Familjen splittras, familjen förenas

Hurra!

Yay

MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu har ni väntat länge nog
Här kommer nästa kapitel!
Ja, det är kort men det är ett "onödigt" kapitel då jag ville ha ett kapitel då Harry och Amelia bara hänger och bondar lite som vänner/syskon Hoppas ni gillar det ^^
Och som alltid, lämna gärna kommentarer !

"." Tal
'.' Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Amelia pov
’Ödleögon, råttlever och belladonna.’ Pennan nästan flög över pergamentet. Det röda håret föll ner i ansiktet. En djup suck och en lätt rörelse med handen som inte höll i fjäderpennan och håret flög upp i en hästsvans.
’Det var bättre.’ tänkte Amelia. Hon såg ner i trollrycksboken igen och fortsatte med sin uppsats.
---
En duns följt utav en suck tvingade Amelia att återigen lämna fokus på sin uppsats. Hon tittade upp och log.
”Tuff dag?” frågade hon.
”Usch, har fullt upp med läxor som jag ”råkat” skjuta upp. Något som Hermione inte låter mig glömma.” svarade Harry och besvarade hennes leende. ”Vad skriver du på?” tillade han och tittade på böckerna som Amelia spritt omkring sig på bordet.
”Bara en extra uppsats för professor Snape.” svarade hon och började skriva på nytt.
”En extra uppgift?” frågade Harry. Amelia nickade och bläddrade i en av böckerna. I ögonvrån såg hon hur Harry tog upp sin bok i förvandlingskonst.
---
De satt tysta en lång stund och det enda som hördes var prasslet av sidorna i böckerna. De var ensamma i den delen av biblioteket och madam Pince höll sig i närheten av sin disk där hon satt och dammade av några av de riktigt gamla böckerna.
”Amelia, vet du något om varulvar?” Amelia tittade oförstående på honom.
”Professor Snape hade hand om våran lektion i försvar emot svart konst då professor Lupin var sjuk igår.” förklarade Harry då han såg upp från sin bok och mötte hennes blick.
”Det var inte därför jag såg oförstående ut. Han hade oss också. Varför jag ger dig blicken som jag gör är för att jag tycker du ställer en idiotiskt fråga, jag inte veta något om varulvar? Harry, jag är fostrad av en.” förklarade hon och lade till en irriterad röst som man har när man förklarar något för ett litet barn. Harry log bara emot henne. Amelia fortsatte sedan att förklara allt hon visste om varulvar och hur de lever, hur deras flockar är uppbyggda och vad som avgör en varulvs rang i flocken.
---
Harry tittade på sin klocka. Det var dags för biblioteket att stänga och för tiden då eleverna inte längre fick vara ute i korridorerna.
”Melia, det är dags för att gå tillbaka till tornet.” Hon nickade och skrev klart sista meningen i sin uppsatts innan hon snabbt plockade ihop sina saker, gav en lätt sving med trollspöt för att sända tillbaka de lånade böckerna till sina platser, innan hon slängde upp sin ryggsäck på ruggen och följde efter sin bror till Gryffindor tornet.

Jag loggar in på mugglis och vad ser jag?
ETT NYTT KAPITEL!
Yes
Awesome

bra

Superbra!!!!!!!!!!!!

Jättebra!

Nu kommer nästa kapitel!!
Det tog längre tid än jag hade tänkt att skriva det och jag kom precis på att jag måste dela upp den här delen i två eftersom jag inte får plats med allt jag vill ha med (kapitlet är redan 6 sidor långt) som jag vill ha med så delar upp det Hoppas ni gillar det Lämna gärna en kommentar!

"." Hej
'.' Tankar
Hej Brev/Tidning/Liknande
Hej Minnen
Hej Minnen inuti ett minne

Kapitel 32 Spökande stugan del 1

Amelia pov
Amelia gick längt korridoren. Det var tyst i slottet då alla antingen var i sina uppehållsrum eller biblioteket. Amelia tyckte om när det var såhär tyst i slottet, när det bara var hon och tystnaden. Det lugnade ner henne.
”Han förrådde henne.” Hon såg upp och fick se en man med bruna ögon och glasögon stå framför henne. Hon log sorgset emot mannen.
”Jag vet.” svarade hon och fortsatte sin väg ner för en trappa.
”Är du på väg till henne?” mannen gick bredvid henne. Hon skakade på huvudet. Han såg förvånat på den tolvåriga flickan.
”Vart är du på väg då?”
”Till en väldigt komplicerad historia.” Hon klev ut genom entrédörren. Mannen följde efter.
Harry pov
Harry stirrade på Snape är han stod med staven höjd emot Blacks ansikte. Lupin gjorde inget för att hjälpa till, Ron låg på sängen och kämpade med att hålla fast sin råtta medan Hermione såg skrämt mellan Snape och Black,
”Säg mig, Black..” Snape nästan spottade ut namnet. ”.. en anledning till varför jag inte skulle låta dementorerna ta dig?” fräste trolldrycksläraren.
”För att om du gör det så kommer du exakt förstå hur lik jag är Marodörerna.” hördes en röst bakom Harry och alla vände sig emot dörren och fick se Amelia stå där och bredvid henne stod Emmy.
”Vad gör du här?” Lupin såg på den rödhåriga flickan med en hård blick. Hon såg lugnt tillbaka.
”Fullmåne.” var allt hon sade.
Emmy pov
Remus bleknade vis ordet. Emmy gick fram till Severus och lade en hand på hans utsträckta arm som höll staven riktad emot Blacks ansikte.
”Sänk staven.” sade hon lågt. Severus rörde sig inte.
”Han förrådde dem, Emmy.” mumlade han argt.
”Nej, det gjorde han inte, du måste lyssna på vad han har att berätta.” sade Amelia och blängde på trolldrycksläraren. Emmy såg vädjande på honom. Han rörde fortfarande inte.
”Pappa, snälla.”
Amelia pov
Amelia kände hur ilskan bubblade upp inom henne. Varför var det så svårt att lyssna på en annan människas sida av en historia?
”Pappa, snälla.” hörde hon Emmy säga och tittade på sin kusin.
”Pappa?” Hermione såg mellan Severus och Emmy.
”PAPPA?!” skrek Ronald och kämpade fortfarande med råttan. Amelia rynkade äcklat på näsan. Hon gillade verkligen inte råttor.
”Ja, pappa.” svarade Emmy och såg arg ut.
”Är det svårt att förstå att han kan vara pappa till någon?” tillade hon och blände på de båda trettonåringarna.
”Nej.” sade Hermione och skakade på huvudet.
”Ja.” svarade Ronald. Han rynkade på näsan och Emmy fick tårar i sina ögon som hon snabbt blinkade bort.
”Ronald?!” sade Hermione förskräckt.
”Vadå? Jag kan inte se någon älska honom tillräckligt eller ens gilla honom nog att ha ett barn med honom.” sade han och såg på häxan.
”Min faster gör det.” sade Amelia och blev ännu mer irriterad över förolämpningen emot hennes familj.
”Gjorde.” rättade Severus och mötte Amelias blick.
”Gör.” svarade hon kort och satte sig ner i en trasig stol.
”Kan du vara så snäll och ta bort din stav från Tass ansikte så att jag kan komma så långt ifrån den där råttan jag kan.” tillade hon och blängde på råttan i Ronalds händer.
”Vem kallar du råtta?” Ronald såg förolämpad ut.
”Om du tror att jag syftar på dig är det ditt problem men jag syftade på råttan i dina händer.” svarade Amelia och korsade sina ben och armar.
”Åh.” Harry såg förvirrad ut.
”Amelia, vad är det som händer?” frågade han och såg lidande ut.
”Kom du ihåg att jag berättade om min barndom?” frågade hon. Han nickade.
”Kommer du ihåg att jag var med om en explosion när jag var tre?” Den här gången nickade både Ronald och Harry.
”Hur vet du det?” frågade Emmy.
”Alla känner till explosionen på Tottenham Court Road för nio år sedan. Det var då som han..” Ronald pekade på Sirius.
”.. dödade tretton personer och en liten flicka.” svarade Ronald.
”Tolv mugglare dog.” rättade Amelia. Allas blick vändes emot henne.
”Tretton, fjorton med flickan.” sade Ronald.
”Tolv mugglare dog, en trollkarl kom undan och flickan tittar ni på.” svarade Amelia argt. Både Ronald och Hermione tappade hakan medan Sirius såg medlidsamt på henne.
”Om du tar på dig ansvaret för min dumhet, Tass kommer jag slå dig.” fräste Amelia och Remus såg strängt på henne. Hon böjde på huvudet.
”Om jag handlat annorlunda hade du inte blivit skadad.” viskade han. Severus sänkte sin stav och stirrade på ex-fången.
”Vad exakt hände den dagen, Amelia.” frågade han.
---
”Grattis på födelsedagen, Amelia.” Den, nu, tre år gamla flickan slog upp ögonen. Runt omkring henne stod hennes gudfar, Sirius, hans föräldrar och hans bror tillsammans med familjens husalf, Krake. Amelia satte sig upp och slog brett åt familjen Black då de började sjunga ”Happy Birthday” för henne. När de slutat hade Krake gått iväg för att göra klart frukosten.
”Klä på dig och kom ner i köket.” sade Orion och log emot flickan som hans såg på som en dotter. Alla utom Sirius lämnade rummet för att ansluta sig till Krake.
”Tass, du har väl inte gjort något fel?” frågade Amelia sin gudfar. Mannen som förstod vad flickan syftade på skakade på huvudet.
”Jag har inte lämnat huset för att införskaffa dig en födelsedagspresent. Min mor gjorde det åt mig.” svarade han. Det hade stått i tidningarna, strax efter att han tagit Amelia ifrån huset där föräldrarna dött, att hela landet sökte efter den farliga dödsätaren Black som trots ha kidnappat parets Potters dotter. Hur ministeriet hade fått reda på hennes födelse var ett mysterium eftersom de enda som kände till den (förutom hennes föräldrar och bror) var Sirius Black, Remus Lupin, Peter Pettigrew, Petunia Dursley och Albus Dumbledore.
”Kom nu födelsedagsbarnet.” sade Sirius och gick ut ur rummet och tävlade med henne ner till köket.
---

”Titta, Tass.” Amelia tryckte näsan emot en glasruta och log. Det var en bokhandel. Trots sin låga ålder älskade flickan, Sirius skyllde beteendet på sin vän Remus som alltid hade läst för flickan då han träffat henne.
”Amelia, kom vi måste fortsätta.” Mrs. Black hade alltid problem med att dra bort flickan från mugglar bokaffärer. Hennes son (i animagusform) hade inte samma problem. Han brukade morra lågt och stirra på flickan innan hon snabbt sprang bort till Orions sida. Hela familjen hade blivit övertalade av flickan, som var trött på att vara instäng att gå ut på mugglar Londons gator. Där skulle ju ministeriet aldrig leta efter en Black familjemedlem eftersom det var känt att alla Black hatade allt vad mugglare hette. Fast det hade nu förändrats, tack vare den lilla flickan som gick två steg framför familjen tillsammans med en stor, svart hund.
---

”Sirius?” mrs Black såg sig om. Den svarta hunden hade försvunnit och hon fick inte flickan att lugna ner sig. Hennes make och andre son stod i närheten och letade.
”Tass?” viskade Amelia då hon tyst grät vid sin fostermors sida.
”Du förådde Lily och James! Hur kunde du?!” hördes en röst längre fram på gatan. Amelia kände igen den. Hon hade varit rädd för rösten sedan hon hört den förta gången.
”TASS!” Flickan sprang ifrån familjen Black för att komma fram till Sirius som stod längst bort på gatan med trollstaven framme. Mitt emot honom stod Peter Pettigrew.
”Amelia!” Hon hörde ropen bakom sig men brydde sig inte om dem.
”JAG SKULLE ALDRIG FÖRÅDDA LILY OCH JAMES!” röt hennes gudfar mot förrädaren. Amelia hade kommit fram till honom nu och stod precis bakom hans ben.
”DU? Lever du?” Peter såg på flickan med lätt panik i blicken.
”Rör henne och du dör” väste Sirius och ställde sig beskyddande framför sin guddotter. Amelia märkte försent trollstaven bakom ryggen och nästa sak hon såg var mörker, skrik, ett skratt, vädjande över sjukhus och att en okänd lukt omgav henne innan hon svimmade av.
---
”Det är allt jag minns.” viskade Amelia när hon berättat klart.
”Det nästa jag minns är att jag vaknade upp på sjukhuset två veckor senare, med Remus på en stol bredvid sängen och ett skadat ben som aldrig helt kommer läka.” Remus lyste upp henne och satte sig i stolen med henne i sitt knä.
Harrys pov
Harry såg på sin syster. Han hade redan hört berättelsen men hon hade utelämnat detaljen om att det hade varit hennes födelsedag samt att hon hade fått en permanent skada i benet.
”Jag visste inte..” viskade Hermione. Ron såg blek ut, han verkade inte heller ha känt till hela historien om Amelia.
”Vad hände med Pettigrew?” frågade han försiktigt och såg på Amelia.
”Du håller i honom.” svarad Black och såg på råttan som kämpade med att komma loss.
”Det är därför Krumben har jagat honom. Vi bad honom om hjälp. Det hade varit konstigt om en hund eller varg jagade efter en råtta men om en katt gjorde det skulle ingen bli misstänksam och vi skulle kunna fria Sirius utan att någon blev skadad.” berättade Amelia och såg ursäktande på Hermione.
”Vänta, menar du att den råttan…?” började Harry och såg på sin syster. Hon nickade.
”Hur kan du veta att det är han?” frågade Hermione.
”För att jag har aldrig glömt den lukten han utger sen den dagen.” svarade Amelia. De äldre ungdomarna tittade frågande på henne.
”Amelia är blodadopterad av en varulv.” förklarade Emmy.
”Va?!” pep Ron medan Hermione såg frågade ut.
”Blodadopterad?”
”När man är blodadopterad av någon å går det in princip ut på att den som adopterar barnet utbyter blod en av föräldrarna, blodet blandas ner i en trolldryck som mamman dricker och som barnet tar upp via den näring som barnet får ifrån sin mamma. Med hjälp av adopteringen så har den som utfört den, alltså inte föräldern i detta fall, högst befogenhet att ta hand om barnet ifall det händer båda föräldrarna någonting. Dessa personer kallas också för gudföräldrar eftersom det är dem som brukar utföra blodadoptioner.” sade Remus.
”Men det är olagligt!” sade Ron.
”Nu för tiden ja, men de gamla familjerna använder sig fortfarande av det för att skydda sina barn.” tillade Emmy.
”Skydda dem ifrån vadå?” frågade Hermione.
”Från giriga släktingar som vill ha lordskapet, om familjen innehaver ett sådant, eller få familjens pengar eller för att skydda barnet från att hamna hos okända människor som kan leda till att barnet far illa.” förklarade Amelia.
”Är Harry blodadopterad?” frågade Hermione.
”Hur ska hon veta det?” fräste Ron. Lupin sköt upp ur stolen han suttit i. Harry kunde svära på att han hörde en morrning från mannen. Black gjorde en ansats att stoppa honom, Snape gjorde samma sak men de båda männen stannade när de såg Amelia.
Amelia pov
Amelia ställde sig framför Remus och tog hans hand i sin.
”Lugna ner dig. Han vet inte.” sade hon och varulven såg ner i hennes ansikte.
Varulven morrade lågt igen.
”Han ska inte tala så om dig.”
”Måntand.”
”Förlåt, Amelia.” Remus tvingade tillbaka varulven och satte sig ner igen.
Amelia log emot honom och satte sig på stolens armstöd.
”Harry är blodadopterad av sin gudfar.” Hon svarade på Hermiones fråga och log emot häxan.
”Hur vet du det, om jag får fråga?” sade Hermione och såg oroligt på Remus.
”Han tillhör familjen Potter” svarade flickan och ryckte på axlarna.
”Vad är det för svar?” fnyste Ronald.
”Familjen Potter är en av de äldsta familjerna i Storbritannien, efter Potters kommer familjen Black. Man kan spåra de två familjerna ända tillbaka till grundarnas tid.” förklarade Emmy.
”Amelia, är du säker på att det är han?” Amelia såg på Sirius.
”Ja, det är jag.” svarade hon och såg på mannen.
”Severus, snälla.” Sirius såg på mannen. Severus såg tillbaka på honom.
”Pappa..” Emmy lade en hand på hans arm.
Harry pov
”Vi tar med oss råttan upp till slottet och pratar med Fudge. Remus stannar här med Amelia och Sirius tills vi har pratat med rektorn och ministern.” svarade trolldrycksläraren och rynkade på pannan.
”Varför ska inte han följa med?” frågade Ronald och blängde på Sirius.
”För de skulle aldrig lyssna på honom utan kalla på dementorerna med en gång och Sirius skulle förlora sin själ.” sade en röst.
Harry såg sig omkring. Vart kom rösten ifrån? Han såg att de andra i rummet också såg sig omkring förutom Amelia som tittade mot dörren. Men det stod ingen där.
”Vi vet det redan.” sade hon.
”Han verkar inte veta.” fnyste rösten.
”Pappa!” fräste Amelia och Harry stelnade till. Han visste att Amelia kunde se döda och att hon var hans syster, vilket betydde att deras pappa, James Potter, stod i rummet tillsammans med dem.
”Vad?” Amelia skakade på huvudet.
”Har han alltid varit sån?” frågade hon Remus som skrattade.
”Värre.”
”Vem pratar hon med? Det står ju ingen där.” viskade Hermione och såg på Harry.
”Vi är här.” svarade en kvinnas röst bredvid Harry. Harry kände igen rösten, han hörde den varje gång dementorerna var i närheten av honom. Han utbytte en blick med sin syster.
”Mamma?” Amelia nickade och gjorde en rörelse med högerhanden och genast kom James och Lily Potter inom synhåll.
”James?”
”Lily?”
Harry såg på Black och Snape som stirrade på hans föräldrar. De verkade inte förstå att de var där. Hermione stirrade förskräckt på dem medan Ron kämpade med Scabbers på sängen. Råttan pep högt och gällt.

Älskar den här ff en