Prs tippest & JustAFriend

"Jag förstår", sa Elliot ännu en gång. Han log lite och mötte försiktigt Sebastians blick innan han snabbt vek av och återgick till att studera gräsmattan. Som om den helt plötsligt var det mest fascinerande saken på jorden. Helt ärligt hade han troligtvis tänkt likadant om han hade varit Sebastian. Men nu var han inte det. Han var Elliot. Osäkra, fula, trasiga, irriterande Elliot. Och det var inte direkt något han uppskattade.

Sebastians mobilskärm lyste upp ännu en gång. Den här gången kunde Elliot se vad det stod. Bildsalen. Efter skolan. Fred. Vem var Fred? Elliot kände igen namnet men kunde inte koppla det till något ansikte. Var det det Sebastian försökte dölja? Var Fred hans vän? Varför skulle han i så fall försöka dölja det? Var de tillsammans? Det skulle ge en förklaring till så mycket. Reda ut en hel del förvirring. Men inte på det sättet Elliot önskat. Allt prat om att det bara kändes fel för att han brydde sig om Elliot och hans dumma tankar. Lögner. Han klarade säkert bara inte att göra det bakom den dör Freds rygg. Vilket var fullt förståeligt men då skulle han inte gjort det från början. Elliot kände sig smutsig. Allt kändes fel. Han ville därifrån. Kanske inbillade han sig allt. Det här kanske inte var sanningen. Han brydde sig inte. Han orkade inte.

Titta på mig, ville han säga. Snälla. Men hur skulle han kunna säga det? Han hade i princip nyss sagt att han inte ville ha något med Elliot att göra. Eller hade han verkligen sagt det? Han hade ju erkänt att han ville kyssa honom igen. Samtisigt hade Elliot sagt att Seb inte var en distraktion heller. Fan.
”Förlåt”, mumlade han och fäste sin djupa blick på Elliot. Elliot som förövrigt inte tittade på honom. Seb trodde knappt att han någonsin skulle titta upp från gräset igen.

Han ångrade sig. Ångrade allt. Ångrade att han hoppat in genom fönstret, ångrat att han brytt sig tillräckligt mycket för att skjutsa hem honom, ångrat att han kysste honom. Samtidigt ångrade han att han ångrade att han kysste honom. Helvete, hans tankebanor blev allt för komplexa. Han visste knappt vad han ångrade längre. Han ångrade nog allt och lite till.

Ilska. Elliot kände hur det bubblade i honom. Inte av glädje som igår utan ilska. Egentligen var det ju av samma anledning. Han var ju bl.a. arg på sig själv för att han just hade känt den bubblande känslan igår. Kunde han inte bara tagit avstånd direkt. Eller inte huggt sig med saxen för den delen. Tänk var mycket enklare allt hade känts då. Egentligen var han ju inte ens säkert på om den andre var Sebastians pojkvän men logik var ingenting Elliot kände för att ta till just nu. Ångestdagar och logiskt tänkande gick inte riktigt ihop.

Om nu Sebastian inte ville vara med Elliot så skulle han slippa. Elliot skulle inte bry sig. Absolut inte... Han reste sig upp. Trots allt ville han inte 'make a scene' så han log försiktigt men med en bitterhet han aldrig haft förr.
"Det är lugnt. Du, jag måste gå nu. Vi hörs", Kort och uppradat, lite som om det vore ett telefonsamtal. Han mötte Sebastians blick, ville stanna men vände sig istället om och gick mot huvudbyggnaden. Han kände sig kall inombords. Det kändes som att han kunde frysa vad som helst till is bara genom sin blick. Det här var inte heller Elliot. Någonting triggade igång det där på insidan. I efterhand skulle han säkert bli rädd för sig själv men just nu kändes det hela rätt. Han visste dock inte vart han skulle gå. Det hade verkligen inte gått en timme. Ensamhet? Toaletterna. Alltid.

Elliot lät som hans bror i telefon när han inte längre var intresserad av att prata med en tjej. Ett snabbt och kyligt adjö. Fan. Elliot skulle ju inte vara kylig. Elliot såg inte ut som en kylig person. Han hade inte varit en kylig person gentemot Seb. Fan. Det var Sebs fel, eller hur? Att Elliot blivit kylig. Klart som fan att det var Sebs fel. Elliot hade egentligen ingen anledning att vara varm mot honom längre, så Seb hade ingen rätt att klaga på det. Inte för att han hade någon rätt att klaga på Elliot någonsin.

Han lät Elliot gå iväg. Om han hade stannat honom så skulle han inte ens komma på något att säga. Seb var så jävla hopplös. Så skrattretande jävla hopplös.
Mobilen var snart uppe i hans hand och han var i full gång med att svara Fred. Ganska sjukt, hur han lät Elliot, världens finaste, gå iväg, medan han svarade Fred, förmodligen världens rövhål.
”Mm.”, skrev han och släckte ner mobilen. La sig återigen ner i gräset, tittade upp i himlen, använde molnen som distraktion för att inte tänka på Elliot. Molnen var inte tillräckligt intressanta.

Tomt. Som vanligt. Som han hoppades. Spegel spegel på väggen där säg vem som fulast i världen är. Elliot. Wow vilken överraskning. Blåmärket förbättrade inte direkt den delen. Usch och fy. Elliot var så jäkla hopplös. Vilken idiot. Förstörde allt. Egentligen var det ju Sebastian han var arg på. Men det var för svårt. Han var ju perfekt. Nej Elliot. Fall inte för honom igen. Sluta. Men det var så sjukt mycket lättare att klandra sig själv. Det var ju kanske rätt egentligen. Han visste ju faktiskt inte. Han hade ju inga bevis som låg bakom misstankarna. Han gick in i ett bås. Mest om någon annan skulle kommit in. Han var verkligen inte sugen på att prata. Med någon. Elliot satte sig på golvet, kröp ihop. Vilade huvudet mot knäna. Försökte lugna ner sig och sortera tankarna. Allt var rörigt. Gröt. Kaos.

—-(nu blire ett litet hoppelihopp)—-

Mattelektionen sög som vanligt. Dock kom Seb faktiskt i tid och lyckades fokusera någorlunda väl under ett par minuter. Det var ovanligt. Inte för att han fick mycket gjort under de minuterna, men nåväl. Hans huvud hade svårt att fokusera på x och y när allt han ville tänka på var e. Elliot. Fan, han visste inte ens vad han hette i efternamn. Inte för att det skulle svårt att ta reda på det, men det var ändå försent nu. Inte för att de hade haft något, så det var egentligen ingenting som var över. Det var inget som hade börjat. Inget som hade slutat.

Det ringde ut och Seb kastade ner matteboken i sin ryggsäck och skulle precis gå ut ur klassrummet när han blev stoppad av mrs. Stern. Helvete, vad var det med lärare och oförmågan att lämna Seb ifred?
”Matteprov nästa vecka”, sa hon med varm röst och försökte bilda ögonkontakt. Seb tittade bort. ”Du måste få godkänt på det, okej? Jag vet att du kan matte. Jag vet att du kan, vara du försöker.” Skulle hon vara inspirational nu? Vilket jävla skämt. Han grymtade ett okej tlll svar och lämnade klassrummet.

Stegen styrdes direkt mot bildsalen. Även fast han var smått irriterad på Fred så var han fortfarande intresserad över vad han ville prata om, så han kunde inte strunta i det. Då skulle han få två saker att fundera över; Elliot och Fred.
Bildsalen var tom när han kom in. Såklart skulle Fred inte komma i tid. Såklart. Jävligt underbart. Freds sena ankomst gjorde inte det lätt att ha en bra inställning till mötet. Inte för att han hade haft det från början, men nåväl.
”Tja”, hälsade Fred när han väl kom in i bildsalen och smällde dörren efter sig.

Moln, överallt. Några solstrålar gjorde ett tappert försök att ta sig igenom. De kämpade på men blev snart blockerade av ännu ett stenblock. När Elliot varit mindre hade han alltid sett på molnen som något fluffigt. Typ som sockervadd eller bomull. Nuförtiden såg han de mer som lock. Stenar. Något som täppte till så att ljuset hade svårt att ta sig ner till jorden. Till Elliot. Han tyckte dock inte om dem mindre för det. De var fortfarande fascinerande.

Till skillnad från Elliots eftermiddagslektioner. Biologi och historia. Det visade sig efter minutrarna på toagolvet att lektionen innan lunch blev inställd. Det spelade ingen större roll för honom eftersom han ändå inte hade fokuset där. Han var konstant någon annan stans mentalt. Med någon annan. Sebastian. Det gick inte att sudda bort honom. Hur mycket han än ville. Eller egentligen ville han ju inte alls. Men det var komplicerat. Ughhh. Elliot hatade när andra sa så. 'Alltså, det är komplicerat', liksom vad var ens det? Så svårt kunde det väl inte vara att veta. Men nu förstod han. Det var det. För det fanns inget annat sätt han kunde förklara det hela på. Än komplicerat. Jävligt komplicerat.

Elliot hade ont i magen. Av flera anledningar. Han skippade lunchen. Han hade verkligen tappat all aptit. Nu i efterhand ångrade han sig dock. Ingen mat på ett dygn var inte en bra idé. Speciellt inte när han hade så mycket att tänka på. Utan energi var det i stort sett omöjligt att göra vettiga beslut. Det gick ju inte allt tänka klart. Dessutom var han fortfarande yr och illamåendet vägrade ge vika. Det fanns en risk att det var en mindre hjärnskakning eller liknande. Men men, det skulle vär ge sig efter en natts sömn. För helt ärligt var madrassen det ända han längtade efter just nu. Och Sebastian, men om han nu skulle ignorera honom ett tag. Madrassen. Sova bort det här dagen. Den här kassa kassa dagen. Bara en liten bit kvar hem.

Seb ryckte till av smällen. Han var inte beredd på att Fred ens skulle dyka upp överhuvudtaget. Det hade börjat kännas som ett skämt. Men det var det tydligen inte. Eller kanske, skämtet kanske bara väntade.
”Vad ville du?” frågade Seb och följde Fred med blicken då han slog sig ner bredvid honom. Lite för nära. Egentligen inte, men han var sportfåne, så det blev för nära. Hans armmuskler nuddade nästan honom.
”Jo, jag och grabbarna vill samla ihop pengar till skolan”, började Fred och drog upp mobilen som att han skulle visa något. Seb skakade på huvudet och hindrade sig själv från att lägga armarna i kors.
”Det får du väl prata med rektorn om. Eller elevrådsordföranden”, sa han avfärdande och bet sig nästan i kinden när han sa elevrådsordförande. Elliot. Fan. Fred himlade med ögonen och fortsatte ta fram något på mobilen.
”Duh, vi ska göra det. Men vi vill först ta reda på om det är genomförbart i praktiken”, sa Fred och la sin mobil framför Seb. Det var ett inlägg på Instagram. Ganska chockerande, faktiskt. Det var en annan skolas idrottslag som hade komponerat ihop en kalender med bilder på sig själva. Nakna. Såklart hade de tjänat hur mycket som helst på det. Standard. Seb föste tillbaka mobilen och tittade frågande på Fred utan att säga något.
”Och vi vill liksom inte kopiera dem rakt av så vi tänkte typ att du kunde rita av oss”, fortsatte han och släckte mobilen och mötte Sebs ögon.
”Helst inte”, sa Seb och skakade på huvudet. Herregud, vad stelt det skulle vara. Sportfånarna var kanske vana vid nakenhet med tanke på omklädningsrummen, men det var inte Seb.
”Du får betalt”, svarade Fred snabbt. Seb höjde på ögonbrynen. Han behövde ju inte pengar egentligen, men han gillade pengar. Det var en av de få motivationerna han hade i livet.
”Hur mycket?” frågade han intresserat och tittade rätt in i Freds kastanjebruna ögon. Typ samma färg som Elliots hår, men inte riktigt. Inte riktigt lika bra.
”Vi tänkte ju sälja dem, så typ.. Tre procent av intäkterna.”
”Tre? Är du dum i huvudet? Sju. Minst”, sa Seb bestämt. Inte för att han hade någon aning om vad de skulle lyckas dra in på kalendrarna, och sju procent var nog inte mycket pengar, men ändå. Bara känslan av att förhandla var rolig.
”Deal. Vi börjar imorgon vid lunch. Här inne”, sa Fred och möttes av en nickning från Seb. Han reste sig upp och dunkade honom lite för hårt i ryggen ännu en gång innan han lämnade bildsalen.

Dörren var olåst som vanligt. Elliot gick in. Syskonen var redan hemma och deras mor likaså.
"Hej", Elliot inväntade ögonblicket då han kunde avgöra om mamman hade en okej eller dålig dag. Bra fanns inte som alternativ.
"Hej". Det var en okej dag för henne phew. Eller i alla fall en lättnad för Elliot. Inga fler blåtiror. Åtminstone inte idag. Hon själv mådde piss de nyktrare dagarna. Alkoholen var ju till för att dämpa smärtan på insidan. Det var en likhet de hade. Ångesten. De bara löste det på olika sätt. Åh, det fanns mat! Elliot bredde en smörgås. Han tog en tugga. Magen morrade till. Illamåendet väcktes återigen till liv. Han sträckte över den till Emmett som direkt tog en stor tugga utan att ifrågasätta. Elliot sträckte sig efter ett äpple. Det var nyttigare. Lättare att äta. Han hade ju bara hoppat över en...två...tre måltider.

Vanliga nattrutinen, ända skillnaden var väl att mamma ingick ikväll. Och Elliot hann ta på sig sin pyjamas. Det dröjde till en bra bit efter midnatt innan Elliot somnade. För många tankar. För många tankar som inga moln i världen kunde stänga ute.

För ovanlighetens skull tog Seb hem matteboken och planerade faktiskt att plugga. Dessutom styrde han cykeln hemåt direkt, utan att dra till stan eller någonting. Han skulle bara hem, låsa in sig på sitt rum, och plugga. (Förmodligen inte plugga. Men det var tanken som räknades.)

Snart var han hemma. Cykeln kastade han som vanligt på uppfarten, men han gick in genom ytterdörren. Hans föräldrar var ännu inte hemma, så det var ändå ingen fara. Dock så blev han tvungen att gå upp för trappan för att komma upp så sitt rum nu, men det var egentligen inte lika ansträngande som att klättra upp för att nå upp till hans fönster. Men det var roligare att klättra.

Han gick in på sitt rum direkt. Hissade ner persiennerna, tände ett doftljus. Herregud vad lamt. Ett doftljus? Men det luktade gott. Vanilj. Därefter drog han upp matteboken och satte sig vid skrivbordet. Dock hann han inte längre än att öppna boken då han tröttnade. Fyfan. X och Y föll honom verkligen inte i smaken.
Så han la sig i sängen och satte igång teven som satt på väggen mittemot. Satte på Netflix och satte på någon random serie; han brydde sig inte riktigt. Han visste ändå att han inte skulle kunna fokusera på det ändå. Hans tankar hade redan vandrat vidare till ett par gröna ögon. Som tillhörde en viss Elliot. Helvete.

Han struntade i middagen. Öppnade inte ens dörren när hans pappa bankade och sa att det var middag. Det var inget snack om samtalet hem från skolan. Det hade väl hänt fler gånger innan, så det blev en vana för föräldrarna. Så småningom somnade han där i sängen, iförd sina vanliga kläder, framför serien.