Prs tippest & JustAFriend

Elliot såg på när maten plockades undan. Väntade, enligt instruktion.
Och sedan låg han helt plötsligt under täcket. Med Sebastian. Utan att ha gjort någon anträgning alls. Magiskt. Typ.
Han kurade ihop sig intill den yngre. Tätt tätt. Numera som vanligt. Mys.

Det blev verkligen varmt under täcket. Dels var täcket varmt men delvis var Elliot så otroligt nära och värmde upp Seb otroligt mycket. För mycket. Men det var lugnt. Lugnt, för Elliot frös och det skulle han ju inte göra så det skulle vara dumt av Seb att lägga sig ovanför täcket igen.
Han tryckte igång teven. Visste inte vad Elliot ville titta på men antog, eftersom det handlade om Elliot liksom, att det inte spelade någon större roll. Seb valde Modern Family. (Cirka det enda killen tittade på. Wow, Seb.)
Några minuter in i avsnittet blev det för varmt. Alltså svett-varmt. Seb ville inte lukta svett. Han hatade det. Särskilt nu när han var så nära Elliot.
Försiktigt drog han av sig tröjan. La den på golvet bredvid sängen. Okej Seb, täcket täckte dig. Lugnt.

Elliot började tina upp. Fysiskt den här gången. Det blev varmt under täcket och efter en stund nådde värmen in under huden.
Modern family. Inget Elliot var bekant med. Eller jo, det klart han hört talas om det, men aldrig sett något avsnitt själv. Han försökte hänga med även om den fanns någon annan som tog fokuset. Som han tyckte om betydligt mer än serier och filmer.
När den yngres tröja åkte av blev först det lilla, nu mer levande, skelettet lite ställt. Visserligen var det väl varmt men den yngre hade ju varit så väldans obekväm med det där tidigare. Att våga visa sig för Elliot. Att våga visa typ något för Elliot. Och sedan visste han inte vad han kunde göra. Han riskerade ju att göra Sebastian obekväm. Fast då skulle väl den yngre säga det, eller hur? Han la försiktigt sin ena hand på Sebastians bröstkorg och la sig sedan nära igen. Det blev väl inte för mycket, eller?

Slappna av. Elliot kunde inte se din hud. Täcket var ivägen. Du var skyddad, det var lugnt. Ingen fara Seb. Lugna ner dig. Spänn av.
Okej, Elliots hand på Sebs bröstkorg. Sebs nakna bröstkorg. Seb, det var fortfarande lugnt. Den äldre kunde inte se. Känna, men inte se. Ingen fara. Snälla slappna av. Bara slappna av.
Så småningom skiftades hans fokus från hur jäkla obekväm han var till teven framför dem. Skrattade åt något som var roligt men egentligen inte var roligt, för det var väl den typiska humorn då.

Nej, Elliot hade inte sett någon större mängd hud. Typ bara armarna. Men han kände.
Den yngre var smal. Väldigt smal? Nä, eller det var väl ändå mer var Elliot klassades som? Sebastian var ganska smal. Lagom smal. Inte farligt smal. Inte äckligt smal. Bara fint smal. Mycket smal-fokus här Elliot. Sluta tänk så.
Fast det var egentligen mest för att typ distrahera en massa andra tankar. Typ som hur Sebastians hud kändes och hur vacker han var. Hur mycket han ville se den yngre. Alltså, utan täcket i vägen. Sånna tankar som han skämdes över. För att det kändes perverst och fel för den yngre var ju just yngre och ughhh. Ta det lugnt Elliot. Det är okej att tänka.
Han riktade blicken och fokuset till TV:n istället. Det kändes säkrare. Bättre. Fokusera på att typ komma in i handlingen.

Varför kände Seb sig så jäkla obekväm? Han gillade ju Elliot. Jättemycket. Älskade honom. Elliot var inte bara en crush. Seb var Elliots och Elliot var Sebs. Det var fan inte normalt då att känna sig så obekväm. Eller? Ugh. Så många tankar konstant.
”Förlåt”, mumlade han. Nästan omedvetet egentligen. Det bara slank ur. Normalt? Nej. Nej, verkligen inte normalt. ”För att jag är stel. Obekväm och sånt typ. Förlåt.”

Huh? Visst ursäktade sig båda över dumma saker rätt så ofta, men det här...Elliot höjde på ett ögonbryn och lät blicken vandra från serien till den mörka ögonen tillhörande personen precis intill.
"Vi måste verkligen öva på att inte säga förlåt till varandra hela tiden", svarade han tyst och tvinnade en liten mörk hårtest, tillhörande Sebastian, mellan fingrarna.
"Det kanske är våran grej. Att vara jävligt stela. Jag är stel ibland. Du med. Perfect match", fortsatte han med ett litet leende på läpparna. Leendet som snart bleknade bort.
"Gör jag dig obekväm? Sebastian, du måste säga det då!", han drog raskt åt sig sin hand och flyttade ifrån en bit. Inte sådär överdrivet jättelångt, men en bit. Så att han inte skulle riskera att röra för mycket eller få den yngre obekväm. Vilket han verkade fått nu. Fan Elliot. Håll dina jäkla händer i styr. Fan fan fan.

Varför hade han sagt det där? Varför tillät han det där att undslippa hans läppar? Fan, vad dumt. Jättedumt. För nu flyttade Elliot bort en bit och tog tillbaka sin hand. Och det kändes jättefel för trots att Seb blev obekväm så blev han minst lika obekväm när den äldre drog sig undan. Det var inte Elliot som var felet. Han kunde vara hur nära eller hur långt bort som helst, och det skulle alltid vara Seb som var problemet.
"Nej, nej, nej, nej", viskade han som svar. Den dämpade tonen hade av någon anledning blivit standard. "Jag bara tänker. Jättemycket. Det är inte du..." Hans röst stannade naturligt upp och han mötte de gröna ögonen. De trygga gröna ögonen. De gröna ögonen som tillhörde den enda personen här i världen som Seb verkligen kunde lita på. En person som inte ville göra Seb obekväm. Personen som brydde sig. På riktigt.
"Jag... är väl bara rädd för att du inte ska gilla mig längre när du får se mig", fortsatte han sedan, fortfarande som en viskning.

Tveksamt flyttade han tillbaka. Rädd att den yngre talade osanning, samtidigt som han inte ville spendera en sekund längre ifrån den andre än nödvändigt. Fast sen nämnde den yngre det där om att sluta gilla honom och då hade händerna letat sig upp till kinderna.
"Sebastian, du har ju sett mig och jag...du tycker ju fortfarande om mig eller hur? Jag älskar varenda kvadratmillimeter av dig, okej? Allt allt allt. Du är den vackraste, bästa jag någonsin träffat", svarade han tyst och blickade in i ögonen han kände sig så hemma i.
"Men jag kommer aldrig tvinga dig att visa något, även om jag såklart mer än gärna skulle vilja se. Jag kan känna mig fram istället", fortsatte han efter en liten paus, med ett litet halvt skämtsamt leende. Han pressade läpparna mot den yngre panna och slöt ögonen. Vandrade neråt. Lämnade pussar på vägen. Näsrot, nästipp, läpparna, hakan, hals hals hals. Ganska långsamt. Stannade upp på övre halvan av bröstkorgen. Ja, mer än så kändes som att utmana lite väl mycket. Han vandrade upp till läpparna igen. Pressade sina mot Sebastians. Det smakade fortfarande lite rök, men betydligt mindre och det var ju värt att försöka ignorera den biten just dä.
"Älskar allt allt allt med dig", upprepade han mumlades.

Elliot lyckades lugna ner honom. Slappna av lite. Inte helt, det var inte så enkelt, men lite. Seb slappnade av så pass mycket att han faktiskt inte skämdes sådär jättemycket över att ha uttryckt sina känslor så som han gjort. Stelt, obekvämt, dumt. Mycket dumt.
Du är den vackraste, bästa jag någonsin träffat. Elliots mjuka och tysta ord var fastsvetsade inuti Sebs huvud. Hörde dem om och om igen. Önskade, och trodde, att den äldre verkligen menade det. Även fast det egentligen var orimligt och allt det där. Men man fick ju önska sig saker.
Läppar. Elliot lämnade pussar på Sebs kropp. Men slutna ögon, så han såg inget. Det kändes bra. Jävligt bra när den äldres läppar nådde bröstkorgen. (Kanske för bra. Sebs hormonhjärna sattes igång. Fan.)
"Allt?" mumlade han till svar och stack sina händer innanför den äldres tröja. Mötte de gröna ögonen, väntade på ett tillåtande att dra av tyget.