Förändrad värld Lupple & Medi

Aurora bet sig lite i läppen och såg sig oroligt omkring. "Att dom inte var där." Mumlade hon skamset.

"Men älskade." Hon höll om henne och gick vid hennes sida.
"Kan du förklara varför du känner så? De vill dig inget annat än väl. Du får väl mat och den är väl god?"

Aurora såg på henne med lite förvirrad blick. Hur skulle hon förklara? "Jag vet att min mästare vill mig väl och ja maten är god. Det handlar inte om det." Viskade hon ärligt. "Det är mer stressen över deras närvaro. De är så...intensiva. "Viskade hon.

Hon skrattade sedan.
"Du menar så. Ja du har rätt men du ska inte sluta äta för det. Jag kan äta med dig om du mår bättre för det?" Hon ledde in henne och tog av skorna.
"Ska du ta ett bad nu?"

"Kan du göra så att mästaren inte är där när jag äter? " Undrade hon försiktigt. "Jag kan inte tänka klart nära honom." Sa hon med generade kinder.

"Jag kan inte tvinga min chef till något. Men om jag förklarar så kanske han förstår. Då kanske han gör det." Hon smekte hennes kind.
"Han är väl god?"

Aurora svalde hårt. "Nej snälla säg inget. Han kanske tycker att jag är oartig." Viskade hon oroligt. "Han är..."Viskade hon men förlorade sig själv i fantastiska minnen med honom.

"Om jag inte säger så kommer du sluta äta. Gör du det så kommer du få sonden igen." Sa hon och tog hennes händer.
"Om jag är med så försök snälla."

"Jag kanske kan skriva till honom? Kan du hjälpa mig? Som ett litet brev...?" Sa hon hoppfullt.

"Det kan vi göra. Han är inte hemma just nu. Han körde en piga till sjukhuset." Hon tog hennes händer.
"Men en dusch först. Sen skriva."