Draco Memoraid

Du är taskig Mot yngre till och med. Wäää. Och btw så är jag renblod

JAAAAGGG ÄÄÄÄÄÄRRRR TILLBAAAKAAAAAAAAAAAAAAA!! Och jag säger bara ett ord för de senaste kapitlen: FEELS!!!! FEELSS! Jag ... bara ... blir stum. Det ... det ÄR FÖR BRA! Jag är så ledsen att jag var tvungen att resa bort, jag ber om förlåtelse! Men jag var tvungen och jag ÄLSKAR den här ff:n. Fast Draco måste bättra på sina känslor och val som vanligt. Men utan problem blir det inget äventyr och utan äventyr blir det ju ingen spänning och utan spänning blir det bara en sugig bok! Men den här ÄGER! Och don't you dare Think anything else!

Mina bejbs!♥


KAJSA!!
DU typ w00par sönder mig med sånna här fantastiska kommentarer!
Dånt jå understand that?!
JAG BLIR SÅ GLAD
Hur ORKAR du läsa och sen ORKA kommentera?
Jag blir så cp glad...DU FÅR ALDRIG SLUTA LÄSA, LOVA MIG DET.
Och snälla....Om du vill göra mig ännu gladre (Vilket typ är omöjligt men ändå) så kaaaaan du väl lägga upp ett nytt kapitel snart? Pleeease? *Ser extremt söt ut*


TACK MITT ÄLSKADE HJÄRTA.
Blir så glad så att jag smäller av, blir så otroligt taggad av era fina kommentarer! Itz sooo fany 8D
Längtar till att vi ska börja skriva också..Btw (a)
Det behöver du inte, jag är så glad över det här!
Puss ♥33


TACK SÅ MYCKET VÄNNEN.
Det värmer verkligen ända in i hjärtat, tack för att du läser den här ff:n och tycker om den! Det betyder mycket för mig ♥.


Ingen fara my sweetheart ♥
Detsamma till dig!
Hoppas det gick bra på fotbollen, har saknat dig.
Ska svara på rs också så fort mitt internet blir lite snabbare.
Ja, han är SÖT (Och lite mongo men men..eheh!)
♥



HANLIO!
You are baaaaaaaaaaaaaack! *Glädjedans*
Underbart.Nej bätte än underbart.
Jag har verkligen saknat dig! Hur har du haft det?
Bra hoppas jag! ♥
GÖR du verkligen det?
För isånfall- IM HAPPY.
Du får neveräver sluta läsa my fränd, för isf låser jag fast dig med Draco och lämnar er mitt ute på en öde ö.
Kan du tänka dig nå värre? Troligen inte!
Hoppas han löser sina problem...Fast...moahaha *Elakt spoil*
LAVJO!

Jag älskar er alla förstås! ♥

Esthers mördar blick är läskigast *I*

Kommer hem från en vecka i stugan, och möts av KAPITEL!!
Jag har läst, men känns som att jag missar allt...
FÖRLÅT MIG NADIAFININGEN ELZYII ATT JAG INTE HAR LÄST, MEN DET FINNS INGEN DATOR OCH INTE ENS INTERNET DÄR JAG VAR!!!

IIIH. IIIIH. IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!
Du får aldrig sluta skriva på den här ff:en, då blir det andra bullar :@
Blir alltid helt lycklig när jag ser ett nytt kapitel, det är obeskrivligt. ♥

Super duper!

Nu tycker jag att jag har varit snäll.
Gief kapitel. TYP NU. :'D ♥

Hej mina älsklingar.
Jag tänkte spamma er med ännu ett kapitel bara för att jag tycker om er så mycket.
Kanske dyker upp ännu ett imorgon, om ni har otur.
För nu har jag skrivit två stycken 8D
Hoppas ni orkar läsa dem.
Kramis ♥

Och just ja...
Vendela, Leonora och 123vilde453: TACK!
Kan inte ens beskriva hur glad jag blir.. Ni gjorde min dag BOKSTAVLIGT TALAT! Hoppas ni fortsätter att läsa OCH kommentera
Gellert Luna Dumbledore och Trezzan:

Draco skickar den här hälsningen till alla ni som läser!
[Han är på bra humör idag]


Kapitel 46
Aldrig, aldrig

Du ska veta att inget kan förbättra de du gjort
inga förlåt, jag är ledsen kan va nog
Under så lång tid
kämpa jag så hårt,
att all den kärlek som jag hade faktiskt dog
Och allt det jag känner
under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull
kanske i hopp om att du skulle förstå
Men din värld var aldrig samma värld
som vi andra levde i
vi ville nog aldrig åt samma håll
Och allt det jag känner
under ytan det bränner
Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig.

Jag kunde känna Dracos brännande blickar i ryggen under lektionerna följande dag.
Proffesor McGonagall hade kommit upp till mig i sovsalen och förklarat att hon inte kunde
ge mig ledigt mer än en dag om jag inte hade verkliga skäl till det och iså fall var jag tvungen att bege mig upp till sjukhusflygen och berätta för Madam Pomfrey vad jag led av.
Eftersom jag inte trodde att brustet hjärta skulle räknas som ett giltigt skäl till att vara borta från skolan, följde jag motvilligt med Hermione ner till stora salen på tisdagsmorgonen, men jag skippade frukosten.

”Nya försvinnanden”, sa Harry lågt och böjde sig ner för att Proffesor Sprout inte skulle lägga märke till att vi pratade.
”Får ja se”, mumlade jag, glad över att få något annat att tänka på och Harry smugglade diskret över tidningen till mig under bordet samtidigt som han låtsades vara upptagen med att plocka upp sin fruktkniv från golvet.
Jag kastade en hastig blick på Ron och Hermione, som bägge två spänt iaktog mig och vecklade sedan försiktigt upp tidningen i skydd av bordsskivan.
”Några vi känner?” frågade Harry efter en stund och jag skakade på huvudet.
”Nej, inte vad jag kan se.”
”Får jag kolla?”
Jag lämnade över tidningen till Ron och fortsatte att skala mitt skrumpfikon.
”Titta!” utropade han så högt att Hufflepuffarna bakom oss intresserat vred på huvudet,
”Är inte det där någon släkting till Hanna?”
Han pekade på ett av dem allt fler namnen i listan över försvunna.
”Jo”, viskade Hermione och slog förskräckt händerna för munnen.
”Det där är hennes mamma, hon jobbar på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning... Och jag som just undrade varför Hanna inte var här idag!”
”Hoppas att dem hittar henne”, sa jag sorgset och kastade det skalade fikonet åt sidan innan jag började med nästa. ”Tror ni att hon lever?”
Harry öppnade munnen för att svara, men innan han hann yttra ett enda ord ringde skolklockan
och eleverna slängde tacksamt sina knivar åt sidan och började samla ihop sina saker strängt övervakade av Proffesor Sprout.
Växterna var hennes skyddslingar och dem var hon mycket rädd om.
Jag suckade när jag fick syn på schemat som Hermione raskt hade plockat fram ur sin väska.
Nu väntade en dubbeltimme tillsammans med Slytherin.

”Elli!”
Jag hade nästan hunnit halvvägs ner mot Hagrids stuga när Draco kom springande.
Han var som vanligt tätt följd av sitt lilla gäng med Slytherinelever; de välkända Bodygardsen Crabbe och Goyle, den resliga fåfänga Zabini och en till pojke som jag inte visste namnet på.
Han såg ut att vara äldre än de andra fyra och hade ett utseende som påminde om en pressad citron.
Jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå med blicken stelt riktad framåt och med Hermiones hand tryggt vilande på min axel.
”Stanna då!”
Det tror du va! Tänkte jag sammanbitet och trampade på som om jag inte hörde honom.
Hermione sneglade hela tiden bakåt; hon såg rädd ut.
Varför hade vi bett Harry och Ron att gå före just idag?
Vi var nästan nere vid stugan nu.
Jag kunde se flera av de andra eleverna huttrande stå och vänta på
att Grubbly-Plank skulle dyka upp.
Rons hår syntes tydligt i den vita snön.
Han och Harry stod tillsammans med Neville som
nervöst såg sig omkring.
Kanske var han rädd för att någon skulle försöka dra ner hans byxor med hjälp av en nedrycknings besvärjelse, det hade hänt så sent som igår och Ron hade skrattat så han grät när Seamus berättade det för honom vid middagen.

”Tänker du inte prata med mig alls idag?”
Draco hade släntrat fram till oss och stod nu med armarna korsade över bröstet
och stirrade frågande på mig med ett överlägset uttryck i det spetsiga ansiktet.
Jag vände ilsket ryggen åt honom.
Vagt undrade jag om han njöt av att stå i centrum eller om han vandes det; han visste ju inte alls hur jag skulle reagera.
”Det du har gjort är oförlåtligt Malfoy”, morrade Harry, och jag kunde höra Dracos kalla skratt eka bakom mig.
”Det var inte dig jag frågade Potter, jag skulle personligen aldrig nedlåta mig så pass att jag skulle tala till en icke önskvärd. Och vad beträffar dig, Granger, så skulle jag uppskatta om du inte stod så nära mig, mina kläder är faktiskt alldeles nya...”
”ELLI, ne...”, började Hermione men jag hörde inte vad hon sa, hennes ord drunknade i min förbannelse.
Draco hoppade förskräckt till och drog armarna över huvudet för att skydda ansiktet, Crabbe och Goyle tog förskräckt ett steg bakåt; mot trollkonst hjälpte inte deras muskler och Zabini hade tagit till flykten.
Vad jag kastade för någonting var jag inte medveten om.
Det enda jag visste var att jag ville skada Draco så mycket som möjligt.
Förhäxningen missade honom med en millimeter, men istället för att ta chansen och lägga benen på ryggen precis som Zabini hade gjort, stod han kvar och stirrade chockat på mig.
”Ta det lugnt!” tjöt han när ännu en förtrollning snuddade vid hans vänstra öra, ”Lyssna i alla fall!”
”JAG TÄNKER ALDRIG MER LYSSNA PÅ DIG!” Skrek jag och svingade återigen min trollstav,
”JAG VILL ALDRIG MER SE DIG IGEN, FATTAR DU?”
Jag gav honom en hård knuff och han var nära att halka omkull i den djupa snön.
”ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!”
Jag knuffade till honom igen och den här gången snavade han och blev sittande i en snöhög
med sina gråa ögon som nu var klotrunda av förvåning, fästa på mitt sammanbitna tårstrimmiga ansikte.
Med darrande händer riktade jag trollstaven mot hans bröst på exakt samma sätt som han hade gjort mot mig några dagar tidigare.
”Om du så mycket som tittar åt mig igen, Draco, så lovar jag att jag kommer göra mitt allra bästa
för att din mamma inte ska känna igen dig längre.”
Han svalde utan att ta blicken från mitt ansikte och jag kunde känna en viss triumf när jag såg att han darrade; om de var av rädsla eller av köld visste jag inte, men det spelade ingen roll.
”Håll dig borta från mig. Jag menar allvar. Du är inte värd någonting i mina ögon längre.”
Jag lyckades hålla rösten relativt stadig och stark, men när jag såg hur han bedjande tittade upp på mig och öppnade munnen för att säga något, orkade jag inte längre.
Med en hög snyftning slängde jag min trollstav på marken framför honom, vände på klacken och rusade därifrån.
Han satt kvar och stirrade hänfört efter mig medan Proffesor Grubbly-Plank kom störtande från skolan; hon hade sett vad som inträffat och sprang nu så fort som hennes gamla ben tillät.
Men det var någon mer som sprang, fast i motsatt riktning.
Harry hade tvärvänt och rusat efter mig i samma stund som jag hade börjat fly fältet, och han högg tag i min arm och tvingade mig att stanna.
”Elli... Vad...”
Jag försökte gråtande slå mig fri, men det var omöjligt.
Han höll fast mig utan att vara hårdhänt och efter ett par sekunder lugnade jag ner mig och lutade mig snyftande mot Harrys axel.
Han höll om mig utan att komma med onödiga kommentarer utan stod bara där tyst som en mus och strök mig tröstande över håret.

När mina tårar hade tagit slut drog jag mig generat åt sidan
och torkade mig i ansiktet med klädnaden.
Jag hade snorat ner Harrys axel men han verkade inte bry sig om det; han hade bara ögonen för mig.
Det varken besvärade eller gladde mig, jag orkade inte bry mig om det.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt och jag ryckte på axlarna.
”Jag mår väl som jag mår, jag har mått bättre.”
”Strunta i honom”, sa Harry tyst och la sin arm om mina axlar.
Jag såg in i hans ögon och han såg forskande tillbaka.
Det syntes att han valde sina ord med omsorg och det gjorde mig en smula rörd.
”Han är inte värd dig.”
Jag skrattade och skakade olyckligt på huvudet så håret dansade längs mina axlar, ”Definitivt inte!”
Harry log och jag log tillbaka.
Han puffade lite på mig. ”Orkar du gå tillbaka?”
Jag bet mig i läppen och nickade sammanbitet, ”Ja. Vilken lektion har vi?”
”Eftersom det inte är någon ide att vi går tillbaka till lektionen så...Lunch, och sedan försvar mot svartkonster.”
”Det passar mig perfekt”, sa jag och tänkte på Draco.
”Ska vi gå och äta nu med detsamma, innan de andra kommer tillbaks?”
Harry nickade och slängde en blick på sin klocka. ”Hon är tolv, så maten har börjat serveras.”
Han släppte min axel och fattade istället min hand, ”Kom.”
Jag följde snällt efter honom fortfarande omskakad och med tankarna på ett helt annat håll.


”Vad är det med er idag egentligen?”
Lupin skakade på huvudet åt klassen som verkade vara helt ur gängorna.
De hade övat på Patronusbesvärjelsen i över två veckor nu, och ungdomarna borde kunna den vid det här laget.
Flera av dem hade redan klarat av att frambringa en äkta kroppslig patronus och de som ännu inte hade klarat det var på mycket god väg.
Idag verkade ingen av hans annars så flitiga elever kunna koncentera sig.
Han kliade sig bekymrat i pannan och hoppades att deras okoncentration skulle upphöra när de nu som vanligt skulle börja öva på Boggartarna.
”Harry, skulle du kunna...?”
Harry kilade snabbt ner från sin plats längst fram i klassrummet och hjälpte Lupin att skjuta fram det gamla klädskåpet som de hade använt under dem senaste tre lektionerna.
”Okej hörni!”
Lupin klappade hårt i händerna och klassen såg förvirrat upp.
”Jag tänkte att vi som vanligt skulle börja öva tillsammans, och efter det så
kanske ni kan prova... Vad är det med er två idag?”
Hans blick hade landat på Elli och Draco som såg ut att försöka komma så långt bort från varandra som det var möjligt.
Elli hade nu tagit och helt enkelt skjutit ihop sin bänk bredvid Nevilles och vägrade att se åt Dracos håll.
”Jag tänker inte sitta bredvid honom”, svarade hon enkelt och såg stadigt Lupin i ögonen.
Den flickan hade verkligen skin på näsan.
”Du har din plats bredvid honom”, svarade Lupin förbryllat och rynkade ögonbrynen,
”Det betyder att du ska...”
”Jag tänker inte sitta bredvid honom.” Avbröt hon bestämt och fortsatte att stirra stint på sin lärare.
”Han kan väl sitta bredvid Pansy, henne tycker han ju så mycket om!”
Det hördes spridda fniss ibland Gryffindoreleverna, och Slytherinarna däribland Pansy och Draco gav henne ilskna blickar.
”Ja men dåså...Pansy, gå och sätt dig bredvid Draco.
Men sen vill jag att ni försöker koncentrera er lite!”
Lupin hade tydligt känt att det inte vore lönt att bråka med flickan, och hon gav honom ett soligt leende när hon fick som hon ville.
Neville såg åtminstone nöjd ut, den stackars saten som annars alltid fick sitta själv och Pansy såg inte heller ut att misströsta.
Den enda som inte såg glad ut var Draco.
Han stirrade stint ut genom fönstret utan att ge Pansy så mycket som en blick och Lupin kunde inte
låta bli att känna sig oroad.
Den pojken hade fått utstå en hel del, det var han säker på.
Det var inte helt ostraffbart att vara son till Lucius Malfoy.

”Elli, hur går det för dig?”
Lupin kom fram till min bänk och la sin hand på min axel.
”Du brukar ju alltid kunna utföra en oklanderlig patronus!”
”Jag kan inte”, viskade jag och kämpade mot tårarna som hade legat och tryckt under ögonlocken större delen av lektionen.
”Tänk på något som gör dig lycklig.”
Hur skulle jag kunna tänka på något lyckligt?
”Ja Proffesorn.”
”Kalla mig Lupin.”
Han log och jag log tillbaka så tappert som jag kunde.
Jag visste att jag inte skulle lyckats frambringa någon patronus idag.
Men jag verkade inte vara den enda som hade problem.
Draco satt med hakan stödd i händerna och snurrade ointresserat på sin trollstav.
Det enda han lyckades åstadkomma var ett moln av genomskinlig rök, han som hade blivit riktigt duktig på att få sin fjällräv att smyga fram ur trollstavens spets.
Jag undrade vad han tänkte på.
Kanske saknade han mig, åtminstone lite?
Jag sneglade på honom i smyg.
Han var söt, det var han. Och snygg.
Han hade ett vackert ansikte och vitblont ostyrigt hår som var rufsigt på ett sexigt sätt.
Och hans ögon... Jag trodde aldrig att jag hade sett sådana ögon.
Dem kunde uttrycka så mycket känslor trots att de var förseglade med en hinna av kallaste is.
Jag saknade honom så att det gjorde ont i mig och det var nästan så att jag började ångra
att jag blivit så arg.
Demonstrativt sköt jag bort tankarna.
Han förtjänade det och så var de inte mer med den saken.
Men när han vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen så var jag inte så säker på det längre.
Hans bedjande blick rotade sig in i mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig att vända mig bort.
Sluta, bad jag honom med blicken. Snälla sluta titta på mig sådär.
Men han slutade inte utan fortsatte att betrakta mig med sina sorgsna gråa ögon.
Ångrade han sig?
Kanske.
Ångrade jag mig?
Ja.
Fanns det någonting att göra åt saken?
Nej.
Draco var för evigt fångad i ett slags mörker.
Jag kunde inte rädda honom längre, han hade sjunkit alldeles för långt ner under ytan.
Med en kraftansträngning vände jag honom ryggen för att svara på Nevilles fråga.
När jag en liten stund senare sneglade på honom igen satt han och skrattade med Pansy som om ingenting hade hänt.
Kanske hade jag inbillat mig alltihopa.