In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag vet." Hon såg upp och hade en skamsen blick, Hon tog sig upp och började halta sig till dörren och såg si om. Om hon skulle rymma skulle Ivan ta henne. Om hon stannade..." Hon såg ner och lutade sig tröt t mot vägen.

En tjänare kom springande över hallgolvet. När hon fick syn på Alice greppade hon tag om hennes armar med en förskräckt syn. "Flicka! Är du okej?! Han har inte skadat dig? Den där vampyren..!". Han skakade på huvudet så att det bruna hårslingor föll i ansiktet på henne. "Jag såg honom, han är påväg, kom, du måste gömma dig..!". Hon greppade tag om Alices hand och började gå med henne mot övervåningen.

När de kommit upp vid trappornas slut på övervåningen smälldes dörrarna upp.
Ivan visade sig i dörröppningen. Han sträckte på sig, som om han var stolt och nöj över något, med en galen blick och ett brett leende på hans läppar. De buskiga svarta ögonbrynen höjdes när han ropade ut: "Dagsljudet är fantastiskt! Vem kunde ana att livet kunde vara så underbart?". Rion hade snabbt sökt sig till hallen. "Ivan.", sa han och såg häpen över att se sin far igen. "Var har du varit?"
Ivan log fortfarande. "Rion. Din gäst är fantastisk. Hon har gett mig ett nytt liv, en ny syn på livet!". Rion rynkade pannan. "Det svarar inte på min fråga.". Ivan skrattade. "Var har du din gäst, jag skulle så gärna vilja växla några ord med henne.. jag har tänkt nämnligen.", sa han och höjde ett finger som för att visa att han hade en idé, men Rion var inte road. "Du låter henne vara, Ivan!", sa Rion och greppade tag om Ivans hand för att sänka den. "Du kan inte bara komma in såhär, utan förvarning! Leo är förvirrad över din ankomst- har du ens tänkt på oss eller saknat oss?". En kunde ana en ledsen ton i hans ord. "Hade det inte varit för mig hade Leo inte överlevt, Ivan.", sa han.

Alice ryckte till och såg på kvinnan.
"Jag mår bra. Jag är bara lte trött. " Hon svalde och nickade. Började ta sig upp för trapporna och snart hördes Ivans röst och hon sjönk ner på sängen. Hla hon darrade som ett asplöv.
"Jag är rädd för honom. Jag vill inte."

"Så, så, Rion..", sa Ivan och klappade honom på axeln. "Jag ska bara se till din gäst. Alice, visst?", sa han och bytte en blick med Rion, men Rion var fortfarande inte road. Men den här gången stoppade Rion honom inte. Ivan hade ju sagt att han bara ville växla några ord med hans gäst. Han såg förbi Ivan efter Leo, men Leo syntes inte till. Var hade han tagit vägen?
Ivan gick trapporna upp till övervåningen för att gå till Alices sovrum. Alices sovrumsdörr stod på glänt, därför var det lätt att hittat dit. "Alice..?", sa han med en skämtsam ton och tryckte upp dörren med sin ena hand. "Du har gett så gott intryck på mig, låt mig betala tillbaka tjänsten.", sa han och sökte med blicken för att upptäcka Alice i sängen. Pigan som gjort Alice sällskap ställde sig upp för att blockera vägen mellan de. "Såja, jag ska inte skada henne. Flytta på dig.". Pigan gjorde som hon blev tillsagd. Ivan hade en förmåga att låta övertygande och betryggande. "Alice.. jag har ett förslag för dig.". Han stannade vid sänggaveln och vilade sina händer på den. "Följ med mig, så ska jag överrösa dig med förmögenheter. Det är tydligt.. att mina avkommor inte tagit hand om dig.". Han ögonade henne, upptäckte hennes smutsiga klänning. "Jag är förmögen, jag kommer behandla dig som en prinsessa.", sa han och log mot henne igen, förtrollad över hennes doft och skönhet.

Hon hade lagt en filt om knäna och såg upp på Ivan när han kom in i rummet och försökte resa sig men lyckades inte och föll ner på sängen igen.
"Jag är inte intresserad. Du kommer bara att dricka från mig för att du ska kunna gå ut." Hon såg ner på sin klänning och såg upp.
"Min klänning duger. Jag bryr mig inte om vad jag får av din son. Jag har en sän och jag får mat. Jag är nöjd." Hon svalde och skakade i hela kroppen. Var han lika aggressiv som Rion?"

"Du verkar inte förstå.", sa Ivan och satte sig ner på sängkanten bredvid hennes ben. "..Du kommer aldrig behöva oroa dig över när nästa måltid är, kläder, värme. Mitt slott har allt.", sa han och granskade henne uppifrån och ner. Han återgick till se på henne igen. "Kanske..", sa Ivan och sänkte blicken så att en svart hårslinga föll i ansiktet. Han drog med handen genom det korta håret för att låta slingan falla tillbaka slickat mot huvudet. "..Kanske Rion och Leo kan följa med? Skulle det kännas bättre då?", frågade han och tippade huvudet lite på sned. "Jag bor i ett fantastiskt land, men kunnig personal och tjänare, ett magnifikt slott. Du skulle kunna ha din egna våning om du så vill."

"Jag förstår till fullo men jag är inte intresserad. Jag får mat här. Jag behöver inte mer. Jag kan språket och om jag nu åker med dig så blir jag ensam."
hon såg bort ochhennes underläpp darrade.
"Jag hade en hemsk klänning på mig som så sent i går. Full med hå och den luktade avföring eftersom jag ramlade i det." Hon såg på honom och kände sig räddare.
"Vart är Rion?"

"Mat? Mat?", ekade Ivan och skrattade. "Hos mig finns all mat..! Choklad, sådan du aldrig smakat tidigare.", sa han och flinade brett. Hans fingrar hade längtat efter att röra vid henne, men han höll sig med att vila handen vid hennes sida. Ivan ville inte skrämma henne för mycket. "Dina klänningar kommer vara det vackraste du sett, min vän. Följ med mig, och jag ska skämma bort dig.", sa han och log mot henne. "Rion, han.. han kommer säkert snart.".

"Choklad?" Hon såg frågande på honom och blev genast nyfiken.
"Vad är det?" Hon förbannade sig själv av sin nyfikenhet men det kunde inte hjälpas.
"Om Rion och Leo ska med. De måste komma med annars kommer inte jag. De ska inte komma med om jag ska utan om de väljer att komma först så kommer jag med dem." Hon såg genast ner, skämdes. hon hade gett sig vika.

"Ja, choklad.", sa Ivan och förstod med ens att han fångat hennes intresse. "Rion och Leo.. låt mig prata med de.", sa han, men var inte beredd på att de strax skulle öppna dörren för att kliva in i rummet de med.
"Ivan.", sa Rion och hade Leo i släptåg. Leo hade en sänkt blick när de båda gick in i rummet.
"Du kan inte bara ta Allice ifrån oss sådär.", sa Rion. Det var tydligt att Rion inte var lika konflikträdd som Leo. "Vad än du lovat Alice, så lovar vi att följa med. Hon är en av oss nu. Hon tillhör oss.", sa Rion och tog ett steg närmare.
Ivan klappade händerna. "Givetvis. Såklart. Såklart att ni ska följa med.". Han pausade och reste sig upp från sängen. "Vi har en lång resa framför oss, låt oss inte ödsla tid."