Limly på rymmen

Men du skulle väl kunna lägga upp ett kapitel nu?

jätte bra
*ny läsare

Gud, vad Sofia kommer bli rädd nu .

NU KOMMER NYTT KAPITEL!!!

Ursäkta för dålig uppdatering, var såå trött igår och gick typ hem och lade mig direkt efter skolan...

Men i alla fall, det här kapitlet är väl.. OK

Kapitel 11 (Sofia)

Med ett skrik flyger jag upp i närmaste träd. Jag är livrädd för älgar. De är så stora. Och äckligt lika hästar. Dessutom verkar det som att de har något emot mig, för en gång blev jag jagad av en älg runt i skogen i en timme. Den händelsen har satt spår.
Jag blundar i fem sekunder och tar några djupa andetag. Försiktigt kisar jag mot älgen. Det är en ko, eftersom den inte har några horn. Min blick glider bakåt. Och på älgens rygg sitter något som gör att jag måste blunda i fem sekunder till. Det kan inte vara sant. Men det är det. Det är Saga som sitter på älgkon. Hon lever!
– Jag hatar dig, väser jag och klättrar lite längre ut på grenen. Saga tittar ner i den tunna manen.
– Vad menar du? Frågar hon och försöker att låta oskyldig.
– Du vet nog, som en katt hoppar jag mjukt ner på marken. Trots min rädsla.
– Jag hittade dig, men du stack.
Det är som om Saga letar i minnet för att komma ihåg händelsen. Som om hon har varit med om så mycket sen dess så att hon knappt kommer ihåg det. Efter ungefär en minut så är det som att hon kommer på vad jag menar.
– Jaså, du menar då, förlåt om du tog illa upp, men…
Älgkon tar ett steg emot mig och jag flyger upp på min gren.
– Jag vill inte hem.
– Inte jag heller, svarar jag med en uttryckslös min.
Hon ser på mig med ett försiktigt leende. Det verkar som om hon har blivit tryggare i sig själv, gladare.
– Hejdå! Säger hon och skänklar på älgkon. Men den är för upptagen med att sluka min böngryta (jag visste inte att älgar äter böngryta, men där ser man, varje dag lär man sig något nytt) och rör sig inte ur fläcken.
Det ser nästan ut som att Saga bryter ihop. Inte för att hon gråter, men inuti ger hon upp, liksom. Jag suckar djupt och frågar:
– Vill du stanna?
Ivrigt nickar hon. Det är inte likt henne.
– Men då får vi hjälpas åt.
– Okej, säger Saga och börjar sitta av. Det går inte så bra, för hon fastnar med benet. Jag kan inte låta bli att småle. Det ser så lustigt ut.
När Saga och jag står med båda benen på marken ser jag att hon har en förstahjälpen väska. Min förstahjälpen väska. Jag får lust att slå till henne, men lyckas stå emot. Såret på vaden har nämligen börjat bli varmt och svullet. Där får man för att man är lat och tror att det inte är någon fara. Saga ser att jag stirrar på den vita väskan med ett rött kors på.
– Åh, förlåt, jag… Hon skadad och…
Saga ger upp sina försök med att förklara sig och tystnar. Hennes blick fastnar på det infekterade såret på vaden.
– Vad hände? Frågar hon försiktigt.
– Jag råkade bara riva mig, min ton är barsk.
– Det ser väldigt otäckt ut.
Jag rycker på axlarna och försöker se så likgiltig ut som möjligt.
– Ge hit den bara, säger jag och nickar mot väskan som hennes hand har slutit sig så hårt om att hennes knogar vitnar. Saga kastar den i en fin båge till mig. Det känns fel att inte säga tack, men jag är inte på humör.
Jag dunsar ner på en nedfallen trädstam och öppnar väskan. Jag blir ännu surare när jag ser att hon har använt allt man kan läka sår med. Jag stänger den och slänger den på Saga som ser frågande på mig.
När hon inser att hon har använt allt som jag kan behöva ser hon bestört på mig.
– Förlåt, förlåt, förlåt! Jag är så ledsen, Sagas störande ursäkter fortsätter i minst tre minuter.
Jag stödjer armbågarna mot knäna och vilar ansiktet i händerna.
– Det gör inget, okej? Det vore bara skönt att ha lite alsolsprit att rengöra det med, men det går bra!
När jag sa det försökte jag att låta så glad som det gick. Saga ser tveksam ut, men verkar acceptera det för stunden.
– Finns det något som jag kan göra nu då? Frågar hon välvilligt.
– Lova att du inte kommer sticka, sen kan du samla ved, svarar jag.
Saga ser lite uttråkad ut men lovar tillslut att hon inte ska sticka. Jag reser mig och nickar mot älgkon.
– Vad har du tänkt göra med henne?
– Vad menar du? Frågar hon lite vasst.
– Jag vill inte ha ett monster springades här, kolla hur hon äter! Det skulle räckt i en vecka för oss, det tog tio minuter för henne, eftersom hon var tvungen att få upp burken. Annars hade det gått på fem!
– Hon ska faktiskt kalva snart, dessutom räddade hon mitt liv!
Det är otroligt vilken beteendeförändring Saga gick igenom – från strålande glad – och nu står hon med blixtrande ögon och ser hotfullt på mig.
Jag blir lite rädd och rycker på axlarna.
– Visst… Hon får stanna, min röst låter osäker. Det tycker jag inte om.
Direkt när Saga får höra det spricker hennes ansikte upp i ett leende. Hon är som en svensk sommar, kan gå från det finaste vädret till det värsta.
– Ska vi börja samla ved då?
Jag rycker till när jag hör hennes röst.
– Mmm…
Under tystnad samlar vi ihop tillräckligt mycket för kvällen. Hela tiden har jag en stickande känsla av att någon stirrar på mig, och när jag tillslut vänder mig om ser jag att det är älgkon. Hon litar inte på mig. Och jag litar inte på henne.

Det är kväll. Saga sitter och byter ut bomullen i älgkons sår till vitmossa medan hon berättar vad hon kommer ihåg från flykten. Jag lyssnar med ett halvt öra medan jag täljer en liten trähäst. Noggrant utformar jag dess ädla huvud, de slanka benen och den vackra svansen. Försöker att få ögonen att se så levande ut som möjligt. Det blir inte den bästa jag har gjort, men den ser bättre ut än dem jag gjorde när jag var liten. Mörkret som omsluter oss känns inte så hotfullt som de andra kvällarna. Nu när jag tänker efter så var det faktiskt hotfullt de andra kvällarna, men det kändes mindre om man inte tänkte på det.
Utan att jag märkt det har Saga slutat med sin berättelse. Hon har även stannat upp med älgkons sårbehandling. Jag slutar tälja och tittar på henne. Den sprakande elden återspeglas i hennes mörka ögon när hon frågar:
– Tror du att vi någonsin kommer att hitta henne?
Jag förstår att hon menar Limly, och dröjer med svaret. För att ge fel svar skulle leda till katastrof. Det är en känsla i maggropen som gör att jag svarar:
– Det är klart.
Hon ser lättad ut. Även fast hon vet att jag kanske svarade så för att göra henne glad. Det är som att Saga har fått en bekräftelse. Med ett ryck återgår hon till sårbehandlingen. Den här gången är hon tyst.

Vi ligger i våra sovsäckar och försöker sova. Saga frågar en väldigt oväntad sak:
– Mutade du Majbritt så att du blev elevstödjare när de införde testet?
Jag skrattar lite bittert.
– Nej, men tydligen så hade hon ändrat resultaten så att jag skulle bli.
– Okej, god natt.
– God natt.

Hoppas ni gillade det!

ÅÅ det var super!!!!!

Super!!!

Tack

Tack!

Nu kommer kapitel 12!
Jag älskar att vi skrev vartannat kapitel, för när jag slutade det här kapitlet hade jag aldrig kunnat tro att Miss_F skulle börja nästa kapitel på det sättet hon sedan gjorde. Ni kommer fatta sen!

Iallafall här kommer kapitel 12!


Kapitel 12 (Saga)
Fåglarna sjunger sin morgonsång utanför vindskyddet. Sofias djupa andetag får mig att känna mig lugn och stillsam. Älgkon frustar till i sömnen där den ligger vid våra fötter. Allt känns så fridfullt.

Jag sätter mig upp i min sovsäck. Över de glödande grenarna, som är kvar efter gårdagens brasa, hänger min nya, fina tävlingskavaj. Efter en lång tid i skogen är den bara skrynklig och förstörd. Jag vågar inte ens tänka på vad mamma kommer att säga när hon får se den.

Om hon ser den.

Tyst, så att jag inte väcker Sofia eller älgkon, börjar jag laga till lite bönor - som är det enda som finns att äta om man inte vill äta soppa - till frukost.

– Vad gott det luktar! Sofia sätter sig upp och råkar stöta till älgkon så att hon också vaknar. Den snygga personen med tovigt gyllenbrunt hår, vid namn Sofia, hoppar till. Blixtsnabbt är hon på benen. Precis som jag, är hon säkert förvirrad efter gårdagens plötsliga möte.

Det ser ut som att Sofia plötsligt kommer på att hon faktiskt är sur för att jag sprang iväg. Hon ändrar ansiktsuttryck från det snälla, vänliga leendet, till ett riktigt ”pokerface” och tillägger:
– Asså, jag menar skogen. Du måste allvarligt talat ha någon sorts krydda i den där sörjan.

Hon lyckas väl inte riktigt med att få mig att tro på att hon ”absolut inte” har blivit snällare, men jag struntar i att kommentera. Det finns ju ändå ingen anledning att starta bråk. Det är precis som att sätta en ”redstone fackla” bredvid en ”TNT” (någonting lär man sig i alla fall när man sitter bredvid den mest störande killen i klassen som hela tiden snackar Minecraft!).

Med en stor gäspning, ställer sig älgkon upp. Det stora djuret tar upp tvåtredjedelar av vindskyddet när hon står upp, så jag drar bort filten som Sofia har satt för öppningen för att inget djur ska kunna komma in. Eller ut, för den delen.

Älgkon tar ett skutt ut i skogen, springer några meter, och kommer sedan tillbaka. Hon klipper till med öronen och kollar på mig med sina stora ögon. Mat vill hon ha och mat ska hon få.

Under mina tre år med vår kära lågstadiefröken har jag lärt mig att älgar äter kvistar och skott. Dock lärde hon oss inte att de äter burkmat. Men det är väl som hästar. De äter allt de kommer åt och lite till.

– Om du ska mata den där saken, får du samla ”mat” - eller vad du nu tänker ge henne – själv. Maten som jag har gått flera timmar för att hämta, får hon i alla fall inte något mer av.

Det är någonting i Sofias ansiktsuttryck som ändå får mig att känna mig lugn i hennes närvaro. Något som säger mig att det ändå är en ensam tjej jag tittar på. Hon lyckas inte få mig underlägsen eller känna mig liten längre. Inte nu när hon inte har ”tuffa gänget” med sig.

– Då får jag väl göra det då, säger jag så kaxigt jag vågar. Sofia öppnar munnen för att svara något elakt, men förstår att jag har sagt sista ordet och stänger munnen igen. Jag går ut ur vindskyddet och tar med älgkon ut på vandring för att hitta mat åt henne.

Solens strålar skiner genom trädens gröna blad. Då och då stannar älgkon för att beta lite gräs. Det låter jag henne göra, men när hon betat klart fortsätter vi in i den gröna massan av blommande träd och buskar.

I en glänta hittar jag några jordgubbar som jag plockar och lägger i en liten plastkasse som Sofia hade haft morötterna till hästarna i. Den dagen för länge sen.

Någonstans i bakhuvudet har jag något litet minne av att jag någon gång läst att de späda kvistarna och skotten ska vara av vide, sälg…
Jag gräver djupt i minnet för att hitta det jag söker efter. Vide, sälg, rönn, asp och…

Älgkon frustar till och börjar trava fram mot en liten, liten björk som precis fått skott. De späda kvistarna har massvis av blad och älgkon tittar hungrigt på den lilla växten.

Självklart är det sista trädslaget björk och jag börjar gräva upp den med fingrarna. Jag vill att hela roten ska komma med, så att jag kan plantera den vid vårt lilla läger. Då borde älgkon få mat i cirka två dagar.

När vi ändå håller på är det lika bra att fortsätta leta efter fler små björkar att plantera om. Efter knappt en kvart visar det sig att minst tre små björkar finns helt orörda. Bara att gräva upp och lägga på älgkons rygg för transport till lägret.

– Så du kommer äntligen, säger Sofia bittert när jag kommer tillbaka till lägret.

– Ja, det gör jag, svarar jag och försöker att låta bli att skratta. Sofias min som ska verka butter, men som bara blir en skum grimas, ser bara för rolig ut!

Tydligen fortsatte Sofia med maten när jag hade gått, för över den sprakade elden som hon tänt hänger en liten gryta med bönor i en sås som ser ut att innehålla någon sorts svamp. Så hon kan plocka svamp?

Den medellånga figur som jag så många gånger sett rida den häst hon älskar allra mest på ett sätt som ser så stiligt och noggrant ut att man inte kan slita blicken ifrån dem, sitter nu ihopsjunken på sin sovsäck.
Hennas läppar är hoptryckta till ett smalt sträck, men hennes ögon är inte fulla av arrogans, som de brukar vara. Utan av sorg, en sorg som inte går att beskriva. Inte den sortens sorg som när man trillat av en häst och känner hur värken sprider sig i kroppen, utan en helt annan sorts sorg.

Varför är hon i skogen egentligen?

Vill hon känna känslan att vara den som hittar Limly först, eller letade hon efter mig?

Älgkon ruskar på sig och alla skott flyger av henne. De landar kors och tvärs på marken. Jag är snabbt framme och plockar upp alla innan älgkon börjar äta på de gröna löven. In i vindskyddet bär jag dem. Lägger dem i min sovsäck så att de inte ska vara i räckhåll för älgkon.

Jag sätter mig ner bredvid Sofia. Hon lägger upp lite av den ångande grytan på en barkbit som hon måste ha samlat när hon ändå höll på att plocka svamp.
Vi äter vår försenade ”frukost” under tystnad. Jag är klar före Sofia, så jag börjar bryta av små grenar av skotten och ger till älgkon. Hon glufsar snabbt i sig maten.

När hon ätit upp kollar hon på mig med sina stora bruna ögon och vrider på huvudet. Hon tigger. Det ser så sött ut att jag skrattar och kliar henne på halsen.
Det gillar hon.
Med en frustning som skvätter över hela mitt ansikte börjar hon undersöka mig om det kanske ändå finns lite mer som hon skulle kunna få. Men det gör det inte och efter en stund tröttnar hon och lägger sig ner i den mjuka mossan som växer utanför vindskyddet.

Jag går tillbaka in till Sofia som nu har börjat ”diska” barkbitarna med lite av det vattnet som jag tog med mig från mitt förra ”läger”.

– Var du någonsin vid det där stora trädet där mina markeringar slutar, för markeringarna måste du väl ha sett? Sofia vänder sitt huvud och kollar på mig med de mörkt gyllenbruna ögonen.

– Ja, svarar jag kortfattat.

– Jaha, säger Sofia.
Hon vill säkert veta mer men jag ORKAR BARA INTE förklara allt just nu.

En irritation sprider sig i min kropp, jag vet inte varför. Det bara är så. Just nu skulle jag vilja karta saker i väggarna, skrika högt och nästan till och med…

… smälla till Sofia.
Att hon bara kan sitta där och låtsas vara sur. Jag irriterar mig på allt hon gör, alla dumma frågor hon ställer och, ja… allt.

Sofia måste märka min irritation, för hon flyttar sig närmre mig och säger…

ÅÅ så där kan du väll inte sluta!!!! skriv mer NU!

Imorgon får ni se vad Sofia gör...