Prs tippest & JustAFriend

Allt sög. Elliot. Livet. Att vara sjuk. Sebastian. Okej nej, verkligen inte allt. Verkligen inte Sebastian. Han var ju den underbaraste bästa personen på jordklotet. Han sög inte. Nej.
"För att förut hade jag kontroll över allt men på senare tiden har allt bara rasat. Jag klarar ingenting själv längre. Eric kom hem för att jag inte klarade av att ta hand om min familj eller mig själv. För att jag inte åt något den typ första veckan jag inte var i skolan. Så dem bröt ihop. Så det är mitt fel att han inte jobbar eller pluggar nu. Och så har jag förlorat kontrollen över skolan. Och uppenbarligen mig själv med. Det ända jag hade kontroll över var ätningen och nu faller den bort med. För nu behöver jag hjälp. Jag har ingen kontroll alls", han tog bort händerna från ansiktet. Blickade ner i sina handflator istället. Noterade hur tydliga nagelmärkena med lite blod syntes. Usch då. Då behövdes fler bortförklaringar.
Allt Sebastian sa va så himla perfekt att Elliot verkligen inte visste vart han skulle ta vägen. Det där med komplimangerna gick dock inte in. Nej, kanske skulle de nå in när han lugnat sig, men inte nu.
Toppen. Stoppad av en barnspärr. BARNspärr. Den spelade ingen roll om ingen annan heller skulle klara att ta sig ut. Nej, logiken fanns inte där. Elliot blev stoppad av något som skulle stoppa små barn. Det var hans nivå.
Fast sedan insåg han vad den andre sagt innan. 'Om vi ska ha de där barnen' och 'du betyder så otroligt mycket för mig'. Betydde det att den yngre fortfarande ville stanna med honom? Han en framtid med honom?
"Huh? Så du vill fortfarande ha mig?", frågade han och vände slutligen upp blicken. Ett mer förvirrat ansiktsuttryck fick man leta efter.

Krasch. Var det så den äldre såg på sig själv och sitt liv? Som något som rasat samman? Och hade allting gått åt helvete efter Elliot träffade Seb? Han kunde inte hjälpa utan att skylla lite på sig själv. Hur kunde det vara ett sammanträffande att allting började gå fel för Elliot efter den kvällen i bildsalen? Seb hade ju varit ett rövhål. Lekt med honom (trots att han typ inte insett det själv).
Allting handlade om förlorad kontroll typ. Var kontroll så jäkla viktigt egentligen? Well, duh, för Elliot tydligen. Men på riktigt. Var kontroll så viktigt? Nej, nej, inte sådär viktigt som inuti Elliots huvud i alla fall.
Seb rynkade på pannan och tittade på den äldre som äntligen blickat upp. Bådas ansiktsuttryck var nog nästan lika förvirrade. Hade Elliot verkligen trott att Seb inte ville ha honom längre? Seb hade ju bara brytt sig om honom. Hur i hela helvete kunde den äldre tolkat det så? Om Seb inte längre ville ha honom skulle han ju knappt bry sig för då... Ja, då hade det ju inte spelat någon roll för honom. Men nu hade det ju spelat roll för honom och därför hade han blivit arg/frustrerad/stressad och ja... Nej, gud, Elliot. Hur fan kunde han tro det?
"Skämtar du Elliot?" Sebs blick var fortfarande förvirrad trots att han typ hade rett ut situationen i huvudet. Det var fortfarande chockerande. Att Elliot trodde att Seb bara kunde släppa honom sådär. Poff, liksom. "Det är klart jag vill ha dig. Jag... Jag kommer ju alltid vilja ha dig. Alltid."

Och så brast det igen. Fast nu hade ilskan runnit av och kvar var...tårar. Floder av tårar. Och snyftanden. Ja, varför hade han tvivlat? Sebastian hade ju sagt att han ville ha Elliot oavsett. Skillnaden med andra och Elliot var ju dock att gränsen för oavsett drog långt. Riktigt riktigt jävla långt. Så pass långt så att det nog var väldigt få som på riktigt hade hållit fast vid det där 'oavsett'.
"Du är kär i ett jävla missfoster", mumlade han tyst tyst.
"Åh herregud, jag är så jäkla instabil. Kan verkligen inte tänka klart", med en liten suck kurade han ihop sig ytterligare. Men Sebastian ville fortfarande ha honom. Så allt var egentligen lugnt. Han hade något att leva för.

Kär i ett missfoster? Seb skakade på huvudet. Verkligen inte. Elliot var så otroligt långt ifrån ett missfoster. Om Elliot hade varit ett missfoster så skulle alla andra vara ännu värre. Speciellt Seb. Seb skulle varit den värsta.
"Vad jag vet så är jag bara kär i dig Elliot", svarade Seb. Inte tyst som Elliot. Det var en ganska skarp kontrast mellan Elliots tysta mummel och Sebs hesa, vanliga samtalston. "Men å andra sidan så är du kär i den där äckliga rikemansungen som alla hatar i filmer." Ett skämtsamt leende började dansa över de tunna läpparna. Trots att tårarna på Elliots kinder var kvar så kändes det ändå... Okej att liva upp situationen lite. För den tunga luften var borta och nu var det typ som vanligt. Eller så var det bara Seb som var otroligt dålig på att tolka situationer. Vilket var mycket rimligt, faktiskt.
"Det är lugnt", fortsatte han sedan och la armarna kring den ihoprullade bollen aka Elliot.

Varför kändes det så bra när den yngre sa så? Att han bara var kär i Elliot. Den visste ju den äldre om. Ändå hade det där bubblandet i magen kommit tillbaka.
"Du är så långt ifrån äcklig det bara går att vara och du är jävligt svår att hata. Men det där med pengarna tror jag inte det går att komma runt", svarade han och tittade försiktigt upp. Ett litet, litet, men skämtsamt leende hade brett ut sig över läpparna. Det var som med det mesta i Elliots liv. Allt kom som i attacker. Sedan rann liksom en stor del av och då fick han sitta där i en pöl av tårar för att läka och ladda upp inför nästa gång.
Han tryckte sig närmre Sebastian. Det var lugnt. Ta det lugnt. Allt är lugnt. Andas.

Nej, Seb höll inte med. Han var ganska äcklig och definitivt lätt att hata. Men han sa inte emot Elliot. Ville inte starta ett 'nej-du-är-så-fin-och-bra-och-bäst'-krig. Han kände sig inte tillräckligt mycket som en tioårig flicka som nyss blivit ihop med sin första pojkvän för att hålla på så. (Faaaaast han var ganska nära ändå.) (Lol.)
Det minimala men definitivt synliga leendet som brett ut sig på Elliots läppar gjorde bara hans eget ännu större. Var det klyschigt att bli lycklig bara för att någon annan var det? Eller var det fullständigt normalt? Seb hade ingen aning. Han var liksom socialt inkompetent så hur skulle han veta vad som var normalt och vad som var onormalt?
Han drog sig undan lite för att börja vira av halsduken från den äldres hals. Förhoppningsvis ville han stanna. Hursomhelst skulle det ju bli ganska stelt om Elliot fortfarande ville gå, men Seb ignorerade det där och höll tummarna för att Elliot hade glömt bort att han höll på att dra.

Sebastians leende var definitivt bästa medicinen. För allt. Bästa bästa finaste någonsin. Hjälpte mot ångest, oro, skuldkänslor. Allt allt allt. Bättre än all ångestdämpande i världen. Kunde få alla apotek att gå i konkurs.
Han lät halsduken viras av. Han kunde stanna. Åtminstone ett tag till. Nu när han börjat lugna ner sig gick det lite lättare att tänka. Tänka klart. Tja, fortfarande inte som vanligt för den fanns typ ingen energi till övers för sånt. Men ändå, någorlunda klart. Elliot drog försiktigt av sig jackan och la den på golvet intill. Torkade bort tårar med tröjärmen. Seså.

Tanken på att det var Sebs fel att Elliot inte hade gått till skolsköterskan satt kvar i huvudet. Elliots ord om att Seb inte hade något att skämmas över satt också kvar. Gnagde inom honom. Ville komma ut. Men Elliot lät honom vira av halsduken och tog sedan av sig jackan och det var verkligen inte tillfälle att starta något tjafs. Verkligen inte.
Det fick nog gnaga inom honom ett tag till för han skulle nog aldrig ta upp det. Det skulle bara bli dålig stämning och det hade varit så mycket dålig stämning mellan de två pojkarna att det räckte för en hel livstid typ. Nej, det fick vara nog med dålig stämning.
"Det är fest ikväll", sa han efter en stunds tystnad. Fortfarande ett litet leende klistrat över de tunna läpparna. Oklart varför han ens sa det. Ville han verkligen visa Elliot den delen av honom? Eller den delen av den han brukade vara? Jo, det ville han väl. Det var väl bara rimligt med tanke på allt som Elliot visat honom.
"Och jag vet inte riktigt om jag ska gå men om jag ska gå så skulle det vara kul om du följde med."

Fest? Elliot var verkligen ingen festkille. Visserligen anordnade han ju en hel del fester. Men de var troligtvis typ raka motsatsen mot den sortens fest den yngre pratade om. Elliot ordnade skolans fester. Typ balen. Just det. Balen som han typ glömt bort. Fan. Okej, ta det sen Elliot. Senare problem. Fokusera på nuet.
"Umm, alltså jag är ju inte någon typisk festperson. Som antar att du märkt", svarade han försiktigt men ett litet leende. Nej, han var verkligen raka motsatsen. Sen var han väl inte sådär supertaggad på att visa sig. För typ någon alls. Fast Sebastian var ju Sebastian och om han fick vara med honom så kunde väl vad som helst kännas bättre och kanske till och med roligt.
"Men kanske, kan jag bestämma mig lite senare?", frågade han. Ja, det här med att tänka, mycket, var ju något som hörde ihop med sjuttonåringen. Om någon frågade honom något så kunde en inte vänta sig ett snabbt, tydligt svar på momangen. Nej. Först behövde frågan gå igenom övertänkarprocessen.

Nej, Elliot var nog ingen festkille. Men det var inte Seb heller. Definitivt mer festperson än Elliot, men fortfarande inte en festperson i sig. Men fest var ändå... Kul? Ibland, i alla fall. För man träffade folk som man kanske gillade och det var kul. Fast ibland blev det för mycket för Seb som var introvert men... Ja. Fester kunde antingen vara helt okej, snäppet över okej så det blev roligt, eller så sög dem. Seb föredrog egentligen att bara 'hänga'. Men fester hade han ju gått på. Visserligen var det ett tag sedan sist men ändå. Han saknade sina gamla... Vänner? Hm, ja. Det var de väl. Vänner. Eller hade i alla fall varit. Kanske ganska ytliga men ändå vänner.
"Ja, det är lugnt", svarade Seb och pillade lite med den äldres vilda fågelbo.