Prs tippest & JustAFriend

Mm, vems efternamn skulle barnen ha? Bådas kanske var mest rättvist egentligen. Fast å andra sidan blev väl det ganska bökigt. Om de skulle gifta sig när dem blev stora och så. Herregud Elliot. Det där kanske var lite väl långt in i framtiden. Drömma är okej, men var god och behåll fötterna på jorden. Sväva inte iväg alltför långt.
"Många val", konstaterade han och nickade smått för sig själv. Ja, så obeskrivlig många val. Val var jobbiga. Små som stora. Även om de innebar kontroll, vilket var något Elliot verkligen uppskattade, så var de fortfarande jobbiga. Ångest. Även val som handlade om roliga saker kunde bidra till det. Tänk när de skulle flytta ihop. Elliot skulle ju bryta ihop. Gång på gång. Den där flytten skulle ju bli kaos. Elliot skulle gå vilse i skogen av var och den yngre skulle tvingas agera tröstare, alternativt nallebjörn. Och efter det väntade resten av livet. Tänk att stå ut med en Elliot dag ut och dag in i...många år. Elliot hade inte orkat leva med en klon av sig själv. Tänk vad mycket ångest, självhat och oro som skulle tvingas in i samma byggnad. Nej, Hjältepris till Sebastian om han klarade det. Fast det skulle han väl göra. För Sebastian var ju Sebastian. Den bästa.

"Ja", sa Seb tyst. Otroligt många val. Val som det verkligen inte var någon brådska att tänka på nu egentligen. Kanske dagdrömma om, men inte diskutera. Herregud, det var ju verkligen att ta ut saker i förväg.
Rummet föll förmodligen i tystnad då varken Elliot eller Seb sa någonting. Seb pillade runt med den äldres lockar. Andades. Tittade in i väggen, där han hade fastnad med blicken. Huvudet stod typ still vilket var skönt. Så otroligt skönt.

Två knackningar på dörren. Inte så hårda som pappas eller Brandons vilket innebar att det var Margot eller mamma som knackade. Seb blev genast lite stressad. Shit. Dörren var ju dock låst så det var ju ingen egentlig fara.
"Sebbie", okej, Margot. Hon knackade igen. "Jag vet att du är hemma. De ringde till pappa och sa att du skolkade. Och dina skor står där nere."
Seb vände blicken mot Elliot. Vad skulle dem göra? Elliot hann liksom inte ta på sig sina grejer och hoppa ut genom fönstret utan att Margot skulle bli misstänksam. Han nickade mot garderoben för att få den äldre att gå dit och gömma sig innan han gick fram till dörren och låste upp. Öppnade inte upp dörren helt ifall Elliot inte hunnit gömma sig ordentligt ännu.
"Ja?"

Tystnad. Skön, behaglig tystnad. Och så Sebastians lugnande pillande med håret. Det var lugnt. Allt var lugnt. Stämningen hade verkligen ändrats en miljard gånger under dagen. Tårar. Glädje. Ilska. Sorg. Rädsla. Mycket upprört av olika anledningar. Nu var det dock lugnt. Bra. Skönt.
Tills det knackade på dörren och Elliot fick en mindre hjärtattack. Han försökte panikartat möta den yngres blick. Blickade åt hållet den yngre pekat åt. Garderoben? Okej. Fort puttade han in kläderna och skorna under sängen innan han snabbt och så tyst som möjligt tassade iväg mot garderoben. Det var ändå rätt praktiskt att vara ett skelett ibland. Det gick att trycka in dig i även de minsta utrymmen. Nu var ju Sebastians garderob verkligen inte liten, men ändå. Elliot hade fått plats oavsett.

Beige stickad klänning. Svart bälte i midjan. Håret noggrant lockat och ansiktet välsminkat. Seb undrade när han senast hade sett Margot ostylad. Det var nog ett bra tag sedan. Det skulle bara vara konstigt att se henne utan de svarta strecken runt ögonen och håret som var... Ja, vad hade hon för textur på håret naturligt? Rimligtvis lockigt, om man tittade på hennes bröder, men Seb var inte säker. Jäklar, vad konstigt det där var.
"Okej, så det här är jäkligt impulsivt", började hon och trängde sig förbi Seb in i rummet. Slog sig ner på den numer obäddade sängen. Modern Family var fortfarande igång. Oj. "Men min fästman kommer hit om typ en timme. Och när mamma fick reda på det så blev hon liksom what och bokade ett bord på Marcel's." Seb lät dörren stå på glänt och tittade på henne. Marcel's? Fan. Dryg restaurang där de åt vid fina tillfällen. Vilket innebar kostym. Helvete.
"Och mamma sa att du får ta med en kompis. Typ... Kyle eller vad han hette? Men helst inte. Alltså, har Kyle ens en kostym?" Margot verkade aldrig sluta babbla. Hur kunde hon ens babbla samtidigt som hon blickade upp på Modern Family och sms:ade frenetiskt? Jäklar.
"Men om du sköter dig får du ta med honom. Eller någon annan. Fast du har väl typ inga andra vänner?"
Seb blev typ chockad över att hon visste vem Kyle var. Hon hade definitivt kollat instagram. Än mer chockad blev han över att deras mamma bjöd in honom till middagen. Skumt. Inte för att Seb skulle bjuda in Kyle dock. Nej, det skulle bli stelt.
"Så vi ska vara där om en och en halv timme. Kostym du vet. Den svarta. Och bara en vanlig skjorta. Vit. Eller kanske ljusblå. Inte den blommiga. Det är inte sommar längre", babblade hon vidare, förmodligen ovetande om att Seb inte svarat. "Och fixa... Eller nej. Låt håret vara så. Du ser äldre ut."
Och sedan skickade hon iväg ett mail eller ett sms eller vad hon nu skrivit på innan hon reste sig från sängen igen, pussade honom hastigt på kinden och lämnade rummet.
Wow. Alltid stress. Ingen lugn och ro. Seb stängde och låste dörren efter henne.

Tyst som en mus satt han där inne i garderoben och lyssnade på allt. Eller var möss ens tysta? Nja, inte direkt. De pep ju. Kaniner var ju tystare isåfall. Fast tyst som en kanin klingade inte lika bra så...
Fästman? Restaurang? Kostym? Jösses, var det här vad som kunde hända en vanlig fredagskväll hemma hos den yngre? Hemma hos Elliot var typ det mest exklusiva ehh...nej, det var nog inget exklusivt som hände där. Varm mat någon gång typ aldrig. Uhm.
Han satt kvar några sekunder extra, efter att Sebastian låst. Bara för säkerhets skull liksom. Fast sen blev han medveten av syrebristen, så då klev han ut.
"Alltså det här med ljudisolering är så jäkla läskigt. Det är bråttom nog när man hör ytterdörren hemma. Här får jag hjärtattack varje gång nån knackar", sa han och stängde till garderoben. Då var det väl bara att dra på sig ytterkläderna igen, så att den yngre kunde förbereda sig?

Det dröjde någon sekund innan Elliot lämnade garderoben. Ännu en gång den eftermiddagen rufsade Seb frustrerat genom sitt hår. Fan, vad han inte var redo för det där. Han hade egentligen inget problem med att träffa nytt folk men när allting skulle bli så jäkla formellt och grejer så bara... Sattes en press och det var då som det blev jobbigt.
"Mm", mumlade han och gick mot garderoben som den äldre nyss lämnat. Gud, varför blev han så deppig? Han skulle ju vara glad för sin systers skull. Fast det var väl egentligen inte så som det funkade i familjen Boyd. Men ändå. Seb var ju inte som resten av familjen.
Han tittade igenom garderoben. Tre kostymer. En ljusgrå, en marinblå, en svart. Seb ville nästan ta den gråa bara för att jävlas med Margot. Men nej, han ville inte förstöra hennes kväll. Han drog ut den svarta. Drog ut en vit skjorta också. Inte den blommiga. Det var ju inte sommar längre, som Margot hade sagt. Men slipsen fick utebli. Det var uppklätt ändå.
Han vände sig mot den äldre igen innan han gick fram till sängen och la sina kläder där.
"Detta kommer låta så bortskämt", sa han och satte sig på sängen. Bredvid kläderna. "Men det här suger. Jag hatar sånthär."

Den lugna stämningen, innan knackningarna, var borta. Puts väck. Den yngre skulle ju få äta ute, varför var han så bekymrad? Elliot förstod inte. Det var ju världens lyx. Fast den yngre kanske var van? Gick det att tröttna på sånt? Jo, det gick väl att tröttna på allt egentligen. Eller det mesta. Inte Sebastian. Nej, det var omöjligt att tröttna på honom.
"Varför?", frågade han och vände sig mot den yngre, där han satt på sängen och såg allmänt deppig ut.
Efter en kort stund gick han bort till andra sidan rummet, andra sidan sängen rättare sagt. Han böjde sig ner och drog fram allt han puttat under tidigare.
"Vill du att jag ska gå nu direkt eller stanna en stund till?", frågade han försiktigt. Ville inte skapa något dåligt samvete. Nej, om den yngre ville ha gott med ensamtid att förbereda sig på så var det okej. Fullt förståeligt. Inte för att den yngre egentligen behövde fixa något. Men ändå, fin middag osv. Vilket Elliot i o försig inte visstegå. Men utifrån samtalet innan och kläderna på sängen, antog han att så var fallet.

”Det är så jäkla ytligt”, började Seb och tittade bort mot Elliot. Som säkert inte förstod alls varför han gnällde. För han hade ju egentligen ingen anledning att gnälla. Han fick mat ju. Och fick spendera tid med sin familj. Vilket var... lite sämre. I alla fall när det var offentligt.
”Man bara sitter där och äter mat som ser fin ut men som smakar skit. Lyssnar och nickar lite när någon börjar prata om något ointressant ämne som typ mina föräldrars företag eller nåt. Och allt handlar bara om pengar, pengar, pengar, för det är deras enda intresse typ.”
Han tog upp skjortan i knät och fingrade på det fina tyget. Vände bort blicken från Elliot. Hade han varit för ärlig nu? Vad tyckte Elliot om det han sagt? Fuck.
”Du kan stanna”, svarade han sedan och ryckte, av någon anledning, lätt på axlarna. ”Det är nog bäst om du drar efter oss. Om du kan stanna så länge. För annars kanske någon ser dig genom fönstret eller något...”

Deras livssituationer var väl ungefär så olika de bara gick att bli. Verkligen motsatserna. Fast det var ju viktigt att ta allt på allvar ändå. Oavsett storlek på problemet. Vilket ju Elliot alltid gjorde. Fast en del grejer var verkligen svårare att förstå. Ytliga saker höll han dock verkligen med om. Ytliga personer. Fast var ha inte det själv? Ytlig? Nej, det var ju inget ha ville vara, men den den rollen han gick in i var väl ändå ytlig? Fast det var väl ändå en del av honom? Äh.
Kunde han stanna så länge? Jo, det var nog lugnt. Bara han skickade ett sms.
Elliot nickade och tassade iväg mot Sebastian. Satte sig försiktigt bredvid. "Hmm, det är för ytligt och de pratar om ointressanta saker som du inte förstår, så då känner du dig dum? Eller är jag helt ute och cyklar?", frågade han och blickade ner på deras fötter. Han försökte verkligen förstå.
"Umm, och jag kan stanna, om du vill. Fast du får ta och sluta med det där axelryckandet, för det får det att verka som att jag lika gärna kan dra", påpekade han med ett blekt leende.

Nej, Elliot hade flera anledningar till att hata Seb nu. Den största kanske var det faktum att den yngre var så jäkla bortskämd.
Men Elliot sa ingenting elakt. Verkade inte hata Seb. Istället slog han sig ner bredvid honom och försökte förstå. Det var okej att den äldre inte förstod. Han låtsades inte bara som det; utan han frågade. Försökte tolka, försökte förstå. Och det var ju så mycket bättre.
”Det är typ det, ja”, svarade han och ryckte ännu en gång lätt på axlarna utan att tänka på det. Tänkte på det direkt när Elliot kommenterade det.
”Förlåt”, mumlade han och vände även han ner blicken till deras strumpklädda fötter.