Splintered heart [PRS]

Det tar inte lång tid innan Hayley får sällskap. När den äldre kommer och viskar in i hennes öron rycker hon oförväntat genast till, åh. Precis som han sagt så fick han sin hämnd, för hon blir då både lite rädd och förvånad. Hon vänder sig om med ett ryck och blänger mot honom. Nu förtjänar hon det där, men det kvittar, hon blir ändå lite sur.
”Han är kvar inne i salen, ska jag gå och hämta honom?” Undrar hon och kikar in mot den stora salen och blickar mot slytherinbordet där hon kan finna sitt ex. Hon mår fysiskt illa av att kolla på honom och det värker något förskräckligt i bröstkorgen. Istället riktar hon sin blick mot den andre, vilket hon snabbt ångrar. Att kolla honom får henne att vilja pressa sina läppar mot hans här och nu, men hon kan inte tillåta sig själv att göra det, tyvärr. Nej, hon måste ha Joshua i åtanke. Om de fortsätter med det som varit påväg att hända i sjukhusflygeln så skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Jösses vilka skuldkänslor hon skulle få. Så istället för att kolla på Yaosu vänder hon blicken ner mot fötterna och kängorna hon bär. Hon måste helt enkelt försöka sluta tänka på det som varit påväg att hända. Det är inte okej. Dock sneglar hon mot honom då och då med tanke på vad det är han säger. Hade madam Pomfrey blivit så arg att hon behövt bestraffa honom? Det hade varit en oskyldig kyss.. ja, den två år äldre är tekniskt sett en del av personalen, men han är liksom inte en lärare. Det borde väl vara acceptabelt?
”Jösses, jag trodde inte att hon skulle bli så arg.” Påpekar sjuttonåringen med lätt rynkade ögonbryn och börjar väga på stället. Att tvinga Yaosu att skrubba golvet med en tandborste hade väl varit lite väl hårt, eller? Åtminstone i hennes ögon. De är trots allt sjutton respektive nitton, det är väl klart att man kan finna folk kyssas i sjukhusflygeln då. ”Du verkar vara stressad.. du behöver verkligen inte följa med Yaosu, förstår om det blir krångligt.”

Rätt åt henne, det var precis vad hon förtjänade efter att ha fått honom att spilla en massa hett kaffe över sig själv, så det så. Personligen tyckte han att hon kom undan lätt, då hon sluppit springa iväg och byta kläder. Ett litet ryck var liksom ingenting i jämförelse, däremot gjorde blängandet honom nöjd, det betydde att han hade åstadkommit åtminstone någonting.
”Vart hade du tänkt prata med honom? För om du hämtar honom nu måste jag veta vart jag ska ta vägen”, svarade Yaosu och sneglade in mot den stora salen. Ljusen svävade som vanligt i luften över borden och det var alldeles proppfullt med folk. Middagen hade börjat för en stund sedan, men det var inte ovanligt att eleverna satt kvar efter de var färdiga med maten. Särskilt inte om man hade vänner i andra elevhem, då var det ett perfekt tillfälle att umgås med dem.
Nittonåringens ögon gled tillbaka mot den yngre flickan och hjärtat tog genast ett litet skutt. Skulle han inte ens kunna kolla på henne i lugn och ro efter det som hänt innan? De hade inte ens kysst varandra, läpparna hade fortfarande varit några millimeter bort och även om han nästan hade kunnat känna smaken av hennes andedräkt, hade ingenting mer hänt. Det var inte precis som om de sett varandra nakna, då hade det varit mer förståeligt att kinderna blev röda och pulsen rusande. Eller kanske inte? Den äldre av dem hade aldrig haft känslor för någon innan, så han visste inte riktigt hur något av det här fungerade. Väldigt jobbigt och förvirrande.
”Det är nog inte bara därför hon blev arg, jag glömde en grej och det gjorde henne extra..sur”, mumlade Yaosu och vände ner blicken mot golvet. ”Stressad? Jag är inte stressad, varför tror du det?” Undrade han därefter och putade smått med underläppen. Vem försökte han lura? Det var nog ganska uppenbart för en annan att han var någon underlig blandning av både nervös och stressad. Men inte bara det, nejdå, han var också förskräckligt irriterad och besviken på sig själv för att han släppt på strukturen i sitt liv, att han låtit sig själv släppa allt det där och nästan försatt både sig själv och andra i fara. Vilket han gjorde nu också, för egentligen borde han ha flytt sin kos vid det laget.

”Vad sägs om korridoren där borta? Det är inte jättemånga som går dit.. åtminstone inte nu efter middagen. Vad tycker du?” Undrar Hayley aningen nervöst och pekar mot en av korridorerna. Eller ja, väldigt nervöst faktiskt. Hon vet inte hur hon ska kunna gå fram till Isaac och prata med honom. Hon har inte ens kollat åt hans håll på flera veckor. Hur ska han reagera på det här? Kommer han bli arg? Otrevlig? Tänk om han säger ännu elakare saker, eller gör henne fysiskt illa? Sjukt hur det där förändrats. Hon hade känt sig säker hos honom för bara drygt en månad sedan, och nu är hon nästan skräckslagen. Nu är han i princip som alla andra män, alla andra som hon tänker kanske vill henne illa. Den jämnårige har nog ingen aning hur mycket han förstört för henne, hur tilliten blivit ett ännu större problem än den redan var. Men hon påminner sig själv om att den två år äldre kommer att vara i närheten och tja.. om han gör något dåligt kan hon gå till honom om det skulle behövas, om hon känner sig oförmögen till att hjälpa sig själv. Sjukt att det ens behöver vara så. Är det för mycket att lägga på Yaosu? Kanske.. hon hade inte frågat honom om han inte erbjudit sig. Han är så fin, och hon förstår varför hennes bästa vän är intresserad i honom. Helt ärligt förtjänar Joshua den snällheten mer än hon själv. De här funderingarna får sjuttonåringen att gnaga sig hårt i underläppen medan blicken tillslut glider upp mot det vackra ansiktet. När hon ser på honom vill hon däremot bara dra in honom i en kyss. Helvete.
Ögonbrynen rynkar långsamt ihop sig. Vad är det mer som gjorde henne extra sur? Hon vill gärna veta det, men hon bestämmer sig för att inte snoka. Yaosu får helt enkelt berätta saker när han vill och om han vill.
”Jag vet inte.. det känns bara som att du är stressad.” Mumlar hon och rycker på axlarna. Med tanke på att han tittar ner i golvet och går på stället så har hon fått intrycket att han är nervös eller stressad. Kanske både och. Om han nu inte tänker berätta det för henne finns det inte mycket hon kan göra åt det.. tyvärr. ”Som sagt, du behöver inte vara med och göra det här om du behöver gå tillbaka till sjukhusflygeln. Men jag går och hämtar honom nu.”

”Korridoren därborta?” Upprepade Yaosu och kollade mot hållet den yngre flickan pekade mot. ”Visst, det blir bra”, konstaterade han snart därefter och vände tillbaka blicken mot Hayley. Om han var nervös, vad var hon då? Skräckslagen? Det såg i alla fall ut som det och hur konstigt det än må låta, kunde han nästan känna att hon var det. Någonting med hela sjuttonåringens aura talade liksom för att hon var orolig inför samtalet med den jämnårige eleven, att hon var rädd för att han skulle reagera på samma sätt, eller värre, som han gjort när hon gjort slut med honom. Egentligen ville Yaosu bara slingra armarna om henne som han gjort innan, i sjukhusflygeln, och försäkra henne om att allting skulle bli okej. Och det skulle det, för hur Isaac än reagerade, spelade det ingen roll. Det viktiga var att hon berättade för honom och fick det överstökat, så skulle hon slippa ha den tyngden över sig. Inte för att graviditeten i sig skulle försvinna bara för att hon berättade för pappan, men efter att hon gjort det skulle hon kunna bestämma vad hon ville göra utan dåligt samvete.
”Okej, jag är stressad”, medgav den äldre och grimaserade, hon kunde verkligen se igenom honom, även fast han var hyfsad när det kön till att hålla masken. Kanske inte för stunden, men många andra gånger hade hon också kunnat se rakt igenom hans charader. ”Men det betyder inte att jag inte vill vara med!” Skyndade han när Hayley började röra sig in mot den stora salen. Yaosu drog händerna genom håret och rufsade till det med en suck. De hade känt varandra i kanske två månader och det började helt klart bli dags att berätta för henne. Det gjorde nästan ont att ljuga, åtminstone inför henne. Så jo, det var dags att berätta.
Nittonåringen virade armarna omkring sig och stegade iväg bort mot korridoren. Han fortsatte tills han kom fram till en krök och stannade strax bakom denna, så att Isaac varken skulle se eller höra honom. Höra honom? Vad hade han tänkt sig? Att han skulle stå och prata med sig själv i sin ensamhet?

~~~~~~~

Isaacs ljusa ögon följde Hayley när hon började röra sig bort mot slytherinbordet. Vart skulle hon nu ta vägen? För som han kom ihåg det, även om många veckor hunnit passera sedan dess, hade han sagt åt henne att varken kolla på eller tala med honom. Och det stod han fast vid, även om han, fortfarande, inte menat något av det han sagt. Men folk hade fått reda på att de gjort slut och han ville inte framstå som någon patetisk nolla som var alldeles känslosam och sårad.
”Gå härifrån, blondie, du hör inte hemma på den här sidan av salen”, sade Zihao när den jämnåriga flickan kommit fram till bordet där de satt.
”Hon hör inte hemma på den här skolan överhuvudtaget”, påpekade en annan av eleverna och frustade till. ”Smutsskalle”, fortsatte denne därefter, vilket fick den mellersta Huaze brodern att stelna till.
”Säg det där ordet en gång till och du kommer inte leva för att se morgondagen”, väste han och klippte till kamraten i bakhuvudet.
”Äsch, sluta..”, började Isaac tyst och vände blicken mot den föredetta flickvännen. ”Vad vill du, Hayley?”

Helt ärligt har Hayley lite lust att kräkas av nervositet. Vanligtvis brukar hon inte bry sig om de vidriga slytherineleverna överhuvudtaget, hon vet hur jävla puckade de alla är. Det där med att hon är svag för killar från slytherin har försvunnit, för just nu ser hon dem allihop som tölpar. Alla förutom Yaosu, men han går inte på skolan längre och räknas inte in. Jösses, han är betydligt mognare än de här idioterna är sammanlagt. De kristallblå ögonen smalnar när hon hör Zihaos röst. Honom har hon inte velat kolla på heller, han är inte direkt bättre än de andra. Ja, han hade gett henne en näsduk men det är det enda fina han gjort mot henne. Plus så förstördes den stunden så fort han dömde henne över att gråta över Isaac. Nej, som sagt, hon har ingen respekt för dem kvar överhuvudtaget.
”Åh oroa dig inte, jätten. Jag ska snart försvinna härifrån så att ni puckon kan gå vidare och snacka om nästa offer.” Biter hon tillbaka med sockersöt röst och rufsar till den långa drummelns hår. Är hon självmordsbenägen? Icke, han kanske blir förbannad men då får han bli det. Han förtjänade det och betydligt mer. Hon kan fortfarande inte förstå hur han är ens släkt med Yaosu. De är så olika, ena snäll och godhjärtad och den andra fullkomligt vidrig. Åtminstone i hennes ögon. Hon skickar en mördande blick till killen som får för sig att kalla henne smutsskalle. Hon kan inte bry sig mindre om vad han tänker om henne, att han använder sådana ord visar bara hur tappad han är. Alla på skolan inser det förutom honom och hans neandertalare till kompisar. De finner det bara coolt och häftigt. Hayley himlar med ögonen innan hon kollar ner på personen hon kommit dit för att träffa. Det gör ont att kolla på honom, särskilt så här nära. Ja, den respekt hon haft för honom innan är försvunnen, men det betyder inte att hon inte är djupt sårad. För det är hon. Hayley tittar på Isaac i tystnad ett tag. Han ser precis ut som vanligt, men i hennes ögon är det en annan person framför henne.
”Bara kom, jag måste prata med dig,” slänger sjuttonåringen ur sig med en suck och höjer på ögonbrynen mot den föredetta pojkvännen. Därefter vänder hon på klacken och förväntar sig att Isaac följer med. Däremot lämnar hon inte utan att ge den där jäveln ett straff, utan även hon slår till honom i bakhuvudet när hon går förbi. Som sagt, kanske inte det smartaste, men hon tänker inte ta skit från någon av dem. Med det gjort skyndar hon lite på stegen så att snubben inte ska få tag på henne och slå ihjäl henne. Det vill hon nämligen inte.

Alla vid bordet tystande så snart Hayley klippt till killen som kallat henne smutsskalle. Nu hade Zihao förblivit tyst sedan hon rufsat till håret på honom, men ändå. Precis som både Zihao och Isaac, gick idioten med den stora truten i den sjunde årskursen. Cole Gartmond, hyfsat lång, med mörka lockar och ett allmänt drygt ansikte. Han var betydligt mer muskulös än de andra två, bredare och inte lika gänglig.
”Åh, det där kommer du att få ångra, ditt jävla smutsblod”, började han väsandes och kravlade sig bort från bänken, redo att jaha efter gryffindoreleven och slå sönder hennes ansikte.
”Nej, det där kommer du att få ångra”, konstaterade den mellersta. Huaze brodern och hastade efter Cole, just som denne sträckte sig efter Hayleys blonda lockar. Pang, i nästa sekund låg han med ansiktet tryckt mot golvet. Isaac tassade skyndsamt förbi dem för att följa efter den jämnåriga flickan, medan Zihao, utan några svårigheter, pressade ner den andes ansikte mot de kalla stenplattorna.
”Har du fått nog? Eller vill du att jag ska slita ut dina stämband?” Undrade slytherineleven och ryckte plötsligt upp Coles huvud, med fingernaglarna pressade mot den sköra huden över halsen på honom. ”Vi slår inte till blondie, okej? Vi kallar inte blondie, eller någon, för det du just kallade henne för”, fortsatte han och lät naglarna tränga genom skinnet, för att sedan släppa honom och komma tillbaka upp på benen. ”Fan, nu blev jag hungrig igen.” Hela salen var alldeles knäpptyst och det enda som hördes var Zihaos lättsamma stämma. Han var verkligen totalt sinnesrubbad.

”Vart ska vi egentligen? Vad är det som du absolut måste prata med mig om?” Isaacs röst var gnällig och stegen sega, då han hela tiden såg sig om över axeln. Han hade hellre stannat kvar och kollat vad som hände därnäst. Om han kände kamraten rätt skulle denne säkert slå sig ner vid bordet igen och fortsätta äta. Så gott som hela skolan hade väl uppfattat när han konstaterade att han var hungrig. Det var så förbaskat roligt att både kolla och lyssna på honom, och ännu roligare när han fick skäll från lärarna.
De vek in i en av korridorerna utanför och fortsatte en vit framåt. Visserligen hade de inte gått jättelångt, men var det verkligen nödvändigt att vandra iväg hela vägen dit de nu befann sig? Slytherinaren himlade med ögonen för sig själv och greppade så småningom tag om Hayleys hand, för att få stopp på henne.
”Jag går inte längre än såhär, vad vill du?” Frågade han svalt och släppte henne genast, bara för att torka av handen på byxorna.

Ångrar sig Hayley att hon sagt till Zihao eller slagit till Cole? Inte ett endaste dugg. Det förtjänade de bägge två. Hon skulle bra gärna ge den sistnämnda en käftsmäll för att han kallat henne det där. Åh, tänk när Isaac stått upp för henne och sagt till idioten, nu är de bägge två idioter istället. Det hörs en smäll i den stora salen och hon slänger en blick över axeln, bara för att se hur Zihao fått ner den stora slytherineleven på golvet. Det får ögonen att bli ännu större än de redan är. Först tycker hon att det är rätt snällt av honom, att hjälpa henne på det viset.. kanske hon haft för låga tankar av honom. Sen kommer hon ihåg det den två år äldre sagt, hur den jämnårige någon gång gjort en person huvudlös. En liten stund funderar hon på om hon ska ställa sig emellan, men vid det laget har han redan rest sig upp och lämnat den andre ifred. Pust.
Sjuttonåringen får sig ett gott skratt när Isaac släpper hennes hand och torkar av sig på sina byxor. Fy fan vad töntigt. Går hon med någon smitta nu eller?
”Du hade inte något som helst problem att röra vid mig förut. Fan vad töntigt..” Muttrar hon och himlar med ögonen för sig själv. Istället gör hon samma sak, torkar av sig handen på kjolen som att den andre äcklar henne. Egentligen känns det som en fet käftsmäll. Tycker han så illa om att röra vid henne nu? Orden han sagt den där dagen ekar i huvudet, orden om hur hon inte förtjänar honom, legat med halva skolan och trots det var medelmåttig i sängen. Det gör henne faktiskt ledsen. Åh, Isaac har ingen aning om hur djupt han sårat henne. Helt ärligt så vill hon börja gråta och slå på honom. Men hon ska inte ge honom det nöjet. Nej, hon har faktiskt lite självrespekt kvar och hon tänker inte låta honom må skit. Han är inte värd det. Hayley lägger armarna i kors och blickar mot hörnet där Yaosu troligen står och gömmer sig. Hon vill bara gå dit och krama om honom, smita ifrån Isaac och alla bekymmer. ”Tänkte bara säga att jag är gravid, och det är bara ditt det kan vara. Men nu i efterhand undrar jag om du ens förtjänar att veta det.”

”Det var då, jag har äntligen bankat in lite vett i skallen”, svarade Isaac och fäste blicken åt ett helt annat håll. Skinnet riktigt kröp på honom och allt han ville göra var att stega tillbaka genom korridoren. Han ville inte se på henne, ville inte tänka tillbaka på allt det där hemska han sagt. Men ändå fortsatte han bete sig som ett as, vilket var en väldigt dålig försvarsmekanism - dels för att den inte ens fungerade, då han fortfarande hade komplicerade känslor för Hayley, men även för att den gjorde henne illa på köpet. Slytherinaren lade armarna i kors och vägde på ena benet i väntan på att hon skulle fortsätta. Detta ångrade han dock genast och ansiktet blev vitt som ett lakan. Gravid? Hon var gravid? Med honom? Sjuttonåringens haka hade till en början fallit ner mot underjorden, även om han kom på sig själv relativt snabbt. Vikten övergick från det ena benet till det andra och han smackade med läpparna, fortfarande med de ljusa ögonen åt ett helt annat håll.
”Varför berättade du då? Och är ganska säker på att det inte alls är mitt, slår vad om att du låg runt när vi fortfarande var tillsammans”, svarade han tillslut och kände hur hjärtat värkte till. Han var alldeles för osäker i sig själv och svag för att säga något annat, och där och då skämdes han verkligen över det. Extremt. ”Gör abort, jag vill inte ha dina gener i min blodlinj-”. Det var tydligen inte bara Zihao som var helt från vettet dagen till ära, nej då snart Isaac öppnar munnen den där sista gången hade Yaosu inte kunnat hindra sig själv. Och det var inte det att Hayley behövde komma och räddas eller så, det visste han redan, utan enbart för att han personligen inte klarade av mer.
”Vad tänkte du säga?” Frågade nittonåringen morrandes och tryckte upp slytherinaren mot väggen, så att hans fötter inte längre nådde golvet.
”I-inget..ja-jag tänkte i-inte säga n-något”, stammade den yngre skräckslaget och började försöka lossa på den äldsta Huaze broderns hand, som var sluten runt halsen på honom. ”H-Hayley hjälp”, kved han sedan och sprattlade hjälplöst där han hängde i luften.

Den där dagen Hayley gjort slut med den andre hade hon hållit tårarna inne av alla de ord som sades, men hon kan inte göra det nu. Ögonen blir alldeles glansiga av hans ord och det tar inte lång tid för tårarna att leta sig ner över kinderna.
”Om du tänker så jävla lågt om mig, varför i helvete var du tillsammans med mig då? Du är en av få som vet att det inte är sant..fy fan för dig,” hon känner sig riktigt värdelös för närvarande. Tror han på riktigt att hon låg runt när de var tillsammans? Det gör henne så osäker. Hon hade genuint uppskattat den tid de spenderat, men han verkar inte bry sig om henne ett dugg. Isaac vet att det bara är rykten, att det sårar henne och ändå släpper han det inte. Det är som att han vill göra henne ledsen, få hennes hjärta att värka något hysteriskt. Envist stryker hon fingrarna över kinderna för att få bort tårarna, men det kommer bara fler och fler. Hon vill sjunka ner till golvet och begrava ansiktet i händerna. Det verkar som att hon ger den andre nöjet iallafall, men hon kan inte hindra sig från att gråta. Precis som han vill. Bröstkorgen gör riktigt ont, det är som att någon försöker mosa hennes lilla hjärta. Både för att hon saknar den Isaac hon en gång varit med, men också för de vidriga orden han säger. Det är precis så hela skolan tänker om henne och kanske det är sant.. kanske hon bara är en äcklig slampa? Det är så läskigt hur hans ord kan få henne att bli så nedvärderande mot henne själv. Sjuttonåringen vill ha självrespekt, stå upp för sig själv, men det går inte. Orden slår för hårt för hon trodde verkligen att hon kunde lita på Isaac. Så fel hon haft. Blicken glider inte bort från golvet en endaste gång förrän den jämnårige tystnar till och hon ser att han åker upp mot väggen. De kristallblå, glansiga ögonen glider upp mot Yaosu som nu har handen sluten runt halsen på Isaac. En del av henne vill bara låta den föregett pojkvännen att dingla där i luften, men hon påminner sig själv om att varken hon eller Yaosu skulle förlåta sig själva om det gick långt. Hayley lägger handen på den äldres och försöker försiktigt att dra bort den.
”Yaosu, han är inte värd det,” viskar hon med ett litet tyst snyftande. Nej, om han skulle göra Isaac mer illa skulle han nog få en rejäl bestraffning, och det vill hon verkligen inte att han ska få. Inte pågrund av Isaac. Äckliga, jävla Isaac.

Även fast Hayley påpekade att Isaac inte var värd det, kunde han inte få greppet att lossna, inte ens lite. Det var inte förrän hon lade handen över hans som greppet slutligen lossnade och Isaac gled ner mot golvet med en duns. Slytherinaren hostade flera gånger och kippade efter andan ett ganska bra, innan han kravlade sig upp på benen och försökte fly. Dålig idé. Yaosu haffade snabbt tag i kragen på sjuttonåringens skjorta och ryckte tillbaka honom.
”Jag vet att jag verkar passiv och lugn, men jag lovar och svär att slita av ditt huvud om du berättar om något av det här”, sade den äldre med en röst som var alldeles isande av ilska. ”Be om ursäkt, innan jag bryter nacken på dig”, fortsatte han och släppte Isaac, som darrade som ett asplöv vid det laget.
”F-förlåt”, stammade han och flackade med blicken mellan Hayley och nittonåringen. ”Jag menar det, förlåt, Hayley”, upprepade han, den här gången lite stadigare på rösten. Däremot var han fortfarande alldeles likblek, med avtryck från handen som hållit upp honom över halsen och blodsprängda ögon. Några sekunder passerade och tillslut vände han sig om och hastade iväg genom korridoren, så snabbt han bara förmådde.
”Är du okej?” Frågade Yaosu och vände sig mot den yngre flickan. Han kupade de skakiga händerna runt kinderna och började varsamt stryka bort tårarna som slingrade sig ner för den ljusa huden. Det där hade varit en dum fråga, det var väl ganska självklart att hon inte var okej efter allt hemskt den där idioten slängt ur sig. Sedan hade han själv log inte gjort saker och ting bättre genom att tappa kontrollen sådär.
”Du är den finaste människan jag någonsin stött på under hela mitt liv, Hayley, så snälla lyssna inte på honom..du förtjänar så otroligt mycket bättre”, mumlade den äldre efter en stunds tystnad och böjde lite på sig, för att kunna se henne i ögonen. ”Önskar att jag kunde vara den personen, den som är så mycket bättre, men som du nyss såg kan du nog hålla med om att jag inte är det”, fortsatte han och drog lite på munnen. ”Men jag är kär i dig i alla fall, även fast du förtjänar någon så mycket bättre.” Yaosu rätade på sig och svepte armarna runt sjuttonåringen, drog henne intill sig och slöt ögonlocken. ”För du är så underbar och perfekt. Isaac förtjänade aldrig dig, du är så mycket bättre än han någonsin kommer vara.”