Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

What the shadows tell us [PRS]

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]

1 2 3 ... 9 10 11 12 13 14
Bevaka tråden
Användare Inlägg
countess
Elev

Avatar


Ellis studerade sin vän, såg hans besvärade min, och plötsligt kände han ett styng av dåligt samvete. Kunde det vara så att Edmund också kämpade med något? Kanske inte bara en eftersläng av kvällens festligheter, utan något djupare? Ellis insåg med skam att han aldrig ens hade tänkt på att fråga...
"Du berättade för mig att du har känslor för Wesley." Orden väckte Ellis ur sina tankar och ekade högt i hans huvud. Det var som om en iskall hand grep tag om hans bröst och klämde åt, gjorde det svårt att andas normalt. Han ville säga något, förklara sig, men hur kunde han ens försöka förklara något som han själv knappt förstod? Det hade börjat så enkelt. En vänskap, helt okomplicerad. Wesley hade kommit in i hans liv som en frisk fläkt, med sitt rufsiga hår och sitt smittsamma leende. Men med tiden hade något förändrats. Wesley hade blivit mer än bara en vän; han hade blivit den person som Ellis tänkte på när han var ensam, den vars närvaro han längtade efter, vars beröring han fantiserade om, även om det bara var en flyktig tanke som han snabbt försökte förtränga. Men att erkänna detta, att säga det högt, var något helt annat. Det var inte bara förbjudet – att hysa känslor för en annan man, i en värld där sådana känslor betraktades som något sjukt, något som behövde botas, kunde även betyda fara.
"Jag..." sa han till slut. Rummet fylldes av ljudet av regnet som piskade mot fönstret. Ellis kände en svag darrning genom kroppen, men det var inte av kyla. "Jag behöver en cigarett..." fick han fram och drog sig upp från sängen snabbare än hans bultande huvud riktigt klarade av, vilket fick honom att vackla till och greppa tag om fåtöljen som Edmund fortfarande satt kvar i. Ellis lutade sig mot fåtöljen, hans knogar vita av ansträngningen att hålla balansen. Hjärtat dunkade hårt i bröstet, och han kände hur tankarna rusade.
”En cigarett..." upprepade han tyst för sig själv, nästan som om han försökte övertyga sig om att det skulle kunna dämpa den inre stormen. Han sträckte sig efter ett paket som låg på ett bord i närheten, men händerna skakade så mycket att det kändes som om de inte längre lydde honom. När han äntligen fick upp paketet och drog ut en cigarett, var det med en sådan desperation att det nästan gjorde ont. Och när cigaretten var tänd, drog han in ett djupt bloss och lät röken fylla hans lungor. För ett ögonblick kändes det som om världen saktade ner, som om det bara var han och cigaretten, och inget annat existerade. Men det var bara ett kortvarigt lugn. Ellis tittade på sin vän genom rökmolnet och insåg att han inte längre kunde fly från detta. Men hur skulle han förklara? Plötsligt skrattade han till, ett kort och glädjelöst ljud. Det var ett skratt som saknade värme, fyllt av ironi och sorg.
”Vad ska jag säga?”, sa han med en röst som var tjock av känslor, innan han tog ett djupt andetag och mötte Edmunds blick. ”Ja, jag gillar Wes. Mer än som en vän...” Orden kändes tunga men befriande. Det var första gången han sa det högt – i alla fall medan han var tillräckligt nykter för att minnas det – och fast det skrämde honom till döds, fanns det också en viss lättnad i att äntligen ha sagt sanningen.
”Jag minns inte vad du berättade för hemlighet inatt, Eddie. Och jag tänker inte tvinga dig att säga det igen.. men nu vet du min”.

13 aug, 2024 17:14

bubbles
Elev

Avatar


Edmund skulle gärna ha struntat i hela den här konversationen, även om han verkligen gillar Ellis så orkar han bara inte med det. Det är uppenbart att han blir besvärad när Edmund berättar vad han sagt till honom under den tidigare kvällen, och om han ska vara helt ärlig så är även han oerhört besvärad. Samtidigt så vet han att det här troligen är en konversation som de verkligen behöver ha, kanske Ellis skulle må lite bättre av det, det kommer troligen inte göra allting värre för honom. De mörka ögonen stryker sig efter vännen medan han försöker finna sina cigaretter. Han själv har aldrig riktigt varit för att röka, men han gör det då och då. När han mår dåligt eller under särskilda tillfällen, och med tanke på ångesten han känner så bestämmer sig Edmund för att knycka åt sig cigarettpaketet utan att fråga om han får ta en. Efter att ha tänt den och tagit det första blosset, så sjunker han ner i fåtöljen och sluter ögonlocken en kort stund. Jag gillar Wes, Mer än som en vän.. Hjärtat sjunker i bröstkorgen när han hör det. Nu visste han såklart redan det, men att höra det högt gör ändå ont, som ett hårt slag i magen, som att han tappar andan en kort sekund. Men kanske han kan få Ellis att må lite bättre, om han vet att han inte är ensam i det.
”Du vet väl inte det, men jag gillar också män,” berättar han tyst med ett sorgset leende. Han har bara pratat med sin syster om det tidigare, och det är endast för att hon försökt lappa ihop honom när deras pappa slagit sönder både sin son och killen som han kysst. Nu älskar han Audrey mer än någonting annat, men han hade nog inte öppnat upp sig om det till henne. Edmund drar upp benen i fåtöljen och lutar tillbaka huvudet mot ryggstödet med en besvärad suck.
”Jag var också orolig över vad min pappa skulle göra om han fick reda på det.. du berättade att din pappa troligen skulle slå ihjäl dig,” han lägger till det sista lite snabbt, innan han fortsätter. ”Vår pappa är rätt hårdhänt, han har alltid varit aggressiv, men när han fick reda på det så var det som att det inte fanns någonting som höll honom tillbaka.” Usch, han vill inte dela med sig av det här egentligen. Men det känns som att det måstes göra.
”Det jag egentligen vill säga är att du inte är ensam, långt ifrån.. och om nu din pappa får reda på det och du är rädd så finns jag här för dig, jag är säker på att vi alla gör det.” Försöker han förklara och ler svagt upp mot Ellis innan han tar sitt sista bloss. Att veta att han inte är ensam i det, att han fortfarande hade sin systers kärlek hade varit en otrolig lättnad för Edmund, och han vill väl mest försäkra Ellis om att han fortfarande har människor som står vid hans sida.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0l2qPSw9iTkAAAAd%2Fpulp-fiction-vincent.gif

13 aug, 2024 19:29

countess
Elev

Avatar


Ellis stod stum och stirrade på Edmund, som nu satt hopkrupen i fåtöljen med slutna ögon och en cigarett mellan fingrarna. Det var inte ofta Ellis såg sin vän röka. Han visste att Edmund bara gjorde det när han mådde dåligt och vid särskilda tillfällen, så att han nu satt där med cigaretten talade för hur svår den här konversationen var för honom.
"Jag gillar också män," hade han sagt, och Ellis kunde knappt tro sina öron, hade aldrig väntat sig att höra det från Edmund, och för ett ögonblick undrade han om han hade hört fel.
"Du... gillar män?" frågade han till slut, knappt hörbart, som om han var rädd att förstöra den sköra stämningen i rummet. Det fanns så många frågor han ville ställa, men han kunde inte komma på en enda som kändes rätt att yttra just nu.
När Edmund fortsatte, och berättade om vad Ellis hade sagt om sin far, samt det våld han själv tvingats genomlida, kände Ellis hur varje muskel i hans kropp stelnade. Han visste alltför väl vad hans vän pratade om, för även om deras liv såg olika ut, bar de båda på ärr från sina fäders händer.
”Jag har alltid hatat min far” erkände Ellis och tog ett djupt bloss på sin cigarett. Ordet "hat" var starkt, men det var precis vad han kände.
"Han slog mig för minsta lilla, till och med om jag tappade en gaffel på golvet... och kallade det disciplin.”, fortsatte han med låg röst. ”När jag var tolv år fick jag nog och stack. Packade en väska och drog till min morbror”. Den dagen satt fast i hans minne, lika klar som om det hänt igår. När han gick ut genom dörren för sista gången och mötte sin fars blick, fanns där ingen ilska, ingen sorg, bara en kylig lättnad. Och den blicken träffade hårdare än något läderbälte någonsin kunnat. För det var då han verkligen förstod att han aldrig varit mer än en börda för mannen.
Morbrodern blev hans räddning, en strimma ljus i ett annars mörkt liv. Han var allt som Ellis far aldrig kunnat vara – vänlig, stöttande, någon som faktiskt brydde sig. Han uppmuntrade Ellis att tänka själv, att våga ifrågasätta och att se världen med nya ögon. Han påminde Ellis om att livet var ett stort äventyr där man måste våga ta risker. Med tiden blev morbrodern inte bara en förälder för Ellis, utan en mentor och en vän som visade honom hur man hittar sin egen röst i en värld som ofta försöker tysta den, och det var tack vare honom som Ellis blivit den han var idag... Men det fanns något som Ellis aldrig vågade säga, något han höll gömt. Hans känslor för Wesley – att han gillade män. Rädslan att åter bli bortstött, att förlora den enda trygghet han funnit, höll honom tyst. Morbrodern var den enda vuxna han någonsin kunnat lita på, den enda som verkligen sett honom för den han var. Men den här delen av sig själv vågade han aldrig visa, rädd att även den lilla trygghet han funnit skulle tas ifrån honom.
Men mitt i all förvirring och smärta fanns det också en svag känsla av att han kanske, bara kanske, kunde ta sig igenom det här tillsammans med Edmund vid sin sida. Och för första gången på länge kände Ellis att han inte behövde bära dessa känslor helt ensam.

15 aug, 2024 19:10

bubbles
Elev

Avatar


Edmund kan känna hans väns stirrande blick på sig. Det verkar som att han blivit chockad över faktumet, och med tanke på att det inte bara anses sjukt att vara gay, utan också olagligt, så är det väl inte så märkligt.. det är inte ofta någon berättar det.
”Mhm..” Svarar han tyst och ser upp mot Ellis, som fortfarande står upp. Han hade nyss försäkrat den andre om att han skulle finnas där för honom, att han inte behöver gå igenom det hela ensam, och han vill så gärna kunna vara den lilla tryggheten.. men samtidigt inte. Tidigare under natten hade han gjort beslutet att låta det här vara den sista frukosten han har med Ellis, och försöka dra sig undan lite för att kunna fokusera på sig själv. Men han vill inte direkt lämna sin vän i sticket. Kanske hans ord varit tillräckligt för att få honom att må lite bättre. Självklart kommer Edmund alltid att finnas där om hans vän får det svårt och kommer till honom, men han vet inte hur han ska klara av någonting mer än det. Han ser ner på sina smala fingrar som fimpar cigaretten i askkoppen, och sedan vilar på hans knän som nu är i höjd med hans haka. Orden som kommer ur Ellis mun får det att göra ont i hela kroppen på Edmund. Han har vetat att Ellis pappa varit sträng och långt ifrån god, men inte att han slagit honom. Tanken att den andre gått igenom det får hjärtat att värka.
”Usch.. jag kan inte förstå mig på vissa människor. Det känns som att det är föräldrar som ska bry sig mest om en, men uppenbarligen kan även de vara några av de hemskaste människorna,” säger han med svag röst. Av ren impuls, utan att riktigt tänka sig för, så tar han ett försiktigt tag i den andres hand och kramar om den. Däremot så håller han den inte särskilt länge, utan drar tillbaka sin hand strax efter. När Ellis sedan berättar att han stuckit till sin morbror när han var tolv så glider ett blekt, men genuint leende upp över hans läppar. ”Det var väldigt bra av dig, modigt. Jag och Audrey stack till vår moster när vi var femton,” Han är så oerhört tacksam för sitt tidigare jag och syster, att de tagit sig därifrån trots att minnena från deras mamma varit i det huset. Men Edmund har fortfarande en klocka som han fått av sin mamma, som varit hans morfars, och den har han på sig även nu. Audrey har kvar ett halsband som varit deras mammas, och även hon har nästintill alltid på sig det. Ellis hade varit tolv år när han stuckit, och han hade inte haft ett syskon med sig då. Edmund kan inte riktigt tänka sig hur tufft det måste ha varit, han har liksom alltid haft Audrey där vid sin sida.
”Vi stack direkt efter jag blivit bättre, har nog inte gjort ett bättre val i mitt liv,” berättar han med ett litet leende och sträcker tillslut ut benen. Deras pappa hade inte varit orättvis med slagen under åren, både han och Audrey fick fysiska bestraffningar. Men det var inte förrän senare som han fått veta att något mer hänt hans syster, inte av deras pappa, utan en av hans kompisar. Hon hade velat sticka ett långt tag, men droppen blev när hennes bror legat medvetslös i sitt rum. ”Jag är glad att du tog dig ut Ellis.”

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0l2qPSw9iTkAAAAd%2Fpulp-fiction-vincent.gif

15 aug, 2024 19:54

countess
Elev

Avatar


Plötsligt kände Ellis ett lätt tryck mot handen som fortfarande vilade mot fåtöljens ryggstöd. När han tittade ner upptäckte han att Edmund sträckt sig fram, tagit hans hand och kramade den nu lätt i sin. Den lilla gesten kom så oväntat att Ellis först blev överraskad, men långsamt spred sig en värme genom hans kropp. Känslan blev dock kortvarig, för lika plötsligt som Edmunds hand hade kommit, drog han den långsamt tillbaka. När Edmund sedan började tala igen, kände Ellis hur hjärtat värkte för hans vän. Han berättade om sin far, om det liv han och Audrey lämnat bakom sig när de bara var femton. Och Ellis lyssnade. För en gångs skull var han tyst. Och det kändes som att han förstod Edmund bättre än någonsin. Han hade också flytt från det som borde ha varit den tryggaste platsen i världen. Lämnat sitt liv bakom sig i hopp om något bättre. Ibland undrade Ellis vad som skulle ha hänt om han hade stannat kvar, om han valt en annan väg. Vem skulle han ha blivit då? Skulle han ha förvandlats till en blek kopia av den man han hatade så mycket? Ellis var tacksam att han aldrig behövde få veta det. Men samtidigt visste han att oavsett hur långt han kommit, oavsett hur mycket han försökte distansera sig från sitt förflutna, skulle hans far alltid följa honom, som en skugga som vägrade släppa taget. Ellis hade gjort allt för att bryta sig loss och forma sitt eget liv, men han var fortfarande en Beauford. Varje gång han brutit mot regler, varje gång han hade kommit undan med något som andra skulle ha straffats hårt för, visste han att det inte var för att han var smart eller skicklig. Det var på grund av hans förbannade efternamn, Beauford. Ett namn som öppnade dörrar och gav honom en slags immunitet som andra elever på skolan bara kunde drömma om. Men för Ellis var den där immuniteten en förbannelse, en ständig påminnelse om att hans fars alltid fanns där, som en del av honom själv som han aldrig riktigt kunde slita sig fri ifrån, oavsett hur mycket han försökte.
”Hmh, det låter som att vi båda är trasiga människor på grund av våra fäder”, sa han med en snudd på ironi och lät ett av sina vanliga, lite kaxiga leenden glida fram. Han drog ett sista bloss och fimpade sedan det lilla som fanns kvar av hans cigarett. Förflyttade sig därefter tillbaka till sängen och satte sig i skräddarställning mitt emot Edmund. Han sträckte sig efter en av de rostade mackorna på frukostbrickan. Även om illamåendet fortfarande låg över honom, kände han hur hans mage vred sig av hunger, och han visste att behövde få i sig någonting innan han träffade rektorn.

17 aug, 2024 09:00

bubbles
Elev

Avatar


Edmunds mörka ögon stryker sig över sin väns ansikte, i ett försök att få ett hum om vad han tänker på. Om han mår lite bättre, eller om han kanske lyckats göra det värre på något sätt. Det känns märkligt att ha delat med sig så mycket till någon, det har alltid stannat mellan honom och Audrey.. men det hade känts rätt att prata med Ellis om det. Han sträcker lätt på sina ben och drar armarna över huvudet. Att sova i en fåtölj i flera timmar är inte särskilt skönt för ryggen tyvärr, men även det hade varit rätt val. Han nickar åt det Ellis säger. De bägge två har blivit ärrade av sina fäder, och det gör ont i bröstkorgen på Edmund att veta att Ellis behövt gå igenom så mycket i händerna av sin far. Hans leende smittar av sig, och nu finns det även ett leende på Eds lätt bleka ansikte.
”Jag berättade också för dig att jag gillar någon,” berättar han efter en stunds tystnad och ser ner på frukostbrickan när Ellis tar åt sig en av de rostade mackorna. Edmund vet själv att han också borde äta någonting, men för närvarande känner han absolut inget sug, han skulle nog spotta ut maten så fort han stoppat in det. Han är lite orolig över det, det enda han ätit under gårdagen var permasanbollarna. Han borde vara hungrig, men han vill absolut inte äta något. Speciellt inte när han pratar om det han gör. ”Nu vet jag att han inte känner detsamma, men jag känner igen mig i att vara olyckligt kär.” Han kliar sig lätt bakom nacken medan fingrarna trummar mot hans ben. En del av honom vill stanna där med Ellis, men en annan del av honom vill därifrån. Även om han gillar den andres sällskap så gör det bara ont inne i bröstkorgen. Han biter sig hårt i underläppen och drar en hand över ansiktet. Han vet inte riktigt vad han ska göra.
”Jag kanske borde gå.. så får du göra dig i ordning till mötet med rektorn.” Säger han tillslut och ställer sig upp från fåtöljen.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0l2qPSw9iTkAAAAd%2Fpulp-fiction-vincent.gif

17 aug, 2024 15:03

countess
Elev

Avatar


Ellis hade precis lyft den rostade mackan mot munnen, redo att ta en ny tugga, när Edmund erkände att han också gillade någon. Mackan, som nyligen varit så lockande, hängde nu orörlig i luften, och han satt med munnen halvt öppen, ett uttryck av ren överraskning etsat i ansiktet. Vem kunde det vara som hade fångat Edmunds intresse? Kunde det vara någon han kände? Ellis kände en kall kåre längs ryggraden när en fasansfull tanke slog rot i hans sinne: Tänk om det var Wesley? . Tänk om det var just den person som Ellis själv hade tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att tänka på, den enda som fått hans hjärta att slå lite snabbare, och som Ellis innerst inne visste att han aldrig skulle kunna få. Om det nu skulle visa sig att Edmund, den enda som visste om hans hemlighet, kände samma känslor för samma kille – vad skulle han göra då? Det var en tanke som fick Ellis mage att knyta sig. Men så plötsligt trängde en annan tanke sig på, en tanke som slog honom med all kraft. Edmund hade sagt att han var olyckligt kär. Var det så han själv kände? Olycklig kärlek? Kärlek. Var han KÄR i Wesley? Nej... eller ja, kanske… lite?
”Vänta lite..”, sa han när Edmund plötsligt började resa sig från fåtöljen och sa att han skulle gå. Av ren impuls lutade han sig framåt och greppade tag om Edmunds ena handled. ”Du kan inte säga något sånt och sen bara –”. Ellis röst avbröts abrupt av tre distinkta knackningar på dörren, en ljudlig påminnelse om verkligheten utanför.
"Elijah Beauford. Du förväntas vara hos rektorn om exakt trettio minuter," förkunnade en sträng manlig röst från andra sidan dörren. Ellis kände genast igen den torra, formella tonen som tillhörde en av skolans anställda och gav ifrån sig en besvärat suck. Knackningarna hade bryskt ryckt honom ur hans egna virvlande tankar och känslor. Med en långsam rörelse släppte han taget om Edmund igen, och lät istället sin överkropp falla bakåt, tills ryggen mötte sängens mjuka madrass med en dov duns.

17 aug, 2024 23:50

bubbles
Elev

Avatar


Edmund hade inte riktigt någon idé på hur Ellis skulle reagera när han berättat om sin olyckliga kärlek, men det hade inte varit så här iallafall. Han ser förvånad ut, mackan som hänger i luften, hans halvt öppna mun, han verkar överraskad. Men förvåningen verkar växa till någonting annat, och han kan inte undgå att undra vad det är som susar runt bakom pannbenet på hans vän. Är det så att han förstått att det är honom som Eddie är kär i? Har han listat ut det? När Ellis sedan griper tag om hans handled så rynkar han lätt på ögonbrynen, och slår sig ner i fåtöljen igen. Bara att ha hans hand om sin handled får Edmund att bli rosig om kinderna, och han hatar det.. det känns nästan patetiskt så kär han är i den andre. Bara för att den andre inte ska förstå att det är han som Edmund är kär i, så bestämmer han sig för att ljuga, det är nog bäst så.
”Du känner honom inte,” säger han tyst och blickar bort från honom. Det är väl lika bra att säga så.. för han har ingen aning om hur det skulle bli om Ellis väl listat ut sanningen. Edmunds blick glider till den stängda dörren, där han hör en bekant, sträng och torr röst. Blicken är fäst på dörren en kort stund, och vänder inte på huvudet förrän han hör fotstegen tona bort. De mörka ögonen glider tillbaka till Ellis, som nu ligger ner i sängen.
”Det kommer att gå bra, men du borde nog byta om innan mötet,” påpekar Edmund och drar en hand genom sitt lockiga hår. Att se lite mer presentabel ut framför rektorn kan ju inte direkt göra saken värre. Plus så har han sovit i samma kläder som han haft på sig under gårdagen, tröjan är skrynklig vid det här laget.
”Förlåt om jag överrumplade dig,” säger han med ett litet, halvt genuint skratt.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0l2qPSw9iTkAAAAd%2Fpulp-fiction-vincent.gif

18 aug, 2024 09:49

countess
Elev

Avatar


När Edmund förklarade att Ellis inte ens kände personen han gillade, lättade en liten sten från hans bröst. Åtminstone behövde han inte oroa sig för att det var Wesley. Men samtidigt växte nyfikenhet inom honom. Om Ellis inte kände personen, betydde det att det var någon utanför skolan? Någon hemlig, mystisk främling? Kanske någon han hade stött på i en av stadens kaféer, eller under en av hans många till biblioteket? Möjligheterna verkade oändliga.
”Jag blev bara lite överraskad, det är allt” svarade Ellis till slut, och han kunde inte hjälpa att skratta till, en lätt skratt som visade att han inte menade något illa.
”Det jag försökte säga var att…” Ellis pausade för att skapa lite dramatik, kanske till och med för att reta Edmund lite grann. Han satte sig långsamt upp, och medan han gjorde det, kunde han inte låta bli att studera sin vän. ”… under tiden jag känt dig, Eddie, har jag aldrig hört dig prata om att du gillar någon. Jag har aldrig ens hört dig säga att du tycker någon ser bra ut... Inte ens i förbifarten.” Edmund hade alltid varit den tystlåtna i deras lilla grupp, den som verkade hålla sina känslor och tankar för sig själv. Ellis kunde inte låta bli att känna att han visste minst om Edmund, trots att de tillbringat så mycket tid tillsammans. Och han ville veta mer om sin vän. Kanske var det nu han äntligen skulle få en glimt av vad som dolde sig i det där kloka huvudet? Ellis ville fortsätta prata, lära sig mer om honom, men verkligheten trängde sig på när han blick föll på hans egna, skrynkliga kläder. Han rynkade pannan och insåg att om han skulle hinna fräscha upp sig innan mötet med rektorn, behövde han sätta fart. Edmund hade rätt – han behövde verkligen byta om. Motvilligt reste han sig upp på fötter igen. Han kände att han knappt hade börjat nysta i Edmunds tankar, men det var något han skulle få ta itu med senare. Nu hade han annat att fokusera på, som att inte se ut som om han just klivit ur sängen.
”Tack för frukosten, kompis.” Ellis gav sin vän en lätt klapp på axeln när han passerade honom och lunkade iväg mot badrummet, lite mindre bakis än när han först vaknade ”Och du, om rollerna någonsin blir ombytta och du lyckas bli lika berusad som jag varit igår, lovar jag att ska jag ta hand om dig på samma sätt”.

19 aug, 2024 19:52

bubbles
Elev

Avatar


Överraskad. Jo, det förvånar inte direkt Edmund att den andre blivit just det. Kanske han hade kunnat undvika att ljuga om det, kanske han hade kunnat låta det vara precis som det varit, kanske Ellis inte haft några misstankar. Det är ju ingen främling till Ellis, det är ju honom själv som artonåringen är så förtjust i. När den andre öppnar munnen igen och troligen försöker reta sin vän så himlar han med ögonen medan ett lätt skratt undslipper hans läppar. Ja, han har verkligen rätt. Edmund är väldigt tillbakadragen, och att prata om förhållanden och om man finner någon attraktiv har aldrig riktigt varit något han velat göra. Även den här gången hade han inte riktigt velat göra det, men han hade tänkt att det kanske skulle få Ellis att må lite bättre.
”Hm jo, och förvänta dig inte att jag kommer göra det igen,” svarar han med ett litet flin och ställer sig upp. Det är väl ett under att han kunnat undanhålla sina känslor så väl, för han själv tycker att han varit lite uppenbar med sina känslor till Ellis, men det är en enorm lättnad. Att ljuga om vem han gillar skulle bara sätta honom i ännu en knepig situation, men det är nog ändå det bästa alternativet. ”Men nu vet du något mer om mig, grattis.” Lägger han till med ett lätt skratt medan han rör sig mot dörren. Även han själv borde göra sig iordning, borsta tänderna, ta en lång dusch, tvätta ansiktet och byta om till någonting annat. Han brukar alltid klä sig i bekväma kostymbyxor och en skjorta eller långärmad tröja, men nu vill han bara ha på sig ett par mjukisbyxor och försvinna ner i sängen. Kanske han ska gå till sin syster, snoka runt lite, få reda på om hon är nervös inför dejten med Samuel.
Edmund höjer på blicken när Ellis sedan kommer fram till honom och tackar för frukosten
”Det hoppas jag att du kommer slippa behöva se, men tack.” Säger han med ett svagt leende. Klappen på hans axel får honom att bli alldeles varm, han har tänkt på Ellis beröring.. men det är något han inte kommer se särskilt mycket av. ”Lycka till på mötet med rektorn, du får berätta hur det gick sen.”
Edmund ler ett sista leende till Ellis, innan han rör sig ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Förhoppningsvis hinner han gå till sin syster innan dejten börjar.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0l2qPSw9iTkAAAAd%2Fpulp-fiction-vincent.gif

20 aug, 2024 08:08

1 2 3 ... 9 10 11 12 13 14

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]

Du får inte svara på den här tråden.