Gröna Grodor [prs]

"Jag är glad om jag inte har något av dem! But I am sure that Molly and Arthur can give you some if you want. De klagar alltid på alla tomtenissar de har," sa Aloy och såg på herrgården och försökte att inte himla med ögonen och se allt för ogillande på den. Det var egentligen inget fel på den, men hon förstod inte varför så många renblodiga ville ha det här. Hennes föräldrar hade varit lika dana, kanske inte lika överdrivet, men inte som hon eller henens bror. Visste de båda hade stora fina hus, men det var fortfarande hus!
"Wow this is, awful," Sirius skrattade. "Guldstaket? Seriously? Well dina föräldrar hade kommit överens med mina utan tvekan. Och Malfoys också. Har hört att de har påfåglar i sin trädgård."
Aloy log lite medan hon försökte att inte skratta.
"You agree!" Sirius såg på henne och hon höll upp sina händer.
"I haven't said anything!"
"Jag ser det på dig!"
"You mean you see what you want to see, and then decides that's the truth. Remember you doing that in school too," Aloy la en hand på höften och liknade McGonagall mer än vad hon räknat med vilket fick Remus att skratta, men han sa inget och Aloy himlade med ögonen den här gången. "Låt oss fixa ditt hus, så kan de här två va lika oseriösa som i skolan."
"At least we had fun!" sa Sirius och Aloy såg på honom.
"I had fun too, when you guys weren't around," she teased innan hon tog fram sin stav och började utföra de skyddsförtrollningar hon kunde, medan Sirius protesterade över hennes ord. Han försökte få med sig Remus som ryckte på axlarna, väl medveten om hur deras skoltid var långt ifrån happy memories of each other for seven years.

Hilde himlade med ögonen till dem, hon tyckte inte det var alltför tokigt. Men kanske det var för att hon var van vid det hela, hon visste inte. Men visst var guldstaketet överdrivet och hon kunde tänka sig något mindre och mer mysigt. Men hon visste att hennes far aldrig skulle tillåta det. Dessutom var det tillräckligt stort att hon kunde ha Sirius och hennes bror där utan problem.
Sen skulle hon skaffa nissar, i en liten del av trädgården i alla fall. En liten del som kunde få vara vildvuxen.
"Undra hur många alfer det bor här?" frågade hon retoriskt utan att vänta på svar, då hon gick bort med Aloy och började med sina förbannelser för att ge skydd. Hon hoppades att hon hade några som kunde laga mat, sköta huset och någon i trädgården.
"Hoppas det är några, herrgården är så stor att jag behöver hjälp för att hålla den standard. Sen kan de få varsitt rum och säng och allt. De flesta vill ju inte vara fria med lön." sa hon och såg på Aloy, då de var klara med skyddet.
"Redo att gå in?" frågar hon.

Aloy såg på herrgården och funderade, det kunde finnas hur många alfer som helst, eller inge alls. Allt berodde ju på vem som bodde där.
"Det kanske finns någon handbok om stället, hur många rum, alfer, tavlor, dörrknoppar, böcker i hyllorna, sådant," flinade hon åt sin vän innan hon nickade. "Nej de flest vill ju inte det, men egna rum kanske de skulle tycka om,vet faktiskt inte. Jag har väldigt lite koll på alfer faktiskt, men du kanske skall prata med Hermione, hon har startat en organisation för dem."
Aloy visste väldigt lite om den också, bara att hon hade frågat hennes barn om de ville gå med, men båda hade sagt nej, mest för att de inte ville bli inblandade i något de visste så lite om.
Aloy var just på väg att svara Hilde att hon ville gå in när hon såg tre ugglor komma flygande, en till henne och Remus, en till Hilde och en till Sirius och Aloy tog emot deras och läste snabbt. Det var ett meddelande ifrån Dumbledore, han ville att de skulle träffas imorgon, en sista gång innan barnen började på Hogwarts då det skulle vara svårare för lärarna att komma loss.
"Wonder what he wants," sa Sirius och Aloy ryckte på axlarna.
"Most likely just go through everything once more, inform everyone about what people are doing, and that we are kept informed."
"Då kanske det är bäst att jag åker imorgon innan mötet," sa Remus och Aloy vände sig genast mot honom. Hon hade inte trott att han skulle åka så snart. "I don't want to know what everyone is doing, well if you know...anything happens."
Aloy förstod hur han tänkte och det var smart det var det, men hon önskade ändå att han kunde stanna längre, och Sirius verkade tycka samma sak.
"If you don't come back alive, I will dig you up and force you back to life!" Sa Sirius allvarligt och Aloy nickade.
"This is something I can get behind!" Hon såg på sin man som log ömt mot dem båda.
"En skrämmande tanke att ni två skulle samarbeta med något, även om det värmer att höra," sa han och tog Aloy's hand och Sirius kunde inte låta bli att ta Remus andra, vilket fick honom att himla med ögonen, menAloy log.
Hon och Sirius kom inte alltid överens, men han brydde sig om Remus och Hilde och det var allt som betydde något. Sirius tog Hildes hand också.
"Vi är redo att gå in!" Sa han leende och de andra två nickade.

"Jag ser till att de håller sams medans de gräver upp dig, så var lugn." flinar Hilde snett åt Remus, för vad skulle hon säga om saken? Nej, hon gillade det inte, inte alls särskilt när Remus skulle göra det han fruktade mest, det han avskydde m sig själv.
Visst skulle Hilde göra det med, men hon hade Sirius och förhoppningsvis sin bror här hemma. Aloy skulle ut på turnering och hon skulle inte visa att de gillade varandra. Nej, Hilde skulle agera som om hon lämnat allt det bakom sig och följt i sin familjs fotspår.
Sirius gömde sig för båda sidorna och ville inte hålla sig gömd. Men detta gömställe var bättre än hans ångestfyllda hem. Dessutom hade han en gudson att ta hand om.
Hon tryckte Sirius hand, la handen på dörrhandtaget öppnade och gick in.
Dörren öppnades utan ett gnissel, en stor brasa syntes brinna i en matsal till vänster om hallen och en gigantisk trappa ledde upp till de övre våningarna.
"Åh, det luktar mat." ler Sirius med en blick på det dukade bordet och Hilde hör ett litet pip vid hennes fötter.
"Åh, härskarinna ni har anlänt." sa en liten alf med en nigning.
"Åh, hej trevligt att ses. Jobbar ni själv här eller är det fler?" frågar Hilde och knäböjer vid alfen.
"En av oss i köket, jag i rummen och två i trädgården miss." sa alfen med en lätt bugning.
"Då vill jag att ni alla samlas i matsalen, kan du hämta dem?" sa Hilde och drog med sig de andra dit.
"Jag måste se om de lyder mig eller någon annan." muttrade Hilde fram och ställde sig framför brasan där snart de fyra alferna stod framför henne och bugade.
"Vem är er härskarinna? Vem äger er?" frågade Hilde och ser allvarligt på dem medan de faller på knä.
"Bra, för det är jag som bestämmer och jag har hemligheter som jag inte vill ska komma ut. Vilka jag har på besök till exempel." sa Hilde nu mycket vänligare och trollar fram varsin fåtölj till dem att sitta i framför brasan.
"Men ta och vila nu, ni har gjort ett fantastiskt jobb. Så talar vi vidare sedan."
Hon vänder sig sedan mot sina vänner.
"Så mat?" frågar hon och nickar åt det dukade bordet.

"Ja det kan nog behövas, för om de bråkar när jag kommer tillbaka så kanske jag går och gräver ner mig igen," flinade Remus vilket ledde till att Sirius snart började argumentera med honom och Aloy bara himlade med ögonen, innan hon tittade ner på alfen. Hon hade glömt hur ljust alfer talade, och hon la huvudet på sned en aning.
Hon var mer än säker på att hon aldrig skulle orka ha dem omkring sig, allt nigande, titlar, tjänande och ja hon visste att det hade gjort henne galen. Alferna verkade trivas med det, eller så kanske de bara var vana, men hon skulle ha hatat det. Uppriktigt sagt så hade hon blivit galen!
Aloy vänder sig emot Hilde och bordet med mat när hon erbjöd och slog sig ner och märkte först nu hur hungrig hon var, vilket de andra också verkade märka. De åt under tystnad en stund innan Sirius började tala.
"I really wonder what Dumbledore wants so talk to us about."
"Det kan ju vara vad som helst, det är ju ändå Dumbledore vi talar om. Men det är ju tur att det är redan i morgon för annars hade du väl blivit galen!"
"Hej, I can wait, I waited for 12 years before I got after Pettigrew!"
"Du hade inte så mycket val! Men ja vem vet vad Dumbledore tänker, han kanske vill flytta Harry till en annan skola långt bort."
"Harry är mitt ansvar! Han kan inte göra så!" Protesterade Sirius och Aloy skrattade.
"Jag sa att han kanske ville, inte att han skulle göra det! Och stackars Harry, han vet inte vad han ger sig in på när han skall bo hos dig," flinade Aloy och Sirius blängde på henne.
"Jag är en utmärkt förebild och caretaker!"
"Jag minns att du tappade honom det första du gjorde när du höll honom som barn. James försökte slänga sig efter honom för att rädda honom, men fällde dig istället, luckily Lily was there and caught Harry before he dropped to the floor," sa Remus och Sirius blängde på sin vän nu istället.
"Hur skulle jag veta att barn är så hala!" Aloy bara himlade med ögonen igen medan Remus började tala med Sirius om hur många gånger Lily varnat honom och talat om för honom hur man höll ett barn.

Hilde skrattade till, hala?
"Barn är inte Hala och Harry var det definitivt inte. Det är ju ett under att han överlevet såhär länge." flinade Hilde och hoppade undan för Sirius gaffel som han stack i sidan av henne.
"Får vi någonsin barn så ska du gå i skola hos Molly innan du får röra den." skrattade Hilde och gav honom en lätt kyss innan hon tog en stor tugga. Fast barn var något hon gissade att de aldrig skulle få. Att få barn under brinnande krig var risktagande, se bara på Harry utan föräldrar. Dessutom skulle man vara bra föräldrar och hon visste inte om de skulle klara av det, de hade mycket bagage att bära på från deras uppväxt och han från fängelset.
"Vad tänker du på?" frågar Sirius då hon varit tyst länge.
"Att det är riskey att få barn nu under brinnande krig och jag är rädd för att bli en mor hur det än blir. Tänk om vi blir som våra föräldrar? Trauma förs genom generationer, jag, vi kanske bara fortsätter på spiralen nedåt." hon tystnar och tar en stor klunk vin.
"Det är nog bra att Harry blivit uppfostrad av någon annan, om nu vi ska ta hand om honom sen." fortsatte hon och Sirius tog hennes hand för en gångs stum i vad han skulle säga. För visst tänkte han så med.
"Jag vet att Dursleys inte är bra. Men har alltid tänkt de är bättre än mig. Förstår hur du menar." sa han med ett helt annat tonläge.

Aloy blinkade på sina vänner innan hon suckade.
"Ni är hopplösa, helt jävla hopplösa! Ingen är är perfekt när de skaffar sina första barn! Man kan läsa hur många böcker som helst, det gör en inte till en bra förälder, man kan låta bli att läsa några böcker och det betyder inte att man är en dålig förälder. Man kan vara hur duktig med någon annans barn och ändå vara katastrof med sina egna. Vad får er allihop att tro att ni skulle vara dåliga föräldrar bara för att ni är från de familjer ni är ifrån? Eller för att ni är varulvar," sa hon och blängde på Remus som var tyst. "Det tog mig hur lång tid som helst att få honom att förstå att han inte skulle vara en dålig far bara för att han är varulv."
"Nej han är en perfekt far," sa Sirius och log mot sin vän.
"I know," sa Aloy och tog Remus hand. "Det finns ingen som säger hur ni två kommer bli som föräldrar, men jag tror knappast ni hade varit värre än era egna. Till och börja med så tänker ni på när ni skall ha barn, ni vill att de skall ha en säker uppväxt och det är en bra början. Ni är båda två eniga om att inte slå era barn, det är också en bra början! Ni kommer göra misstag som föräldrar, det går inte att komma undan, men jag vet att de misstagen kommer inte vara de samma som era föräldrars! Att vara förälder är att lära sig på vägen, ens barn utmanar en hela tiden på olika sätt, det är bara så, och något man måste räkna med."
Aloy såg lugnt på dem och Remus log mot dem.
"Well if I can, you two can too," sa han uppmuntrande och Aloy muttrade några låga svordomar.
"Telling you, hopeless all of you. Vad är det med er och alltid tro det värsta om er själva, ingen är perfekt, men ni är långt ifrån de värsta personerna där ute. Ibland kan man tro att ni ser er lika hemska som Voldemort, där har ni någon som skulle vara en dålig far. Harry kommer få det fantastiskt om han flyttar in med er. Ett barn behöver en god hand som visar vägen, kärlek och att ha kul, ni kommer kunna ge honom alltihop, och om ni skaffar några egna barn så kommer de få det lika bra. Förstå det, annars så ger jag er utegångsförbud och skickar er till era rum!" Aloy räckte ut tungan till dem innan hon fortsatte äta.

"Säger du det så." svarade Hilde och lipade tillbaka åt Aloy medans hon svepte glaset. Hon vände blicken åter mot maten men log sedan åt Aloy.
"Men tack." hon visste inte mer vad hon skulle säga, men visst var det fint att de andra trodde på dem.
"Den dagen är dock inte här ännu, det är alldeles för farligt att föda in barn i denna värld som den ser ut nu. Bättre ta hand om de levande barnen och se till att deras framtid blir god." sa Hilde och Sirius nickade.
Hon visste att han var orolig för Harry, men förhoppningsvis skulle han vara skyddad på Hogwarts. Men knappt den skolan verkade vara säker längre och Harry verkade råka ut för saker. Inte konstigt då självaste mörkrets herre ville se honom död.
Alferna började duka av, då hon hörde ringklockan ringa.
"Måste vara Hans, men håll er här för säkerhet skull." sa Hilde och for upp ur stoden. Hon hade varit i kontakt med med honom och enligt deras skyddsförtrollningar var det enbart han som kunde komma in hit utöver de som redan var här.
Hon öppnade dörren och med ett glädjetjut kastade hon sig i armarna på den reslige blonde mannen. Hon hade inte sett honom på flera år.
"Hans" kved hon glädjefullt fram innan hon hälsade på Fabian och ropade på de andra att det var fritt fram.

"Nej det är ingen som säger att ni måste ha barn nu, eller ens ha biologiskabarn, adaption är fullt möjligt, och som sagt att tänka på hur det skulle vara för ett barn att växa upp i världen som den är nu visar på hur bra föräldrar ni skulle bli. Men det finns gott om tid att tänka på saker och ting och hitta en lösning ni gillar," sa Aloy leendes till dem när dörrklockan ringde och hon himlade med ögonen. Som om hon hade tänkt rusa upp och öppna dörren, inte endast för att det kunde vara vem som helst och det kunde vara farligt, men det var också fruktansvärt oartigt.
Sirius nästan rusade fram till Hilde när hon sa att det var okej.
"Man kan nästa se honom vifta på svansen och hoppa upp och ner," sa Remus roat till henne och Aloy skrattade.
"Ja ibland är han mer hund än människa," de kom ut till två män som Aloy aldrig träffat bara hört talas om, Hildes bror hans och hans partner Fabian.
"Trevligt att träffas," sa hon artigt och räckte fram handen.
"Detsamma, trodde aldrig jag skulle få ett ansikte på personen Hilde pratat så mycket om. Eller ja det är en lögn eftersom du är känd," sa Hans och Aloy skrattade.
"Ja det hade varit en lögn, men vi kan vara artiga och inte låtsas om det," sa hon och log. "Det här är min man Remus."
"Nej men titta en av de få vettiga varulvarna därute, bortsätt ifrån mig då," flinade Hans och Aloy gillade honom redan och Remus nickade.
"Vet inte om jag skall ta det som en komplimang, det är ju inte direkt någon utmaning med tanke på hur katastrofala de andra varulvarna är," sa han men log ändå och Aloy gick över till att hälsa på Fabian och lät Remus tala med Hans en stund innan han kom upp till henne och hon nickade.
"Jag önskar vi kunde stanna längre, men vi behöver åka hem till tvillingarna, och vi vill gärna ha några timmar för oss själva innan Remus ger sig av," sa Aloy uppriktigt och kramade om Hilde och Sirius. "Men vi ses imorgon!"
Sirius vägrade nästan släppa Remus och fick honom att lova en massa saker innan de åkte hem till sig och sina barn.

"Vi syns." hälsade de andra och Hilde kramade extra med Remus.
"Ta hand om dig nu, var försiktig." viskade hon fram innan de försvann. Visst skulle hon sakna Remus om han dog, absolut. Men hon visste att Sirius och Aloy skulle ta det hårt, vem visste om de ens skulle klara det? För att inte tala om tvillingarna, de skulle inte förlora en far.
Nej, hon höll fortfarande fast vid att inte skaffa barn innan allt detta var över. Chansen att de alla överlevde var minimal, även om de sa att oddsen var bättre än förra gången, de hade förlorat så många.
Hilde vänder sig om till Hans som vars utseende utan att tveka kunde säga att de var syskon. En manlig version av Hilde.
"Jag har saknat dig så." Hilde kramade om honom och kramade sedan om Fabian.
"Och du ska vara välkommen du med, här ska du känna dig trygg och ni kan göra vad ni vill." sa hon och nickade åt Sirius.
"Ni får stå ut med den förrymde fången också." flinade hon och drog med de alla till fåtöljerna framför brasan.
"Jag är glad att få sällskap, hon där jobbar ju hela dagarna." flinar Sirius och Hilde visste vad han kände att inte få vara med, men nu hade han iallafall sällskap.
Hon hoppades att ingen på ministeriet kunde läsa hennes tankar. Hon skulle avslöja en massa saker då.
Men hon borstade undan den rädslan och gick till köket och bad om te till alfen som var där och diskade efter maten.