The 146th annual Mugglisgames!

Tack!! ♥

Åhåååå vad bäst!!! ♥

Åh, så bra!
Synd bara att jag missade med pilarna :c

Superbra!!!

Åh vad awesome, älskar hur min karaktär har blivit ♥

Skitbra!

Super bra!

Awsome!! haha, jag verkar vara den snobbiga personen i denna berättelse

Så, nu så har jag skrivit om det som raderades. Somtur var så insåg jag att jag skrivit ner det mesta, men var fortfarande tvungen att tagga alla och ändra lite slarvfel

Tredje kapitlet:
Uppvisningen del 2 ~ En dag innan spelens början, 10:15

”Distrikt 7” Roppar rösten som nu efter 6 distrikt börjar låta låta ganska uttråkad.
Corriiz tittar på Zeila Diggory som redan ställt sig upp. Hon vet vad hon vill och hon vill visa vad hon kan. Corriiz sitter tyst kvar när Zeila Diggory bestämt går in till spelledarna.
Hon ställer sig mitt i salen och säger sedan med hög röst:

”Jag måste vinna.” Spelledarna rycker till och tittar oförstående på henne.
”Jag måste vinna,” upprepar hon, ”För min bror, jag kan inte lämna honom. Han är mitt allt.” Dom tittar nyfiket ner på henne och hon stirrar dom rakt in i ögonen.
”Jag kan vinna, jag har goda chanser, om ni ger mig bra poäng så vill dom sponsra mig, och då kan jag vinna.”
Någon ser lite chockad ut medans några tittar medlidsamt på henne. Hon har dom på sin sida nu.
Zeila Diggory tar upp ett par dolkar och och kastar dom i talvan, alla sätter sig i mitten. Hon tar upp en kastkniv och sätter den mellan ögonen på en av dockorna.
”Jag har potential, jag kan vinna. Kom ihåg det.” Sedan går hon ut ur rummet.

”Lycka till nu!” Säger Zeila Diggory glatt när Corriiz börjar att gå bort till dörrarna.
”Eh, tack.” Säger hon. Hon har aldrig tänkt på det, men Zeila Diggory är faktiskt väldigt väldigt trevlig. Om det inte var för spelen så skulle dom nog varit vänner.
Väl inne hos spelledarna så sjunker Corriiz självförtroende. När hon presenterar sig så är rösten ostadigt. Händerna skakar och hon går sakta bort till bordet med knivar.
Så fort hon tar upp en kniv så känner hon att lite av lugnet kommer tillbaka.
”Det här kommer gå bra” Tänker hon - Mest för att lugna sig själv -innan hon börjar kasta iväg knivarna i en perfekt linje över rummet.

”Distrikt 8”
95mas ställer sig upp utan att säga något. Han orkar inte vänta längre, lika bra att få det överstökat.
Direkt när han går in i rummet så ser han repen som liggen på golvet. Långa, smala, tjocka, korta, av hampa och av material som han aldrig sett förut. Han sätter sig ner på knä och börjar göra fällor. Efter några minuter har han knåpat ihop tre stycken olika och Spelledarna ser till hans förvåning skapligt imponerade ut.

Nymfadora Tonks småstudsar runt hela rummet, hon orkar inte vänta längre. Hon vill in NU ! Så fort 95mas kommer tillbaka så springer hon bort till dörren. Hon stannar och lugnar ner sig. Hon vill inte verka allt för desperat.
Hon går in och presenterar sig glatt inför spelledarna som ler och nickar till svar. Hon går bort till yxorna som hänger på väggen och börjar kasta med dom. I början är hon lite skakig på handen och dom hamnar i spridda skurar över tavlan, men efter några kast får hon in rytmen och sätter två stycken i mitten på samma gång. Spelledarna klappar händerna och Nymfadora Tonks småstudsar ut igen.

Caty Delacour förstår inte hur vissa deltagare kan vara så glada. Dom verkar inte ha förstått att dom alla snart kommer dö. När Nymfadora Tonks kommer tillbaka skrattandes så inser Caty Delacour att det är Distrikt 9:s tur. Hon slänger en blick mot sin distriktspartner Måntass som sitter bredvid henne och får plötsligt en stor lust att slå till något, eller något och Måntassär i risktzonen. Hon tar ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig lite men det fungerar inte. Hon ställer sig upp istället och väntar på att rösten ska ropa upp Distrikt 9 på sin fåniga huvudstadsdialekt med det kommer inget. Det känns som att sekunderna segar sig fram med flit, enbart för att göra henne stressad.
Väggarna kryper närmre och hon känner att hon börjar gripas av panik. Det känns som om huvudet ska sprängas och hon stirrar runt i rummet efter något som kan rädda henne. Dom panikslagna tankar klyvs då högtalarna börjar spraka och kvinnorösten ropar ut Distrikt 9 som nästa distrikt. Caty Delacour försöker lugna sig och börjar gå mot dörrarna.
”Detta kommer att gå bra, det kommer gå bra Caty, lugna ner dig.” Mumlar hon för sig själv när hon är påväg mot mitten av hallen. Hon harklar sig och säger sedan bestämt men darrigt:
”Skulle någon av er kunna kasta frukt på mig?” Spelledarna ser jättechockade ut men nickar och tar upp äpplen och päron från en stor bricka med frukt.
”Redo?” Frågar en kort man med blått hår. Caty Delacour nickar och tar upp ett halvt dussin spjut i båda händerna. Spelledarna ser riktigt road och börjar kasta mot henne.
Caty Delacour siktar och slänger iväg ett spjut som delar ett äpple i två delar, ett päron träffar hennes axel och hon skärper sinnena. Hon kastar iväg ännu ett spjut som spetsar två päron på samma gång. Spelledarna fortsätter att kasta och hon fortsätter att pricka frukt. När spjuten är slut så håller hon upp händerna och dom slutar kasta.
Hon är nöjd, både över sin prestation inför spelledarna och för att hon inte slog till någon inne i väntsalen...

Måntass tittar oroligt på Caty Delacour när hon kommer tillbaka. Det såg ut som att hon skulle explodera eller slå till någon innan hon gick in men nu verkar hon lugn, rentav glad.
Måntass suckar och drar handen genom sitt bruna hår.
”Ja, det är väl mig tur nu.” Säger hon och försöker lätta upp stämning, men ingen svarar.
Hon går in till spelledarna med tunga steg. Det är inget som hon ser fram emot, men hon ska klara det.
Väl inne så börjar hon granska rummet efter vapen, hennes blick fastnar på en arabisk sabel som hon läst om i böcker hemma i Distriktet. Hon tar upp den från stödet och granskar den. Hon går bort till dockorna och gör några utfall innan hon hugger huvudet av en av dem. Och lägger tillbaka sabeln och tackar.

”Distrikt 10!”
amanda1104 tittar upp mot klockan som sitter på väggen. 10:30, om hon inte hade varit här så skulle hon och hennes föräldrar ätit frukost efter att ha arbetat med korna i 3 timmar för att sedan jobba ute på åkern. Trots allt det hårda arbetet som hon tvingas göra hemma så saknar hon det.
Spelledarna har fått in ny mat och hela lokalen luktar fisk.
Hon går genast bort till bordet med knivar. Efter alla lektioner med sin mamma och hur man styckar kor så har hon fått en skapligt bra knivträning, hon vet vart huggen sårar mest. Hon kastar några knivar mot dockorna som sätter sig på väggen bakom. Hon svär och kastar en ny. Den träffar dockan i armen. Det känns som en sten ligger i magen på henne när hon går ut ur rummet.

DaniellaDumbledore ser på amanda1104 att det gått dåligt för henne. Dom har gått i samma klass i sju år, hon kan läsa av henne. DaniellaDumbledore börjar sakta att gå in, hon känner sig skapligt säker. Hon vet att hon är bra på fäktning, och det tänker hon visa.
Hon hittar en värja på väggen och tar försiktigt ner den. Hon håller andan. Värjan är inte som dom som hon har tränat med. Denna är, så, perfekt. Rak, skinande ren, helt, perfekt. Hon tar tag om handtaget och ett välkänt välbehag sprider sig från fingrarna ut i kroppen. Hon förstår att hon antagligen inte kommer att ha tillgång till en värja ute på arenan men det struntar hon i.
Hon går fram till dockorna och gör snabba utfall med värjan innan hon backar undan, går fram och gör utfall och backar sen igen. Hon har flyt och energien flyger genom kroppen på henne. Efter några till så släpper hon värjan, bugar och går ut ur rummet.

avifors går in till ledarna med en tung känsla av raseri som inte har släppt taget om honom sedan slåttern. Han kan inte förstå varför det måste vara han. Han hade inte sett fram emot sin 17 års dag alls, men nu kanske han inte ens skulle få fira den, för han kanske skulle vara död. Han svär en lång ramsa med ord som han ofta hört sin storebror använda när det går dåligt med skörden. Han tittar upp och inser att spelledarna hörde hans lilla utbrott, han tittar snabbt ner igen.
Han går bort till en stor sandsäck och slår några slag som uppvärmning. Han ger säcken en rak höger och duckar sedan för säcken som gungar tillbaka i hög fart. Spelledarna tackar och han går ut ur rummet.

Matilda weasley rycker till när avifors kommer tillbaka, hon vill verkligen inte in. Hon känner hur tårarna stiger i ögonen på henne och hon darrar i hela kroppen.
Väl inne hos spelledarna känns det som om benen ska vika, läppen darrar och kämpar för att hålla tårarna borta. Hon börjat att lägga ett förband men hennes händer skakar för mycket. Förbandet blir bara halvfärdigt men hon gråter för mycket för att fortsätta.

HannaPanna tittar på sin distriktspartner som är helt grön i ansiktet. HannaPanna kan inte komma på ihåg vad han heter just nu, det ända hon kommer ihåg är hur pojkens ansikte lyste av iver vid slåttern när han tog en 17:årings plats, hon undrar vad han tänker nu.
Hon bugar inför spelledarna och känner hur det fladdrar till i magen, hon vill inte, men hon måste.
Hon tar upp en av bågarna och siktar mot tavlan, några träffar precis utanför mitten och ett par träffar precis utanför tavlan. Hon suckar och lägger ner bågen igen.

När HannaPanna kommer tillbaka från salen så inser _SanD_ hur nervös han verkligen är.
Han tänker på all den goda maten som han ätit på morgonen. Den är nog påväg upp nu. Han går sakta fram till Spelledarna men stannar plötsligt. Han hade rätt, maten är på väg upp. Han böjer sig framåt och kräks våldsamt ner på golvet. Han hukar sig och en ny kaskad spyor träffar golvet med en sådan kraft att det skvätter upp i ansiktet på honom. Han skakar våldsamt och vet inte vad han ska ta sig till. Det var inte såhär som han tänkt sig det hela. Om han ska vinna får han inte visa sig svag. Hans mage drar ihop sig i kramper och hans huvud klagar när han ställer sig upp. Stanken får honom att vilja kräkas igen, men magen är tom.
Han tittar ner på sina kläder som på något magiskt vis inte blivit nersölade. Han torkar sig i ansiktet med ärmen på tröjan och börjar gå fram till spelledarna igen. Han tar upp en kniv och hugger i dockan men han känner sig för svag för att orka ta i som vanligt. Magen fortsätter att dra ihop sig men inget kommer. Han tar upp ett svärd och stöter till dockorna i magen några gånger innan han släpper svärdet och går ut igen. Han försöker att undvika att trampa i sina egna spyor men lyckas ändå få lite av det kladdiga under skorna. Han skyndar sig in på toan och börjar tvätta av sig.

~

Nå, vad tycks? Skrev somsagt om lite när det försvann.
Men är det tråkigt? Det är svårt att skriva om 24 personer och ändå har variation i det

yes mom