Prs tippest & JustAFriend

Det var okej. Bra. Varför frågade du inte det från början? Fast det var ju lugnt, så ingen anledning till självkritik. Seså Elliot, fokusera på något annat.
Vilket blev en lätt uppgift för i samma sekund som deras läppar möttes så gick det inte att tänka på något annat. Det gick inte. För den fick stjärnor och glitter att börja dansa runt på läpparna och fjärilarna att vakna till liv i magen. Han besvarade mjukt kyssen. Om det här var hans framtid så kändes det inte längre skrämmande eller jobbigt. Då längtade han ju nästan. Fast bara nästan, för nu pågick det ju i stunden så då fick han ju faktiskt ta och njuta. Känna hur bra det kändes med den yngres tunna läppar mot sina egna.
Med ett varmt leende på läpparna och tindrande ögon nafsade han löst tag i Sebastian underläpp. Han lät händerna vandra upp till den andres ansikte igen. Lät en hålla på sidan och den andra borra ner sig i det, tidigare välstylade håret.

Om Seb inte hade slutit ögonen så hade han cirka dött av hur fin Elliot var. Tindrande ögon och varmt leende. Han var så himla kär i den äldre. Hur kunde inte alla bli så kära i Elliot? Seb skulle aldrig någonsin, aldrig, sluta vara kär i Elliot. Såvida den äldre inte förändrades helt och hållet och blev en hemsk person. Fast Seb skulle nog fortfarande vara kär då för han skulle ju veta hur Elliot egentligen var. Nej, it didn’t make any sense, men skitsamma.
Och om fjärilarna i magen inte hade väckts till liv tidigare så gjorde de det definitivt när Elliot nafsade tag i underläppen. Busigt, kittling, underbart... Oemotståndligt. Elliot var definitivt oemotståndlig. Och det blev bara bättre när hans händer rörde vid Sebs ansikte igen och det tidigare välstylade håret. Herregud, gud, gud.
Nej, Seb blev tvungen att slå runt. Dels för att han inte var bäst på att kontrollera sig och det kändes inte ultimat att Elliot låg raklång på honom då, men dels för att han blev aningen frustrerad av att ligga där nere, utan någon kontroll. Självklart la Seb inte sig raklång över Elliot. Herregud, Elliot var som porslin. Det finaste porslinet hemma hos mormor typ. Det som bara dök fram när några riktigt viktiga gäster var på besök. Nej, Seb gränslade över Elliot och stödde sig med knäna. Händerna vandrade upp till Elliots käkben och kinder, och sedan var det omöjligt för Seb att inte pressa sina läppar mot den äldres.

Plötslig låg han underst, med ryggen mot madrassen under. Eller tja, tekniskt sett lakanet men bleh. Han hade lagt märke till att Sebastian verkade föredra att vara överst. Ja, när Elliot tänkte på det så hade väl i stort sett alla liknade situationer hittills slutat typ såhär. Fast Elliot klagade inte. Visst gnagde kontrollbehovet lite och så men det triggades mer igång av annat. Han tyckte om att ha den yngre sådär över sig, nära.
Han besvarade mjukt kyssarna och lät händerna vandra upp längs med sidorna av Sebastians midja och bröstkorg, som antagligen inte längre var helt täckta av täcket. Elliot hade hur som helst inget fokus på det, åtminstone inte just då för han hade slutit ögonen. Kände allting. Den yngres läppar mot sina egna, Sebastians hud under fingertopparna, allt allt allt. Han kunde inte hålla tillbaka det där lilla leendet som nästan alltid tycktes återvända i den yngres sällskap.

Nej, täcket täckte inte längre Sebs midja och bröstkorg. Inte för att han hade reagerat eller reflekterat över det alls. Huvudet var dimmigt. Tankarna flummiga. Som om han vore hög. Hög på Elliot. (Vilket lät jäkligt rimligt. Seb var hög på Elliot.) Istället för att bli osäker och försöka dölja sin nakna hud så njöt han av den äldres händer mot den. Älskade hur fingertopparna reagerade mot huden. Som fyrverkerier. Som fyrverkerier på världens största nyårsfirande. Så vackert, så storslaget, så wow. Kanske för mycket wow. Definitivt för mycket wow. För Seb tappade mer och mer kontroll över vad som försiggick inuti sin kropp trots att han visste att ingenting kunde hända. För han hade sagt det själv. (Eller?) Hursomhelst så kändes det fel när de inte ens var tillsammans. Och det var ju Seb som hade tackat nej till ett förhållande.
Men ändå kunde han inte sluta kyssa den äldres läppar, käkben, hals, allting. Kunde kunde kunde inte sluta.

De gröna ögonen öppnades. Allt var så himla bra och fint och underbart och ughhh...svårt att ta in. Den yngres läppar lämnade Elliots och vandrade neråt. De pirrade överallt. Små stötar sändes ut. Inte obehagliga stötar. Bara kittlande, härliga.
Fast sedan visste inte Elliot riktigt. För det kändes lite som att den yngre försvann. Tja, inte som i att han fysiskt försvann. Men mentalt typ. Han var där men inte riktigt där typ. Elliot kunde mycket väl ha fel, men det var så det kändes.
"Sebastian...", mumlade han och la armarna om den yngres bara överkropp. Försökte få honom närmre.

Elliot hade inte helt fel. Seb var uppe i känslan så mycket att han inte riktigt tänkte på vad som skedde. Vad han gjorde, vad Elliot gjorde, vad som hände runtomkring. Först var det knappt så han reagerade på Elliots röst. Förvisso var det mummel, men han borde ändå reagerat snabbare.
Hursomhelst reagerade han både på Elliots röst och de tunna armarna som slingrades runt hans överkropp. Som försökte dra honom närmre. Först då slog han upp de djupa, mörka ögonen igen. Mötte de gröna. Kom tillbaka lite. Inte fullt, men lite. Vad hade hänt med honom?
”Ja?” mumlade han tillbaka, halvt frågande

Det tog en liten stund innan den yngre reagerade vilket bara fick Elliot ännu mer övertygad om att något typ var fel. Eller kanske inte riktigt fel så, men typ. Som att den yngre inte riktigt var där.
Sebastian verkade dock inte alls märka det själv vilket ju riskerade att göra Elliots handlingar väldigt skumma.
Han greppade tag om en av den andres händer. Placerade den på sin egen bröstkorg. Inte på den benigaste, skelettigaste biten, mer strax över hjärta. Som bultade. Hårt.
"Andas lite", fortsatte han lugnt mumlandes, lätt andfådd. Kanske skulle det få den yngre tillbaka med fötterna på jorden. Förhoppningsvis.

Okej, vad hände? Hade Seb gått för långt? Hade Elliot känt... Ja, gud, fan vad pinsamt. Hur skulle han någonsin kunna gå vidare från detta? Från att Seb ganska klart ville ha Elliot mycket mer än vad den äldre ville ha Seb. Förnedrande. Herregud.
Han kände den äldres hjärtslag genom handflatan. Hårda hjärtslag. Det kändes nästan som att Sebs hand vibrerade på grund av den äldres hårda hjärtslag. Okek, andas. Seb andades redan. Han förstod ingenting. Pannan rynkades och ansiktet förvreds i en förvirrad min.
”Vad är det?” frågade han, med en röst minst lika förvirrad som hans ansikte.

Jo, visst kände han...saker. Fast samma sak hade hänt med Elliot så... Det var hur som helst inte det som var problemet. Han blickade in i de nu förvirrade ögonen.
"Det kändes nästan som att du försvann iväg", svarade han försiktigt och lät händerna vandra upp till den yngres ansikte. Smekte försiktigt kinderna.
Okej, så Sebastian förstod inget av det där? Fan. Det här blev ju jäkligt skumt. Toppen Elliot. Du har skapat förvirring. Som att det var det den yngre behövde mer av i sitt liv. Bra jobbat. Tack. Fantastiskt.

Försvann iväg? Hade Seb gjort det? Kanske. Han hade ju blivit typ hög, så det var kanske rimligt att Elliot upplevt det så. Och inte konstigt att Seb själv inte märkt det. Han bara njöt av allting, färgexplosionen innanför ögonlocken och fjärilarna i magen och stjärnorna som dansade över hans läppar varje gång de kom i kontakt med Elliots läppar eller hud. Okej, han hade nog blivit lite carried away. Kommit långt borta. Försvunnit. Jo, jo det hade han nog.
”Öh...”, började han osäkert och smekte Elliots ena handrygg innan han avlägsnade den äldres händer och istället la sig bredvid honom. ”Ja. Förlåt.”
Plötsligt blev han medveten om den bara, blottade bröstkorgen. Drog kvickt över täcket för att skyla sig själv igen.