Hungerspelen 74 - Cato Hutcher

Så OTROLIGT bra! Älskar denna fanfiction! ♥

Jättebra verkligen!
Lite kritik bara.
Tänkte bara på att det kanske blev lite segt efter ett tag... Det kanske skulle hända någonting lite mer...?Men du beskriver väldigt bra angående miljöer, personer etc.

WIEEEE CATO-FANFIC HERE I COME♥♥♥

Hm...ja, men det kommer ju att hända något så snart spelen börjar ;-) Vore lite knasigt om jag liksom bara hoppade över vissa grejer innan...
Fast jag tror det kmr hända lite mer nu, som jag sa så blev det ett lite trist utfyllningskapitel ;D
Men TACK så mycket

Love to u alla läsare! Ska lägga upp ett kapitel senare idag ;D

EDIT:
Som sagt, kanske lite trist, men snart börjar det

Slutet på Kapitel Fyra
Cato och Clove stod och tjurade på balkongen på deras våning. De hade just fått veta vad deras stylister hade bestämt att de skulle ha på sig på Spelarparaden senare i kväll.
Cato spottade över balkongräcket och hoppades mot förmodan att någon, till exempel hans stylist Jenna skulle stå under den. Förgäves såklart, men ändå. Han och Clove stod tysta och kokade av ursinne, iallafall gjorde Cato det, han hoppades att Clove kände samma sak. ALDRIG att han tänkte ha på sig en töntig dräkt på spelarparaden! Akko kom och avbröt deras ”funderingar” trots att de knappt sagt ett ord till varandra.
”Men komigen nu! Vi har bytt dräkter. Och förresten..” han nickade mot Cato.
”Så fanns det ingen i din storl...sändningarna från de andra distrikten början nu!” skyndade han sig att säga och släntrade iväg. Cato började nästan ångra sitt val av handledare.
Men precis som Akko upplyst dem om så började faktiskt sändningarna från Distrikten alldeles strax. Han hoppade ner för trappan med Clove i hälarna och gick in i det överdådiga ”vardagsrummet” som hade tilldelats dem. Han sjönk ner i soffan, som i sin tur sjönk ner en bit mot golvet, för att titta på sändningarna. Den stora, platta tv:n som satt fast i väggen visade sändningarna från Distrikt ett. Den frivilliga pojken hette Marvel och flickan Glimmer. Det var ett sådan där typisk, töntigt namn som man kunde ha om man bodde i Distrikt ett. Sändningen följdes av Distrikt två, där Cato såg sig själv och Clove gå upp på podiet och försvinna. Det var värst vad pampigt det så ut härifrån, programledarna sa visst att de skulle föras till Huvudstadens glitter och glamor, men Cato mindes den långa väntan i det sjaskiga rummet bakom scenen. De var nu framme vid Distrikt fem. En pojke som såg ut att vara kanske sexton år valdes, ingen frivillig, som väntat. Flickan såg ut att vara i ungefär samma ålder, hon hade rött hår och påminde lite om en räv. Det var nog ingenting att oroa sig för, ingen av dem såg direkt glada ut över att vara utvalda. Han hittade ingenting speciellt att memorera förens de kom till Distrikt elva. En stor kille på kanske sjutton eller till och med arton år valdes. Först svalde han nervöst, men fick sedan någonting beslutsamt i blicken. Han kunde vara rätt farlig. Inte för att han kulle bli någon match för Cato, eller Clove, eller resten av karriäristerna som de planerade att slå sig ihop med, men han kunde vara en fiende som var värd att ta med i beräkningen. Från Distrikt elva kom också en pytteliten flicka, Cato tyckte nästan synd om henne. Men när han tänkte på att det var en Deltagare mindre så försvann det direkt. Hon skulle bara vara ett plus, en person till som han INTE behövde oroa sig för. Kort sagt var det bara Clove, deltagarna från Distrikt ett och den där store killen från Distrikt elva som han skulle bli tvungen att tänka på. Resten skulle bli lätt. Han tittade närmast sömnigt på när sändningarna från Distrikt 12 började. Han vaknade lite ur sina drömmerier när en ganska kraftig kille valdes från Distrikt tolv, naturligtvis inga frivilliga. Men när han såg det skräckslagna uttrycket i pojkens ansikte försvan han från Catos memorering om ”fiender värda att ta med i beräkningen”. Han skulle bli en lätt match. Han såg på pojkens ansikte att han inte räknade med att komma levande hem igen. Och det var väl lika bra det, för det skulle han inte få göra heller.
Cato tittade ointresserat bort från tv:n för att se vad de andra gjorde. Clove stirrade med likgiltig blick på tv:n. Akko satt i fåtöljen och tittade fundersamt på ett block han hade i händerna. Hippie satt i soffans andra hörn och höll på med någon sorts stickning.
Plötsligt tittade Akko upp på tv:n, samma sak gjorde hippie, och Clove såg förvånad ut. Cato kunde inte förstå varför. En lite, väldigt liten flicka, säkert högst tretton år, hade blivit utvald. Vad var det för konstigt med det? Sen filmades en äldre tjej, kanske sexton eller sjutton. Ropet ”Jag är frivillig!” ekade över den tysta Slåtterceremonin. Cato spärrade upp ögonen. Samma sak gjorde Akko. Frivilliga kom ALDRIG från Distrikt tolv. I Tolvan var Hungerspelen döden. Det fanns vad Cato visste en enda person från Tolvan som någonsin hade vunnit Hungerspelen.
Ändå stod hon där, en sexton årig, av utseendet att döma, lagom svältande tjej och anmälde sig frivilligt. Det var det jävligaste! Cato undrade om hon hade fått smygträning i Tolvan, men det hände aldrig. Av hennes förskräckta ansiktsuttryck tydde på att också hon visste vilket öde hon skulle få möta. I teorin, fast ännu visste hon inte i vilken form. Det visste Cato.
Cato.

Bästa FF ever!!!! ♥♥

ÅH SÅ JÄVLIGT BRA!!!!!
Ursäkta språket men det var i helvete så coolt alltså! >;D

HERREGUD! *BEVAKAR*
DU SKRIVER GRYMT BRA! 8D

Superdupermegajättebra!! ♥ ♥

En sak bara:
Det brukar vara "damerna först" vid slåttercermonin, men på TVn här ropades pojkarna upp före flickorna.

^Ja, Effie Trinket ropade ju upp Prim före Peeta :3