Prs tippest & JustAFriend

"Nej nej, det är okej. Göm dig inte...", började han försiktigt när Sebastian la sig ner bredvid. Efter att han avlägsnat Elliots händer från ansiktet. Fan.
Egentligen ville han typ dra Sebastian över sig eller klättra upp på den andre igen, fast det var nog fel. Ja, nu hade ju den yngre blivit osäker igen och ughhh.
Fast han hade fått sett den yngres bröstkorg. Och lite midja. Bara tanken fick det ju att pirra i magen. Den yngre var verkligen ett konstverk...
"...snälla", han sträckte på sig för att pressa läpparna mot den andes panna.

Hur kunde allting gå från hundra till noll så snabbt? Var det något fel på Sebs känslor eller var det så virrigt som det skulle vara för tonåringar? Han önskade att han visste vad som var normalt och vad som inte var normalt. Gud vad mycket osäkerhet han skulle besparat sig då. Men nu var han en tonåring, en tonåring som knappt visste någonting utav värde, och då blev man osäker för det var väl så det skulle vara. Fast det visste han ju inte heller. Slutsats: det är helt jävla värdelöst att vara tonåring.
Okej, göm dig inte, snälla, puss på pannan. Nej, Seb förstod verkligen inte. Ibland var den äldre så... Oförståelig. Seb önskade att han kunde resa in i Elliots hjärna och bara fatta, fatta allt som hände och tänktes. Men det var ju omöjligt och Seb blev istället bara tvungen att läsa av människor bättre. Vilket kanske också skulle vara bra för andra ändamål än att förstå vad Elliot menade. Ville Elliot att han skulle dra bort täcket? Hålla på som han gjort tidigare? Eller vad ville han? Seb förstod inte. Hade han gjort någonting fel? Och isåfall vad? Eller var allting bara fel?
"Huh?" var det enda han kunde förmå sig att 'säga'. Ville inte svamla med massa tankar som förmodligen bara skulle förvirra eller tråka ut den andre. Håll det kort. Snälla rara.

Okej Elliot, bäst är du. På att vara sämst. Och att skapa förvirring. Fan.
Den yngre verkade minst sagt förvirrad. Inte veta vad Elliot menat. Fast det visste han ju knappt själv. Livet var allt en förvirrad plats.
"Förlåt, jag ville inte förstöra något. Jag bara...äh jag vet inte", sa han tyst. Vilket ju troligtvis inte redde ut någonting alls. Vad det nu var som behövde 'redas ut'. Han kramade lätt om den yngres arm. Visste inte vad han höll på med. Varför hamnade de alltid här? I oklara situationer ingen av dem hade någon vettig förklaring till eller lösningar på. Suck.

Oklart. Ingen vidare information utvanns från Elliot. Herregud, hur i hela helvete kom det sig att paret alltid hamnade i sådana jäkla oklara situationer? Det var ju bara skrattretande. Kanske var det dumt att två så extremt osäkra själar hittat varandra. Men samtidigt kunde de ju inte skiljas från varandra nu så det fick vara så. Omöjligt att förändra det. (Förhoppningsvis. Elliot kanske skulle hitta någon annan. Förmodligen, ärligt talat.)
"Jag kanske gick för långt", mumlade Seb till svar efter ett par långa sekunders tystnad. Vände blicken från den äldre till teven som fortfarande stod igång. Nytt avsnitt. Hur länge hade de hållit på sådär? "Jag tänkte inte mig för. Tänkte typ inte alls."

"Nej Sebastian, eller inte för mig i alla fall. Jag sa bara något så du inte typ skulle göra något du skulle ångra. Du gjorde inget fel, okej?", han blickade snabbt upp på TV:n. Hade inte hängt med. Alls.
Han släppte armen. Visste inte riktigt vad han skulle göra. Lägga sig på igen? Backa undan? Handen på den yngre bröstkorg ännu en gång?
Försiktigt la han över ett ben över Sebastian. Blicken fäst på ansiktet, så att han inte råkade göra något den andre var obekväm med. Nu var det åtminstone inte direkt något störande objekt(*host*) där längre.
De små fingrarna började återigen pilla med det tidigare välstylade håret. Som nu inte längre var särskilt välstylat, bl.a. eftersom Elliot pillat en massa med det. Cirkeln sluten. Typ.

Såååå... Elliot hade stannat upp det hela för Sebs skull? Okej, kanske var det ändå bra. För den enda anledningen till att Seb kände sig sådär självsäker var för att han tappade bort sig själv och försvann, långt, långt borta. Elliot var vettig. Läste av situationer bra och stannade upp. Varför var inte Seb sån? Varför flög han alltid iväg? Åh.
"Okej", mumlade han tyst som respons och vände återigen blicken från teven till de gröna ögonen bredvid sig. Var väldigt oförberedd på den äldres ben som la sig över honom. Seb visste inte riktigt vad han skulle göra eller säga. Rädd för att han skulle bli hög som förut och bara glömma allt. Fan, fan, fan. Varför var han sådär?

Det var lite svårt att läsa av den yngre. Förhoppningsvis var han inte sådär hemskt obekväm.
Elliot sträckte lite på halsen och pressade sina läppar mot Sebastians käkben. Långsamt, försiktigt, vandrade han nerför halsen och stannade upp ungefär där han stannat tidigare. Fast nu var ju ögonen öppna. Händerna lät han vandra med i samma takt. Och sedan uppför igen.
"Är det okej?", frågade han tyst tyst och blickade in i de mörka ögonen.
"Du måste säga till annars Sebastian, okej? Om jag gör dig obekväm eller nåt, säg till, slå bort mig, vad som, okej? Lova?”, fortsatte han.

Seb visste fortfarande inte vad han skulle göra. Livrädd för att han skulle tappa bort sig själv igen bland färgexplosionerna och fjärilarna som fladdrade runt i hela kroppen. Livrädd för att han skulle bli hög på känslan och glömma bort allt annat. Glömma bort vem han kysste, vem han rörde, vem han älskade. Blev han hög på känslan av att kyssa Elliot eller blev han hög på känslan av att kyssa någon? Fyfan vilken jobbig frågeställning. Och orättvis. Så himla orättvis.
"Inte... Inte nu Elliot", sa han. Med sin vanliga Seb-röst, som varit frånvarande ett bra tag. "Sorry."

Okej, fan. Han hade gått för långt. Trots att var var försiktig. Och livrädd att göra något fel. Vilket han nu gjorde. Och han hatade sig själv för det. Hatade hatade hatade. Fy vad äcklig han var.
Det var nästan imponerande hur Elliots hjärna kunde byta ut glada, mysiga tankar mot raka motsatsen på bara några få sekunder.
Han drog sig snabbt utan. Tog ner benet. La huvudet på kudden. Kudden bredvid den Sebastian vilade sitt på.
"Förlåt", svarade han skamset och började trycka in naglarna i sina händer. Hårt. Där under täcket. För då var det bara han som visste. Visste att han blev rättvist straffad för det han gjort. Han hade ju slutat direkt när den yngre sagt till men det spelade ingen större roll för han hade ju gjort den andre obekväm och nu bara låg Elliot där i all sin fulhet och ughhhh, han pressade in naglarna ännu hårdare. Så pass hårt att skinnet var på bristningsgränsen. Det förtjänar du Elliot. Dum är du.

Var han otrevlig nu? Gav Elliot mixade signaler? För det ville han ju inte. Verkligen, verkligen inte. Det kändes bara skumt när han redan blivit ’avvisad’ en gång. Skulle han bara glömma bort det så snabbt och köra rätt på igen? Nej, han kunde inte det. För han var övertänkande som fan.
Skammen i Elliots röst var påtaglig. Till och med Seb, som sög på att känna av människor, märkte av skammen. Fast kanske berodde det på att han var mer uppmärksam när det gällde Elliot. Men inte för att det spelade någon roll just då.
”Nej nej nej”, nästintill protesterade Seb. Protesterade mot den äldres ursäkt. ”Inget att säga förlåt för. Okej? Aldrig.”