Iliya PRV Vidomina & Medi

"Åh nej be inte om ursäkt. Jag blev bara.. lite ledsen. Det här är första gången jag får vara utanför murarna utan tillsyn. Eller ja du förstår vad jag menar." Hon nickade och pekade mot dörren.
"De är kvar i rummet där jag lade den och nej jag kan inte rida. Tycker det är onödigt om jag ska bara vara i staden. och jag skulle aldrig ha råd med en häst." Hon såg sedan bekymrad ner.
"Det är jag som ska säga förlåt. Jag har ställt till med så mycket.."

Eruiel nickade förstående åt Alices håll.
"Jag hämtar väskan åt dig." Men precis när Eruiel yttrat orden så visade sig en tjänare med väskan i sitt grepp. "Jag tror det här är vår gästs väska..?" Eruiel skrattade och tog emot det. "Tackar. Det är den!" Han räckte över den till Alice. "Okej. Litar du på mig? Jag låter dig rida med mig. Du behöver bara göra det jag säger så kommer det att gå bra. Okej?" Eruiel tittade forskande på Alices håll och började sedan gå från tronsalen för att gå ut till hästarna.

Hon såg på tjänaren och log mjukt.
"Ja det är den. Den är väldigt speciell för mig. Den var min fars så den har något extra för mig." Hon betraktade Eruiel och nickade.
"Jag har väl inget val än att lita på dig? Det kommer vara ljust i timmar men när vi kommer till staden. Vad ska jag säga? Det är inte varje dag jag syns utanför huset och inte så ren OCH med en man. Inte nog med att du är man du är en PRINS!" Sa hon coh skakade på huvudet så hennes röda hår dansade runt hennes huvud.

"Stadsfesten? Är den varje år?", frågade Eruiel och gick före henne till en av hästarna som stod utanför slottet med sina skötare.
Han gick lugnt fram till en av de, en vit hingst. Han klappade hästen vänligt och talade lika lugnt till den för att få den att lyda Eruiel. Först motvilligt gick den fram till Eruiel när han ledde den i tyglarna. Men så frustade den och lugnade sig.
"Det är okej att vi rider honom nu. Här, låt mig hjälpa dig upp." Han lyfte henne lätt upp och hoppade upp efter henne för att sätta sig framför och hålla i tyglarna. "Håll i runt min midja. Jag ska vara försiktig, det ska inte gå alltför fort.", skrattade han och manade på hästen att börja röra sig.
"Tänk inte på att jag är en prins, eller en man. Jag är din vän. Berätta istället mer om Estagan? Han har en butik, är det så?"
Han ledde de mellan träden i skogen på en upptrampad stig.

"Den är varje år. Vi har så många men den här är den bästa. Maten är så god att man kan knappt tro det." Hon såg på den vita hingsten och var sedan tyst. Iakttog dem båda innan hon tog ett steg fram.
Hur stark han var som bara lyfte upp henne så hon satt på sidan. Lade armarna sedan om hans midja och satte sig tillrätta.
"Ja det är en butik. Han säljer allt från örtblandningar till talismaner. Han har salvor och papper med formler på. Allt som man kan sälja inom magi gör han." Hon såg sig om, det såg så annorlunda ut.
"Så jag ska bara kalla dig för Eruiel?"

"Det låter fint.", sa Eruiel ärligt och försökte föreställa sig hur firande går till. "Hur firar ni gudinnan Yur? Görs något till gåva till henne?", frågade han, mer som att han tänkte högt.
De rörde sig genom skogen. Hästen var van och ledde lätt genom snår och ris.
"Jag blir nyfiken på din lärare. Han låter som en spännande person. Med alla sina kunskaper." Han log lite åt det, fastän Alice inte såg det.
"Ja, det går bra. Min titel använder jag mest när jag är min fars eller mors sällskap. Eller andra tillfällen då jag måste vara en prins.", förklarade han och skrattade lite. Det lät så lustigt när han sa det så.

"Ja man brukar ge mat till hennes staty som rustas upp vid kyrkan. Det brukar bli mycket mat eftersom alla vill ge något. Det kan vara ett äpple eller en ensam druva. Allt är för att ge henne och få tur tillbaka." Hon funderade och drog efter andan.
"Jag minns att jag inte gav samma år som mina föräldrar. De dog tre veckor senare.:" sa hon och bet på läppen.
"Men du är prins ovavsett vem du talar med." Hon kände doften av hans hår och lutade kinden mot hans rygg.
Hans hår var så silkeslent att hon kunde sova på det.

"Det låter som fina gester. Vem var Yur?"
Eruiel ryckte i tyglarna för att få upp farten på hästen. De närmade sig staden.
Han såg överraskad ut av Alices ord. Hade hennes föräldrar gått bort på grund av att de inte gett några gåvor? Han tänkte inte mer på det, utan tänkte istället att det var orättvist att han själv hade sina föräldrar i behåll, men Alice saknade sina vid livet. "Jag är ledsen att höra att du mist dina föräldrar.", sa han i ett andetag. Han log en aning påtvingat då hon talade om honom som prins. Alice hade ju rätt om Eruiel. Han var ju prins.
"Kände Estagan dina föräldrar?"

"Hon är en gudinna." Sa hon lågt och ritade med fingret på hans rygg och såg sedan upp. Svalde.
"Jag vet inte om det är för att jag hade mycket att göra eller jag missade. Men jag tror hon inte skulle vara så grym att låta någon dö för att de haft tankarna på andra håll. Hon är aldrig så grym." Hon nickade sakta och log.
"De kände varandra. Vi bodde nära varandra och mamma brukade bjuda hem honom. Han är rätt ensam och mamma ville visa sin vänlighet. Nu är det hans tur även om det är en mästar lärling relation. Men jag tror han ser mig mer som en dotter eller så."

"Okej. Yur levde aldrig bland er?"
"Din mor låter som att hon vad en god person. Och Estagan mer. Min nyfikenhet blir större alltmer jag hör om honom."
Eruiel log åt tanken att få träffa den omtalade mannen. Han hade så svårt att måla upp en bild hur Estagan kunde se ut. Det enda han trodde sig ana, var att det var en gammal man.
"Vi är framme."
De hade kommit ut ur skogen. Hästen stod nu på en upphöjd markplan med träden bakom sig och staden som tornade upp sig framför de. "Vill du rida sista biten fram till huset, eller vill du gå?" Eruiel kikade på Alice över axeln när han ställde frågan.