Prs tippest & JustAFriend

Ett? Okej, jovars kompromiss minst sagt. Nåväl, det var väl troligtvis ganska många år kvar innan några barn skulle komma på tal. De kunde ju ångra sig. Båda två. Det kanske slutade med att de inte skaffade något alls. Eller tio. Okej, inget av det var väl särskilt troligt men...Äh, ta det sen om några år Elliot. Han nickade som svar.
Först skulle det väl flytta och köpa eget boende. Och bli tillsammans. Just det, de var inte ens ihop. Sebastian bodde ju kvar i den lilla garderoben. Okej, framtid med barn kändes plötsligt som ett ännu längre hopp framåt i tiden.

Nej, Elliot sa ingenting. Nickade i och för sig. Men han kanske var jättemissnöjd ändå? Elliot var liksom ganska bra på att dölja saker. Ett tag, i alla fall. Det mesta flöt upp till ytan efterhand. (Eller gjorde de egentligen det? Hur mycket var det som Seb inte visste om den äldre? Jisses, skrämmande tanke. Seb ville liksom veta allt.)
"Okej...", mumlade Seb. Tyst, lite hest också av någon anledning. Kanske berodde det på att det börjat bli kallt ute och virusen härskade som aldrig förr. Fan, vad han inte ville bli sjuk. Man uppskattade ju aldrig hur lätt livet var utan sjukdom förrän man faktiskt blev sjuk. (Okej, nu lät det där ganska allvarligt, men Seb syftade på förkylning. Men det kanske funkade till vissa andra allvarligare sjukdomar också.)
"Okej okej, men hur gammal vill du vara när vi skaffar barn?" dum fråga? För på kanske? Ja, kanske. Men Seb undrade ju. Och Elliot verkade ha tänkt en del på det förut. I alla fall lite.

"Umm...", han funderade lite. Visst hade han tänkt på det många gånger innan, men då hade det känts som någon orimlig dröm. Men nu var ju drömmen typ inom räckhåll, så då ville han inte göra bort sig. Typ skrämma Sebastian med att gå för fort fram.
"...Jag vet inte riktigt. Men vi måste typ bo bra och ha en stabil inkomst och allt sånt först", okej, inkomst och skit lär ju väldigt vuxet. Men det var ju sant. Och det var en viktig del för Elliot. "För de där barnen, oavsett hur många de är, ska aldrig behöva sova på någon utsliten madrass eller frysa för att vi inte har råd att ha värmen på. Och de ska aldrig aldrig känna att saxar i armar och hopp från broar är bättre utvägar än att berätta för sina föräldrar hur de mår", la han till. Händerna hade letat sig upp till Sebastians kinder. Tummarna drog längs med de skarpa dragen.
"Förlåt om det blev för deep...det är bara...viktigt för mig", fortsatte han tyst med blicken fäst i ögonen han kunde se in i dygnet runt, alla dagar i veckan.

Jäklar vad vuxen Elliot lät. Skilde det på riktigt bara ett år mellan dem? Inkomst? Gud. Kanske berodde det inte på åldern utan på uppväxten. Att Seb aldrig behövt tänka på pengar medan Elliot haft det kämpigt. Blivit tvingad att tänka på sånt där som man egentligen inte vill att barn ska tänka på. Fast nu var de ju tonåringar, ungdomar, och det var väl hälsosamt att börja tänka på sådant då. Fast Seb gjorde ju fortfarande inte det. Gjorde ens Brandon och Margot det? Förmodligen inte. Seb skulle liksom inte bli förvånad om deras föräldrar täckte alla deras utgifter.
Och sedan blev Elliot allvarlig. Inte så lättsam som Seb tänkt sig. Fast kanske var det bra att de tog upp sådana saker. Och det Elliot sa var ju bara sant. Inget barn förtjänade en uppväxt som Elliots. Inget, inget barn. Han mötte återigen de gröna ögonen och la sina händer ovanför den äldres. Inte för att flytta dem. Nej, Seb gillade tummarna som gled över hans skarpa ansiktsdrag. Bara för att hålla hans händer.
”Nej, jag fattar”, mumlade han som svar. Fortfarande med blicken fäst i de gröna ögonen. ”Du bara... Verkar ha tänkt mer än mig på detta.”

"Mmm, jag tänker ganska mycket", svarade han med ett snett leende. Det var ju kanske inte deeptalk som vart syftet med samtalsämnet. De drömde sig väl mest bort. Fast Elliot hoppades att allt det där skulle hända. I verkligheten. Och det skulle ju faktiskt kunna gå. Men i framtiden. Verkligen inte just då.
Han fortsatte stryka med tummarna, även när Sebastians händer låg på. Han blickade snabbt ner på armarna som delvis blottades. På ärren. Han hade nästan glömt bort dem en stund. Skelettdelen hade tagit ett större fokus.
"Du? Påtal om att tänka. Jag tänkte på det där med Emmet. Du blev ju rädd att han skulle säga nåt och så, jag bara...din bror såg ju. Eller alltså, han förstod väl precis? Jag vill inte göra dig mer osäker eller nåt, jag bara...har han sagt nåt? Eller tror du han kommer skvallra eller så?", han såg återigen in i ögonen tillhörande personen han älskade mer än något eller någon annan.

Indeed. Elliot tänkte jäkligt mycket. I alla fall verkade den äldre göra det och nu hade han ju även erkänt det så... Slutsats: Elliot tänkte jäkligt mycket. Och Seb tänkte nog minst lika mycket, ärligt talat.
Seb följde Elliots blick som vek undan. Armarna. Ärr. En isande känsla uppstod i magen. Varför? Han visste ju att Elliot hade dem. Avtryck på huden. Efter mindre bra minnen. Fast att veta om att ärren fanns var annorlunda från att se dem. Och han antog att den isande känslan skulle uppstå varje gång han fick se dem. Fast förhoppningsvis hade han fel och känslan skulle försvinna. För han ville inte känna så när han såg Elliot. Oavsett om det var ärr eller inte. Det kändes fel att titta på Elliot och få en så obehaglig känsla i kroppen. Så. Fel.
Oj. Brandon. Seb hade nästan förträngt det. Vilket hade varit tur för det var inte något han gillade att tänka på. Men Elliot påminde honom och det sög för han fick ännu en isande känsla i magen trots att han nu blickade in i de gröna ögonen och inte på ärren. Gud.
"Vi har inte pratat om det", svarade han. Hest, kort. De brukade ju inte prata om saker som betydde något. Det var ju klart att ingen av dem skulle ha tagit upp det. Kanske inte självklart för Elliot, dock. Elliot som verkade prata med sina syskon.
"Ärligt talat så pratar vi inte om... sånt i min familj", fortsatte han med samma låga röst som förut. "Så han har ingen anledning att skvallra typ."

"Okej", Elliot nickade smått. Vad var sånt? Kärlek? Läggningar? Vilka de hånglade med bakom stängda dörrar? Det var väl ganska liknande ämnen i oförsig.
Nåväl, det spelade ju ingen större roll egentligen. Om Sebastians bror berättade eller ej. Elliot var ju ute. Fri. Typ.
Det var den yngres oro och känslor han oroade sig för. Men men, nu verkade han ju ganska lugn.
Elliot noterade hur även Sebastian såg ner på ärren. De var verkligen fula. Usch.
Han lät händerna glida ner från det perfekta ansiktet.
Vad var egentligen det här med att ligga raklång över den yngre? Elliot mage kom knappt i kontakt med den yngres. Det kanske var obekvämt med alla utstickande ben och så. Kanske var han för tung ändå? Hur nu det gick ihop. Äh, bara sluta tänk Elliot. Dum är du.

Var Seb avundsjuk på Elliot? Okej, inte avundsjuk. Inte om allt, i alla fall. Bara vissa delar. Som till exempel hans underbara personlighet och gudomliga ögon och fint ansikte och bra på att prata och hans relation till sina syskon. (Eller i alla fall hur Seb hade uppfattat den. Han kanske hade fått allting om bakfoten.) Sen så fanns det ju en del grejer som han verkligen inte var avundsjuk på, till exempel föräldrarna. Dock så hade Seb själv inte de perfekta föräldrarna heller men definitivt bättre. Vilket nog inte var en större bedrift heller. De flesta föräldrarna lyckades väl bättre än Elliots föräldrar. Eller det berodde ju på hur man definierade lyckades, eftersom de hade lyckats få underbara, fina barn, och det var väl att lyckad på ett sätt.

Tystnad. Fast inte sån där besvärlig, jobbig tystnad som osade obekvämhet. Nej, den här tystnaden kändes typ lugn. Som att de befann sig i en liten bubbla. Bortsett från TV:n då, för den stod ju fortfarande på. Inte sådär störande högt då. Det blev mer som ett bakgrundsljud. Eller kanske var det hög volym, men Elliot uppfattade det hur som helst inte som det. Han fokuserade mer på personen framför(under?) honom. Studerade ansiktsdragen. Allt det där perfekta. Allt det där han älskade. Mer än något annat.
"Säg till om jag ska flytta på mig", mumlade han. Tankarna om hur han var för tung eller benig, hur det nu hängde ihop, vägrade lämna huvudet. Ja, tänk om han var för tung eller så och så vågade inte den yngre säga det. För att han var rädd att såra Elliot. Eller trigga igång något. Han bet sig lite osäkert i läppen.

Nej, den äldre var verkligen inte för tung för att ligga som han gjorde. Det var självklart att det blev en extra tyngd över bröstkorgen som gjorde andningen mer ansträng, men det var inget som Seb inte klarade av. Han tänkte inte ens på hur en del av Elliots ben nästan borrade sig in i sin hud.
”Nej, jag gillar det här”, sa han och flyttade undan en kastanjebrun lock som fallit i vägen för den äldres ansikte. Placerade locken bakom örat, där den faktiskt, mot all förmodan, stannade. Och sedan lyfte han lite på huvudet för att möjliggöra en kyss. En kyss som fick stjärnor att dansa över läpparna och en färgexplosion att uppstå i huvudet. Åh gode Gud, låt honom alltid känna sig så här bra varje gång deras läppar möttes.