Prs tippest & JustAFriend

Jo, visst var det en tid. Men kanske inte 'bara' en tid. Fast det var lite svårt att veta för Elliot visste ju inte vad det handlade om. Men det fanns en stor risk att det var en massa grejer som han egentligen inte ville veta. Och en ännu större risk att all information skulle nå till honom ändå, fast via Eric. Och Elliot ville verkligen inte ha fler telefonsamtal hem.
"Fast vi har lov nu och då kanske hon ringer hem istället och jag har inte gjort något som hon sa åt mig att göra och de kommer bli arga på mig och-", Elliot stirrade in i väggen. Han satte sig ner på golvet och lutade ryggen mot sängen.
"Jag måste öva på att inte jaga upp mig för småsaker", konstaterade han och blickade mot den yngre.

Seb önskade nästan att han kunde stänga av Elliots babblande. Inte alltid, men nu. När det bara gällde något oviktigt som han jagade upp sig för i onödan. 'Jag har inte gjort något som hon sa åt mig att göra', herregud. Herre-fucking-gud. Seb visste ju inte riktigt vad det gällde förstås, och inte vem Elliot syftade på heller, men han kunde inte relatera. Lärare hade bett honom göra saker hela tiden som han aldrig fullföljt. Han struntade till och med i sakerna som hans bildlärare bett honom göra. Saker som han ändå tyckt låtit roliga, men sedan bestämde sig för att inte göra det eftersom han inte ville göra något snällt gentemot en lärare. Även fast sagda lärare lät fönstret till bildsalen stå öppet så att en viss Seb skulle kunna smyga in på kvällen när han behövde vara hemifrån. Rensa tankarna. Kanske hade hon börjat stänga fönstret. Han hade ju inte varit i bildsalen på ett tag. Shame.
"Ja, det måste du", svarade Seb på den äldres konstaterande. "Du har skolkat en dag. Missat en grej. Ta det lugnt. Det är ingen fara."

Det var ju visserligen sant, men Elliot tvekade starkt på att den yngre förstod. Förstod vad som kunde stå på spel. Upprörd familj, sjukskrivning, samtal med rektor.
"Mm", mumlade han tyst som svar. Fokuserade på andningen. Andas in. Andas ut. Igen. Ta det lugnt.
"Grejen är den att det visst kan vara en fara. För att det var skolsköterskan jag skulle till och hon påstår att jag är jättesjuk och typ borde läggas in och att hon kommer involvera familjen och rektorn och jag vill verkligen verkligen inte det", fortsatte han och fokuserade istället blicken på sina fötter.

'Mm', var förvisso inte ett jätteövertygande svar men Seb ville inte bidra på något vis att den äldre stressade upp sig ännu mer så han snurrade runt på stolen så att ansiktet var vänt mot skrivbordet. Tog upp mobilen och lät underarmarna vila mot den kala bordsytan. Började gå in på någon app men blev avbruten av att Elliot fortsatte prata. Om något som Seb verkligen inte var beredd på. Och han skämdes. En gnutta. Lite. Mycket. Otroligt mycket.
Skolsköterskan? Jättesjuk? Fan Seb, varför hade du inte tänkt på det? Alltså Elliot var förmodligen jättesjuk. Det var typ bara att titta på honom för att fatta det. Seb, varför hade du inte kunnat tänka dig att någonting faktiskt var viktigt? Bara för att ingenting (förutom Elliot) var viktigt för dig så betydde inte det att ingenting viktigt blev inbokat eller skedde i den äldres liv. Fan fan fan. Så respektlös han hade låtit. 'Ingen fara.' Jo, det var en fara. En fucking skitstor fara.
"Men herregud Elliot", sa Seb och snurrade tillbaka stolen. Lät mobilen ligga kvar på skrivbordet. Rösten var orolig/stressad/typ småbarnsmamma. "Varför drog du från skolan då?" Han reste sig upp och rufsade till det redan rufsiga håret. Fan, allting var hans eget fel, eller hur?
"Eller bara sa att du hade en viktig grej?" han vände sig mot Elliot som satt på golvet, lutad mot sängen. Fan fan fan. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Innebar detta att Elliot höll på att dö? För att han missade ett möte med skolsköterskan? Seb förstod fortfarande inte allvaret i situationen och visste verkligen inte om han över- eller underreagerade.

Jäklar. Den reaktionen var inte riktigt vad han väntat. Nu hade han jagat upp den yngre med. Och kanske även gjort honom arg? Toppen.
"Nej nej nej, nu är det du som överreagerar Sebastian", svarade han och vände upp blicken igen, i ett försök att lugna ner den yngre.
"Jag uttryckte mig väl fel eller nåt. Alltså, jag ska börja gå dit varje vecka. Jag vet inte vad hon ville idag. Det var om det blev värre som alla andra skulle kontaktas. Men jag får inte träna. Och så fick jag något jäkla matschema men det går åt helvete med det så jag vet inte ens", förklarandet övergick till ett mer uppgivet mummel. Han ställde sig upp.
"Poängen var hur som helst att hon har ju en telefonlista så hon kommer ju ringa om det är något allvarligt. Det är okej. Du ger mig dåligt samvete. Snälla lugna dig", avslutade han och tog försiktigt tag i Sebastians arm.

Överreaktion alltså. Fast det kändes inte som det. Inte egentligen. Inte när han tittade på Elliot, såg hur smal han var, och att Seb själv hade gjort så att han missat ett möte med skolsköterskan. Fan. Det var inte en överreaktion. Visst hade Elliot ätit ett par vindruvor och en twinkie, men han höll fan på att döda sig själv. En ynka twinkie gjorde inte så att Elliot var bra. Frisk. Nej, fan. Seb, tro inte att du kan göra något. Du kan inte hjälpa Elliot. Skolsköterskan kan, inte du. Men du hade fuckat det också. Toppen. Jättebra. Varför blev du ens arg på Elliot när allting var ditt eget fel?
"Men det är ju allvarligt", sa Seb. Drog tillbaka armen. Elliots beröring gjorde honom bara mjuk och allt sånt där och det ville han inte vara just då. Fick inte tappa fokuset från det viktiga. Elliot. Sjuk.
"Du kommer ju förfan dö om du fortsätter såhär", fortsatte han. Vek undan blicken från den äldre och vände sig mot fönstret. Rufsade återigen frustrerat genom håret. Hur lätt blev han påverkad av sina känslor egentligen?
"Du behöver hjälp. Och du skulle träffat skolsköterskan idag och du sa ingenting till mig för att...?"

Dö? Nej, det var ju Sebastian som riskerade att dö av rökningen. Elliot bara...tja, skippade lite måltider då och då. Fast nej, det var ju farligt. Det sa i alla fall skolsköterskan och då var det väl sant. Kanske borde han försöka ta in det. Ta in faktumet att han gjorde precis det han varnat den yngre för. Tog ett långsamt självmord.
Fast sen drog Sebastian tillbaks armen. Då blev det bara för mycket och snart var tårarna där igen. Nej, han behövde inte någon mer som talade om vad han skulle göra. Speciellt inte om den personen var den han älskade mest i hela universum och den enda som faktiskt kunde få honom att må bra.
Med suddig blick gick han fram och drog på sig jackan. Började vira halsduken om halsen.
"För att jag kanske inte är sådär superstolt över att vara ett anorektiskt psykbryt. Över att jag spyr upp det jag äter. Att jag skär mig själv. Att jag har en alkoliserad mamma. En pappa som är hemsk. Att jag sover på en jäkla madrass. Att jag inte äter på dagar och blir äcklad av mig själv. Att den enda anledningen till att jag inte är på ett sjukhus just nu verkar vara att det är fullt överallt. Att jag har låtit det gå så långt. Att jag uppenbarligen inte klarar något själv. Att Eric började gråta för att han är rädd att jag ska dö. Kanske ville jag bara att någon skulle se på mig lite mer som vanligt. Inte tala om för mig vad jag ska göra. För det gör alla hela tiden. 'Ät det här', Dö inte', 'Gör det här'. Kanske vill jag inte vara såhär och kanske ville jag bara bespara dig det här helvetet. För att jag redan har varit ett jäkla monster och tvingat dig se och gå igen mer än du borde. Kanske skäms jag så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen och bara vill fly från min egen kropp.", med tårarna strömmandes nerför kinderna försökte han få upp fönstret. Vart skulle han? Hem troligtvis. Det fanns inte så många fler alternativ.

Seb visste inte vad han skulle göra. Nu hade han sårat Elliot och han hörde hur den äldre drog på sig sina ytterkläder. Såg det i fönstrets reflektion.
Han brydde ju sig bara. Ville bara att den äldre skulle bli frisk. Så det var väl bara normalt att han reagerade som han gjorde när han fick reda på att Elliot skippat ett (livs)viktigt möte hos skolsköterskan? Eller?
Nej, Seb hade ingen aning vad som var en rimlig reaktion. Dessutom hade han ingen aning vad för reaktion Elliot förväntat sig. Vilken reaktion han ville ha. För när Seb sa 'det är ingen fara' så dög inte det men när han insåg allvaret så dög ju inte det heller. Vafan? Han önskade verkligen att han kunde få en liten, liten inblick i den äldres huvud. För att förstå vad som skedde där inne.
"Jag fattar Elliot. Att du skäms", sa Seb och drog bort Elliots händer från fönstret. Den extra barnspärren krånglade dessutom vilket gjorde det svårt att öppna fönstret just då. Man brukade få vänta ett par minuter. Inte för att Seb ville att Elliot skulle gå om ett par minuter, han ville hålla kvar honom i ett par timmar. Hela livet. Fast det var ju kidnappning så det kunde han ju inte göra.
"Jag skäms också över en massa grejer", fortsatte han och försökte sitt bästa för att ignorera den äldres tårar. Hur hade han glömt bort att Elliot var så skör? Klumpigt, Seb. Att få honom att gråta. Igen. "Men jag kan inte bara stå och se på när du gör såhär mot dig själv. Du behöver hjälp och jag vill bara... Se till att du får hjälp. För jag kan obviously inte hjälpa dig."
Nej, Seb blev tvungen att torka bort den äldres tårar. Kunde inte stå emot. Försiktigt, försiktigt drog han tummarna över den äldres kinder för att försöka ta bort tårarna som han själv orsakat. Fan.

Jäkla fönsterjävel. Självklart skulle det krångla ju då.
"Skillnaden är att du egentligen inte har något att skämmas över och jag bokstavligen är skam", svarade Elliot med ännu fler tårar forsandes nedför kinderna.
"Mm, fantastisk, mer hjälp", sa han ironiskt och gled ner på golvet när han gett upp på fönstret och benen börjat skaka något alldeles förfärligt. Han begravde ansiktet i händerna, förhindrade den andre att torka bort fler tårar. "Jag klarar ingenting. Kan inte ens öppna ett jäkla fönster", fortsatte han frustrerat och började dunka bakhuvudet i väggen bakom. "Helt jävla inkapabel till att vara människa", snyftade han.

Hade Seb ingenting att skämmas över? Vad visste ens den äldre om det? Seb hade ju inte ens berättat vad han skämdes över. I alla fall inte allt. Men okej Elliot, okej. Fine.
Fast just då var inte en bra tid att bli sur och tjafsa så Seb struntade i det. (Inte helt. Orden som den äldre yttrat satt fortfarande kvar uppe i huvudet.)
Seb satte sig på huk framför Elliot. Som inte verkade vilja ha någonting att göra med Seb egentligen men... Seb kunde ju inte låta det vara bara. Så han la ena handen bakom Elliots huvud för att hindra honom från att göra någon större skada mot bakhuvudet.
"Men vad är felet med att vilja hjälpa dig?" frågade han. Rösten hade blivit påtagligt hesare då än vad den var meningen innan. "Om vi ska ha de där fyra eller fem barnen så måste du bli frisk. Okej?" Han blev smått frustrerad över att Elliot dolt ansiktet i sina händer men gjorde ingen vidare ansats för att förändra det.
"Vad skulle jag ens vara för människa som låter dig göra såhär mot dig själv? Huh? För Elliot, du betyder så otroligt mycket för mig", fortsatte han och drog tillbaka sin hand från den äldres bakhuvud då bankandet förhoppningsvis hade upphört. "Du är så jäkla kapabel till att vara människa. Världens bästa. Du är så fin, och snäll, och rolig, och så jäkla besatt av att alla ska må bra. Du är en så jäkla genomgod människa att jag inte fattar hur du inte märker det och jag fattar inte hur du kan hata dig själv så mycket som du gör."
Han tog en paus. Svalde hårt. Försökte leta efter något mer att säga som inte lät lika svamligt som det han nyss sagt.
"Och för att vara helt rättvis så skulle ingen få upp det fönstret just nu. Barnspärren sitter fast."