Prs tippest & JustAFriend

Att han gjort den yngre obekväm var definitivt något att be om ursäkt för. Det var verkligen verkligen inte okej. Något som Elliot och hjärnan skulle komma att staffa honom för en bra bit framöver. Livet som Elliot. Ett konstant straffande.
Han borrade ner fingrarna ännu hårdare, tills skinnet inte orkade mer och gav vika. För blod. Som trängde sig ut. Nu såg ju inte Elliot mängden, då händerna var väl gömda under täcket, men han pressade handflatorna mot sidan av byxorna för att inget skulle komma i Sebastians säng. Nej, bloda ner den yngres lakan kändes verkligen inte som ett drömscenario. Han ville ju bara straffa sig själv lite liksom. Så det gjorde ont. Vilket det definitivt gjorde nu så toppen toppen.
"Säg inte så. Jag gjorde dig obekväm och det var inte meningen men det är inte okej. Förlåt", fortsatte han tyst och vände upp blicken till det vita taket.

Vilken skräll att Elliot skulle skuldbelägga sig själv för ingenting. Sicken jäkla skräll. Det var så typiskt den äldre att hålla på så. Vilket kunde ses som en charmig egenskap, att aldrig villa skylla någonting på andra och istället ta all skit själv, men en sådan genomgodhet störde Seb. Eller så störde det bara honom för att det var just Elliot och han förtjänade bättre än så. Bättre än att ta all skuld och skit och allt. Mycket, mycket bättre.
Istället för att babbla på om att ’åh sluta nu Elliot’ så reste Seb sig från sängen. Kanske skulle en vettig människa försäkra den äldre om att han inte hade gjort något fel, men Seb... Seb var ju inte vettig egentligen. Varför låtsades han vara det? Nej, var dig själv. Låtsas inte vara någon annan.
Han började dra på sig sin egen tröja. Ångrade sig sedan och drog på sig Elliots. Drog in doften, hjärtat fladdrade till. Åh herregud vad han älskade att vara kär samtidigt som han förstod hur fåniga hans känslor var.
”Elliot”, sa han. Vanlig röst. Njöt av hur bokstäverna trillade ur munnen. Det vackraste han kunde säga. Elliot. ”Jag bryr mig inte. Jag älskar dig.”

Händerna stoppades ner i byxornas fickor istället, för att undvika synligt blod.
Så allt var okej? Även fast den yngre reste på sig typ direkt? Hmpf, skulle inte tro det va. Nej, Elliot var långt ifrån övertygad. Troligtvis ville Sebastian bara inte att Elliot skulle få skuldkänslor eller så, men det fick ju den äldre oavsett så det var ingen mening med sånna lögner.
Elliots tröja? Varför tog Sebastian på sig den? Oklart, men den yngre verkade vara nöjd med det så Elliot antog att fick dra på sig den andres istället för sin egna. Vilket han ju inte hade något emot egentligen.
Han torkade av händerna på insidan av fickan innan han sträckte sig efter den andra tröjan, på golvet. Om Sebastian tidigare lyckats lägga dem båda tröjorna på golvet, när han legat i sängen så borde väl Elliot med kunna nå dem därifrån han också. Med nöd och näppe fick han tag på den. Det krävdes en lång sträckning. En skillnad fanns det mellan Elliots och de flesta andras sträckningar. Avsaknaden av det där extra fettet eller skinnet, som alltid hänger ner från magen, mer eller mindre, på alla, även de flesta smala. På Elliot gick det liksom uppåt istället. Som ett hörn som gick inåt vid revbenen. Inget av det hade ju egentligen någon betydelse, men eftersom täcket uppenbarligen inte täckte honom helt så var det rejält påtagligt.
När tröjan var på förstod Elliot precis varför den yngre såg så nöjd ut med Elliots tröja på. Doften. Doften av Sebastian. Så underbar. Han hade liksom glömt hur det kändes att ha på sig den yngres kläder. Senast hade det varit av helt andra orsaker och det hade ju slutat med att han typ blivit utkörd, efter en natt med den andres armar om sig. Ja, minst sagt ett omtumlande dygn. Vilket det här ju i o försig också var, men av helt andra anledningar.
'Jag bryr mig inte'. Hade Elliot någonsin yttrat de orden? Nej, men största sannolikhet nej. Han försökte tro på det Sebastian sa. Fast det var svårt. Han stoppade istället ner den smått blodiga händerna i fickorna igen innan han satte sig på sängkanten. Nickade lite, med blicken fäst i golvet.

Det var nästintill smärtsamt att se Elliot sträcka på sig. En kropp skulle inte se ut så. Och det var ju fel att tänka så, för kroppar var olika och whatever, men det skulle inte se ut sådär. Det såg nästan obehagligt ut också. Bara addera lite fett, lite skinn, bara lite...
Men Seb sa självfallet inget av det där högt och tvingade sig själv att sluta tänka på det. Vilket var ganska enkelt då den äldre drog på sig Sebs tröja och tyget såg mycket, mycket bättre ut på honom. Fast det kanske berodde på att Elliot såg bättre ut överlag så då var det ju bara normalt att alla kläder såg bättre ut på Elliot än på Seb.
Fast sen kom Seb till insikten att Elliot inte sa de tre orden tillbaks. Jag älskar dig. Eller jag älskar dig också. Jag älskar dig mer. Nej, ingenting. Var det medvetet? Eller trodde Elliot att det liksom var underförstått? För det var det väl typ. Men Seb var ju så jäkla osäker så han ville jättegärna höra det också. Ofta. Fast det kunde han ju inte säga för hans bekräftelsebehov var ju pinsamt stort. Förnedrande.
”Elliot, du slutade direkt när jag sa något”, sa Seb hest och slog sig ner på skrivbordsstolen närmst sängen. Snurrade runt något varv innan han fäste blicken på den äldre som i sin tur hade blicken fäst i golvet. ”Det skulle vara en annan grej om du fortsatte. Men det gjorde du inte. Du gjorde inget fel.”

Lyssna Elliot. Lyssna på Sebastian. Ta in orden.
Okej, det var ju ändå sant att han slutat. Och det kanske var dålig timing och så men han kunde ju faktiskt inte läsa tankar. Och han hade ju faktiskt redan straffat sig själv. Gå vidare Elliot. Gå vidare.
"Okej", svarade han tyst tyst, nästan som i en viskning. Blicken fortfarande nedvänd, men nu fokuserad på fötterna som ritade skumma mönster på golvet.
Fast sedan, efter en stund, vände han upp blicken igen. Okej. Sebastian tyckte inte Elliot gjort något fel. Elliot tyckte absolut han gjort det, men han var straffad så då var det typ lugnt. Han reste sig upp istället. Ställde sig framför den yngre, iklädd den alltför stora tröjan. Sebastian var ju smal, långt ifrån en stor person. Men Elliot var hiskeligt liten och även hans egna tröjor var för stora, så han tycktes drunkna i de flesta klädesplaggen.
Han snappade upp den andres händer med sina. Blodet var stoppat, så det var lugnt.
Han lutade sig framåt och lät pannorna komma i kontakt med varandra. "Gud, vad jag inte förtjänar dig", mumlade han, fortfarande tyst tyst, mest för sig själv egentligen.
"Men jag älskar dig av hela mitt hjärta så om jag får vara sådär egoistisk så behåller jag dig ändå".

Tre ord. Tre ord, Seb. Ingen fara. Den äldre var inte tvungen att yttra dem hela tiden för att du skulle tro på det. Han älskade dig. Och du älskade honom. Behövde du verkligen få det bekräftat varenda liten millisekund som gick? För det där var fånigt, Seb. Skärp dig.
Elliot såg jätteliten ut i Sebs tröja. Vilket han visserligen var, men ändå. Sebs tröja var ju inte sådär jättestor i första laget. Var han verkligen så mycket större än Elliot? Shit. För Seb klassades ju som ganska smal och vad klassades då Elliot som? Typ dödligt smal? Skelett?
Okej Seb, det spelade ingen roll. Ingen som helst roll. Inte ens pytteliten roll.
De två pannorna kom i kontakt med varandra och en värme spred sig från pannan till resten av kroppen. Inte värme-värme, men typ Elliot-värme. Den bättre värmen alltså. Och när Elliot började prata så blev även hjärtat varmt. Även fast det den äldre sa inte var sant överhuvudtaget. Men att den äldre ens kunde få för sig att säga så värmde Sebs hjärtat. Skulle han vara värd mer än Elliot? Det var ju så orimligt som det bara gick. Skrattretande egentligen. Men Seb skrattade inte. Han strök sin tumme över Elliots ena arm. Tunna, tunna arm.
"Sluta Elliot", var allt han kunde få fram. Lika tyst som den äldre.

Sanningen kanske inte var något Sebastian uppskattade. Nej, det verkade inte så. Kanske hade de även olika uppfattningar om vad som faktiskt var sant. Det lät ju faktiskt ganska rimligt.
Elliot blickade in den andres ögon. Det var definitivt svårare att se färgskiftningar och sånt i mörka ögon, men de fast absolut där och Elliot försökte memorera allt. Memorera labyrinten. Så att bilden i huvudet skulle bli mer detaljerad. Bilderna som var där mest hela tiden. Snodde fokus från allt annat. Det skulle ju varit väldigt irriterande om det handlade om någonting annat men nu var det ju Sebastian så då var det allt annat än störande.
"Jag älskar dig", mumlade han till svar efter en liten paus. Om den andra sanningen inte passade Sebastian så kanske den här gjorde det. Den här sanningen var ju den Elliot var allra säkrast på. Inga frågetecken. Bara sanningen. Rakt från hjärtat.

Nu hade han fått det bekräftat för sig två gånger. Två gånger på mindre än fem minuter. 'Jag älskar dig av hela mitt hjärta', 'Jag älskar dig'. Och hjärtat blev sådär jättevarmt och det blev hela bröstkorgen också för den delen. Ögonkontakten kanske också bidrog till det. Hur de gröna ögonen verkligen verkade iaktta, så som Sebs mörka ögon brukade iaktta de gröna. För att kunna måla dem även fast Elliot inte var där. Fast sen så var de gröna ögonen allt för detaljerade, allt för komplexa för att Seb någonsin skulle kunna lyckas memorera allt perfekt och göra en perfekt målning av dem. (Han fick väl jobba på det. Förhoppningsvis hade han hela livet på sig.)
"Vi kanske inte ska säga det så ofta", svarade han lika tyst som Elliot. Ett litet leende dansandes över de tunna läpparna. "Jag vill att det ska kännas speciellt. Inte vardagligt. Aldrig, aldrig, aldrig vardagligt." Men sedan kände han hur de tre orden ville kasta sig ur hans mun och då kunde han inte hålla sig.
"Fast jag älskar dig också."

Ett leende smög sig fram över Elliots läppar med. Det var en bra idé. Han hade ju faktiskt tänkt på det själv. Aldrig vardagligt. Bra. Överenskommelse. Han nickade.
"Det låter bra. Aldrig aldrig vardagligt", svarade han, fortfarande med blicken fäst i den yngres ögon.
Elliot lämnade en liten puss på den andres kind innan han slingrade sina tunna små armarna runt honom. Stod kvar så en stund. Tills han kom på var han skulle befunnit sig efter maten. Hos en viss skolsköterska. Och då väcktes, som alltid med Elliot, en väldans massa tankar och skuldkänslor till liv. Jäklar. Ughhh.
"Fan. Jag hade tid. På skolan. Efter lunch. Fan fan fan", han drog sig undan och bet sig i läppen. Började trampa nervöst på stället. Nu hatade Mary honom va? Vad hade hon ens velat? Och Elliot hade inte ens följt en måltid av den där jäkla matschemat. Sämst var han. Övertänkandets mästare hade fått bränsle för ännu mer övertänkning. Suck.

Jäklar vad svårt det skulle bli att hålla den överenskommelsen. Fan Seb, varför hade du ens kommit på den? Ibland kände han ju sig bara tvungen att säga det. För det kändes fel att hålla inne de tre orden. När Elliot bara var fin, bra eller vad han nu var. När Seb kände sig tvungen att uttrycka sina känslor. Jag älskar dig. Jag älskar älskar älskar dig. Jag älskar dig mer än allt annat.
Men överenskommelsen sa ju bara att de inte fick säga det så ofta att det blev vardagligt. Seb kunde ju fortfarande tänka det. Och även fast det hade varit en del av överenskommelsen så hade den äldre smärre problem med att kontrollera den delen. Så, ingen större fara. (Fast jo.)
Pussen som Elliot lämnade på Sebs kind spred kittlande stötar genom hela ansiktet. Han undrade om det kändes så för alla kära par när de pussade, kysste, nuddade varandra. Seb hoppades inte det. För han ville envisas om att det han och Elliot hade var helt och hållet unikt.
Men deras lilla moment varade inte allt för länge innan Elliot skulle dra sig undan och stressa om något som säkert inte ens var värt att stressa sig över. Tid på skolan? Seb försökte komma ihåg om Elliot nämnt det tidigare men det var omöjligt. Fan vad dåligt minne han hade. Återigen lutade han sig tillbaka i skrivbordsstolen.
"Ta det lugnt", sa han med den vanliga Seb-rösten. Kantad av mjukhet. (Vilket var ganska svårt med tanke på att Seb-rösten vanligtvis inte var till för att vara kantad av mjukhet.) "Det är bara en tid. Som du säkert kan boka om."