Prs tippest & JustAFriend

Det var lugnt, bra. En väldigt massa saker som klassats som lugna under dagen. En del av dem med motsatt mening. Fast det här var ju lugnt. På riktigt. Elliot blickade mot den yngre. Studerade varje liten rörelse. Njöt av hur fingrarna kändes i i håret. Log, ett varmt litet leende.
"Att inte säga...de där tre orden är en betydligt större utmaning än jag trodde", konstaterade han och log snett mot den andre. Han älskade Sebastian mer än livet självt. Vilket väl egentligen var ganska sorgligt. Men fint. För det var ju väldigt väldigt mycket kärlek.
Han höjde ena armen och smekte försiktigt Sebastians kind. Jösses vad han älskade den yngre. Och inte förtjänade någon så fantastisk. Men ta det sen Elliot, Förstör inget nu.

'De där tre orden', jag älskar dig. Ja, det var verkligen en utmaning. Särskilt när ren och skär lycka pumpades in genom fingrarna bara av att röra vid den äldre. För Seb älskade ju Elliot. Och antalet 'jag älskar dig' som han hållit tillbaka började bli allt för många. Det var som att alla fastnade i halsen och när som helst skulle han bli tvungen att skrika ut 'jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig' innan han skulle kunna säga något annat.
"Jag vet", svarade han och blickade in i de gröna ögonen. Fastnade för färgskiftningarna. Länge, länge. Fast kanske inte så länge ändå. Det kändes som en evighet i Sebs huvud men i verkligheten kunde det inte vara mer än ett par sekunder.
"Det var dumt av mig att komma på den där regeln."

"Fast den kanske ändå är lite bra. För du har ju egentligen rätt. Annars kanske...", sa han och blickade tillbaka in de mörka ögonen. "Okej, det här är jäkligt cheesy, men du får stå ut. Annars kanske fjärilarna hinner dö ut innan vi blir gamla och det får ju inte hända", fortsatte han med ett litet skratt och rosiga kinder. Nu var han sådär jobbigt pinsam. Tänk så kände inte Sebastian några fjärilar alls. Det kanske bara var Elliot som gjorde det. Då blev ju det där jäkligt stelt. Och så prat om att åldras tillsammans. Det kanske bara var desperat. Men de skulle ju göra det. Växa upp tillsammans. Bilda familj tillsammans. Leva tillsammans. Dö tillsammans. Jäklar vad deep. Steg ett var väl dock att bli tillsammans. Jösses.

Elliot hade visserligen rätt men ja, det lät cheesy. Och Seb kunde inte låta bli att skratta. Herregud, fjärilarna hinner dö ut? Gulligt, sant, men så cheesy och klyschigt. Samtidigt kändes det som en typisk Elliot-grej att säga. Så det var fint ändå.
"Herregud Elliot", sa Seb samtidigt som han fortfarande skrattade. Drog tillbaka sin hand från fågelboet och knäppte ihop sina händer i knät. "Om du ska vara så cheesy hela tiden så dör mina fjärilar ut nu på direkten." Han höjde skämtsamt på ena ögonbrynet och tittade på den äldre framför sig. Ja, herregud. Om fjärilarna någonsin dog ut så var Seb säker på att han skulle dö med dem.

"Äh, du får vänja dig. Jag är sådär jobbigt cheesy hela tiden", skrattade han och satte sig, bokstavligen på Sebastian efter att löst ha puttat ner honom. "Åh herregud, jag kommer bli den där pinsamma föräldern som ingen av barnen kommer vilja ha med på något", fortsatte han med ett brett leende. Ja, det var troligtvis fullt sant. Och så skulle han troligtvis vara sådär löjligt överbeskyddande med. Fin kombination. Något sämre om en vill ha kontakt med sina tonårsdöttrar och söner. Äh, de problemen skulle ju komma att dröja rätt så många år. Lev i nuet typ. Fast det var ändå ganska härligt att drömma sig bort.

Seb var återigen under Elliot. Varför hade den äldre gjort så? Puttat ner honom? Seb var osäker på anledningen. För det kunde ju vara för att bara mysa men det var ändå lite... Ja, tankarna fördes lite till något annat när han blev puttad omkull. Försiktigt och så, men ändå.
Well, det verkade inte betyda mer än att Elliot ville mysa. För den äldre började prata om hur han skulle bli som förälder och det känns ju mer som mysprat än annat prat liksom.
"Du kommer bli så pinsam att inte ens jag kommer vilja ha med dig på något", kontrade Seb med. Kvickt och med ett leende dansandes över de tunna läpparna. "Det kommer vara du mot mig och barnen. Barnen kommer älska mig."

Ja, varför hade han knuffat ner den andre? Och satt sig på? Äh. Det var väl mysigt. Närkontakt for the win.
"Det klart de kommer. Hur skulle de inte kunna det?", svarade Elliot, fortfarande med ett leende dansades över läpparna. Sedan påbörjades en oklar pussattack, där Elliots läppar fjäderlätt vandrade över den yngre ansikte. Han kupade händerna om Sebastians kinder. "Tur att du finns, så dem slipper skämmas över oss båda", konstaterade han.

Kanske skulle barnen inte älska Seb för att han skulle vara en dålig pappa. Elliot skulle ju verkligen bli den ultimata pappan som kunde ge råd, lyssna, hjälpa och allt sånt där som en pappa skulle kunna. Men Seb? Nej, inte så mycket. Han gillade ju knappt ens barn. Elliots lillebror hade verkat vara snäll och helt okej, men... Definitivt jobbig också. Kanske var det bara den lata tonåringen inom Seb som talade. Kanske skulle han älska barn när han blev äldre. Men tanken gnagde inom honom och han var jäkligt orolig. Orolig för att han skulle bli som en pappa på typ 50-talet som bara jobbade och kom hem och sov typ. Som hellre gick ut och drack med grabbarna än att komma hem och umgås med frugan och barnen. Frugan var ju Elliot. Fast det var ju fel att tänka så. Elliot var ingen tjej. Och tur var väl det. (Fast Seb gillade väl både killar och tjejer? Herregud. Han var sämst. Han visste inte ens vad han gillade.)
Puss puss puss. Kittlande pussar över hela ansiktet. Lite spontant sådär. Oförutsägbart. Vilket inte betydde att det var något negativt. Nej, få saker som hade med Elliots läppar att göra var negativa.
"Elton", sa han efter någon sekunds tystnad. "Om jag skulle få döpa ett av våra barn. Elton."

Elton. Det var ett fint namn. Sebastian tycktes dras till personer som började på El. Fast på olika sätt såklart. Väldigt väldigt väldigt olika sätt.
"Det är ett fint namn", svarade han ärligt och nickade. "Vi får komma på en väldans massa namn om vi ska fullfölja min lilla dröm", skämtade han sedan. Även om det ju var ganska sant. Fyra eller fem barn minst var en hel del barn. En hel del namn. Det fanns väl dock betydligt mer utmanande saker med föräldraskap. Typ som resten av livet. Tja, namn var ju åtminstone en start. "Jag tycker Noah är fint med", mumlade han och lutade huvudet mot Sebastians bröstkorg.

Seb skrattade inte åt Elliots skämt. Inte för att det inte var roligt, men för att han var uppe i sina tankar. Föreställde sig hur deras hus skulle se ut. Eller lägenhet? Fast med fem barn så skulle de ju få bo i ett hus. Kanske inte lika stort som det Seb bodde i nu men definitivt i närheten. Ärligt talat så ville ju Seb bo såhär hela livet. Osäker på om han skulle klara av att bo som Elliot. Hursomhelst så ville han i alla fall inte låta sina barn växa upp som Elliot gjort. Nej, de skulle alla få egna rum. Egna sängar. Egna skrivbord. Datorer. Herregud, Seb, hur ska du ha råd att ge dina barn allt det där? Du kommer inte få något bra jobb. För du kommer inte plugga på universitet.
Okej, tänk inte så långt än. Vi sätter stopp där, Seb.
Noah var också fint. Seb nickade lite och strök sin tumme över Elliots kind.
"Noah är fint", konstaterade han tyst. Vände huvudet så att han blickade in i väggen bakom skrivbordet. "Noah Boyd. Eller Parker. Noah Parker. Eller Noah Boyd Parker."