Skinny Love (Marauders)
Forum > Fanfiction > Skinny Love (Marauders)
Användare | Inlägg |
---|---|
Elzyii
Elev |
Jag hade hoppats på ett kapitel, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur var det nu? :*
Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 2 jul, 2020 01:43 |
Trezzan
Elev |
Elzyii ♥ ♥ ♥
Spoiler: Tryck här för att visa! Avis Fortunae ♥ ♥ ♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 39. Examenskvällen. Suget i magen slutar omedelbart när tre par fötter möter marken. Gruset knastrar under oss och magin från transfereringen sköljer av mig när Englands varma juliregn dränker mig. Jag får en underlig känsla av att det bara är Avery som kan transferera sig så här nära herrgården vi kallar hem. Uråldrig magi som fäster sig i honom, ger honom styrka. Vi håller fortfarande Avery, eller om han håller oss, i varsin armkrokning och går med raska steg uppför grusgången. Så fort vi kommit uppför de tre entrétrappstegen och genom dubbeldörrarna i svart ek möts vi av Evan. Lara dröjer kvar vid Averys sida men jag skrider plikttroget fram till herr Rosier och lägger armarna om hans hals i en kram. Han kysser försiktigt min kind med armarna om min rygg innan han backar och jag får möta hans blick. De himmelsblå ögonen är en skarp kontrast mot honom som person, men visst klär han i dem. ”Äntligen är du här”, viskar han när han återigen kysser min kind. Jag delar inte hans glädje över att vara här. Korpkåken känns mest som fyra svarta väggar som klättrar närmre och närmre mig. ”Äntligen”, svarar jag och kysser hans läppar. ”Behöver du hjälp att ta upp din koffert till vårt rum?” undrar han och jag nickar stilla. Kastar en blick bakåt mot Avery och Lara som om jag söker tillåtelse. Avery nickar kort med armen om sin frus axlar medan han kysser hennes panna. Så Evan tar med sig min väska med en snärt av sin trollstav och håller min hand i sin andra. Hans hand kläms av ringen han gett mig för jag hamnar jämt två steg efter och det känns som han drar med mig. Och knappt har vi hunnit komma innanför dörren innan min koffert hårt träffar golvet så jag tror en planka brutits av. Han trycker sina händer om mitt ansikte och kysser mig frenetiskt med hård, blöt, tunga alldeles för långt in i min mun. Jag låter min ocklumeneringslära höja murarna. Och det är så svårt, för känslor går att gömma – går att dölja. Men beröring och fysisk kontakt? Hur försvinner man bort från det? I ett tappert försök tänker jag på jättebläckfiskens tentakler i min mun… Men det var tydligen fel taktik. Så tänker jag på Sirius men det river ner mina murar och får mitt hjärta att slås isär av sorg. Nej, jag får finna mig i det här. Men han slutar till sist och placerar sina armar om min midja innan han lyfter upp mig och stirrar upp på mig. Jag möter hans blick och kan inte låta bli att känna mig glad av hur han tittar på mig, hur han ser mig. Ögonen lyser och leendet är halvt men äkta. Han har verkligen förälskat sig i mig. Jag placerar en kyss mot hans panna innan han släpper ner mig igen och just som han ska bete sig som jättebläckfiskens tentakel öppnar Lara dörren. Jag vet inte om det är i förberedelse för tentakeltungan eller Laras plötsliga uppenbarelse som fått mina lungor att sluta syresättas. ”Kom, syster, vi gör oss i ordning för kvällen!” tjoar Lara, springer in, och lägger dödens grepp om min vrist. Kylan får mig att andas igen och hon tar mig ur rummet. Jag ser ursäktande tillbaka på Evan när Lara släpar mig uppför trappor mot Averys och hennes rum. Det påminner om en helt egen våningslägenhet. Det är tre gånger så stort som mitt nya rum, och bara det är ett stort rum i sig, och är inrett i ljusa nyanser av silver och grönt. Golvet är vitt och väggarna svarta. Himmelsängen är överöst med kuddar och schäslongen vid soffgruppen är en djupt smaragdgrön sammetspjäs. Liksom tillhörande soffgrupp. I brasan brinner en eld och vid Averys sovrumsskrivbord står en uppstoppad korp. ”Åååh, visst är den fin, Jess?” säger Lara och dansar över som en älva och stryker de skimrande fjädrarna. Det ser nästan ut som korpen ryggar tillbaka men det måste vara en synvilla. En rumsavskiljare i guldpatinerad metall snirklar sig krokigt som grenar och löv. På andra sidan står ett tebord och två lika metalliskt lysande stolar. Där står en kopp, till mig förmodligen, och en bägare som inte avslöjar sitt innehåll. Men jag har mina aningar. ”Vad är det vi ska göra oss iordning för?” undrar jag när Lara placerat mig framför ett sminkbord i svart ek. Spegeln speglar oss båda och chockar mig. Innan Lara hunnit svara på min första fråga utbryter nästa. ”Du syns i spegeln! Varför?” Hon skrattar tafatt. ”Det är ringen du gav mig i bröllopspresent. Den är bra för mycket. Som ikväll exempelvis, vår Herre och vår bekantskapskrets kommer på en middag som anordnats av mig, genom Avery.” Jag synar min spegelbild, aningen blekare än innan, och funderar över vad det kommer att betyda. Klarar jag av att hålla charaden uppe? Låta murarna stå emot allt vad det innebär att äcklas av deras åsikter och kommentarer? Klarar jag av att inte vara transparent gentemot Herren? Lara tycks ha gissat sig till mina tankar. ”Den här”, säger hon tyst och betraktar silverringen. ”Döljer delvis vem jag är, vad jag är. Och jag kan lova dig att det är inget jag skäms över – men jag är rädd att det är till min nackdel om många får veta. Men Jess”, hon synar mig genom spegeln. ”Den gör mig svår att genomskådas men den gör det lättare för mig att genomskåda andra.” Jag tar ett hackigt andetag och tar ett grepp om hårborsten. Vinet får mina nerver att darra. ”Jag ser vad du känner bakom ocklumeneringens sköld.” ”Vad ska du göra åt saken?” fräser jag fastän jag bakom dem är vettskrämd för vad det kan betyda. Hon lägger en hand på min axel. ”Jag kommer aldrig att döma dig Jess. Du är plikttrogen men Evan är inte rätt för dig.” ”Evan är snäll”, säger jag skyldigt. ”Du saknar tillhörighet. Jag vet det för jag ser det”, menar hon och placerar sina blonda slingor bakom öronen med de välmanikurerade fingrarna. ”Jag är här.” ”Fysiskt ja. Men ditt inre längtar efter James, Lily…” hon pausar och ser mig rakt i ögonen igen efter att ha betraktat sin vackra hälft i spegeln. ”Allra mest Sirius. Som du känner dig besviken på.” I ett försök att låta murarna avskärma även henne, blundar jag. Is rinner nerför ryggen över faktumet att Lara vet. Vet att min lojalitet sviktar. Jag är osäker på om jag själv vet det. ”Skada mig inte”, viskar jag till sist när sköldarna rämnar. Jag vet inte om jag själv tappat greppet om dem eller om Lara tvingat ner dem. Hon vänder mig tvärt om och omfamnar mig med sin kyla. ”Aldrig, Jess. Du är min syster nu. Jag kommer aldrig att lägga en hand på dig och jag tänker inte låta någon röra dig förrän jag ställt mig i vägen och tagit smällen.” ”Men…” säger jag och känner halsen klumpa sig. Jag tar modet till mig och känner lukten av död och rosor i hennes blonda hår. Lyfter mina murar. ”Dödsätarna skadar alla”, säger jag till sist med en orubblig ton. ”Inte dig Jess. Du är ovärderlig. Du är ett renblod.” ”Det är fel.” ”Det får du aldrig säga.” ”Skadar du mig då?” ”JESS!” ryter hon och trycker från mig lite hårdare än menat. ”Jag kommer aldrig att skada dig. Aldrig. Oavsett vad. Men du får inte säga det. Håll det inom dig. Öva på ocklumeneringen.” ”Jag vill inte hålla det inom mig. Jag vill skrika åt världen”, avslöjar jag när hon släppt mig och min blick faller på våra skor. ”Det finns en sak till, förutom ocklumenering, som hjälper.” ”Vadå? Hoppa från korptornets högsta punkt?” ”Att bli en animagus.” ”Jag var inte bra på transfigurering.” ”Du har det i släkten, Jess. Jag har ett par böcker jag tror kan hjälpa dig.” ”Kommer det att hjälpa mig?” ”Det kommer få dig att känna dig fri när världens tyngd läggs på dina axlar.” ”Jag vill inte ha världens tyngd på mina axlar. Jag vill vara ifred.” Hon vänder om mig mot spegeln igen och drar försiktigt borsten genom det korpsvarta håret. Flätar ett par slingor och använder sin stav för att ge dem en mjuk lockning innan hon släpper lös dom igen. Det skapar textur i håret och när hon trär i diamanter här och där ser jag ut som en glittrande alv. Jag påminner om Lara och hennes skönhet. Till slut tar hon upp rouge och borstar över kinderna på mig. Helt plötsligt ser jag levande ut. Hon ser ut att vara fylld av tankar. Det är något med hur hennes ögonbryn är hopkrupna och näsan underligt skrynklad. Till sist tar hon ett påhittat andetag. ”Jag ska ordna så att du får vara ifred. Ingen press”, säger hon förteget. ”Jag löser det.” Jag nickar med visst tvivel och lägger min hand på hennes där den vilar på min axel. ”Tack, antar jag”, det låter blygt och kanske är det så det känns. ”Men nu, nu får du låtsas som att allt är bra. Du behöver något elegantare. Vilken färg tycker du om?” undrar hon och får ett strålande vitt leende. Tänder är något spetsiga i hörnen men hon ser charmant ut som vanligt. När jag är tyst höjer hon på ett ögonbryn och snurrar en hårtest runt sitt finger. ”Jag vet inte?” ”Rött då? Det var trots din färg i sju år. Och med ett rött läppstift till det lär allas blickar vara på dig.” Hon märker hur mina ögon spärras upp. Ler finurligt och skrattar lite. ”Deras blickar kommer vara på dig men de kommer att se utsidan – inte insidan. Det är det som är så fantastiskt med att ändra på utseendet. Man drar uppmärksamheten åt någonting annat så att det i periferin kan glida i skymundan.” Jag nickar. ”Rött får det bli då.” ”Det var egentligen inget val, jag valde ut en röd klänning via Twilfitts & Tattings månadskatalog förra veckan”, säger hon och lockar till sig den ur sin vidöppna, överfyllda, garderob. Framåt svävar en mörkröd klänning utan ärmar och runt bysten tycks din slingra sig som rosenblad placerade ovan varandra. Lara känner mig verkligen väl, visste att jag skulle gå med på hennes val, och jag har aldrig underskattat hennes känsla för stil. Hon låter den röda klänningen stanna vid mig medan hon kilar in i sin garderob. Den fylliga röda kjolen går ända till fötterna och tycks släpa minimalt i marken. Den påminner om en jordgubbe. Efter en minut kommer Lara ut. Iklädd silverstrass med gröna linjer som snoddar sig runtom hennes varelse. ”Lara?” frågar jag istället för att sitta tyst och häpna över hur fantastisk hon ser ut. Med en snärt av staven sätter hennes hår upp sig i en ordnad frisyr och märket lyser stark i kontrast mot både hennes hy och hår samt klänningen. ”Ja?” ”Jag har aldrig frågat men jag är nyfiken”, tvekar jag. ”Om vampyrismen i familjen?” skrattar hon och tycks road, åtminstone vad glimten i hennes ögon avslöjar. ”Min vilja är lag.” ”Hur fungerar det? Lord och Lady Crowley verkar så… Uråldriga.” ”Lady Crowley är född 1632. Som Isobel Gowdie. Hon brändes på bål.” ”Isobel Gowdie!” tjuter jag och lägger händerna om min mun. ”Hon är ökänd!” ”Hon blev vampyr i sextioårsåldern. Vilket förklarar utseendet.” ”Och din far?” flämtar jag. ”Aleister Crowley.” Återigen får hon mig att lägga händerna för munnen i ren och skär förvildelse. ”DEN CROWLEY?” utbrister jag. Hennes ansiktsuttryck blir genast till sten. ”Just densamme.” ”Men födelseåren?” ”Stämmer inte. I och med att han varit involverad i samhället har han varit tvungen att starta nya alias för varje sekel. Han är hundra år äldre än mor.” ”Min vilja är lag”, kopierar jag orden hon sagt för ett par minuter sedan. ”Thelema”, nickar hon. ”Din vilja är lag, kärlek är en del av lagen som ska upphöja din vilja ty viljan är av störst vikt. Du är en stjärna och din egen vilja är av störst vikt för dig oavsett konflikt till andra. I allra enklast förklaring: Jag gör som jag vill för jag har rätten till det.” ”Indoktrinerat och klart”, säger jag ocensurerat och vinner ett leende. Lara gillar när jag är på hugget. ”Jag är uppvuxen med det.” ”Men… Om de varit vampyrer i alla dessa år?” ”Jag är adopterad”, skrattar hon och himlar med ögonen. ”Eller kidnappad kanske.” ”Men Alasteir Crowley är känd för sin satanism och sina barnamord!” ”Alla häxor är kända för sin satanism och barnamord”, kontrar Lara. ”Falsk propaganda”, poängterar jag. ”Men det är ökänt att Crowley dansade med väsen från mörkret och offrade barn till djävulen.” ”Barn som kidnappats men inte besatt den sanna gåvan och tillräckligt stark magi offrades. Jag klarade mig tydligen.” ”Det är jag tacksam för”, säger jag lågt och ler mot henne. ”Lord Crowley är av fast tro att Herren är djävulen han längtat efter i alla dessa år. Han är i extas över den här möjligheten och kommer inte vackla. Men liksom alltid, kommer han att vara diskret och agera i skuggorna.” Hon hämtar en kopp te till mig och serverar den på ett tefat. ”Men varför?” ”Eftersom de båda är narcissister.” Jag, som just tagit en klunk av teet, sätter i halsen. ”Det där får du aldrig säga till dem”, väser jag. ”Lord Crowley kommer stupa för mina händer”, säger hon dovt med mörkret virvlandes i ögondjupet. ”Han är en galenman, alltför precis och exakt, och världen kommer brinna i hans grepp.” ”Varför bryr du dig?” undrar jag och sippar vidare på mitt te. ”Världen är vacker. Och jag vill uppleva den med Avery. Han är under stor press, som jag sagt förut, men med mig är han en klippa. Ett hjärta av guld. Jag kan inte stå och se på medan han blir en general som dras isär moraliskt för var dag som går. Jag måste göra någonting.” ”Det är inte min lojalitet som sviktar”, påstår jag djärvt. ”Du har ingen lojalitet”, säger Lara och dricker djupa klunkar ur sin bägare. Vätskan färger hennes läppar rosa och tänderna får skarpa röda kanter. ”Du önskar att jag hade det”, säger jag men det är menat som en fråga. ”Så att vi kan stötta varandra i vår illojalitet.” ”Kanske det.” ”Jag har inget att tillföra. Det har du.” ”Tror du idioterna lyssnar på ett mörkt väsen såsom jag? En blodtörstig vampyr, uppfostrad av Alasteir Crowley.” ”Så jag är din pjäs.” Hon suckar ljudligt och lutar sig mot stolen jag sitter på, händerna hårt klämda om stolsryggen. ”Det är inte hur jag vill gå tillväga. Jag vill att det ska vara ditt val och någonstans tror jag vi delar uppfattning om vad som är rätt och fel i vår värld.” ”Jag orkar inte, Lara.” ”Kanske inte nu.” ”Jag vet inte om jag någonsin kommer att orka.” ”Så länge vi båda delar blod kommer jag alltid att skydda och upphöja dig. Ge dig av min styrka”, lovar hon och reser på sig igen. ”Vem var det som dog och återuppstod starkare?” ”Jesus Kristus.” ”Lämna det trasiga bakom dig och blicka framåt.” Sju månader tidigare var de tretton dagarna i gravens tystnad ett fruktansvärt lidande. Men jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka. Hellre Ravens herrgård i London än här. Här där det kryllar av dödsätare. Det känns i atmosfären och luften osar av svart magi. Det är vänstra flygeln från entrén som är uppdukad med fyra sorters bestick, liksom fyra tillhörande tallrikar. Tre glas och en kaffekopp i kinaporslin, härstamning sedan handelsvägen gick över landsväg och inte sjöväg. Allt är vitt. Förutom de mörka väggarna som ständigt burit samma kulör. Det är som att kåken till synes är oföränderlig. Men Lara gör sitt bästa för att känna sig hemma. Och jag har placerat vårt samtal långt, långt bakom mina höga murar. Det är uppdukat för säkert fyrtio personer. Än så länge konverserar jag lågmält med Lara om ingenting medan vi båda betraktar vår omgivning i symbios. Yaxley är där, liksom Dolohov. Rosier och Avery. Malfoy, bröderna Lestrange. Herren är inte här än. Snape talar med McNair. Narcissa och Bellatrix ser ut att ha en dispyt. Det är flera jag inte känner igen. Men av kvinnorna är det jag, Bellatrix och Lara som bär märket. Och ärmlösa klänningar för att visa vår allians. Nott dyker upp ihop med far och son Mulciber. Travers kommer strax därefter. När Wilkes kommer hälsar han och Avery glatt på varandra, de var trots allt klasskompisar på Hogwarts och trots att Avery och Lucius hängt tätt ihop sedan dess har Wilkes inte riktigt tagit sig lika långt. Vad jag kan minnas var han inte särskilt duktig. Som att det hade behövts. Här är vi alla av samma tillhörighet. Det lär bli en fantastiskt trevlig kväll. Till sist är all fyrtio platser ockuperade. Vår förrätt är serverad och alkoholen jag intagit, per automatik av tillfälligheten som kräver det, stannar låst i en låda bakom murarna. Mitt sinne är nyktert men jag får hjälpa min kropp att fungera. Det kräver mycket viljestyrka. Vid ena huvudänden sitter Herren, vi hans högra sida sitter Lucius. Vid andra änden sitter Avery med Lara vid sin högra sida. Det känns viktigt att Avery och Herren sitter mittemot varandra. Som i ett samförstånd att de just i detta hus delar värde. Det är något Herren verkar värdesätta. Tradition hos de heliga tjugoåtta familjerna. Så plötsligt talar Mörkrets Herre. Hans röst är låg men varenda konversation i rummet dör ut. En effektiv metod för att få människor att lyssna, uppenbarligen. ”Jag vill be att få gratulera våra tillskott, om än inte nyligen, som äntligen kan få bidra till revolutionen”, säger han och höjer ett glas. Det är inte alkohol i. ”Och även på en skola som dåren Dumbledore driver så är era betyg exceptionella med Utomordentligt i varje ämne.” Men han hejdar sig och fäster blicken i mig. Murarna är höga och jag gläds inombords över att jag inte känner mig så transparent han en gång fick mig att känna. Aldrig mer. ”Fröken Raven”, säger han fundersamt, ”hur kommer det sig att du bara fick ett Över förväntan i Försvar mot Svartkonster?” Jag rodnar ofrivilligt men det syns inte under all rouge. Han tycks veta exakt vilken anledning det beror på men vill bevisa en poäng i att jag är en av hans rekryter. Är jag så värdefull för honom? Jag mumlar till svar. ”Min förmåga att använda svartkonster överstiger försvaret.” ”En gång till”, säger han skarpt och murarna mullrar inombords. Han är duktig. ”Mina svartkonster är kraftfullare än försvaret”, säger jag högt och tydligt så att han ler. Jag hör hur folket runt bordet mumlar uppskattande. ”Vet du vad det beror på?” frågar han. ”Ja. Min trollstav. Den består av idegran och draksträng, är tretton tum och delvis böjlig.” Mörkrets Herre skrattar och trots mina skyhöga betongmurar sprider sig kalla kårar längs min rygg. ”Din bror är mycket förmögen till att använda svartkonster han ock”, påstår Herren. De kalla kårarna försvinner men klumpen i magen ter sig hårdare. Men hur fysiskt illa jag än mår visar jag det inte. ”Hans trollstav liknar din men har ett korpöga som kärna. Mycket av er familjs magi rinner i erat rena blod. Därifrån kommer styrkan och viljan till svartkonst. Det är en del av dig unga fröken Raven. Omfamna det.” Jag nickar och ler mitt bredaste leende. ”Självfallet, min Herre.” ”Och Lara!” stämmer han upp. ”Lika talangfull är du. Det är en mycket särskild gåva du bär på din hand.” Lara reser sig upp och niger graciöst. Hon vet exakt hur hon ska te och röra sig. Hon håller smickrat upp handen med sin giftemålsring. Herren avhyser handen. ”Du vet precis vad jag menar. En mycket speciell gåva”, säger han barskt och hon höjer roat sin andra hand där silverringen glittrar i stearinljusets sken. Solnedgången nalkas och sprider ett varmt sken över rummet. Hon fullkomligt badar i solljus. ”Ja, min Herre. Jag värderar den högt.” ”Sitt.” Hon niger återigen och placerar sig vid Averys sida och lägger sin hand på hans. Han tar ömt hennes hand och kysser den kyskt. Det är en speciell kväll. 8 jul, 2020 01:11
Detta inlägg ändrades senast 2020-07- 8 kl. 22:57
|
Avis Fortunae
Elev |
Vad fint att du svarar på kommentaren. Det behövs ju inte alltid men ibland blir det en process i sig. Jag tycker, som alla säkert vet, att det är roligt att svara. Delvis beror det på att det är en del av skrivprocessen för mig, där idéer kan ta form.
Det där att jag blev tårögd handlar förstås inte så mycket om lyckligt slut, för det vet jag ju att det på många sätt inte blir, men det var mer känslan när Jessica gick fram där helt osynlig efter marodörerna, gänget som varit höjdpunkten. Men som sagt - även om hon inte blev sedd av så många då, så kommer hon att få betydelse. Det här kapitlet har inspirerat mig mer än någonsin i det jag skriver om Jess. Och den där meningen om den osynliga korpens långsamma men starka steg träffar mig fortfarande lika djupt. Voldymoldy är ju centrum av hotet som hela tiden ligger över våra stackars karaktärer. Stark på många sätt - som mot sådana saker som Flytande flax. Felix felicis. Och svag eller ignorant mot andra saker. Som kärlek och vänskap. Förbiser dem. Det är i alla fall min bild. Det var därför han aldrig såg Snapes agenda. Tänk att Voldy liknas med djävulen i det här kapitlet. Den onde som vampyrerna hade längtat efter. Vad är ondska egentligen? Att vara beredd att offra andra varelsers välbefinnande, självförverkligande eller rentav existens, för att man ska få leva i sitt eget lilla paradis. Skinny love leder oss längre och längre in i en sådan värld och samtidigt blir det så tydligt att inte heller alla i den sfären är helt svarta eller helt onda. Det handlar om rädsla, pliktkänsla, indoktrinering... TIPS - angående tempus i kapitel 38 (och OMG, vad impad jag alltid är av alla som kan göra flera saker samtidigt) Spoiler: Tryck här för att visa! Haha, Sirreboy är känslostyrd där Jessica kan kontrollera sig. Ja, precis så ser jag dem också Angående kakburkslocket: Ja, i skrivande stund står det nu en pool bakom, i ett litet "hus" med tak. Mike är en så kallad handlingsmänniska. Ibland är det supersvårt att ha en konversation, som sagt. Av olika anledningar. Jag brukar försöka lista ut vad som driver den andra parten, vad den vill och längtar efter. Precis som i byggandet av en karaktär. Jess är komplex med sina två världar som drar från var sitt håll och den här pliktkänslan som finns djupt rotad. Och det märks så tydligt i början av kapitlet, vid den här hemkomsten. Uråldrig magi som fäster i den auktoritäre storebrodern. Den trolovade som väntar vid dörren och Jess som 'plikttroget' skrider fram. "Korpkåken känns mest som fyra svarta väggar som klättrar närmre och närmre mig." Ångest - precis så är det. Evan som ska vara lite ridderlig men sedan bara låter kofferten landa hårt på golvet. Nej, det var inte rätt taktik att tänka på jättebläckfisken... snarare motsatsen. Insikten att ocklumenering inte hjälper mot fysisk beröring. Borde inte Evan känna av något? Får man inte någon typ av vibbar när den andra egentligen inte vill? Jag vet inte om det är i förberedelse för tentakeltungan eller Laras plötsliga uppenbarelse som fått mina lungor att sluta syresättas. Var det bara att hon dök upp plötsligt eller ligger det mer bakom här, tro? Att Evan tar hennes syre förstår jag, när hon måste stålsätta sig så mycket, men vad tycker hon egentligen om Lara? Jag har aldrig riktigt fått grepp om det. I det här kapitlet finns ju en hel del hintar om att hon är rädd, eller tror att Lara ska skada henne. 'Dödens grepp' - men visserligen får det Jess att andas igen... överlevnadsinstinkt? Jag funderar på om du skulle testa att flytta ner 'Det påminner om en helt egen våningslägenhet' och låta den inleda följande stycke, kanske rentav väva ihop den med nästa mening? Det påminner om en helt egen våningslägenhet och är tre gånger så stort som mitt nya rum, bara det ett stort rum i sig, och är inrett i ljusa nyanser av silver och grönt. Tänker spontant tanken att Jess rum kanske känns litet för att hon ska bo där med Evan? Med de där väggarna som klättrar närmare. Hu och usch. Du vet att jag älskar alla dina beskrivningar och detaljer i herrgårdsmiljön. Sofistikerad tedrickarmiljö men med en bägare som inte avslöjar sitt innehåll... *ryyys* Laras och Jess dialog bekräftar i mångt och mycket allt som byggts upp innan genom storyn. Lara vet och ser igenom mycket, och hon tänker skydda Jess, men vill att Jess ska spela med i charaden. Det är så jag uppfattar det i alla fall. Det är ju välmenat av Lara att komma med idén om en animagus. Hon anar att det kommer att få Jess att kunna stå ut. ”Jag vill inte ha världens tyngd på mina axlar. Jag vill vara ifred.” Åter en mening som griper om mitt hjärta. Kan relatera både till mig själv och vänner. Tänkte även tanken att när jag får vara väldigt mycket ifred kan jag börja sakna andra. Vill gärna ha dem på ett visst avstånd och höra dem tjafsa med varandra. (Är det egoistiskt)? Det är väl människans grundläggande sociala behov antar jag... men när det gäller Jess är det lätt att förstå att hon vill ha lugn och ro från allt! Undrar vad Lara tänker göra för att ge henne det? "Jag gör som jag vill för jag har rätten till det." Just det där kan ju passa ganska bra ihop med Dödsätarna... återstår att se... men Lara har planer, som går stick i stäv med vad vampyrföräldrarna och herren vill, hon tänker på något vis använda Jess i det för att de i grunden delar uppfattning om rätt och fel, hon vill ha med sig Jess egen vilja i det men VAD är det hon vill rent konkret? Återstår att se. "Lord Crowley kommer att stupa för mina händer." Och jämförelsen med Kristus på korset? Antar att allt det här blir klarare i framtiden, när vi vet mer. Symbios - det är ett starkt ord. Som om Jess och Lara verkligen lierat sig på djupet nu. En återkommande bild med kvinnor i ärmlösa klänningar för att göra märket synligt. Som om det inte bara hade med klädkoden att göra utan att det måste vara extra synligt på kvinnorna vem, eller snarare vad, de tillhör. *ryyys igen* Travers, är det också ett Dödsätarnamn alltså? Känner igen det från Susanna Travers i DM; hon dyker även upp i kapitel 42 i Prinsen, under strafftjänstgöringen. Jess är redan skicklig i ocklumenering - hon måste ju nästan vara det för att klara det här livet. Speciellt när herren riktar sig direkt till henne. Tänker att det bara är hon och Snape som blir så exceptionellt skickliga att de kan dölja saker för Voldy. (När det gäller Lara vet jag inte riktigt - hon har alltid sin egen parentes på något sätt). Men visst spelar Lara charaden inför herren, och ringen hjälper henne. Herren vet antagligen om att det är den som får henne att kunna bada i solljus. Det är uppenbart att han använder ett maktspråk till dem, speciellt när han säger "sitt" till Lara. Men han vet inte om hennes och Jess allians, deras symbios, och vi vet inte hur det här kommer att utveckla sig. Det känns förövrigt starkt sammankopplat med de sista kapitlen i Prinsen... jag skriver det allra sista nu. Och finslipar förmodligen utefter den här historiens fortsättning... så givetvis följer jag varje nytt kapitel med spänning! Du skriver bara bättre och bättre, hur det nu är möjligt när det alltid varit så bra. Men det är som att känslorna kommer in allt starkare och hela historien fördjupas. Du vet att jag älskar det!♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 8 jul, 2020 17:33 |
Trezzan
Elev |
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Kapitel 40. Sommarregnet faller tungt över landskapet. Hela veckan har solen värmt England och The Daily Prophet poängterar att det kan ha varit och fortsatt bli den varmaste sommaren på tjugo år. Trädgården står i grönska och syrenerna blommar i purpur och violet. Luften är fräsch och smeker min hy då jag öppnar fönstret. Det är en småkylig vind som får de tunna mörkgrå gardinerna att svaja och knottrorna spricker fram på mina bleka armar. Jag har hållit mig inne trots värmen. Inte haft någon lust. Avery är knappt hemma och de få gånger jag märkt av Laras närvaro har varit sent på nätterna. När solen sedan länge skymt. Hennes klackade steg ekar när hon går uppför trappan och slinker in på Averys kontor. När ingen är här ser jag vilka böcker hon gått igenom och ingenting förvånar mig. Det kan handla om att en titel är ställd i fel ordning. Far skulle aldrig gjort så. Naturligtvis får Lara var där. Men hon tycks inte vara medveten om de oskrivna reglerna. Åtminstone inte de jag strukturerat upp för mitt inre. Och jag är så förvirrad över vem hon är. Hon läser böcker om svartkonster, har typiskt råkat vika sidor där hon läst – som om jag inte skulle märka det, eller är det meningen? Att jag ska snubbla över det och säga något avslöjande eller dumt. Och det handlar om vampyrism, barn och barnamord. Isobel Gowdie. Hon hade även slagit upp något underligt, horelux? Som handlade om att slita själen i stycken för att leva längre. Mina tankar är på högvarv över varför någon skulle vilja det. Hon har även fokuserat sina sena kvällar på att studera animagi. Något som får mig att tro på hennes sanna vilja till att hjälpa mig. Eller är det återigen ett trick? Jag förstår mig inte på min brors fru. Hon är alldeles för underlig. Men jag tycker om henne och någonstans inombords känner jag tillit till henne. Långt ifrån i alla lägen – men i dem som räknas. ”Jessica.” Jag vänder mig om, beredd på det värsta trots att jag genast känner igen rösten. Averys hår faller över pannan på honom, otämjt och vilt, och han ser trött ut. Mörka ringar märker hans ögon och får dem att sticka ut mer än någonsin. De blå ögonen har ingen färg. ”Hej”, får jag ur mig. Använder mig av cement för att stapla tegelstenarna i mitt inre. Bygger murar högre och högre. Fullt medveten om att det inte är propert och korrekt att tilltala min bror med ett simpelt hej. ”Du och jag ska tala, lillasyster.” Avery är full av allvar och om inte murarna höll på att bygga upp sig själv hade min hals pulserat i sväljande, min blick hade flackat oroligt. Vad i Merlins namn pågår nu? ”Självklart, storebror.” Han nickar åt ett annat håll och jag lämnar fönsterregnet bakom oss och hör hur fönstret smälls igen så glaset skallrar när Avery viftar med sin stav. Han vandrar nonchalant, annorlunda, och hans klädnader är inte riktigt på rätt plats. Han leder mig in i ett av korptornens rum, bord med två stolar. Drar ut den ena stolen så att benen skrapar ljudligt i stenarna som håller rummet uppe. Han gestikulerar hårt åt mig att sätta mig ner och jag gör ljudlöst som han säger. Rör mig som en skugga i direktionen han manar mig åt. Sen sätter han sig släpigt mittemot mig, hopbiten käke, och fräser när hans rygg snuddar stolsryggen. Han flänger upp fönstret och tänder frenetiskt en cigarett samtidigt som han sliter sig i luggen. Han har ont, jävligt ont. Mina murar tornar sig högt och det enda jag kan tänka på är allt ont han gjort mig, istället för allt bra vi haft. Men någonstans bortom murarnas skydd minns jag hur han tagit stryket och misshandeln istället för mig och när regnet blåser in genom fönstret och blöter hans hår ser han än mer luggsliten ut. De lila märkena längs hans hals och längs vänster kindben syns nu. Som om de plötsligt uppenbarat sig för att blodet slutligen nått dit. Han tar ett djupt bloss på cigaretten, askar över det dyra bordet i aspträ, och tittar djupt in i mina ögon med sina känslolösa ögon. ”Ser du vad du gjort?” andas han hopbitet, som om det hade smärtat honom att tala högre. Mina läppar glider isär och jag ska precis svara när han avfärdar det med en snärt av handen som håller cigaretten, rök slingrar sig från toppen. Tänk inte på Sirius. Tänk inte på Sirius. ”Herren kan inte straffa Lara så han straffar mig”, erkänner han och mina murar svajar ostadigt. Just som jag ska svara öppnar han de spruckna läpparna igen för att släppa ut rök från blosset han tagit – pratar i samma veva. ”Din plikt är hos vår Herre. Inte hos min fru.” ”Jag har aldrig bett om något”, tänker jag men är tyst, tittar ner. ”Titta på mig”, fräser han och jag tvingar mina ögon till hans men han stirrar ut genom fönstret. När han vänder sig mot mig igen har ögonen känslor. Men inte av den goda typen. Men han hade ett svagt ögonblick och jag kan inte klandra honom. ”Du skall göra vad än Herren ber. Det är av allra största vikt.” Jag suckar och låter en tegelsten falla från muren, som för att visa min svaghet och spegla honom. Ett trick för galleriet. ”Jag har ingen ork.” ”Vad har han bett dig om?” ”Inget.” ”Så vad exakt är det du inte orkar?” ”Allt och inget”, sväljer jag. ”Du ska prestera och herren besöker dig idag.” Jag tappar ett par tegelstenar i min mur och tappar fotfästet för ett ögonblick. ”Jag gjorde inget val.” ”Kämpade du emot? Gjorde det ont?” skrattar han falskt och drar in luft mellan tänderna när skrattet får hans kropp att reagera i smärta. Ögonen skiner för ett ögonblick upp i ren och skär rädsla. Jag viskar och fångar hans blick när han saftigt smackar upprepat på cigaretten så röken omöjligt kan få plats i hans lungor. ”Exakt vad hände?” ”Det kändes som en evighet. En tidlöshet utan dess like. Omöjligt antal glödgande, sylvassa knivar skärandes genom mitt skinn, min kropp, min själ. Jag brann i helvetet och reste mig upp.” Jag sväljer i chock av hans brutala ärlighet. ”Herren har aldrig sökt upp mig.” ”Lara har stått i hans väg. Hindrat honom varje stund han försökt.” ”Hon är honom pliktskyldig.” Avery skrattar igen och det är så hemskt olikt den välkammade, välartikulerade, välartade renblodsbrodern jag känner Avery som. ”Du förstår inte, Jess. Du förstår inte vad den ringen har för värde.” Jag iakttar honom när han skjuter iväg fimpen ut genom fönstret, ut i det ösande sommarregnet. Den varmaste sommaren. Vädret instämmer inte och jag, jag har aldrig känt mig så kall. ”Undvik honom inte, lillasyster. Du måste träffa Herren.” ”Jag har inte undvikit honom.” Han tänder ännu en cigarett och påminner alldeles för mycket om Sirius. Helvete. Jag böjer mig ner och plockar upp de imaginära tegelstenarna, bygger på min mur och förbereder mig. För att träffa Herren. Och innan jag hunnit ha betänketid forcerar en tegelsten i mitten av muren ut sig och ifrågasätter allt jag trott om Lara. Är jag bara en nickedocka för henne, att manipulera för att få utlopp för sina egna behov? Eller försöker hon sanningsenligt att skydda mig, i tacksamhetsskuld? Jag vet inte om tacksamhetsskulden eller manipulationen är att föredra. ”Herren är här om tio minuter. Du ska möta honom i östra flygeln.” Jag flämtar – jag har aldrig varit där. ”Självklart, storebror.” ”Jag förväntar mig mirakel från din sida, Jessica. Herren är mycket intresserad i vad du har och kan komma att åstadkomma.” Han blossar på sin cigarett, lila svullnader uppenbarar sig mer för varje ögonblick som går, och ser miserabel ut. Hade vi kunnat skratta ihop med mina vänner från skolan i stället? Är de lika miserabla som vi? Har Avery ångrat sig? Tankarna muras in med omsorg. Jag är blank. Nickar åt Avery och känner mig för en gångs skull som hans överman – överkvinna. Östra flygeln är makabert kal och otroligt svart i sina färger. Eller avsaknad av färger. Det är inte svårt att hålla tankarna i schack. Att vara neutral och oläslig. Jag skrattar i min ensamhet och det ihåliga ljudet studsar mellan väggar. Ett enda långbord är placerat i rummet med alldeles för många stolar. När eldstaden flammar upp och meddelar en ankomst genom att sprida sitt gröna sken över rummet rör jag mig inte ur fläcken där jag står och blickar ut ur fönstret, händerna knutna bakom ryggen. ”Du är en mycket svår korp att fånga, Fröken Raven.” ”Det var inte min mening, Herre.” ”Eller ska jag i stället erkänna att du är en mycket svårläst kvinna, Fru Rosier.” ”Ingetdera, Herre.” Jag vänder mig om och möter hans blick. Redo för att bli läst, men det sker aldrig och han får mig inte att känna mig transparent. Han sitter på hörnkanten av bordet med ena benet dinglandes över kanten och andra på golvet, händerna knutna runt sin stav. Hans hår är ordnat och hans blick rödglödgad. ”Jag ser potential i dig”, säger han avskalat. ”Men jag tillåter inte olydnad. Därför blev din bror straffad.” Jag håller det osagda inom mig: Det var inte hans olydnad, utan din brist på kompetens. ”Det är en synnerligen märklig ring Lara Crowley Raven bär. För att inte tala om vad hon är. Men som du säkert förstått, eftersom jag ser hur du analyserar din omvärld, så har det att göra med hennes fars gränslösa stöd. Jag är inte en galenman, fröken, även om tidningarna och pöbeln gärna benämner mig så”, säger han, ”och jag förstår vikten av att straffa rätt personer för fel de begått.” Visst påminner han om en aristokratisk politiker med sitt välordnade yttre, sina väl valda ord och sina följeslagare. ”Jag kan inte straffa dottern till mitt allra största stöd. Det är en riskfylld affär.” Jag nickar, händerna fortfarande knutna bakom ryggen. Läpparna ett smalt streck och det svarta håret böljandes över ryggen, lockarna fästa bakom öronen. Gardinerna till mitt inre fördragna bakom fönstren mina ögon befinner sig. Ser han det – eller tror han att jag är apatisk? ”Jag har hört mycket om dina sällsynta förmågor för svartkonster”, avslöjar han med samma glödgande blick, slickar sig hungrigt om överläppen, och jag vet inte om jag ska böja mig ner och spy över mina fötter eller slukas av den hungriga blicken. Det är inget sexuellt eller sensuellt över ögonblicket. Bara en extrem fascination av potent magi. Det upphöjer mig och i extas ler jag ett illvilligt leende. ”Min Herre. Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Allt jag ber dig om.” En nick åt hans håll och han reser sig plötsligt i ett graciöst svep och placerar fot framför fot tills han är framme vid mig. Luften kring honom osar av mörk magi och pest. Jag tvingar mig själv till ett uttryckslöst minspel. ”Du tillhör kretsen som Travers, Lestrange och Yaxley just nu är en del av.” Jag nickar, funderar över om det är meningen att jag ska fråga något. ”Fröken Raven, ni ska bege er till Sverige och återhämta en person åt mig.” Nu är det meningen att jag ska fråga något. ”Vem?” ”Den svenska trolldomsministern.” Jag nickar återigen, tveksam till om det ser inövat, patetiskt, eller militärt ut. ”Var ska jag möta upp Yaxley?” frågar jag då han är den äldsta av oss. Mannen jag delvis fruktar, dels respekterar, för hans disciplinära metoder och beteende. Han har ett lugn få behärskar i svåra situationer. ”De möter dig här. Du är ansvarig för uppdraget.” Jag biter mig i tungan för att inte sätta mig emot det Herren sagt. Biter mig i kinden för att inte ifrågasätta. Kniper ihop mina tänder för att inte reagera. ”Jag förstår.” Han nickar kort en gång och försvinner sedan iväg mot eldstaden, kliver in i den och försvinner utan ett ord. Vad i Svartsjöns djup var det där? Jag är avslöjad, genomskådad. Han vet exakt och vill bevisa en gång för alla vart Jessica Ravens allians och sympatier finns. Så fort den gröna elden krupit ihop till ingenting rämnar hela min värld, muren exploderar i tusen bitar som slår mot mitt inre och jag flämtar, gråter, suckar, högt när tegelstenarna kastas in i alla känslor och minnen jag trängt bort. Han behövde inte ens se in i mig för att veta. Med handen för hjärtat, för bröstbenet, rör jag mig de nittiofem stegen upp till mitt sovrum. Inte ens det en fristad. Väl innanför glider jag ner på marken i full panik och gråter så att plankorna under mig blir vattenskadade. Det här återhämtar jag mig aldrig från och jag kan redan se tidningsrubrikerna framför mig. Dödsätare, ledd av ung kvinna begåvad i svartkonster, kidnappar Skandinaviens mäktigaste trolldomsminister. Sirius skulle veta, sen skulle alla veta, och det skulle aldrig finnas en väg tillbaka. Herren behövde inte ens se genom min själs fönster för att veta mina hemligheter och innersta drömmar och funderingar. Jag är dömd och plankorna smakar trä mot min mun när mitt medvetande drifter iväg i mörker. Tre dagar senare vaknar jag mot samma hårda trägolv, utsvulten, med en migränattack utan dess like. Precis som om tusentals tegelstenar kastats mot mitt huvud. Thelema: Jag gör som jag vill för jag har rätten till det. Kanske i ett fritt samhälle, i en fri organisation. Jag har sålt min själ till djävulen, fast gratis. Nej, inte ens det. Han sträckte sig efter själen, snuddade vid den, och ryckte åt sig den innan jag förstod vad som hänt. Det är då det slår mig. Han manipulerar allt i sin väg och hans särskilt beaktade beteende mot mig har sina orsaker. Åtminstone enligt min bok i ocklumenering. Tre dagar? Det är sjätte juli idag. Idag kidnappar jag Sveriges trolldomsminister, imorgon gifter jag mig. Nej, jag måste ha en plan. Bevisa att detta är genomtänkt. För någonstans långt inom mig lyckas jag skänka tankar åt Avery, hur märglad och krigshärjad han sett ut i skenet från juliregnet, genom cigarettsmog, med blåmärken över hela sin själ. ”Harlow!” vrålar jag, fortfarande med ansiktet hårt pressat mot plankorna. En hög smäll signalerar min alvs ankomst. ”Fröken Raven! Tillåt mig att hjälpa er!” tjuter han och ska precis ta tag om mina axlar för att räta på mig. Jag vrider hastigt på huvudet och stirrar ner i själen på den fula lilla husalfen. ”Jag vill att du skaffar fram exemplar av The Northern Prophet till mig. Från den förste januari till idag.” ”Självfallet, fröken!” piper han och tvekar med handen utsträck mot mig innan han försvinner iväg på uppdraget jag gett honom. Jag häver upp mig på underarmarna och känner hur huvudet snurrar och världen roterar hundraåttiograder. Tre dagar har jag legat här och jag känner ett skratt slippa från mina läppar, känner galenskapen när de pulserande skratten ekar mellan fyra väggar. Jag är ensammast i världen och jag kunde lika väl ha dött här på mitt vackra, dyra, ekgolv. På något sätt lyckas jag kräla mig över golvet, ställa mig på knäna och öppna badrumsdörren, och in där för att kräla vidare. Sätter händerna på nedersta lådan och klamrar mig fast i ett försök att klättra upp till handfatet. Stirrar in i min oigenkännliga spegelbild och manar fram ett leende. Jag ser fan galen ut. Vattnet spolas ut från kranen och kraschar mot marmorn med ett fruktansvärt ljud som får mig att bita ihop när det får mitt huvud att ringa. Till sist kupar jag händerna på mugglarvis och fyller dem med vatten innan jag insuper livets elixir. Genast börjar min kropp arbeta för att bekämpa vissnandet inom mig. Mitt huvud lättar något och min mage snurrar sig runt sig själv av vätskan, det första jag intagit sen jag förlorat medvetandet på det hårda plankgolvet. Harlow dyker upp igen när jag lutat mig ner mot schäslongen, dragit för alla gardiner med staven, den tidiga morgonens ljus ska inte få störa mig. Ett par stearinljus är tända på det mycket lilla soffbordet och min husalv lägger ner nästan sju månaders tidningar intill mig. ”Hämta något att äta, något stärkande”, fräser jag och tvingar mig upp till vattenglaset jag trollat fram. Harlow försvinner igen med en låg smäll. En klocka ovanför skrivbordet avslöjar att klockan är fyra på morgonen. Det tar inte många ögonblick förrän Harlow är tillbaka. En våt trasa på en leviterande silverbricka och ytterligare en silverbricka leviterandes med frukt, grovt bröd och chiapudding. Styrkemat. Harlow tittar länge på mig medan han sätter ner brickorna på bordet och räcker sig efter den våta trasan. ”Fröken? Tillåter du mig?” viskar han skrämt. Efter en hård blick mot honom nickar jag. Jag kan behöva det. Och när han placerar den över min panna med en fästningsformel inser jag att den är dränkt i diptamextrakt. Något stärkande. Det är helande att ha den där och jag mjuknar något. ”Tack, Harlow.” ”Behöver fröken någon assistans?” frågar han och bugar sig, örngottet snett placerat över den skrumpna kroppen. ”Permitterad.” Han försvinner med en smäll. Jag suger på en frukt och låter en annan vila mellan mina tänder. Sedan lyfter jag staven och vecklar upp tidningarna för att söka upp information. Myndighetssidorna har ett speciellt uppslag så det är inte svårt att finna informationen. Men trots det så är det hundraåttio tidningar att gå igenom och jag måste pussla för att förstå det. Till slut finner jag en tekopp som Harlow frammanat utan att dyka upp som jag låter fylla mig med energi. Sipprandes på den och analyserandes all information kring mannen som styr Sverige. Han är ful som ett troll, har ett väldigt rutinmässigt schema och gör allt i sin makt för att höja mugglar-föddas rättigheter. Jag kan förstå varför vår Herre vill ha bort honom. Och strax innan nio har jag en kommit upp med en riskfri idé om hur jag ska gå tillväga. Jag hoppas att de medlemmar jag har blivit tvingad att ta med mig inte gör bort sig. Men jag har svårt att tro det, de är trots allt disciplinerade av flera års lärdomar. De är erfarna – och jag är det inte. Hur ska jag få dem att följa mig? Lyda mig? Jag hade hellre arbetat ensam. Klockan tio håller jag mina fingrar på märket och styr tankarna till de tre medlemmar som skall följa med på uppdraget. Travers, Yaxler och Lestrange. Jag undrar om det blir rätt Lestrange. Herren hade aldrig specificerat vilken Lestrange men jag anade att det var den före detta Black-kvinnan jag skulle ha att göra med. Jag fnyser, som om detta inte skulle bli svårt nog. Svart rök samlas i entréhallen på Korpkåkens herrgård. Det svarta tyget som rinner nerför mina ben i en lång klädnad täcker hela mig, från halsens högsta punkt till golvets svarta marmor. På mig har jag den silvriga masken som är stöpt efter Elizabeth den förstes döda skalle. De känner inte igen mig när de dyker upp men är klädda som jag. ”Raven, ett nöje”, hör jag Corban Yaxley muttra genom sin mask. Jag rör inte en min, varken innanför masken, innanför murarna, eller utanpå dödsätarklädnaden. ”Yaxley. Jag trodde att du skulle leda detta uppdrag.” ”Herren tror på dina förmågor, Raven.” Ett stilla nickande är det enda han får till svar. Jag hör Bellatrix fnysa genom masken och sedan ett gällt, kvinnligt, kackel. ”Vi får väl se”, väser hon elakt. ”Travers”, manar jag. Han mumlar ett svar. ”Vi beger oss.” Och de dyra drakstövlarna klickar mot golvet när jag leder oss ut ur hallen, ut på ägorna och kastar blicken mot himlen. Känner hur min kropp omvandlas och ser genom den svarta röken hur de andra följer mitt spår. Spöktransferens har sina fördelar. Den enda nackdelen är att herren vet precis vart vi befinner oss. Jag känner mig piggare än någonsin, på hugget, efter att vara så väl förberedd. Adrenalinet pumpar inom mig. Men jag minns vad Lara sa. Animagi. Undrar om jag skulle kunna flyga högt ovan landskapen, utan att någon visste någonting. Försvinna. Frihet. 11 jul, 2020 23:41 |
Avis Fortunae
Elev |
Nu kan jag kommentera detta spännande kapitel som jag läste för första gången under vår författar/katt-helg!
Det är uppenbart att Jess, liksom jag, funderar hit och dit över Lara. Hon har ju så många attribut som gör att hon blir creepy; för att inte tala om vad hon slår upp i böckerna. Hon hade även slagit upp något underligt, horelux? Som handlade om att slita själen i stycken för att leva längre. Mina tankar är på högvarv över varför någon skulle vilja det. Det här ser jag som ett bevis på att Jess inte är vad man kallar 'ond'. Hon förstår inte ens varför någon skulle vilja göra tvivelaktiga saker för att leva längre. Men jag tycker om henne och någonstans inombords känner jag tillit till henne. Långt ifrån i alla lägen – men i dem som räknas. Det här känns som spot on när det gäller svägerskornas relation! En annan relation är till brodern och det är ju inget mindre än ett förhörsrum han leder in sin syster i. Som alltid imponeras jag av dina otroliga beskrivningar: Drar ut den ena stolen så att benen skrapar ljudligt i stenarna som håller rummet uppe. Det blir också lite symboliskt för deras respektive fasader. Och precis som vi diskuterade i helgen är det en sliten Avery vi möter här, olik den vanliga bilden. Han har fått utstå tortyr och är hårt åtgången. För första gången lägger jag märke till att han röker. Eller har han inte gjort det tidigare? Hans framtoning får henne att tänka på Sirius... vilket ju inte är så lämpligt just då. Varför kan inte herren straffa Lara? På grund av det hon är? Undrar hur han tänker kring det, han som vill vara i överläge. Aha - nu förstår jag. På grund av stödet från Crowley. Jag nickar, händerna fortfarande knutna bakom ryggen. Läpparna ett smalt streck och det svarta håret böljandes över ryggen, lockarna fästa bakom öronen. Gardinerna till mitt inre fördragna bakom fönstren mina ögon befinner sig. Ser han det – eller tror han att jag är apatisk? ”Jag har hört mycket om dina sällsynta förmågor för svartkonster”, avslöjar han med samma glödgande blick, slickar sig hungrigt om överläppen, och jag vet inte om jag ska böja mig ner och spy över mina fötter eller slukas av den hungriga blicken. Det är inget sexuellt eller sensuellt över ögonblicket. Bara en extrem fascination av potent magi. Det upphöjer mig och i extas ler jag ett illvilligt leende. ”Min Herre. Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Allt jag ber dig om.” En nick åt hans håll och han reser sig plötsligt i ett graciöst svep och placerar fot framför fot tills han är framme vid mig. Luften kring honom osar av mörk magi och pest. Jag tvingar mig själv till ett uttryckslöst minspel. Helt fantastisk beskrivning på alla sätt och vis. Vet inte vad mer jag ska säga - det talar för sig själv! Som jag sa till dig hade jag själv behövt fundera i dagar för att ens komma på de här formuleringarna. Jag undrar nästan om inte Jess hade föredragit att utföra uppdraget ensam även om det hade varit svårt rent praktiskt. Hon känns som en person som gärna agerar på eget bevåg, och att detta drag kommer att bli starkare i framtiden. Nu måste hon bossa över inbitna Dödsätare som kanske tvivlar på hennes förmåga. Och dessutom - som så stormande starkt beskrivs - känner hon sig dömd av uppdraget som kommer att göra henne känd. Ingen väg tillbaka. Herren behövde som sagt inte ens läsa henne. Det kanske bara är ren uträkning: en ny medlem i skaran som måste bevisa sin lojalitet och oundvikligen dras in i kretsen. Sjätte juli. Det kan knappast vara en slump med datumet? Tre dagar har hon legat där (en mugglare skulle förmodligen inte ha överlevt). I samma hus som sin storebror, svägerska och blivande man. En plats där hon borde få känna sig trygg, där någon letar upp henne. Men Voldy hindrar väl dem... det känns som om det här sammanbrottet är ett steg vidare mot galenskapen. Husalferna är alltid så ful-söta och gulliga...vilket du naturligtvis fångar perfekt: örngottet snett placerat över den skrumpna kroppen ♥♥♥ Haha ja här kom det; hon hade hellre arbetat ensam. Minns inte att jag läste det men det måste ha fastnat i mitt undermedvetna trots att jag inträtt i zombie-stadiet efter midnatt Jess ska kidnappa Stefan Löfven. Det kan bli kul. Man måste se lite ljus i allt elände vi skriver om, hehe. För att inte tala om mr G. Spoiler: Tryck här för att visa! TIPS: Spoiler: Tryck här för att visa! Alltså jag befarar att Bellatrix kommer att jobba sig under uppdraget. Inte tillräckligt för att misslyckas (då skulle ju hennes älskade Voldymoldy bli lite purken) men enough för att göra det hela till en pest för Jessica med ledaruppdraget. På slutet känns det ändå som om Jess har hittat ett sätt att förhålla sig till det hela. Lite som jag tror det är för Snape att ha de obehagliga uppdragen: en viss tillfredsställelse över den utmaning intellektet får. Detta i kombination med en möjlig dröm om den frihet animagin kan ge gör att Jess ger sig av i sin mask och sina drakstövlar med en viss känsla av äventyr. Har jag rätt? Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 13 jul, 2020 17:21 |
Trezzan
Elev |
Om det inte vore för dig Avis Fortunae, hade jag slutat skriva på detta för mycket länge sedan. ♥
__________ Kapitel 41. Sverige är ett kalt land, fullt av träd och åter träd. Det är kyligt här och molnen täcker för himlen, låter inte solen värma upp denna gudsförgätna plats. Vi är på väg till en av de större städerna, där det svenska Ministeriet befinner sig. De håller till i de gamla lokalerna som byggdes till följd av andra världskriget och det pågående kalla kriget. Om mugglarna bara visste… Deras låtsaskrig är ingenting att ta på allvar. Trolldomsministern, Gregert Walden, äter lunch i mugglardelarna av staden mellan klockan tolv och ett. Är väldigt förtjust i ett avlägset café som är familjeägt. I en tidigare intervju har han nämnt att det är magiskt gott. De tre spöktransferenserna omkring mig saktar ner sin fart högt ovan molnen och tillsammans blir vi genomskinliga. Ett betydligt lugnare tempo. Sedan dyker vi ner i staden. Jag slås av hur mycket jag saknar Londons gator, Diagonggränden, och att skratta med mina vänner. Det här är en grå, tråkig stad. Vi landar i ett hörn, där ingen ser oss, och jag slänger genast en osynlighetsformel över oss. Avklär mitt ansikte och låter den svarta klädnaden försvinna in i min förtrollade handväska. Gregert Trolldomsministern är en mäktig man, full av magi jag inte känner till. Vad jag känner till, och som jag vet att Herren kommer att godkänna, är en kvinnas charm. Det gör mig offentlig. Offentlig i samband med vad som händer härnäst. Även fast det inte är obligatoriskt eller ett smart drag så visar det exakt vart jag står. Vem jag är allierad till. Att jag är notoriskt lojal och slug. Avery hade hyllat Slytherinaren inom mig. ”Det är jag som styr detta uppdrag. Jag har mina idéer för vad som kommer att funka. Ifall någonting bråkar – tveka inte att kliva in.” Bellatrix fnyser. ”Så vi ska stå här och glo, fila naglarna kanske?” Yaxley tittar åt ett annat håll. ”Kanske har lilla söta fröken ett nagellack att låna åt mig, den evigt väntande damen?” kacklar hon och jag kastar snabbt silencio över henne. ”Bete dig”, spottar jag. ”Du, Lestrange, vet, liksom jag, att ni endast är här för att se till att jag genomför mitt uppdrag. Låt mig då göra det på bästa möjliga sätt.” Jag lyfter formeln från hennes läppar när hon ser aningen förnärmad ut. De står alla iklädda sina svarta klädnader men har låtit sina masker falla. ”Men för Salazar’s skull, kasta Imperio över honom – om nu dina talanger för svartkonster är så skyhöga som Herren tror – och låt detta vara över.” ”Övertalningsförmåga är en starkare magi”, fnyser jag och kastar en formel över mitt ansikte. Känner fransarna dansa över kindens högsta punkt, tunga av mascara, och läpparna smacka mot varandra. Ifyllda rött. Travers får ett mörker i blicken och Bellatrix ser ut som hon ska explodera närsomhelst. Jag glider in på mugglarkaféet, alldeles för överklädd, och beställer ett glas vin med några konstiga mugglarpappersgrejer innan jag svävar över till Gregert Walden. Placerar mig i stolen framför honom just som han tittar upp. ”Jag tror att denna stolen är min”, flörtar jag och han ser genast ut som han svalt sin tunga. Fort börjar han samla ihop sina saker. ”Naturligtvis madam, jag ska röra på mig”, mumlar han och verkar ha glömt av att jag talat till honom på engelska. ”Åh nej, Herr Walden”, insisterar jag, ”jag är här för att träffa dig.” Hans ögon flackar under de fyrkantiga glasögonen och han drar en hand genom det tunna håret. Skägget som är otämjt får honom att påminna om ett bergatroll. Eller Gorgelmorfen som så ofta beskrivits i många underliga teorier. Han är röd i ansiktet och slipsen sitter för hårt runt halsen. Som om han inte vet hur han ska knyta den för att passa in bland mugglarna. ”Du är britt, Madam?” undrar han och jag nickar medan jag törstigt placerar vitvinsglaset mot mina röda läppar. De lämnar en fläck. ”Vad kan jag stå till tjänst med?” ”Åh, herr Walden. Jag är mycket intresserad av rättigheterna du insisterar att arbeta för. Vi går igenom en mycket svår tid i vårt hemland och ditt stöd kan behövas.” Det är en mycket öppen formulering och han tycks inte förstå dubbeltydigheten. Kanske är det hans oförståelse av språket. ”Naturligtvis, hemska tider ni lever i”, muttrar han och får något ilsket att tändas till i ögonen. Jag ler sorgset, ett försök att manipulera honom. Bellatrix försöker kontakta mig genom våra märken och jag känner huggandet mot armen som om hon upprepat pekade på det med sitt längsta finger. Enbart tänkandes på korpen hon avskyr så. Jag stoppar undan det bakom en mur. ”Vi? Ni dras snart in här i norden också.” Min ton är dyster och jag sippar på vinet och låter tungan slicka dropparna som samlats i mungipan. Han sväljer när han följer den med blicken. ”Vi håller oss utanför.” ”Jag tror inte att det går, Herr Walden. Men jag skulle vilja diskutera detta med dig.” Hans ögon glittrar bakom glasögonen och han skyndar sig att glupskt dricka av vattnet. Ett par droppar rullar nerför hakan – det ser ut som han dreglar. ”Självfallet, madam. Men vem är du?” ”Inte här”, hyssjar jag honom med ett långt finger mot läpparna och han nickar ivrigt. Karljävlar är lätta att förföra. ”Naturligtvis. Vi rör oss.” ”Ja, gärna”, improviserar jag. Han reser sig upp och gestikulerar för mig att göra likadant. Jag gestikulerar i min tur för honom att följa mig. Och när vi rundar hörnet som är folktomt ber jag honom att gå före. Han går vingligt, fettet guppar på hans mage och rygg. Sedan… ”Imperio”, viskar jag. Den mörka magin rör sig från en plats i mitt inre jag aldrig tidigare upptäckt på detta vis. Euforin surrar i fingertopparna, skjuter stjärnor ner i mina fötter, får mig att blinka hastigt för att få bort den mörka magin som sköljt över mig. Det är en känsla jag aldrig vill glömma. Ur ett osynlighetsfält kliver mina tre medkompanjoner iklädda sina masker och klädnader. Jag ler brett innan jag slänger mig upp i marken, ett hårt grepp om den svenska trolldomsministern, och försvinner upp i svart rök. Mot england. Jag undrar vad det är Herren ska göra med honom – men jag förstår. Förstår när det bara är två rökprojektiler som följer mig. Corban Yaxley gör sig säkert gott som rättvisans sköld. Tanken får mig att skratta känslolöst. Jag har saboterat något. Inte för Herren och revolutionen. Nej, motståndarna till oss har fått sig ett sabotage de sent kommer repa sig från. Herren väntar oss i Korpkåkens östra vinge när vi anländer och jag håller ett hårt grepp om den svenska trolldomsministern krage. Mannen vars sinne jag kontrollerar. Han går lydigt, men släpigt, framåt och svettas från nacken och ner. Hans skjorta är delvis blöt av svett. Jag knuffar ner honom på knä framför herren och bryter förbannelsen. ”Det borde jag ha förstått”, fnyser han när han återgår till sig själv och tittar bakåt, uppåt, mot mig. ”Att jag skulle hamna i den här sitsen.” ”Du har fått ett flertal chanser att ändra riktning, Walden.” Herren håller sin stav mellan två fingrar, roterar den sakta som om det vore ett spett ovanför en öppen eld. ”Förförelse var din lösning?” spottar han, ”förförd av ett barn!” ”En ung kvinna, mycket kapabel till att samarbeta, tycks vara svaret.” Walden stirrar upp på Herren och deras blickar möts innan han sänker den till hans välpolerade svarta skor. ”Vad vill ni mig?” ”Inget särskilt, jag har en cell väntades för dig och ett brev du ska skriva till Corban Yaxley där du överför ditt ämbete till honom.” ”Aldrig”, väser han och möts av ett skarpt slag av en trollformel jag aldrig hört innan. Han befinner sig fortfarande på knä, som om han vore bunden med kätting. ”Nåja, kanske kan fröken Raven övertyga er? Om inte annat är hon oerhört skicklig med imperio-förbannelsen.” Herren har inte vänt bort blicken en enda gång. Staven har stannat i sin rotation när han återfört den till sin forna position efter att ha hävt ur sig trollformeln. ”D-det kommer aldrig att funka”, säger han och försöker hålla rösten stadig. ”Det skulle vara ogiltigt!” ”Bara om någon vet om det. Och jag tycks inte se någon här som är villig att samarbeta med dig, Walden.” ”Det kommer att märkas!” ”Jag tror du underskattar fröken Ravens skicklighet.” Och efter en nick från herren själv höjer jag åter min stav och riktar den mot trolldomsministern. ”Imperio”, viskar jag och känner hur jag tar över hans sinne. Han lyckas inte ens pocka på inflytandet jag har över honom. Herren strider förbi honom, låter sakta staven vandra upp till sin plats under högra skjortärmen, och placerar ett papper på bordet. Jag låter den potenta, mörka, magin sväva genom mig och styr trolldomsministerns steg mot bordet. Använder all min kraft till att få honom att skriva under, ser honom doppa fjäderpennan i bläckhornet, och när herren nickar åt mig häver jag förbannelsen. ”Ingen kommer se någon skillnad”, skrattar jag lågt när trolldomsministern vacklar ner på knä återigen. ”Exemplariskt, Raven.” Långt efter att Herren lämnat rummet med Travers och sveriges trolldomsminister så är jag och Bellatrix kvar. En tystnad som hade kunnat gå att ta på sprider sig runtom rummet. ”Hur?” väser fru Lestrange mot mitt öra medan jag sysslolöst väntar på att något ska ske. Det kändes inte som jag hade rätten att lämna rummet. Som om någonting vore otalt. Så jag står lutad mot bordet, armarna i kors, och höjer blicken mot Bellatrix. ”Vadå hur?” ”Herren verkar oerhört intresserad av dig”, säger hon och får något mörkt i blicken, eller är det bara hennes korkskruvade lockar, fallandes över ansiktet, som kastar skuggor in i mörkret av hennes själ? ”Herren ger mig order och jag följer.” säger jag slentrianmässigt. ”Din inbitna lilla smutskalleälskande hora! Du har inte gjort dig förtjänt!” Jag gapar förvånat och flämtar av hennes ord. Visst vet jag att hon har ett speciellt sätt att utrycka sig på och ett underligt beteende. ”Ursäkta mig?” fräser jag och höjer min stav med ett ryck, men inte förrän hon redan kastat en förbannelse över mig. ”Crucio! Crucio! CRUCIO!” Bellatrix hade inte behövt kasta om förbannelsen på detta sätt, men med varje stavelse som lämnar hennes vrålande läppar blir formeln starkare. Hon är fylld av vrede. Mina förmågor i ocklumenering håller tillbaka det värsta, men det är ohållbart. Och när jag inte längre kan gömma mig bakom de skyhöga murarna inom mig. När de exploderat mot varenda nerv i mitt inre. När allting rämnat hör jag mina stämband brista från de höga skriken som lämnar mina läppar. Plötsligt förstår jag Averys smärta, hans rädsla. Jag kastas omkring, eller är det jag själv som gör det? Mot eldstaden, mot bordsbenen som vägrar flytta på sig för vägen min kropp tar. Först var det som trehundratusen glödgande nålar trycktes genom mina nerver. Sen var det som om knivar, iskalla och vassa, trycks genom samma punkter. Sen är det trehundratusen kraftiga spjut som skjuts genom mig. Hon tycks förstärka förbannelsen, inte genom att kasta om den, utan genom att fokusera dess magi hårdare. Och någonstans bland all smärta, alla tårar, förstår jag frestelsen i svartkonster. Jag försöker kväva mina skrik genom att bita ihop men tungan som virvlar runt i min mun, som är källan till skrikens olika ljud, fastnar mellan dem när jag hårt och fokuserat trycker tänder mot tänder. Lara är vid min sida så fort jag lyckas känna hur blodet rinner ur bettet i min tunga, fastnar mellan tänderna, och glider ut över mina läppar ner över golvet. När jag blickar upp mot Bellatrix har hon en galen glimt i ögat när hennes blick vandrar mellan mig och Lara. Hon tycks hoppas på att den vilda vampyren ska avsluta jobbet. I stället skjuter Lara iväg som en pil upp mot Bellatrix, fingrar om hennes hals, och trycker henne mot väggen så fötterna dinglar ett par centimeter ovan mark. ”NOG!” väser en röst, som ekar i rummet och får mitt huvud att dåna av smärta, och Lara släpper genast den galna kvinnan som kacklar om möjligt mörkare. Herren tar ett tag om min handled och rycker upp mig på benen. Det tar all kraft jag besitter att stanna kvar på dem. De skakar och jag skakar och allting skakar. Varenda nerv är förstörd. Varenda muskel trasig. Så det är så här det känns. Jag vet inte om jag gråter eller skrattar eller bådadera. Blod skymmer min sikt. Eller om det är ilska och hämnd. ”Ni ska följa order”, säger Herren stadigt. Han är orörd. ”Ni påminner mest om en hop med grindyloggar.” I min smärta kan jag tänka mig Sirius säga samma ord, som ett skämt. Men med den mörka, likgiltiga, tonen han säger meningen i så är det menat som en förolämpning. Jag vacklar bakåt mot bordet i ek och lutar mina trasiga armar mot det, tar ett djupt, rosslande, andetag. Rosier är strax vid min sida, trycker sina händer mot mina kinder så försiktig han kan. Hans blå ögon stirrar ner i djupet på mina och en genuin rädsla syns i dem. En ilska tänds och han släpper mig genast och vänder sig om. ”HUR VÅGAR DU RÖRA MIN FRU!” vrålar han och tar rappa steg över rummet mot platsen där Bellatrix ligger på golvet. ”Hon är din att göra som du vill med, Rosier. Jag ser fram emot ert bröllop”, nickar Herren och försvinner iväg ur tomma luften. Rosier beter sig som Sirius, använder sig av händer och kropp när han slår i ansiktet på kvinnan med de tillhörande lockarna. Hon kacklar. ”Hon är inte din fru än, din naiva smutsskalleälskare.” ”AVA-” Laras stav är höjd men Avery störtar mot henne, rubbar henne inte – men stoppar henne. Hans trasiga kropp faller mot porslinstatyns hårda yta. Lara ser ner på honom och är snabbt på knän med händerna över hans ansikte. ”Älskling”, viskar hon, ”förlåt mig.” ”Behärska dig, Lara”, väser han genom smärtan. Bakom dem hörs fortfarande knytnävesslag mot trasiga käkben. ”Ta med Fru Lestrange härifrån”, ryter Avery beordrande åt Lara när han ställer sig upp, ”och fixa hennes ansikte!” ”Men vem ska fixa mitt?” gråter jag och ler i ett. Ett försök i att vara stark. ”Jag, min älskade lillasyster.” Så ser jag på när Lara släpar Bellatrix i handen, ut från rummet, bort från mig. Jag hoppas att hon sätter tänderna i fru Lestrange, precis som Bellatrix hade hoppats att Lara skulle gjort det i mig. Rosier reser sig obehärskat upp, ilskan vilt dansandes i hans ögon, och rör sig över mot oss. ”Evan, se till att allt till bröllopet är fixat. Du ska inte behöva se din fru sådan här”, säger Avery men någonstans djupt inom mig tror jag han vet. Att han vet att jag inte vill ha Rosier i detta ögonblick, i mitt svaga skick. Eller vill han enbart inte att Evan, precis som han sagt, ska se mig förstörd och inte vilja äkta mig. Rosier ger mig en sista medlidsam blick, verkar redo att röra vid min kind men sänker handen och beger sig ut från rummet. Avery stryker mig sakta över ansiktet, fäster hårtestar bakom öronen, och lutar sin panna mot min. ”Förlåt mig. Förlåt mig”, säger han ömkligt och är för en gångs skull min bror och bara det. ”Vad har jag ställt till med?” viskar han. ”Vi uthärdar detta, liksom allt annat”, svarar jag och ser på honom. Blåmärken och sår har börjat försvinna eller gulna nu. Han är en trasig pjäs på väg att repareras. Liksom jag. Och Avery tar hand om mig. Precis som en bror ska. 17 jul, 2020 20:24 |
Avis Fortunae
Elev |
Om det inte vore för dig, Trezzan, så... hade det sannolikt aldrig blivit någon Prinsen. Så right back at you. Din underbara story måste ju fullbordas! Vi måste veta hur Jess blev den hon blev. Tack för att du lägger ut lite "fredagsmys!" Som önskat! Vänta lite, har ju praliner hemma. Måste hämta dem.
Haha, Sverige är grått och tråkigt. Ja, det känns rätt i sammanhanget. Det är inget skojsigt uppdrag det här. Vad intressant med transferensen. Har alltid trott att det bara PANG och så dyker de upp någon annanstans men här liksom flyger de i luften och siktar in sig. Mycket coolare och mer effektfullt enligt mig. Jag har alltid tyckt att de där plötsliga smällarna är liksom omusikaliska. HAHA JAG DÖR REDAN Bellatrix fnyser. ”Så vi ska stå här och glo, fila naglarna kanske?” och Yaxley, han filar definitivt inte naglarna (möjligtvis petar han dem med kniv) Yaxley tittar åt ett annat håll. HOHO och nu kastar Jess silencio över Bella. Tyket. Kommer hämnden att bli fruktansvärd? Jag bara visste att Bellatrix skulle jobba sig. Åh gud jag älskar att Jess ska charma istället för att kasta Imperio. Travers får ett mörker i blicken wohoo! Gregert. Jag var bara tvungen att googla om det verkligen är ett namn som redan finns OCH NU KOMMER GORGELMORFEN! Aj då, jag tycker lite synd om honom...lite trist men snäll känns det som... Karljävlar var det ja, men det finns nog värre än den här tyvärr. Hela scenen/dialogen är bara så bra med alla förförande detaljer. Lätt att ta dem för givet. Men vid Merlin, vad lättlurad han var. Åh hu jag tycker så synd om honom. Usch och fy. Och nu måste hon ta honom till Voldy och honom vill man INTE ha fredagsmys med. Hoppas Gregert flyr...men då råkar Jess illa ut...SKIT OCKSÅ. Herren håller sin stav mellan två fingrar, roterar den sakta som om det vore ett spett ovanför en öppen eld. Mitt i allt läskigt kan jag inte låta bli att imponeras över dina liknelser! Här är det dock lite oklart för mig vem som säger vad: ”Förförelse var din lösning?” spottar han, ”förförd av ett barn!” ”En ung kvinna, mycket kapabel till att samarbeta, tycks vara svaret.” Ja Voldy sätt bara in honom i cellen och så skriver han brevet och inga läskigheter, okej? (Det märks att jag inte kan titta på skräckfilmer eller nästan inte ens actionfilmer, eller hur)? Men nej nej, han protesterar såklart och *läser vidare* Jessica får honom att göra det, Voldy gör det inte själv. Säkert för att se hur skicklig Jess är. Bellatrix är svartsjuk och fullkomligt galen! Hela scenen är perfekt beskriven men fruktansvärt hemsk. För första gången jublar jag när Lara dyker upp. Och hejar på henne. Åh, de här jämförelserna som hela tiden görs med Sirius. I alla möjliga och omöjliga situationer. Det är så skickligt gjort. Vilken betydelse han har, att referenserna hela tiden går till honom. Och ÅÅÅH SISTA STYCKET MED BROR OCH SYSTER. Blir helt tagen, det är så sorgligt. Han kommer nog att göra vad han kan för henne. Avery ♥ Och trots att det nästan känns som om jag var med där i rummet längtar jag redan efter mer. Inte minst det jag redan vet ska komma. När en viss person gör entré... Du skriver så helt otroligt... om jag kan få dig att fortsätta med den här har jag i alla fall åstadkommit något bra i mitt liv. EDIT: ”Åh, herr Walden. Jag är mycket intresserad av rättigheterna du insisterar att arbeta för. Vi går igenom en mycket svår tid i vårt hemland och ditt stöd kan behövas.” Det är en mycket öppen formulering och han tycks inte förstå dubbeltydigheten.Kanske är det hans oförståelse av språket. Kan det vara så att det finns en liten procent av Jess som ville misslyckas med uppdraget - trots allt vad det innebär av konsekvenser? Som lämnade en mikroskopisk utväg? Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 17 jul, 2020 23:09 |
Elzyii
Elev |
muuuums kapitel!!
Jag jobbar natt på fredag, och du vet väl vad det innebär?! Just det - GE MIG MER KAPITEL. *lÄSA* Jag vet inte om det är i förberedelse för tentakeltungan eller Laras plötsliga uppenbarelse som fått mina lungor att sluta syresättas. ”Kom, syster, vi gör oss i ordning för kvällen!” tjoar Lara, springer in, och lägger dödens grepp om min vrist. Kylan får mig att andas igen och hon tar mig ur rummet. Jag ser ursäktande tillbaka på Evan när Lara släpar mig uppför trappor mot Averys och hennes rum. Alltså, varför tycker jag att Lara och Jess påminner så mycket om dig och mig?! Tänkt på det vid flera tillfällen. Kan jag säga annat än att jag känner mig lite smickrad och typ älskar det tusen gånger om?! Lara kan verkligen vara sockersöt men också evil!! Du ska se henne i min ff:n, oj oj. Där är hon inte snäll kan jag lova. ÄLSKAR det där stycket ovanför. Speciellt sista meningen får mig att dö lite. Just love it bejb. Lider så sjukt mycket med Jess också. Jag vet hur det där känns, att låtsas älska någon när man inte gör det. Hur äckligt dem där kyssarna smakar. Känner så mycket med henne så jag nästan blir lite arg på dig. Mörda äcklet Rosier och ge henne en åktur med Sirius tack! Vi båda vet ju vad som händer då, hihi!! ”Men… Om de varit vampyrer i alla dessa år?” ”Jag är adopterad”, skrattar hon och himlar med ögonen. ”Eller kidnappad kanske.” ”Men Alasteir Crowley är känd för sin satanism och sina barnamord!” ”Alla häxor är kända för sin satanism och barnamord”, kontrar Lara. ”Falsk propaganda”, poängterar jag. ”Men det är ökänt att Crowley dansade med väsen från mörkret och offrade barn till djävulen.” ”Barn som kidnappats men inte besatt den sanna gåvan och tillräckligt stark magi offrades. Jag klarade mig tydligen.” ”Det är jag tacksam för”, säger jag lågt och ler mot henne. ”Lord Crowley är av fast tro att Herren är djävulen han längtat efter i alla dessa år. Han är i extas över den här möjligheten och kommer inte vackla. Men liksom alltid, kommer han att vara diskret och agera i skuggorna.” Hon hämtar en kopp te till mig och serverar den på ett tefat. ”Men varför?” Sjukt intressant. Du vet ju hur nyfiken jag är på lara och hela vampyrhistorien. Du vet ju varför också!! Äntligen lite fakta. Och så jävla vackert skrivet så jag får gåshud varje gång jag läser! Nott dyker upp ihop med far och son Mulciber. Jippi!! Notts pappa IS HERE. Älskar hur Jess verkligen analyserar träffen med V. Så ruggigt och fint på samma gång. Blir så ledsen när jag tänker på hur hon sen slutar, VARFÖR det ens slutar så! För det är verkligen obegripligt. Här är hon ju verkligen emot svartkonster. Vad hände sen? Ryser när Voldemort berömmer henne, han är imponerad, det märks. Jag tyckte verkligen det här kapitlet var över förväntan. Otroligt, otroligt bra. Längtat så och äntligen kunde jag få sjunka ner och läsa. Nu kan jag avnjuta det andra när jag kommer hem på torsdag. Suger på att kommentera, vill bara fangirla till himlen. DU ÄR SÅ BRA!! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 22 jul, 2020 00:35 |
Trezzan
Elev |
Men åååh! Avis Fortunae
Jag hoppas inte jag skrämt dig för all framtid med mina läskiga scener… Klarar du av dem? Om inte får du faktiskt skälla på mig. ♥ Jag älskar dina kommentarer över allt annat. De ger mig sådan kraft. Och jag vet att du väntar på min. Den kommer. ♥ Jag svär högtidligt! Du har mycket rätt i din ”Edit”! Hon försöker hinta om att hemska saker tar plats… Men han är för upptagen med att blänga på den vackra flickan framför honom… Och nu… Epilogen! Elzyii Äntligen är du här!!! WIIIH Ja, är du Lara då? Eller är du Jess? Älskar ”oj oj. Där är hon inte snäll kan jag lova.” OMGGGG väntar med spänning! Läste ditt kapitel med migrän i morse och alltså UGH det var så bra och ville bara säga allt om det men orken… Ja… minimal… Roligt att du tar lite inspo från Laras vampyrsida! Det var sååå roligt att skriva! hmmm… nu kommer epilogen. Vi får se om du hunnit läsa ikapp fredag-natt! Kapitel 42. Epilog Jag gifte mig igår. Jag var vacker. Och i natt blev jag tagen medan mitt sinne befann sig någonstans mellan himlens purpurfärgade och neonorange nyanser. Åtminstone tror Evan att han tog mig. Men när jag bad honom att blunda confunderade jag honom. Hans minnen är opålitliga men han trodde dem helt när jag kysste honom febrilt. Jag kan spela detta spel. Evan var försvunnen när jag vaknade men hans konstanta närvaro är lindad runt mitt finger. Fru Jessica Rosier. Och idag är en lång dag full av obligationer. Krälandes ur sängen ramlar jag ner på golvet med en hård smäll, blåmärken hotar att spricka upp inom den närmsta tiden. Men kan de vara värre än vad Bellatrix orsakat mig? Glamourförtrollningar dolde dem på min bröllopsdag. Jag söker efter mina tofflor och morgonrocken i siden. Det gör så ont, och märket på armen bränner. Det bränner och det bränner. Och jag vet att jag har plikter att utföra. Men jag måste ha flaxet. Vet inte hur jag ska hantera att möta Herren ensam utan fru Fortuna på min sida. ”Låt mig gratulera till giftermålet Fru Rosier”, säger Herren. ”Tack”, svarar jag, möter hans brunröda ögon, och ler ett brett och lyckligt leende. Flytande flax gör verkligen under. Jag sätter mig ner mittemot honom och häller upp från teservisen mor Rosier gett mig och Evan i bröllopsgåva. Det är en vacker kanna med blommor och familjen Rosiers namn skriven med snirklig stil. Tillhörande koppar och assietter. Han nickar när jag häller upp och med handen ovanför mjölken skakar han på huvudet – likaså över sockret. Han dricker det i dess naturliga form. ”Men om vi får återgå till revolutionen.” ”Det viktigaste av allt.” Jag ger honom koppen och tar min egna och sippar från den försiktigt, propert. ”Vad har du för plan, Herre?” ”Du har bevisat för mig att du är mycket skicklig i användandet av svartkonster, fru Rosier.” Jag undviker att himla med ögonen åt mitt nya namn men han tycks märka av det, trots att jag håller mina murar skyhöga. Är det möjligt att mitt undermedvetna vill något annat och Herren har märkt av det? Trots att han inte märker av allt annat jag döljer. ”fröken Raven, då.” säger han till sist och jag nickar med ett slugt leende. ”Om det går bra”, undrar jag och möter hans blick utan oro för att han ska blicka in i mitt inre. ”Självfallet. Du är trots allt mycket skicklig på grund av ditt ursprung och inte ditt äktenskap med herr Rosier.” ”Din plan, om vi får återgå till revolutionen?” ”Jag har haft ett mycket intressant samtal med Lara, och hon är mycket förtjust i dig som lillasyster.” Jag undviker att sätta i halsen med nöd och näppe. Vad har hon nu ställt till med? ”Ja?” ”Hon vill att vi undviker att ha dig med i räder och dylikt. Men jag har en idé som även Lucius Malfoys fru har gått med på.” ”Vad kan det vara, Herre?” ”Att er främsta uppgift är att föda fram ett barn till framtidens revolution. Ett barn som ska bära mitt märke och nytt blod till framtida led. Att skapa ett liv.” ”Naturligtvis, Herre”, nickar jag och stirrar ner i den tomma koppen. Där visar sig grimmen. Ett svart vargliknande ting. Aldrig i livet att jag tänker skapa ett liv ämnat åt Herrens revolution. ”Jessica Raven”, säger han och reser sig upp utan att ha rört innehållet i sin tekopp en enda gång. ”Jag vill be dig att utbyta den obrytbara eden med mig.” Och därefter inkallar han Rosier att utföra formeln över oss. Samtidigt som jag svär en ed att barnet mellan mig och Evan Rosier skall tillfalla herrens revolution och framtid. Magin är inte mörk men den tar fäste i mig liksom svartkonster tycks göra och jag känner en del av mig gå miste medan en annan slår sig fast. Sedan avfärdar han Evan och vi är kvar i rummet ensamma. ”Till dess, Raven. Så har jag ett uppdrag till dig som innefattar att du delar med dig av ditt rena blod till Severus Snape som är i färd med att brygga en dryck som skall komma att ändra historien.” ”Naturligtvis, Herre”, säger jag och niger där jag står framför honom samtidigt som jag drar ner min klädnads ärmar så långt ner över mina handleder som möjligt. Tråden som snirklat sig tycks fortfarande kännas av och avger en obehaglig känsla. ”Han väntar er den tionde juli här på herrgården.” ”På måndag då, jag väntar honom.” ”På återseende fröken Raven. Jag förväntar mig stora ting från dig.” ”Jag ska inte svika ditt förtroende, Herre.” Senare samma lördagskväll är jag ensam i herrgården. Det är tyst här. Kallt för att vara sommar. Och jag är fylld av oro i min ensamhet. Tillåter mig själv att låta murarna falla när ingen kan se. Tillåter mig själv att känna allt det där jag aldrig vill känna annars. Och oron tränger genom mig som de tusentals spjut Bellatrix fört genom mig via sin crucio-förbannelse. Severus Snape ska brygga en dryck av mitt blod. Det blod som ger ifrån sig kraftig svart magi. Det bådar inte gott. Kanske borde jag vända mig till James, som bett mig om hjälp. Bett mig att ändra perspektiv. Fått mig att inse att livet är mer än att följa oskrivna regler och familj som knappt är ens familj. Ändå… Jag vet att Sirius Black aldrig mer kommer att prata med mig. Det är inte ett perspektivs sanning. Det är fakta. Och det skrämmer mig från att ta steget framåt. Steget att lämna det liv, den väg, jag valt. Jag skyndar ut genom porten. Beredd att ta steget men tar för många tillbaka. Faller ner i det blöta kvällsregnet på den ofelbara gröna gräsmattan. Och det är det som får mig att brista. Brista till slut. Murarna som rämnar till fullständig förstörelse och händerna som knyter sig hårt i gräset under mig. Tårarna som bildar sjöar under mina tår. Jag har förlorat mitt livs kärlek. Who will love you? Who will fight? Who will fall far behind? 23 jul, 2020 01:11 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag har sparat på det här kapitlet för att verkligen kunna ge det fokus det förtjänar, som du säkert förstår. Det motsvarar alla förväntningar och ger ett oemotståndligt sug efter mer. Mer om detta!
För min skull behöver du inte vara varna för läskiga scener; det är mest filmer jag inte fixar. Det är faktiskt så; efter den enda skräckfilm jag någonsin sett (och då var jag en bra bit över tjugo) sov jag med lampan tänd i ett år. Läsning är däremot på ett annat sätt; man kan styra upplevelserna själv till viss del tror jag. Visst ser jag fram emot dina kommentarer men jag vill också att du ska veta att alla spår uppskattas! Som det du skrev till mitt kapitel 49; det var så fint att få veta att du hade läst och några kortare intryck. Betydde allt att få se det just då När jag ser att kapitlet heter Epilog förstår jag ju att det måste vara det sista, men hoppas så mycket på en fortsättning - mer om detta som sagt. Inledningen. Så effektfull med sina korta meningar. Den här formuleringen säger allt: Och i natt blev jag tagen medan mitt sinne befann sig någonstans mellan himlens purpurfärgade och neonorange nyanser. Inte att vi älskade, eller jag tog honom, eller något annat i den vägen utan mer att det här lät jag ske. Och det stämmer ju naturligtvis med hur allt varit. Sinnet var inte ens där utan långt borta, bland röda och varma nyanser i molnen. Gryffindor-röda? Efter en andra läsning tror jag mig dessutom förstå att Jess använde confundusbesvärjelsen så de hade kanske inte ens sex? Det var ju listigt att göra så, i den situationen. Speciellt med tanke på herrens lilla önskemål längre fram i kapitlet. 'hans konstanta närvaro är lindad runt mitt finger' är ju en intessant och dubbeltydig formulering i sammanhanget. Hon måste stå ut med Evans närvaro MEN att när man har någon lindad runt sitt finger styr man, på många sätt, relationen. Det ligger ju i själva uttrycket. Flaxet gör lite nytta ändå? Snygg formulering med fru Fortuna. Jessica träffar herren och OMG DÄR ÄR TEKANNAN! och jag vet hur den ser ut hihi!!! Alltid detta te, vilka hemskheter som än avhandlas. Det är tragikomiskt på ett härligt vis. "Men om vi får återgå till revolutionen." Herren märker av vissa småsaker som namnet (Raven/Rosier) men inte allt annat innanför murarna. Intressant hur det fungerar. "som även Lucius Malfoys fru har gått med på" OJ OJ OJ. HUR kommer Narcissa att bli inblandad i det där? Jag ser SÅ många förvecklingar framför mig gällande det här barnet. Detta är såklart en av orsakerna till det enorma suget efter en fortsättning! För jag vet absolut inte alla planer kring vad som kommer att hända. GRIMMEN I KOPPEN OMG JAG DÖÖÖR. Det är så bra hintar överallt! De svär eden och vad i hela friden kommer det att innebära?!? För dem? För barnet? Ännu en orsak till att en fortsättning...är ett måste! Magin är inte mörk men den tar fäste i mig liksom svartkonster tycks göra och jag känner en del av mig gå miste medan en annan slår sig fast. Jag har en tanke att den så kallade mörka magin från början kanske inte alls är mörk. Den är en naturkraft som blir ond eller god helt beroende på syftet med vilket den används. Så det som tar fäste i Jessica är kanske helt enkelt naturkraften? Sedan känns det som om det finns mer mellan raderna här och att jag inte riktigt listat ut vad, men att det är något av stor betydelse. Just att en del fäster och annat inte. Även lite tips: Spoiler: Tryck här för att visa! Och sedan kommer delen när jag på ett helt egocentriskt sätt går in på ett snedspår och börjar fangirla över Snape. Jag fattar själv att det är fånigt och att han inte är huvudkaraktär i den här storyn, men vill bara ha en scen där han kommer till herrgården, med sina svarta ögon. En scen mellan honom och Jess - deras antipati är så intressant för att de faktiskt har likheter också. Nu kan man ju tycka att jag kan skriva en egen one-shot om jag abslout vill ha den scenen men grejen är att jag inte kan göra det lika bra som du! Jag kan inte se det från Jess perspektiv på samma sätt. Kanske är det för att din och min story numera är samma universum som jag går igång lite extra när en av mina huvudkaraktärer är i antågande? Men i alla fall - för att se mer objektivt på det hela så är det ju ett bra avslutningskapitel med sina tre frågor. De bäddar i sin tur för en fortsättning. För att inte tala om den här sorgen i sista stycket, och det är dessutom inte första gången som Jess nästan bokstavligen gråter floder. Hon har gått igenom så mycket sorg; det har varit en lång process för henne på vägen till mörkrets sida. Men det här att hennes blod ger ifrån sig svart magi - vad kan det handla om? Jag får de här tankarna om naturkraften. Och syftet - som i det här fallet naturligtvis är allt annat än gott eftersom vi vet att Voldy står bakom det. Det går nästan inte att tänka sig in i Jess situation eftersom det är så smärtsamt. Redan nu har vi börjat se många tecken på att hon är trött. Det var extra tydligt i föregående kapitel och när jag själv skrev om henne kände jag den där utmattningen väldigt tydligt. Sannolikt på grund av att hon egentligen inte alls vill vara där hon är och utföra dessa handlingar. De tre frågorna måste väl besvaras i uppföljaren/fortsättningen... för det blir väl en fortsättning? Jag har ju förmånen att veta lite om planerna! Vi vet ju vissa saker som kommer att hända... och jag sitter här och letar efter ord om hur fantastiskt du skriver och kommer tamigfan inte på några alls som kan göra ditt skrivande rättvisa. Kan bara säga, ur djupet av mitt hjärta, att jag längtar efter mer! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 jul, 2020 19:27 |
Du får inte svara på den här tråden.