Prs tippest & JustAFriend

Tyckte han verkligen om allt med den yngre? Jo. Eller inte typ rökningen. Fast det var ju tekniskt sett inte Sebastian. Så då tyckte han väl om allt? Till och med stelheten kunde vara rätt så charmig. "Allt", konstaterade han tyst.
Dra av tröjan? Ville han det? Det var ju okej att säga nej och så för Sebastian hade ju gjort det samma en annan gång. Fast det kändes ändå som att han typ borde eller ville. Han bara skämdes, så som han nyss bett den yngre att inte göra. Elliot hade väl dock andra anledningar till att skämmas. Typ att han fortfarande var ett vandrande skelett och överkroppen såg till att bekräfta det. Revbenen var tydliga och magen nästan tom. Fast de skulle väl ändå stanna under täcket och då gjorde det väl inte så mycket. Eller? Skulle han inte börja frysa igen då, om tröjan åkte av? Nej, det var ju trots allt allmänt känt att hud mot hud var lättaste sättet att överföra kroppsvärme. Seså Elliot, ta det lugnt. Ingen fara. Sebastian dömer dig inte.
Han nickade bekräftande och hjälpte sedan till att dra tröjan över huvudet.

Okej. Seb la försiktigt den äldres tröja på golvet, ovanpå sin egen. Nu hade ingen av dem tröjor på sig. Det kändes lite, pyttelite, bättre.
Var det okej att Seb la sin hand på Elliots bröstkorg? Eller skulle det räknas som dubbelmoral? Gud, det kanske det gjorde. Seb som hade blivit så otroligt obekväm när Elliot gjorde så mot honom. Samtidigt hade den äldre kysst Sebs bröstkorg. (Vilket inte hade varit så obekvämt för den delen.) Nej, det var nog okej. Seb placerade sin hand på den äldres bröstkorg. Kände direkt hur otroligt tunn han var. Lät handen vandra vidare, fortfarande som han hade blicken fäst i de gröna ögonen. Kände revben. Tydligt. Gud. Gud gud gud.

Utan tröja blev han genast mer osäker. Det var väl mer rättvist så. Och visst var det mysigt men det hindrade inte alla känslor och tankar att bubbla upp. De båda pojkarna verkade ju obekväma med hela situationen. Fast på olika sätt. Något de båda kanske borde jobba på. Vilket det kunde de ju bara göra tillsammans. Att bli bekvämare med någon annan var i alla fall otänkbart för Elliot.
Han försökte tyda Sebastians blick i takt med när handen vandrade nerför bröstkorgen. Kanske var det en dålig idé att ta av tröjan i alla fall. Fan. Han skämdes. Så obeskrivligt jävla mycket. Han bet sig osäkert i läppen och bröt ögonkontakten med att blicka in i väggen bakom några sekunder.
Han la försiktigt sin hand ovanpå Sebastians. Ville inte skrämma bort den yngre eller så. Långsamt flyttade han upp handen en aning. Den fick fortfarande stanna på bröstkorgen och så, bara kanske inte känna på de mest utstickande revbenspartierna. En annan dag kanske.
"Förlåt...jag bara...", mumlade han skamset och återvände till de mörka ögonen, nervöst gnagande på underläppen.

För långt. För långt ner, Seb, för långt. Dumt. Tänk dig för. Bara tänk någon gång.
”Nej, förlåt, jag tänkte inte”, sa Seb och pustade mentalt ut när Elliot tittade tillbaka på honom igen. Okej, ingen större fara. Eller hur? Elliot tillät honom att ha handen på bröstkorgen i alla fall. Och det dög. Det var jättebra. Fint.
Elliots hud under Sebs fingrar kändes underbar. Mer än så kunde han inte riktigt förklara. Om han skulle målat upp känslan skulle det förmodligen säga så jäkla mycket mer. En bild säger mer än tusen ord, eller vad det nu var.
Han skulle definitivt använt rött. Gult, rosa. Förmodligen grönt också. För att det handladenom Elliot. Grönt var starkt förknippat med den äldre.
”Men jag gillar dig oavsett.”

Lugnt. Det var lugnt Elliot. Du var inte bekväm med han rörde just där just då och det var okej. Sebastian var okej med det. Han respekterade det på samma sätt som du respekterat honom. Ta det lugnt.
Elliot fortsatte ha sin hand på den yngres. Strök långsamt med tummen över handryggen. Kröp närmre intill igen. 'Gillar dig oavsett', se till att få in det där under fågelboet. Sebastian tycker om dig. Oavsett. Trots att du är ett skelett. Troligtvis även om du mer vore en boll. Inget att oroa sig över.

Seb spann vidare på den framtida målningen som dök upp i hans huvud. Mycket gult. Kanske skulle han utgå från grönt? Det enda han visste klart var att det skulle vara en färgexplosion - sådär så att det såg spontant ut men att det egentligen, varenda penseldrag, var väl uttänkt och allt. För Seb var inte bra med ord. Men han var väl helt okej med färgerna och formerna och penslarna och det. Vissa hade förmågan att beskriva känslor, stöttande med adjektiv och what not, men Seb hade sina färger och former. Kombinerade dem på ett sätt som ingen annan gjort förut. Inget penseldrag skulle bli identiskt med ett annat. Det skulle vara unikt. Mer unikt än vilken text som helst.
"Ska vi bli som Cam och Mitchell i framtiden?" frågade han sedan och nickade mot teven. Syftade på hur de levde tillsammans, i ett fint hus, med ett fint barn.
Han gick väl inte för långt nu?

Han gosade in sig ännu mer, lutade huvudet mot Sebastian, med blicken fäst på TV:n.
Framtiden? Så det var inte bara Elliots tankar som spånade på sånt? Tur. För han hoppades av hela sitt hjärta att allt det skulle bli verklighet någon gång.
De gröna ögonen blickade mot Sebastian och ett litet leende växte fram på läpparna.
"Absolut". Tänk om de verkligen skulle leva resten av deras liv tillsammans? För Elliot var egentligen allt annat otänkbart.
"Fast jag vill bo supermysigt och ha fler barn", la han till. Ville Sebastian ha några barn? Han kändes inte som en person som älskade barn mer än allt i världen direkt, men Elliot hade ju haft fel tidigare.

Fler barn? Hur många? Seb gillade ju inte barn egentligen. Liksom ett barn var acceptabelt för då kunde man ju fokusera ordentligt på det barnet men fler? Hur fan skulle man fokusera då? Hans egna föräldrar lyckades ju knappt fokusera på mer än två.
"Hur många barn?" frågade han och vände blicken från teven till Elliot. Seb fick intrycket av att Elliot gillade barn. Mycket. Och ville ha många. Liksom mer än the average familj. Två eller tre var väl ganska så average. Men sen var Elliot inte average. Men han ville väl inte ha fler än typ sju? Det skulle ju nästan kännas som en hel skolklass. (Okej Seb, överdriv lite till.) Fyfan vad läskigt.

"Umm, jag vet inte. Typ fyra eller fem kanske. Minst. Fast alltså, vi får ju komma överens om något. Jag tror det är ganska svårt att få tillstånd och grejer också. Alltså att adoptera. För biologiskt blir lite svårt, sorry to break it to you", svarade han tankspritt, fortfarande med det lilla leendet dansades på läpparna. Han la armarna om den yngre. Och sedan klättrade han upp på. Typ som eftermiddagen innan. La sig raklång på. Lät pannan vila mot Sebastians. Fortfarande gömd under täcket.
"Hur många vill du ha?", undrade han viskandes.

Fyra eller fem minst? Minst? Vilken tonåring gick runt och fantiserade om att ha minst fyra eller fem barn i framtiden? Eller var det vanligt, bara att Seb aldrig skulle kunna föreställa sig ett sådant liv? Ughhhhh.
Men Elliot såg lycklig ut med leendet dansandes över läpparna så han kunde inte ifrågasätta det hela. Elliot hade många syskon. Många syskon som han dessutom verkade ha en fin relation med, till skillnad från Seb och hans egna syskon. (Inte för att deras relation sög. Men nära. Riktigt nära.)
Och sedan la Elliot sig raklång över Seb. Som eftermiddagen därinnan. Då Seb hade fått absolut panik för att en del hormoner bestämde sig för att jävlas med honom. Men nu var det lugnt. Ingen fara. Kroppen var helt okej med att göra som Seb ville. Det vill säga, ingenting. Han la sina armar runt den äldre och knäppte ihop händerna bakom hans rygg.
"Typ.. Ett. Eller två", svarade han ärligt. "Så jag antar att vi får kompromissa lite."