Prinsen (sjätte året)

Hihi, tack! Då gör jag det; älskar att synka med julen. Läser/kommenterar gör ni såklart när som helst, i mån av tid. Kommer nog själv att ha fullt upp under juldagarna

Ginerva2003


Mintygirl89



Viloss


Refren




Kapitel 19 - Julfest

Madame Maxime såg ut över det stora kontoret under halvslutna, purpurskimrande ögonlock, medan hon fläktade sig med en konstfullt utformad solfjäder av påfågel och struts. Hettan i rummet, där Snigelhorns fest hölls, ökade med varje inbjuden gäst som anlände. De dovt gröna, karmosinröda och guldglänsande gobelängerna, som var draperade längs tak och väggar, gjorde inte saken bättre.
“Un peu chaud, ma petite”, konstaterade min examinator och vände sig från mig till sin medbjudna gäst Hagrid. Hans väldiga skägg for vilt åt alla håll, när hon gav även honom en omgång med solfjädern. Han såg något malplacerad ut i det sofistikerade urvalet av gäster och jag tyckte lite synd om honom, men i detsamma kom värden själv skridande mot oss genom vimlet.
“Hagrid, gamle gosse!” mullrade Snigelhorn och dunkade kärvänligt skogvaktaren i ryggen så att mjödet i deras bägare skvätte åt alla håll. “Träffar du på några sällsynta varelser i de förbjudna djupens dolda gläntor?”
“Jo visst gör jag de!” Hagrid lyste märkbart upp. “De blir ju som ens lilla familj, de blir de verkligen. Men de e på gott å ont, så sant som de e sagt … Aragog, en mycke speciell vän, börjar bli till åren nu å e inte så pigg som han brukade vara …”
“Tur det!” viskade Harry vid min sida. “Den där jättespindeln tänkte låta sina ungar käka upp mig och Ron för några år sen.” Luna, som Harry till sist bjudit med som vän, tycktes också ha hört viskningen och gjorde stora ögon.
“När en sådan stor spindel går hädan, blir det alltid ett förfärligt regnväder dagen därpå”, konstaterade hon högt och tydligt inför hela sällskapet. Harry såg roat på henne och tycktes riktigt nöjd med sitt val av dejt, men Hagrids ögon blev alldeles blanka. Snigelhorn lade en vänskaplig arm om honom och skålade med de väl tilltagna bägarna.
“Nå, vi hoppas att vår käre vän Aragog får vandra ännu en bra bit på livets väg med oss”, sa han tröstande. “Att spinna nätverk är viktigt ur alla aspekter! Varelser som han bär på så mycket rikedom … oväntade och dyrbara krafter.” Han såg menande på mig och log faderligt under valrossmustaschen. Jag besvarade ganska avmätt hans leende. Ännu hade inga uppenbara antydningar om essensen gjorts, vilket jag var mer än tacksam över.
“Titta, där är Hermione!” sa Luna förtjust och mycket riktigt närmade sig en väldig hårman med ett litet spejande ansikte under. Det verkade inte endast vara värmen, som fick hennes lockar att ställa sig åt alla håll. Harry såg strängt på henne.
“Har du rymt från McLaggen?” frågade han och hon såg oroligt åt de äldre lärarnas håll, men de var inbegripna i ett samtal om sällsynta krafter och ägnade oss ingen uppmärksamhet.
“Jag lämnade honom under misteln”, sa Hermione bistert. “Det var såklart fånigt av mig att gå hit med honom, men jag trodde att det var han som skulle reta Ron mest.” McLaggen var en lång, kraftig sjundeårselev som prövat till laget i quidditch men fått se sig besegrad av Ron. Harry hade inte gillat den äldre elevens översittarfasoner under träningen, men nu såg han nästan ut som om han tyckte att Hermione fick vad hon förtjänade.
“Det går ändå inte att reta Ron just nu”, sa han nästan skadeglatt och nickade mot en grupp av gäster en bit bort. I samlingens mitt stod Gwenog Jones, kapten för det berömda quidditchlaget Holyhead Harpies, och Ron hade hela kvällen varit en dyrkande del av den kända idrottarens beundrarskara. Glittret från de levande feerna i den enorma, röda taklampan spelade i sällsamma mönster över fansens upphetsade ansikten. Hermione samlade ihop sitt vilda hårburr i en hästsvans och såg överlägset på Ron.
“Helt och hållet star-struck. Undrar vad hans kära flickvän skulle säga om hon såg honom nu. Vad tror du, Miriam?” Det var faktiskt jag som hade tagit med mig Ron som gäst, dels för att han inte skulle hamna utanför och dels på grund av just det faktum att det skulle komma en berömd quidditchspelare.
“Vem som helst ser förhoppningsvis att han bara är bländad av kändisskapet”, sa jag aningen trött. Rummet var verkligen extremt varmt och tunga dofter av julmat omgav oss likt ångor. Jag var för en gångs skull tacksam för att min långa, guldfärgade klänning var tunn och lämnade axlarna bara. Den var en synnerligen elegant cadeau de Noël, julgåva, från madame Maxime.
“Man kan väl förstå om Ron tar tillfället i akt”, sa jag medlande. “Titta, Elli och Ginny är ju också där.”
Inbillade jag mig, eller blev Harry helt plötsligt sur? Fanns det en orsak till att han stod här med oss och inte i beundrarskaran? Han var ju minst lika såld på quidditch som Ron, Elli och Ginny. Men vid Ellis sida stod hennes stilige dejt från Slytherin, inte Draco utan ingen mindre än den vältalige Zabini. Och Ginny, som också befann sig hos dem, hade fortfarande Dean troget vid sin sida.
“Mina kära ungdomar!” Snigelhorn viftade med sin knubbiga hand mot oss så att tofsarna på hans sammetshatt dinglade och dit. “Det är ni som är framtiden, mina vänner! Kom nu hit och delta i vårt samtal!” Han håvade in Harry under sin omfångsrika arm, under ett muntert skrockande. “Ni förstår, den här gossen är en naturbegåvning på trolldryckskonst. De mest lysande resultat under hela terminen, precis som hans mor på sin tid … ja, nästan i klass med Severus …”
Och mitt hjärta började rusa när han plötsligt, nästan som från ingenstans, drog in just Severus i vårt sällskap. Hettan ökade om möjligt ännu mer, men det verkade inte bekomma den före detta trolldrycksläraren det minsta. Han var lika sval och stilig som alltid i sin mörka dräkt, med undantag av en liten gnista i det svarta ögondjupet då våra blickar snuddade vid varandra.
“En del av äran för Harrys skicklighet måste förstås tillskrivas dig, Severus, som undervisade honom i fem år!” berömde Snigelhorn frikostigt och tillade, efter ännu en väldig klunk mjöd: “Redan första lektionen i år gav den käre gossen mig levande död-brygden, perfekt framställd på första försöket …”
“Verkligen?” sa Severus och höjde ett överraskat ögonbryn mot Harry, som skruvade på sig. Trots att det denna höst blivit mycket bättre mellan dem, var det föga troligt att Harry ville avslöja Halvblodsprinsens nedskrivna lärdomar. Hermiones blängande gjorde inte saken lättare. Men plötsligt ryckte Harry till och stirrade på något som närmade sig bakom vårt sällskap. När jag följde hans blick såg jag Filch komma hasande över den antika mattan medan han, med två kloliknande fingrar, ledde Draco med sig i örat.



Dracos ögon mötte mina för ett ögonblick. En gång tidigare hade vi befunnit oss på en fest tillsammans, på Malfoy Manor där han hade sprutat champagne omkring sig och retat mig till vansinne med sitt överlägsna sätt. Nu låg den vackra herrgårdens rum i spillror efter tumultet som med all säkerhet lett till hans mammas försvinnande, och själv var han inte ens bjuden till de festliga miljöerna längre. Uttrycket i hans ögon gav mig en stöt i bröstet.
“Den här pojken smög omkring i en korridor på övervåningen!” morrade Filch. “Påstår att han har fått en inbjudan hit, men blev uppehållen! Stämmer det att han är er gäst, professorn?”
“Släpp honom!” hördes en gäll flickröst och med ens stod Elli mitt i sällskapet. “Är det inte olagligt med fysiskt våld mot eleverna här?” I något som måste vara ren häpnad släppte Filch faktiskt taget om Draco, som tumlade några steg bakåt.
“Okej, okej, det stämmer inte!” fräste han och tog sig om örat, som lyste ilsket rött i kontrast mot det gråbleka ansiktet. “Jag försökte smita in, är ni nöjda nu?”
“Seså, Argus, det är ingen fara”, sa Snigelhorn och viftade åter avvärjande med handen, “det är jul och inget brott att vilja vara med om lite festligheter. Låt gossen stanna, för all del. Jag kände faktiskt hans farfar.”
Filch haltade besviket iväg och Draco tackade Snigelhorn så artigt han förmådde, men han sneglade hela tiden på Severus och jag skymtade oro hos dem båda. Det här kunde inte vara någon lyckad händelse, avseende skyddet. Det verkade inte Elli heller tycka och hennes ögon vek inte från Draco. Zabini hade hon lämnat kvar borta hos Gwenog Jones.

För några sekunder blev det pinsamt tyst mellan samtliga och luften tätnade i oron som strålade ut från Draco, trots att han försökte ordna ansiktet till ett insmickrande flin mot Snigelhorn. Hermione bröt tystnaden genom att plötsligt febrilt börja vinka till Elvira, som för tillfället stod tillsammans med några toppstudenter från Ravenclaw ganska långt ifrån oss.
“Ursäkta mig! Jag fick just syn på en vän som jag måste ...” På ett ögonblick hade hon lämnat oss och börjat bana sig väg fram mot Elvira. I nästa sekund stod McLaggen mitt i sällskapet.
“Har ni sett Hermione?” frågade han och som på en given signal skakade alla på huvudet, till och med Draco och Severus. Den bredaxlade quidditchspelaren såg besviken ut och buffade sig vidare.
“Jag skulle vilja tala ett par ord med min elev”, sa Severus plötsligt. “Draco, kom med mig.”
“Åh, var nu inte för sträng”, lallade Snigelhorn och tömde sin bägare, “det är ju jul …”
“Beslutet ligger hos mig som elevhemsföreståndare”, sa Severus kort och utan vidare utläggningar förde han Draco med sig i riktning mot utgången. De äldre skakade överseende på huvudet och föll in i en konversation om jultiden och dess påverkan på unga sinnen, men jag, Elli och Harry bytte oroliga blickar med varandra.
“Jag måste … öh … gå på toaletten”, sa Harry plötsligt till Luna och Elli tillade snabbt:
“Jag också. Följer du med och bättrar på sminket, Miriam?” Jag nickade och vi spanade i trängseln mot utgången. Luna såg lugnt och aningen vemodigt på oss.
“Jag använder inte smink”, upplyste hon. “Det är allmänt känt att det drar till sig smygspruttar.”



Om ändå smygspruttarna hade varit vårt största problem, tänkte jag en stund senare, när vi tre satt ihopkrupna under Harrys osynlighetsmantel i ett hörn av den långa, tomma korridoren utanför Snigelhorns kontor. Draco hade helt lämnat platsen medan Severus åter gått in till festen, och konversationen vi fått höra mellan dem i det närliggande klassrummet fick oss fortfarande att andas ytligt och upprört.
“Jag visste det!” väste Harry. “Malfoy håller på med något riktigt skumt, Snape erbjuder sin hjälp, och även om den hjälpen kanske är dubbelspel så är det något riktigt allvarligt på gång…”
“Det är klart att Draco håller på med något!” viskade Elli irriterat tillbaka. “Säg något jag inte vet! Frågan är bara vad …”
“Du måste se upp med honom, Elli”, utbrast Harry och lät plötsligt förtvivlad, nästan gråtfärdig. “Jag vet att han är din kompis men han är på den mörka sidan, förlåt Elli men så är det, även om du inte vill tro…”
“I så fall tvingar de honom”, avbröt Elli, även hon med gråt i rösten. “Att hans mamma är försvunnen kan till och med vara en del i det! Han är lika rädd och osäker i allt det här hemska som vi.” Jag nickade medhållande och suckade frustrerat:
“Om vi ändå kunde få reda på vad som pågår.” Jag rös till och kände gåshuden över mina bara axlar och under det tunna guldtyget.
“Du vet vad jag tror, Miriam”, sa Harry med dov röst. “Och Elli, förlåt igen men jag måste vara ärlig. Din kompis är nog tyvärr en Dödsätare.”
Men vid de orden brast Elli ut i ett så rått skratt att både jag och Harry fick hyscha på henne.
“Dödsätare? Draco?” Hon höll sig för munnen för att hejda det lätt hysteriska ljudet. “Han som har varit totalt nojig sen han fick reda på att vi ska åka med flygplan till Sverige imorgon. Dödsätare … ! Snälla Harry, vad du än tror, så glöm i alla fall den grejen.” Hon försökte fumligt stryka tårarna ur ögonen och lutade till sist pannan mot knäna. Harry och jag såg tyst på varandra över det lockiga håret.
“Vad tror du om Snape då?” frågade han mig lågt.
“Detsamma som i våras”, svarade jag allvarligt. “Vi vet ju att han ofta spelar dubbelspel, och det kan ha varit på Dumbledores order som han frågade ut Draco.” Harry nickade och även Elli reste på huvudet och sa:
“Snape räddade trots allt mitt liv, så jag vill inte heller tro ont om honom. Vi måste lita på Dumbledores omdöme.”
Harry och jag nickade. Mitt i allt kände jag ändå tacksamhet över att mina vänner inte misstrodde Severus. Elli anade säkert också, att det var han som var Dracos beskyddare. Nu huttrade dock alla tre av kyla och vi reste oss för att gå tillbaka in till värmen och festen, var och en i djupa tankar.

Mysigt kapitel! För en gångs skull hittade jag ingenting som jag kan tipsa om, men kommer det skickar jag via ugglan. (OBS! Hittade ett pyttelitet fel.)
Tror Narcissa tyr sig mer till Andromeda. Malissa har jag inte fått någon tydlig bild av än, och Bellatrix är inte någon typisk storasyster som hon skulle ty sig till.
Nu är ju frågan om hur det ska gå för Malfoy.


Tipset:

Inbillade jag mig, eller mulnade Harry betydligt?

Ändra så det låter bättre.

Inbillade jag mig, eller blev Harry helt plötsligt sur?

Bra kapitel som vanligt. Man kan ju undra hur det ska gå. Undrar om vi får se Tonks igen.

grymmt som vanligt!

Underbart bra! God jul på dig också♥♥

Mintygirl89


Refren


Viloss




Kapitel 20 - Juldag

“Miriam … hör du mig?”
Suddiga minnesbilder trängdes vid ytan av medvetandet. Doften av snö var mycket tydlig och en välbekant röst upprepade hela tiden mitt namn.
“Miriam … snälla, fina tjejen … kom igen nu …” Ett ansikte började framträda mot en vit bakgrund. “Kära nån, hur gick det här! Det brukar ju fungera … kära …” Jag öppnade ögonen och satte mig käpprakt upp när jag såg Tonks luta sig över mig, blek av oro.
“Jag mår fint, Tonks!” försäkrade jag och försökte ignorera att de snötäckta träden snurrade i kanterna. “Det kan bli så här vid långväga transferens, vet du väl.” Raskt försökte jag resa mig, men världen vändes snabbt över ända och Tonks fångade upp mig.
“Sakta i backarna, sötis. Nu sitter vi bara här och pratar lite lugnt med varandra ett tag.”
“Här i snödrivan?” försökte jag kontra med skämtsam otålighet, men hon såg fortsatt allvarlig ut när hon svepande framkallade en sittplats täckt av varma filtar. Tydligen ville hon inte flytta mig på en bra stund. Jag suckade resignerat:
“Då kan jag ju använda tiden för övertalning att tacka ja till mrs Weasleys inbjudan. Snälla Tonks, visst kan du äta jullunch med oss i Kråkboet?”
Tonks ansikte fick ett kärvt uttryck när hon svarade: “Hör du, det finns en anledning att jag inte tog oss direkt in i huset. Då hade jag inte sluppit ut därifrån.”
“Jag förstår mer än väl att du vill hem till dina föräldrar”, sa jag. “Speciellt när du har gjort det möjligt för mig att träffa min egen familj på julafton … det är ovärderligt … men kan du inte stanna med oss bara över måltiden?” Jag såg bedjande på henne.
“Inte de där ögonen, tjejen. Det är inte schysst spel …” Hon försökte se bister ut och kisade bort över snölandskapet. “Och du vet att jag gillar din familj skarpt. Merlin, vilken musik ni tre gör tillsammans! Det är verkligen ingen uppoffring att få hänga med hem till er.”
Jag tog hennes kalla, sträva hand i min, visste inte riktigt varför jag envisades. Kanske för att få se lite färg i hennes ansikte. “För min skull?”
Tonks svor en lång ramsa med magiska kraftuttryck innan hon såg tillbaka och mötte min blick: “Du lindar mig runt ditt finger, tjejen, och utnyttjar det.”
Jag slog förtjust ihop händerna: “De andra kommer att bli så glada!”
“Hm”, muttrade Tonks. “Vi blir ett ovanligt stort gäng. Jag hörde att Molly bjudit både Lupin, Sirius och Snape. Alla lär ha tackat ja.” Hon avbröt sig förskräckt: “Vid Merlin, mår du dåligt igen?”
“Nej, nej”, flämtade jag och tog mig vacklande för hjärtat, som börjat pumpa vilt i bröstet då gästernas namn nämndes. “Jag mår bättre än någonsin.”



Precis som Tonks sagt, var vi ett stort sällskap inträngda i Kråkboets lilla kök innan det var dags att slå sig ner vid bordet. Man kom varken fram eller tillbaka och Mollys kvittrande röst försökte göra sig hörd genom det muntra pratet.
“Det finns placeringskort på tallrikarna!” hojtade hon. “Kära ni, vänd på dem bara, så får ni se!” Det blev ett väldigt buffande, men till sist satt alla på sina platser vid de ångande faten. Tre stolar var dock fortfarande tomma, varav en bredvid mrs Weasley. Fred lutade sig fram och vände bistert på placeringskortet:
“Men ge dig, mamma! Trodde du verkligen att den där smilfinken skulle få tummen ur och ta sig hit?”
“Lille Percy är en rar pojke innerst inne”, vidhöll mrs Weasley med blanka ögon. “Jag känner på mig att vi får höra från honom idag!” Oenigheterna mellan sonen och framförallt den manliga delen av familjen Weasley var tyvärr långt ifrån utredda. Den beklämda tystnad, som hade uppstått, bröts av att Remus Lupin livfullt utbrast: “Nu tror jag i alla fall att vi har gamle Sirius här!”
Mycket riktigt hördes ljudet av motorcykeln och snart stod Sirius i dörren, med ögon som gnistrande ikapp med rimfrosten på de små fönsterrutorna.
“Ber ödmjukast om ursäkt för min försening, Molly!” Han slog ut med handen i en halvt skämtsam bugning och små stjärnor av snö fyllde glittrande luften omkring honom. “Ska jag ta plats bredvid min käre gamle Remus, tro?” De båda trollkarlarnas blickar möttes över bordet i ett ögonblick av ren glädje, som jagade fram hälsosam färg på Remus tärda kinder.

Mrs Weasley såg dock tillrättavisande på Sirius: “Vi har faktiskt placeringskort idag, och om jag minns rätt satte jag Severus på den platsen. Han anländer strax, skulle visst bli något sen.” Mitt hjärta slog ännu en volt i bröstet.
“Men, kära Molly”, bad Sirius ödmjukt, “nog är det bättre om jag sitter närmare köksfläkten? Jag har faktiskt minskat på cigaretterna, men är ju så gott med bara en liten en, efter din goda julmat…”
“Du borde låta bli de där stinkpinnarna helt och hållet”, muttrade mrs Weasley, men bytte med hjälp av trollstaven motvilligt plats på korten. “Nåja, eftersom det är jul … vi har ju alla våra laster.” Sirius trängde sig segervisst förbi bakom stolsryggarna och gav mig ett retsamt ögonkast.

Den tomma platsen, som skulle intas av Severus, befann sig nu bredvid min.



Festmåltiden var en brokig upplevelse av dofter och färger. Samtliga ungdomar, utom Fleur, bar jultröjor stickade av mrs Weasley. Jag tyckte att det var lite sorgset, då det var så uppenbart att Fleur inte riktigt hade accepterats av sin blivande svärmor. Något den unga fransyskan helt verkade ignorera. Hon matade, nästan överdrivet kärvänligt, Bill med kalkonbitar från sin egen tallrik.

Blodet rusade i mig, när jag förstulet såg på Severus vid min sida. Det lilla köket var så trångt att våra ben och fötter med nödvändighet måste vidröra varandra under bordet, och det var inget vi klagade över. Lyckan över närheten gjorde mig ovanligt uppsluppen och ett ögonblick nuddade mina tankar vid Severus i jultröja. Nåväl, det fanns trots allt gränser för tillvarons möjligheter. Jag hade i alla fall fått tag på en magiskt varm, mörk halsduk åt honom i Hogsmeade, och bar själv den jadegröna festklädnad som legat i det svarta paketet vid mina fötter på morgonen. Listigt passade jag på att begagna mig av Weasleys sedvanligt höga ljudnivå och sa lågt till min bordsherre:
“Får man fråga vad ni hade för ärende innan ni kom hit, sir?”
“Sankt Mungos”, svarade han mjukt. “Jag ville titta till Longbottoms och försäkra mig om att de mår väl nu under högtiden.”
“Hur går … behandlingen?”
“Små men tydliga framsteg”, sa han ännu mer dämpat och tillade: “Vi går ytterst försiktigt fram, som ni säkert förstår.”
Lika varsamt som du gjorde med mig? Jag såg honom rakt i ögonen med hoppet att han skulle läsa, och han böjde bekräftande på huvudet:
“Ännu mycket mer.”
Tack för att du gör det, älskade. Våra ögon fastnade i varandra. Allt det svåra du gör för oss. Både de helande uppdragen och de farliga, riskfyllda ...
“Nästan alla av deras sort är på Voldemorts sida. Dumbledore behövde en spion och här fanns jag … fix och färdig.” Det tog mig en halv sekund att inse att det jag hörde inte var Severus tankar. Vi såg samtidigt mot Remus, som satt och pratade med Tonks på andra sidan bordet. Hennes ögon glittrade till mot mig.
“Det har varit ett nödvändigt arbete och vem kan göra det bättre än jag?” Remus berättade för henne om sitt uppdrag bland varulvarna. Han levde numera med dem, vilket måste vara oerhört svårt och tungt, då dessa varelser i samhällets utkant trodde sig få det bättre under mörkrets styre.
“Du är stark, Remus”, sa Tonks erkännsamt och de skålade med sina fyllda bägare. I detsamma skar ett ljudligt rop genom det högljudda pratet:
“Arthur! Det är Percy!”
Mrs Weasley stod upp på sin plats med handen mot hjärtat och pekade ut genom fönstret, och otydligt genom frostens krusiga mönster syntes faktiskt Percy Weasley komma klivande genom snön. Vid hans sida gick, lätt haltande, en reslig man som mest påminde om ett stridsärrat gammalt lejon. Den långa manen på hans huvud var halvt grånad.
“Ser man på. Ministern själv”, mumlade Severus bredvid mig. I nästa stund gick bakdörren upp och de båda männen kom in i köket. Percy såg sig besvärat omkring och sa sedan, nästan mekaniskt: “God jul, mamma.”
“Percy!” utropade mrs Weasley, knuffade sig fram och kastade sig i armarna på sin son.



Det, som borde varit en kär återförening, blev tyvärr till något ganska pinsamt. Percy konverserade stelt med sin mor vid julbordet, medan mr Weasley och bröderna mest blängde på dem. Ljudnivån hade helt avtagit och ersatts av en obekväm tystnad. Samtliga sneglade då och då ut i trädgården, där ministern Rufus Scrimgor, efterträdaren till Cornelius Fudge, tog en promenad med ingen mindre än Harry. Det var så uppenbart att det var därför de hade kommit. Dock dröjde det inte länge förrän Harry klev tillbaka in genom dörren och stampade snön av skorna med ett ilsket uttryck i ansiktet.
“Ja, då ska väl jag …”, sa Percy genast och reste sig från stolen fastän hans mor försökte dra tillbaka honom. “Vi måste nog ge oss av, är jag rädd, ministern har många skyndsamma ärenden ikväll.”
“Kan ni tänka er”, berättade Harry förtretat så fort de båda männen från ministeriet försvunnit, “han ville att jag skulle ställa upp som någon sorts maskot för dem och hylla vad de håller på med! Det enda de gör nuförtiden är ju att gripa fel personer och kasta dem i Azkaban, till exempel Stan Shunpike, konduktören i Nattbussen. Om de för en gångs skull kunde fånga en riktig Dödsätare, någon av de efterlysta …”
Vid de orden rörde Sirius oroligt på sig och började treva efter sina cigaretter. Han fann dem, nickade sakta under Harrys utläggning och blåste ut stora moln under fläkten.
“Jag gjorde klart för Scrimgor att jag är alltigenom på Dumbledores sida”, avslutade Harry och såg sig trosvisst om på oss.
“Väl talat, Harry”, berömde Sirius. “Och för mig får de orden bli avslutningen på denna kväll. Jag måste vidare, förstår ni. Blir nog borta ett par dagar.” Remus sjönk besviket tillbaka mot stolsryggen och Harry såg undrande på sin gudfar.
“Åh, jag kommer tillbaka”, fortsatte Sirius och fimpade bestämt i askfatet som stod på spisen bakom honom. “Men jag skulle behöva hjälp att se till högkvarteret under min frånvaro. Skulle någon av er kunna tänka sig …?”
“Jag gör det, Sirius!” sa jag ivrigt. Detta var den perfekta ursäkten att slippa julbalen och kunna studera i lugn och ro under ledigheten. Han höjde uppskattande på ögonbrynen mot mig: “Tack, Miriam, det var ingen dum idé. Du känner ju till den gamla kåken vid det här laget.”
“Men …” Mrs Weasley som, tårögd efter Percys avsked, höll på att låta faten sakta och svävande lämna bordet, avbröt sig och betraktade mig med viss ängslan. “Inte kan du vara där ensam i flera dagar. Vi behöver titta till dig.”
Jag skruvade olustigt på mig. Nu var den förhatliga skulden där igen, skyddet som tog resurser och kraft av orden. Sirius gav mig en tröstande blick och vände sig sedan lättsamt runt bordet: “Nå, vem är ledig och kan ta på sig den angenäma sysslan att titta in till Miriam under de här dagarna?”
Det visade sig dock inte vara helt enkelt för någon ordensmedlem. Mr Weasley var i full tjänst på ministeriet, mrs Weasley lämnade ogärna sitt hus obevakat under denna tid (jag misstänkte dock att hon inte ville låta Fleur härja fritt i huset), de äldre bröderna måste till sina arbeten, Remus så fort som möjligt tillbaka till sina gelikar och Tonks till ett flera dagar långt uppdrag i Hogsmeade.
“Det var knepigt”, erkände Sirius och rynkade pannan. “För mig veterligen är Hogwarts inte heller den tryggaste platsen just under julnätterna. Och nu är ju Albus borta på hemligt uppdrag. Finns det verkligen ingen som kan göra Miriam lite sällskap på Grimmaldiplan? Är du fri, Severus?”
Våra kroppar skälvde till mot varandra under bordet, men Severus röst var neutralt hövlig då han svarade: “Jag skulle ha möjlighet, såvida de inte kallar in mig, och då tar vi det därifrån.”
“Utmärkt!” utbrast Sirius. “Det tackar jag verkligen för, Severus.” Så blänkte det till i hans ögon: “Du är ju också den ende av oss som ska tillbaka till Hogwarts, så då kanske du kan genomföra medtransferensen dit?”
“Naturligtvis.” Severus böjde avmätt på huvudet åt mitt håll. “Om det passar er, miss?”
Jag nickade, men vågade inte använda rösten med tanke på vad den kunde avslöja. Sirius ögon glittrade spjuveraktigt mot mig och jag sneglade vidare på Severus. Där kom allt vår vän Black på en bra idé, inte sant?



Rimfrost har alltid varit det vackraste jag vet, och aldrig har den målat en sådan skönhet för mina ögon som den här julkvällen.Träden stod som vita brudar översållade med gnistrande stjärnor och snötäcket låg slätt över fälten och trädgården. Jag drog mig mot den öppna bakdörren för att gå ut en stund, och beundra den värld som var lika hänförande som mina mest förväntansfulla drömmar.

Strax utanför dörröppningen hörde jag Ginnys röst:
“Snälla Tonks, ligg över här! Jag överlever inte en natt till ensam i samma sovrum som den där grod - jag menar, fransyskan!”
“Jag visste att jag inte skulle komma härifrån”, hördes Tonks muttra. “Först Miriam och nu du … ja ja, Ginny, du får som du vill, låt mig bara skicka en hälsning till mina föräldrar.” Ljudet av en trollstav följde och precis när jag nådde dörröppningen syntes ljuset från hennes patronus över snötäcket.

Med handen för hjärtat tog jag ett tyst steg tillbaka och såg på den.

Jag kunde inte tro mina ögon.

Bakom mig hördes Severus lågmälda röst mjukt och sorgmodigt viska:
“Ja, så är det, Miriam. Det är därför du måste vara oerhört rädd om Nymphadora.”

Och vi blev stående tillsammans, alldeles stilla, medan mina ögon fylldes av tysta tårar och den lilla, lysande älvan med sin kärlekshälsning fann sin väg bort över den släta snön.

Vilket underbart kapitel så här på juldagen! Nu har hon fått träffa Tonks, men också Percy.

Gillar när Tonks kallar henne fina rara tjejen, och liknande. Kan det ligga något i luften? Och Ginny som vill att Tonks ska dela rum med henne! Hon gillar verkligen inte Fleur.

Förstår dock inte varför Miriam ska vara försiktig med Tonks. Jag kan ha missat något. Ja, bar kapitel som sagt. Hittade inget tips att ge dig, men om jag gör det, skickar jag en uggla.

grymmt som vanligt!

Äntligen är jag lite ledig och får chans att läsa mig igenom kapitlena.
Utan vidare tänkte jag nog bara dyka ner i din fantastiska värld och njuta av lite efterlängtad läsning!


innan jag hann komma med mitt vanliga inpass, tillade han: “Professor Snape räddade henne.”

Älskar att Miriam direkt är på gång att hoppa in och försvara och ära Snape när hon får chansen. Men kanske är det lite tur att någon annan inskjuter denna gången ifall någon – som t.ex. Hermione börjar misstänka att det är mer än bara tacksamhet Miriam hyser för deras professor…

och jag kom på att han faktiskt inte hade sagt något elakt till mig på väldigt länge. Flera år, tror jag.”

Ett prima exempel på att hjärnan inte förändras i första taget. Neville kan inte ha tänkt mycket om sig själv och det hjälpte förmodligen inte när Snape talade illa om honom förut. Det måste ha conditioned hans hjärna till att associera Snape med rädsla och hemskheter och sådant tar tid att vänja av sig vid. Härligt att Neville börjar känna sig mer bekväm i sig själv och att tiden och Snapes förändring har fått läka de sår Snape i början gav honom. ♥

Han bad mig om ursäkt, kan du tänka dig det?”

Det är fantastiskt att Miriam har bringat Snape till en så stor förändring och till en vilja att kunna be andra man gjort ont om ursäkt. Att sträva efter att bli en bättre människa, en människa man tycker att den man älskar förtjänar.
En annan aspekt som gör det hela ganska fantastiskt är det faktum att även människor som alltid varit ”goda” och kärleksfulla individer utåt inte alltid kan säga förlåt. Det är, i min egen erfarenhet långt svårare än att säga att man älskar någon eller för den delen att ge någon annan förlåtelse.

“Han har sagt rakt ut till mig att han inte vill mer, men är tvungen.”

Alltså usch. Jag får ont i magen av detta. Jag vet att inte det är på riktigt. Men det finns så många situationer som liknar Dracos där unga människor tvingas begå fruktansvärda handlingar som de varken vill eller är redo för. Krig är bara ett exempel. ”What the world needs now is love, sweet love” har aldrig rungat bättre i mina öron.

“Att jag aldrig skulle överge honom”, sa Elli tveklöst. “Inte förrän han ber mig om det.”

Det finns ändå lite av Hufflepuff lojaliteten hos vår unge Gryffindor… Så fint att hon säger så utan en enda tanke på vad det faktiskt kan vara. Att hon litar på honom, och känner en sådan värme för honom att hon lovar att stå vid hans sida så länge han önskar det!

Man måste se ljuset och vänskapen, varhelst dessa fanns.

Det är ändå en ganska intressant tanke. För är det inte ofta så under olika typer av kriser. Människor samarbetar över alla gränser. Människor tröstar, och ger värme till andra de aldrig normalt sett skulle te sig till. Det är faktum med typ den enda positiva aspekten i fruktansvärda händelser och jag önskar att människor hade agerat så utan att det behövde vara tragedier inblandade.


Kapitel 18 - Inbjudan

Dracos mamma numera också var försvunnen,

Frågan är om hon verkligen är försvunnen eller bara har gått under jorden…?
Dödsätarna och deras nära är ju inte helt okända för att gå under jorden, och det är en perfekt cover för hennes icke medverkan i det dåd hennes son tvingas utföra. Att hon blivit ’kidnappad’ eller bortförd är kanske ett bättre ord. Eller också försöker hon utan Voldemorts vetskap rädda Draco från att tvingas begå det hemska han måste göra. För att skona honom av den anledning att han är ett barn. Hon kanske försöker hitta någon/något som kan hjälpa honom eller möjligen ett sätt att göra det själv utan att bli påkommen. Vi vet ju vad en moders kärlek kan göra med en…



“Att så split mellan grupper på den sida man vill angripa är en vanlig metod att få makten”

Miriam är ju faktiskt inte helt ute och cyklar med sitt tankespår. Harry verkar dock osäker. Jag ser dock tendensen under första kriget. Dock kanske inte helt Voldemorts mening. Men många trodde att Remus var spionen när Peter var den verkliga spionen. När det hände sedan trodde alla att det var Sirius. Denna händelsen i sig är ju faktiskt det som gör att Voldemort lyckas komma tillbaka med hjälp av Peter i fjärde boken, att de fick alla att tro att Slingersvans var skuldfri i affären… och död.

“Han bevarar såklart hemligheten”, hade Severus skyndsamt förklarat. “En tjänst han gör mig.

Så länge han inte torteras lite… för då kan hända att allt slinker ur hans rädda tryne.

Så, jag tänkte bara … om ni vill sluta fred?”

Det verkar som att inte bara Miriam är fantastisk på att stirr förändring i folk. Elli verkar också ha en talang för det som verkar omöjligt att ändra. Fred. Ett så ljuvligt ord. I juletider får detta ögonblick, då Gryffindors ärkenemesis Slytherin kommer och ber om att sluta fred och stå mer som bröder, mig att tänka osökt på andra versen i O helga natt… som jag länkar här m. Sissel (för att hon gör den bäst)

https://www.youtube.com/watch?v=PK-NZc4O6mA

’Uti din slav du ser en älskad broder och se din ovän ska bli dig så kär.’

Kapitel 19 - Julfest

konstfullt utformad solfjäder.

Flumtanke: Undrar om solfjäderns fjädrar är av struts… tänker just eftersom hon är en jätte och behöver jätte-stora fjädrar… hm.?

Aragog, en mycke speciell vän, börjar bli till åren nu å e inte så pigg som han brukade vara …”

Skrattar sååå mycket varje gång jag ser den scenen i sjätte filmen när han har dött och Slughorn bara… ”Farewell Aragog – king of the arachne… your body will decaaaaay.”

oväntade och dyrbara krafter.”

Slughorn samlar på folk och jag är rädd att han av den anledningen skulle avslöja något för att visa att han minsann kände till henne och var en del (om än detta en lögn) i det hela.

“Mina kära ungdomar!” Snigelhorn viftade med sin knubbiga hand mot oss så att tofsarna på hans sammetshatt dinglade och dit. “Det är ni som är framtiden,

Om han beltat ut i ”Greatest love of all” hade mitt liv varit komplett och jag hade förmodligen också dött av skratt… ’I believe that children are our future’ Haha!!

Och mitt hjärta började rusa när han plötsligt, nästan som från ingenstans, drog in just Severus i vårt sällskap.
Så var kanske kvällen inte helt bortkastad ändå för Miriam. Hoppas att de kan få lite tid ensamma tillsammans… ♥

“Verkligen?” sa Severus och höjde ett överraskat ögonbryn mot Harry,

Jag tänker att Snape vet eftersom att han undervisat Harry i fem år att Harry inte är usel men heller inte ett underbarn när det kommer till trolldryckskonst och eftersom att han också vet att undervisningsmaterialet är urkasst måste han här förstå att någonting inte står helt rätt till… för övrigt tycker jag kanske att Snape borde ha skrivit nytt kursmaterial… men å andra sidan skrev han alltid recepten på tavlan vilket också är varför de andra lyckades bättre med honom som lärare…
Undrar vad som händer när Snape gör kopplingen med att Harry har hans gamla bok…

“Jag använder inte smink”, upplyste hon. “Det är allmänt känt att det drar till sig smygspruttar.”

Alltså om möjligt blir Lunas kommentarer och tankar roligare mitt i natten… älskar hennes sätt att upplysa folk sådär casual.

Men vid de orden brast Elli ut i ett så rått skratt att både jag och Harry fick hyscha på henne.

Jag tycker att du har skrivit Ellis reaktion så klockrent på detta. För när man blir överväldigad, chockad etc. är hjärnans naturliga reaktion ofta att skratta för man vet inte vad man ska göra. Så trots att hon skrattar känner jag mest medlidande och sorg för henne. Över de tankar hon tvingas brottas med trots att allt kanske egentligen var som hon trodde – han vill inte, han är inte med de egentligen åtminstone inte fullt ut.



Kapitel 20 - Juldag


men kan du inte stanna med oss bara över måltiden?”

Hon har två val… antingen gör hon Molly pissed off och orolig eller så gör hon sin mamma pissed off och orolig… vem är värst?

“Nej, nej”, flämtade jag och tog mig vacklande för hjärtat, som börjat pumpa vilt i bröstet då gästernas namn nämndes. “Jag mår bättre än någonsin.”

Åh, vilken underbar julöveraskning att få spendera lite tid med sin älskade! ♥
Det bringar lite hopp och ljus i mörkret.

Den tomma platsen, som skulle intas av Severus, befann sig nu bredvid min.

Coincidence? – Eller lite julkärlek från Sirius? – Trots allt så vet han i alla fall om deras intresse för varandra…

Är du fri, Severus?”

Sirius verkar vara Miriams räddning denna dagen… räddning i den bemärkelsen att hon skonas från att vara isär från den hon älskar mest av allt… och några ensamma stunder vore nog inte helt fel i den tid de lever i. ♥

“Snälla Tonks, ligg över här! Jag överlever inte en natt till ensam i samma sovrum som den där grod - jag menar, fransyskan!”

Det låter fruktansvärt för det var verkligen orättvist hur Fleur behandlades i början, å ena sidan var hon väldigt högfärdig men i alla fall jag brukade älska det femte kapitlet i sjätte boken där Ginny högljutt klagade på slemgrodan… och jag tyckte det var jätteroligt. Så jag kan inte låta bli att skratta högt åt Ginnys kommentar här men tro för den delens skull inte att jag tycker att det var okej… jag skrattar med lite skuld… hehe.


Jag gillar Miriam mer och mer – om det är möjligt för varje kapitel som går. Jag kanske inte håller med om vissa utstakningar men det är oviktiga detaljer i denna storyn så jag är okej med det. =)
Tycker att Miriam överlag är en så fantastisk människa och medmänniska som alltid verkar sätta andra människor i första rummet oavsett vem det råkar vara. Någon som vågar be om ursäkt och är frikostig med förlåtelsens läkande kraft.
Längtar redan efter fortsättningen!
God jul förresten!

”Den gyllene kvicken stod bedrägligt stilla framför oss i luften. Vintersolen speglade sig blekt i dess skinande yta och fick den att gnistra ikapp med den frostnupna marken på quidditchplanen”

Helt okej sätt att få mig att vilja läsa om Quidditch. Genom att få det att bli vackert och poetiskt. Utan massa gapande och swoosh woosh genom luften. Det kan säkert vara spännande att läsa om i verkligheten. ;P

Du fångar Ellis tonåriga insikt i Dracos mående så bra. För att hon ser bara på det är en synvinkel ju. Eller åtminstone verkar det som att hon ser på det med mörk tro.

Självfallet ser även Mirre ett samband mellan hennes sits med Snape till Drellis.


GUUUD - vad dålig jag känner mig som inte kommer ihåg vad det är som hänt som gör att Draco och Elli ska upp till Dumbledores kontor. (Är det nu Cissy …? Det som du tror att huvudkaraktären i K&Ks pappa råkade ut för men inte råkade ut för))

Och det här var en dålig kommentar menmenmen jag älskar det du skriver och kapitlet var väldigt fartfyllt, spännande och läsläst! ♥

Kap 18.

Du övertygar mig gång på gång om hur oerhört skicklig du är på att beskriva miljö och skildra konturer så att en ser det framför en.
”Bibliotekets riktade belysning föll dramatiskt på hennes ansikte och fick de otaliga titlarna på de bakomliggande hyllorna att flyta ihop i mörker.”

Just att det är Hermione får mig att se små hårstrån som slitit sig loss från hennes svall dansa över hennes upplysta, koncentrerade, ansikte. Och sedan lossar koncentrationen när hon återigen befinner sig i den riktiga världen igen.

Det känns typiskt att en svensk gör en sådan sak som korsar gränserna för elevhemmen. Och påminner mig mycket om mig själv och alla olika miljöer jag på något vis tycks passa in i - eller anpassar jag mig? Jag skulle vilja påstå att det är mitt helt egna jag som är så komplex. Men det är kanske lite godtyckligt av mig?

Du och jag vet ju att Elli säkerligen skulle hålla sig för att berätta något för Draco som Harry anförtror henne - men det är klart att han ändå är försiktig. Och av helt förklarliga oklanderliga skäl! Som Kapten Röd sjunger, de rötnaste hjärtat har ett helt annat skal! Och i sådana tider kan infiltratörer vara duktiga på att spela goda.

Split? Menar du inte splitt?
”Att så split”
”Att slå splitt”…
Förklara gärna detta, för jag tror jag är helt ute och cyklar med ett uttryck jag aldrig hört!

Visst har Hermione rätt om Quirrel - att han säkert var lättare att angripa utan viktiga minnen som hade kunnat skydda honom. Allt dåligt har en bra sida och allt bra har en dålig sida. Gråskalor överallt!



”För väl tusende gången”
Tror det klingar bättre utan ’väl’ där?
(Och kom precis på att jag läser på en ouppdaterad sida så om du har ändrat något som jag tjatar om kan du bara ignorera mig…)


OMGGGGG NU HAR MIRRE HÖRT OM HALVBLODSPRINSEN!!!! Det lär inte ta lång tid innan hon förstår ALLLLLT.

Det är så fruktansvärt roligt att Hermione hör skvaller om sin bästis på toaletterna från tjejerna. Och i filmen är det ju en fantastiskt rolig scen när Harry utbrister ”but I AM the chosen one!” Och Hermione klappar till honom på huvudet med en bok.

HAHAH ÅÅÅH MIRRE!!!!
”“Det hoppas jag.” Severus hade fått utstå en blick som inte var nådig, något han inte alls var van vid från min sida.”
Det är sådant här som bygger deras relation och påvisar att Mirre kanske inte är så underlägsen som det kan tyckas. Särskilt inte när Sev är lite sämre än vanligt på att bevara hemligheter. Men Snigelhorn stod trots allt emot dödsätarnas försök till att rekrytera honom så Sev litar nog på att han kan bevara hemligheten. ÄNNU intressantare är hur Sev och Mirre kommer bete sig denna kväll. Hemlighetsfullt? Hon kommer ju vara så uppklädd och vacker. Kommer de dansa? Kommer Harry spy av åsynen?

OMG. Jag kommer INTE ihåg hur det artade sig med Blaise å alla??? Men det bådar ju inte gott… Skepticism är vanligt när något är så befängt att det inte går ihop - fastän det kanske gör det i slutändan. Dock minns jag såklart hur Blaise tog hand om Elli senare. OCH THEO.

((Jag sitter på tåget hem nu, igår hann jag inte läsa något då jag hamnade bredvid en väldigt pratig överläkare från Norrland som jag av någon anledning klickade väldigt bra med och då kan man ju inte bara ta upp datorn och börja läsa fanfiction xD))

Sååå - jag uppdaterar den här kommentaren allteftersom. ♥

UPDATE

Kap 19!

Vissa saker skulle jag vilja ha större skildring av. Skimrande ögonlock… Vad har de för färg? Purpur eller nattblå? Konstfullt utformad solfjäder. Konstfullt utformad hur? Med påfågelfjädrar eller av granbarr? Ja - du förstår! För sen skildrar du ju just på det sättet. Med ”de dovt gröna, karmosinröda och guldglänsande gobelängerna”!!!!

Vad fint att Snigelhorn är så charmant och trevlig mot gamle Hagrid!

Och Luna. ♥ Åååh.

Vad oerhört typiskt det hade varit om en lite småfull Snigelhorn börjat antyda saker om essensen. Det hade varken förvånat eller upprört mig. Vad intressant allt hade blivit om det inte gick som det skulle. Ibland måste man släppa på sådana saker i skrivandet. Som man vill hålla i schack. Låta det glida ur fingrarna och skapas kaos! (Få inga idéer nu!)

Återigen lyckas du med miljöskildringarna som verkligen sätter mig i rummet. Alltifrån alla människor där som skapar en viss stämning - till att den röda taklampan kastar mönster över rummet. Och jag känner värmen i rummet som kanske inte beror på att det är varmt - utan att Mirre känner sig instängd i vimlet av människor och minglet som inte alls känns som henne?

Jajusteja, nu minns jag hela jargongen med Zabini och att han skulle vara vän med Harry och gänget. (Om mitt minne inte lurar mig).

Jag som nyligen uppmärksammat ”den där” speciella glimten i ögonen på någon(min Sev) när denne tittar på mig vill bara ägna ett ögonblick åt den lilla gnista som Severus ögon utstrålar när han ser på Miriam. NÅGON måste se det. Exempelvis Hermione - finns väl inget som undgår henne. Eller varför inte Elli. Hermione måste ju se allt annat så just en sådan sak kanske hon trots allt missar?

Jag kanske bara inbillar mig när jag ser en del av Nadias skrivande när du beskriver Draco här? Eller är det en blandning av saligt berättande som gör mig förvirrad?

”“Jag använder inte smink”, upplyste hon. “Det är allmänt känt att det drar till sig smygspruttar.””
Det känns som detta kan stämma bra överens med många som använder förfärligt mycket smink. Kanske till och med mig själv. Vad trångsynt jag låter. Men Luna är mitt spirit animal så får hålla med henne till 110%. ♥

Mycket bra avslut på kapitlet. Som verkligen knyter ihop det med en melankolisk känsla som verkligen bär på en grunnande känsla. Jag är som alltid - verkligen där.

Kap 20.

DOFTEN AV SNÖ? Hur i hela friden luktar snö??? Friskt - kan jag tänka mig. Eller hur luktar det…? Eller betyder det att hon har ramlat i en snöhög och har hela näsan full med snö? Kanske ska det vara lite otydligt när hon är lite medtagen av transparensen?

Jag kanske vill vara Luna - men i all ärlighet så tror jag nog att jag är Tonks rakt igenom.
”“Sakta i backarna, sötis. Nu sitter vi bara här och pratar lite lugnt med varandra ett tag.””
Låter precis som något jag skulle säga. Minus ”sötis” för det låter så nedvärderande. ;P Åtminstone från mig! Och det beror ju förstås helt på tonläge. Undrar hur man får in det i en text. Ääälskar att Tonks kallar henne ”tjejen”! Det är sååå familjärt (om du bara visste)!!

ÅÅH!! Klart Mirre får hjärtslag när hennes hjärta kommer hem till jullunch!

Undrar vad som gör Sirius så lycklig? Och vad tycker egentligen lilla svarta korpen om motorcykeln…

Älskar Sirius utläggning om rökningen. Och dessutom tror jag nog att Sirreboy gjorde det lilla extra även för Mirres skull. Även om det vore fantastiskt roligt med en dialog mellan Sirre och Mirre.

ÅÅååh Sev i jultröja. Ja tack! HIHI. Önskar någon talangfull på att teckna skulle göra detta åt mig. Hade ju varit helt magiskt— att se

Hmm - med tanke på vem Voldemort liknar tror jag knappast att de stackars varulvarna hade fått det bättre under hans styre. Ännu mer opressed (vad heter det på svenska…)..

Och Severus vet att något är underligt med Percys ankomst om ministern gör honom sällskap. Självfallet.

Och omg du tänker på mig(eller naturligtvis Jess). Och Sirius trevar nervöst efter sitt hjälpmedel cigaretterna i ett försök att inte utmärka sig alltför mycket. Orolig över att en speciell efterlyst ska råka hamna i korselden. OCH SirIUS ser sååÅÅåå mycket! Det är ju så uppenbart att han vet - vet på något sätt. Hihihi. Men å andra sidan så har ju både Sirius och Miriam någon de håller kär som arbetar farligt. (Tänk om Sev och Sirius får olika tips från diverse källor? Severus måste ju ha förstått vid det här laget att Jess är den hon är. Eller misstror han henne? Detta får vi nog spekulera i. Men hade varit intressant att läsa om ett bråk mellan våra favoritherrar där de båda tror sig ha rätt. Och kanske har det, på olika sätt?)

Rimfrost. ♥

Menmenmen. Detta betyder ju att de har ett speciellt band gentemot varandra. Men VAD betyder det egentligen? Är så konfunderas!!! Och så känns det som jag glömt av allt jag borde tänkt på och tänka på!!!

Kommer det ner I år? Hoppas något kapitel kommer 30 december för då fyller jag 15 år!