja, konstigt kan man minst säga. Kanske ett väldigt dåligt ordval, men han kommer inte på så mycket annat.. bisarrt? Ja, det passar nog bättre. När den andre placerar fingrarna under hans haka så börjar rodnaden i ansiktet att stiga, trots att det bara är för att studera hans tänder. Vad fan är fel på honom? Håller han på att bli hungrig? Definitivt.
”Kan jag inte bara äta tårtan som jag fick av dig..” Säger han bedjandes och tittar på den andre med stora ögon. Det vore så mycket simplare om han bara kunde äta den där goda morotstårtan, men han förstår själv att det inte kommer att göra honom mätt. Han kommer att sukta efter det där förbannade blodet.

Leendet växer över ansiktet på Miles, han är väldigt tacksam över att den andre kommer att finnas där för honom, han hade inte trott det direkt.
”Varför är det extremt korkat? Tror du att jag kommer göra dig illa?” Undrar han och leendet sjunker en aning. Han vill verkligen inte att han ska göra Andrew illa. ”Om du tror att jag är någon fara just nu så borde du gå..” Ja, om Miles är en fara så vill han inte att den andre ska vara där. Tänk om han gör honom illa.. han skulle aldrig kunna förlåta sig själv, och han vill verkligen inte göra det. Andrew är väldigt gullig när han putar sådär med underläppen, och när han sedan får höra att han gillar honom så stiger värmen i ansiktet ytterligare. På vilket sätt gillar han honom?
”Jag gillar dig också, och jag vill verkligen inte göra dig illa.”

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia2.giphy.com%2Fmedia%2FjOpLbiGmHR9S0%2Fgiphy.gif%3Fcid%3D6c09b9523i4bmdycoqi4cud9tevlickkh15d5wo0h5ejhic0%26amp%3Bep%3Dv1_gifs_search%26amp%3Brid%3Dgiphy.gif%26amp%3Bct%3Dg

29 apr, 2023 21:30

l’Hospial
Elev

Avatar


Om det var någonting Andrew kunde förstå så var det att det kändes konstigt att ens tänka tanken att dricka en annan människas blod. Till och med någon så dum som han själv insåg det, och till viss del kunde han förstå hur den andre kände. Det var någonting han ville göra men ändå inte, typ som det kändes när artonåringen skulle skifta. Kroppen suktade liksom efter det medan sinnet sade ifrån.
”Jo, jag förstår att det måste kännas extremt..bisarrt? Men samtidigt tror jag att du redan nu känner att det är någonting du måste göra”, mumlade Andrew och mötte därefter den där bedjande blicken. Åh, han önskade verkligen att det var fallet, att den jämnårige bara kunde ha ätit av den där morotstårtan och känt sig mätt och belåten. Men det var inte den verkligheten de befann sig i för stunden. Miles skulle säkert kunna testa att äta av tårtan och det hade säkert smakat bra, men det hade knappast dränkt det där behovet av blod. Han tyckte verkligen extremt synd om den andre, särskilt eftersom han inte verkade vilja acceptera sin nya verklighet. Och vem hade gjort det egentligen? Den var sjuk och bisarr på samma gång, så det var inget konstigt med det.

”Jag tror inte att du kommer göra mig illa men samtidigt..det är ingenting varken du eller jag kan garantera. Är ganska försvarslös såhär så du skulle säkert kunna vrida nacken av mig närsomhelst om du nu ville det”, sade Andrew och pillade lite med en av de mörka lockarna på den andres hjässa. ”Inte för att jag tror att du kommer göra det, absolut inte, men du skulle lätt kunna om du nu ville”, tillade han kort därefter och drog på munnen när den andres ansikte ådrog sig en mer röd nyans. Gud, hur kunde någon vara så söt? Det om något var bisarrt på tal om bisarra grejer. Eller kanske absurt var rätt ord?
”Jag tror inte att du kommer göra mig illa”, försäkrade artonåringen och placerade händerna runt Miles rosiga kinder. Återigen kunde han inte hindra sig själv, utan det var bara någonting som hände av bara farten. ”På vilket sätt tycker du om mig?” Väldigt dum konversation att ha där och då, men men.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

29 apr, 2023 21:55

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Andrews kinder blev rödare och rödare för varje sekund som passerade. Fröst borrade Miles ner ansiktet i nacken på honom, något som fick hela kroppen att skrika och sen slingrade han till råga på allt armarna runt honom. Det måste verkligen ha varit en udda syn att bevittna - en nybliven vampyr som satt och gosade med en tomatröd varulv, nej det var ingenting man såg varje dag inte.
”Jag lovar att jag inte har någonting emot det”, lovade artonåringen när den andre påpekade att han inte ville dricka av hans blod. Egentligen ville han inte det heller, men det var den bästa lösningen och han gillade liksom Miles, så trots att det var en relativt intim grej att göra, kändes det trots allt okej.

”För att jag inte vill lämna dig”, konstaterade Andrew och tittade på Miles med allvarliga ögon. ”Jag vet själv hur det känns att bli lämnad när man går igenom någonting man själv inte riktigt förstår och det är hemskt. Mina föräldrar kollade på mig som om jag var den äckligaste varelsen de någonsin lagt ögonen på och det är ett av de värsta minnena jag har skaffat mig under livets gång. Fan, inte ens den första förvandlingen toppar det, och då trodde jag att jag skulle dö”, rabblade han på därefter innan han tystande och vek undan med blicken. Det var ett hemskt minne, bådadera. Bara tanken på dem fick nästan ögonen att bli en smula glansiga.
”Jag tvivlar inte på att du inte kommer göra mig illa, Miles”, mumlade artonåringen och snörvlade till. Fan, skulle han sitta där och grina nu? Nej, nej det skulle han inte för kort därefter fick Miles kinder en illröd färg över sig, när det där nya samtalsämnet kom upp.

”På något konstigt sätt?” Upprepade Andrew och kunde inte undgå att fnissa till. Med tanke på hur han såg ut betydde det där ’konstigt sätt’ någonting helt annat, eller hur?
Den längre av de två knuffade plötsligt ner Miles mot soffan och kravlade över honom, samtidigt som han drog en hand genom håret och lutade sig närmare.
”Jag tycker om dig på ett konstigt sätt också.” Impulsivt? Ja, minst sagt. Ångrade han sig? Knappast.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

30 apr, 2023 07:59

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Kanske det hela hade varit en gnutta lättare om Andrew haft Miles vid din sida när han genomgått den där första förvandlingen, men samtidigt hade väl det knappast varit en möjlighet? De hade hatat varandra vid den punkten i tiden och han hade nog inte ens vågat vända sig mot den andre.
”Jag önskar också det såhär på efterhand, men vi hatade varandra då och tja, det hade nog inte slutat någe vidare”, mumlade artonåringen och blickade ner mot Miles där han satt tvärs över honom. Vad som fallit honom in visste han inte riktigt, kanske det hade någonting med tiden på månaden att göra? Fast å andra sidan hade han sakta men säkert börjar få små känslor för Miles innan deras bråk, så det var väl inte helt omöjligt att det var de som spökade? Plus att det kändes som om de aldrig varit ifrån varandra, trots att de bara varit sams igen i en dryg dag. Men det hade räckt, det var tillräckligt för att få Andrew att känna sig helt knäpp.

Det kändes bra att se Miles med röda kinder. Han hade varit så otroligt blek innan att det här helt klart var en förbättring.
”Ja, och jag har gjort det i flera år vid det här laget”, erkände Andrew och kände hur hans egna kinder hettade till, särskilt när den andre placerade en hand över kinden på honom. Åh, det kändes så förbaskat bra men också en gnutta läskigt. Tänk om den jämnårige tyckte att han gjorde någonting dumt nu? Att han var obekväm med hela situationen? För det var helt klart möjligt att den längre av dem läst av känslan i rummet helt åt helskotta.
”Miles, innan vårt bråk hade jag börjat gilla dig på ett sätt som var..utöver det vanliga. Men eftersom vi bråkade hade jag aldrig någon chans att berätta det för dig. Nu kommer däremot allting tillbaka och jag vet helt ärligt inte vart jag ska ta vägen. Hela kvällen igår var jag uppe på cloud nine”, rabblade Andrew och blickade in i den andres mörka ögon.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

30 apr, 2023 10:09

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Ärligt talat? Hade Miles gått och haft känslor för Andrew samtidigt som Andrew gått och haft känslor för Miles? Hur i helskotta hade de båda två kunnat missa det egentligen? Det borde ha funnits tecken, men förmodligen hade de båda två varit så osäkra på det hela att de inte lagt märke till det. Artonåringen kunde inte låta bli att fnissa till han också, vad var oddsen liksom?
”Det här är ju helt absurt”, påpekade den längre och betraktade Miles med nästintill lysande ögon. Inte bokstavligen såklart, men hade han kunnat få dem att lysa hade de nog gjort det där och då. ”Så egentligen hade vi båda två känslor för varandra utan att veta om det?” Undrade Andrew och studerade den andres leende. Det var så fint när det prydde de där fylliga läpparna, någonting som han alltid tyckt, förutom under tiden de bråkat med varandra.
När Miles sedan lutade sig närmare och lämnade en liten, kort puss på artonåringens egna läppar, spärrade denne genast upp ögonen. Vänta nu, vad hade precis hänt?

Andrew stirrade smått uppspelt på den andre och började febrilt gnaga sig själv i sin redan söndertuggade underläpp. Vad skulle han göra nu? Besvara den där lilla pussen genom att göra något dumt? Jo, det verkade som om det var alternativet han gick för.
”Varför ber du om förlåtelse?” Undrade han tyst och kupade båda händerna runt Miles kinder, innan han lutade sig närmare och närmare tills deras läppar nästan möttes. ”Du har ingenting att be om förlåtelse för”, mumlade han och granskade återigen den andres ansikte, innan han slöt avståendet mellan dem och lämnade en mjuk kyss över de fylliga läpparna. Han var väldigt försiktig och aningen osäker, för det här kanske var att gå ett steg för långt egentligen?

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

30 apr, 2023 11:54

bubbles
Elev

Avatar


Ja, det är helt absurt. Miles hade trott att han kunde läsa av den andre väldigt bra, men uppenbarligen så var det mycket som han missat. Hur hade de inte märkt det här?
”Ja.. vi var inte särskilt smarta, eller hur?” Säger han med ett leende på läpparna. Ögonen stryker sig över den andres ansikte i tystnad. De fina, mörka ögonen, de fylliga läpparna. Tänk om de erkänt sina känslor för varandra när de var yngre, då kanske de inte hade bråkat. Men han är lite osäker, hur skulle de två klara av att vara i ett förhållande? Miles har inte varit i något seriöst, långt förhållande innan. De han har varit i har hållit max två månader, och efteråt hade de inte direkt varit vänner. Han vill verkligen inte förlora den jämnårige som vän, och det kanske han borde ha tänkt på innan han placerat den där lilla pussen på Andrews läppar. Hans reaktion var inte riktigt som han hoppats, hans ögon spärras upp och han verkar se helt förvirrad ut. Miles ångrar sig med ens, det hade kanske inte varit något bra att han gjort det där.

Okej, det verkar inte som att Andrew blivit arg på den där pussen, inte alls. Skönt att han tycker att han inte behövt be om ursäkt, att det kanske varit besvarat. Nu är det Miles ögon som blir större när den andre lutar sig framåt så att deras läppar nästan möts. Hjärtat skuttar något förbannat och fjärilarna i magen beter sig helt galet. Åh, det är ju det här han vill. Det är ju det här han ville när han var yngre, men samtidigt vill han verkligen inte förstöra någonting.. men uppenbarligen är det redan lite förstört, om bägge två har känslor för varandra så blir det nog svårt för dem att återgå till att bara vara vänner. Miles är väldigt kluven med det hela, men han bestämmer att göra som han vill, för det är trots allt dem det handlar om, och de skulle väl ändå klara av att ha ett bra förhållande till varandra? Osäkerheten försvinner däremot när deras läppar möts igen. Ett leende stryker sig över ansiktet och han besvarar den mjukt medan en ut av händerna glider upp till den andres mörka lockar.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia2.giphy.com%2Fmedia%2FjOpLbiGmHR9S0%2Fgiphy.gif%3Fcid%3D6c09b9523i4bmdycoqi4cud9tevlickkh15d5wo0h5ejhic0%26amp%3Bep%3Dv1_gifs_search%26amp%3Brid%3Dgiphy.gif%26amp%3Bct%3Dg

30 apr, 2023 12:16

l’Hospial
Elev

Avatar


Ja, de var minst sagt dumma, båda två. Hur kunde man gå omkring i flera år och ha känslor för någon utan att den andre märkte något, särskilt när de båda två känt exakt samma sak? Det var nästan otänkbart och såhär på efterhand kände Andrew sig otroligt korkad. Tänk om det kunnat förhindra bråket som brutit ut mellan dem innan den jämnårige flyttat? Åh, så många om och så få svar.
”Vi är verkligen inte särskilt smarta nej”, konstaterade den längre och skakade på huvudet.

Det var som om alla frågor och all osäkerhet försvann i samma sekund som deras läppar kom i kontakt med varandra igen, som om hela världen stannade upp runtom dem. Andrew rodnade återigen och höll fast de kupade händerna runt den andres kinder medan deras läppar samspelade i deras lilla egna dans. Det kändes skönt att ha Miles hand nergrävd i de mörka lockarna, men det kändes ännu bättre att kyssa honom. Åh, som han gått och längtat efter det här innerst inne. Kanske inte jättelänge eller så, men ända sedan igår hade han haft ett rejält sug efter att få kyssa den jämnårige, att röra vid honom och bara vara nära honom.
”Är vi korkade nu?” Mumlade Andrew och drog sig undan en stund, bara för att dra av sig tröjan och slänga den åt sidan, innan han lutade sig närmare Miles igen och lämnade en drös med mjuka, trevande kyssar över halsen på honom. Det kändes farligt att hålla på på det här sättet men han kunde inte låta bli. Att vara såhär nära den andre drog Andrew halvt om halvt till vansinne och han kunde inte göra någonting åt det, särskilt inte nu.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

30 apr, 2023 13:58

bubbles
Elev

Avatar


Hela Miles blir bara varmare och varmare för varje sekund som helst. Det känns nästan som att han kommer att brinna upp där han ligger. Det är ett under att känslorna slocknat en aning efter ett tag i ett annat land, men så fort han sett den andre under gårdagen så hade de växt igen. Både hatet, men också attraktionen och hans inte så lilla crush. Det är som att deras läppar passar perfekt med varandra, som att det är där de hör hemma. Tankarna om att få kyssa honom som kom dagen innan kunde inte ens mätas med hur det känns att faktiskt göra det. Vid det här laget måste kinderna vara fruktansvärt röda, som en olycklig solbränna. Han undrar vad det är Andrew tänker, om kyssen möter hans förväntningar eller om det varit en stor besvikelse. Eftersom att de fortsätter så verkar det åtminstone som att det inte varit en stor besvikelse, vilket han känner enorm lättnad för.


”Vi är riktigt korkade..” Mumlar Miles tillbaka. Ja, vad fan tänker de med egentligen? Tänk om det här sabbar deras relation totalt? Tänk om vänskapen som de skulle bygga upp faller sönder? Om den nu gör det så skulle de bägge två kanske bli ensamma igen, och hur skulle han ens klara av det? Han kan inte undgå från att bli besviken när Andrew drar sig tillbaka en stund, men när han sedan drar sig av tröjan så klagar han absolut inte. Han sväljer hårt när han kollar på den andre. Än en gång så får han syn på de där ärren, det får honom att tänka på vilken sorglig tid som Andrew har gått igenom, och han antar att ärren är från skiftningarna. Miles stryker försiktigt ett finger över ett ut av ärren medan han njuter av de mjuka kyssarna som placeras på hans hals. Han ser till att lämna en liten kyss på ett ut av ärren också.. ”Men vi får väl vara korkade helt enkelt?” Artonåringen bestämmer sig för att även han ta av sig sin svarta, långärmade tröja.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia2.giphy.com%2Fmedia%2FjOpLbiGmHR9S0%2Fgiphy.gif%3Fcid%3D6c09b9523i4bmdycoqi4cud9tevlickkh15d5wo0h5ejhic0%26amp%3Bep%3Dv1_gifs_search%26amp%3Brid%3Dgiphy.gif%26amp%3Bct%3Dg

30 apr, 2023 14:32

1 2 3 ... 9 10 11

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > in the darkness [prs]

Du får inte svara på den här tråden.