Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Valentino såg från Luca till Matteo. Det kändes oroväckande att hans systrar bjudit med Cecilia bara sådär. Men han lugnade sig med att Matteo faktiskt gått med på idén. Han förstod också Matteos allvar. Familjen var allt för honom. De behövde skyddet. Namnet Di Vittorio var ju ett välkänt namn, inte bara i New Orleans, utan också i vissa delar i italien. Särskilt den plats de skulle till. Som livvakt till Luca skulle Valentino följa med. Han visste att Gian skulle vara den som mest skulle få se efter kusinbarnet och systrarna. De verkade komma bäst överens dessutom.
"Ja, boss.", svarade Valentino och nickade. Gian gjorde detsamma.
"Javisst. Så jag vet att ni kommer fram helskinnade.", svarade Matteo på Albas fråga.

Alba nickade och såg på sin Farbror.
"Du kan lita på oss, Vi kommer se till att er dotter kommer få den bästa tiden." Han såg på sin bror och lade huvudet på sned.


Han klev av planet efter sin bror och vände sig om.
"Mina damer. Välkomna till Italien." Han gav dem ett leende och såg mot sin far.
"Åh jag skulle kunna göra allt förr en sval dryck just nu."

Cecilia tog på sig solglasögonen och reste sig upp från sin plats. Utan att de lämnat planet än kände hon värmen. Luften. Det var en en annan hetta här. Inte som hemma, trots det ofta fina vädret där.
Cecilia var klädd i en vit sommarklänning med håret, som så ofta, uppsatt i en halvuppsättning. Hon skulle snart inse att hon behövde hålla det tjocka håret helt uppsatt för att skona nacken. Efter henne följde Gian och Valentino efter. De var vardagsklädda. Det var inte högtidligt. Det var till möten och särskilt kring Matteo, som de klädde sig på bästa sätt.
Mönstrade sommarskjortor, byxor och gympaskor. Givetvis såg de trots utstyrseln stiliga ut. Tack vare sina goda gener.
"Den här vägen.", sa Valentino och visade med handen mot det flådiga huset en bit därifrån samtidigt som han tryckte ner en pistol bakom ryggen, beväpnad, enligt hans boss order.

Lucia hjälpte mara ner från planet och såg på sin bror.
"Har du ont?" Frågade hon men Alba skakade på huvudet.
"Nej det är bra. Bara lite trött och visst lite ont men jag klarar mig." Han log och började att gå mot huset.
"Tjänstefolket borde ha lastat köket fyllt med mat vid det här laget." Han såg mot sin pappa.
"Eller hur far?"
Lucia såg drömmande ut.
"Åh pasta med lammstek!"

Cecilia flämtade vid åsynen av byggnaden. Trädgården. Vattnet. Det var en otrolig syn. Visst, de bodde ju fint hemma och hon hade försmak för det flådiga och elegans. Men det kändes spännande att vara på en ny plats. Men egentligen inte så ny, med tanke på att huset, villan, tillhörde Di Vittorio-släkten.
"Vi går väl in då.", sa Cecilia och kastade en sista blick mot byggnaden innan hon gick åt samma håll.
Gian och Valentino gick efter.
"Ja, shit, vad hungrig jag är.", svarade Gian Alba och skrattade. "Bäst vi skyndar oss med att lämna våra saker på rummen innan vi äter."

"Kan jag ta ett av de nedre sovrummen? Jag gillar fortfarande inte gå i trappor." Alba såg på sin far och log.
"Cecilia nu kommer du se hur bra det är. Jag är säker på du kommer gilla det. Men jag tror du fick ett litet uppdrag va? Att ringa din pappa och säga du har landat?" Lucia såg på sin pappa.
"Vill du ha hjälp att bära? Jag kan ta din väska om du vill." Hon log mot sin far och sträckte ut handen.

Luca hade inte sagt något ord när de klivit av flygplanet.
Han tog sin väska och gick före de mot byggnaden. När Lucia erbjöd sig att bära hans bagage skakade han på huvudet bara, utan att möta hennes blick. Kanske var det något som distraherade hans tankar.
"Ta vilket rum ni vill. Börja med middagen ni, jag ska ringa några samtal. Cecilia, ring din pappa.", sa Luca trött. Kanske jet-lagen som fick honom att låta så bitter.
Cecilia nickade åt sin farbror och klev sedan in i hallen. "Okej. Var finns det en telefon?"

Hon log och nickade och såg mot Cecilia.
"Åh jag kan visa dig hur man kopplar upp sig på internet. Du kan då ringa från någon app du använder."
Alba såg mot sin far och harklade sig.
"Pappa mår du bra?" Han klev in i hallen och såg på Cecilia.
"Här tar man av skorna. Lite annurlunda än hemma." Han skrockade.
"Åh jag kan laga maten ikväll det är ingen fara."

Cecilia tog av sig solglasögonen och vände sig om för att se sig runt. Det var vackert. Inredningen, alla växter. Bara atmosfären och spänningen att vara där gjorde att pirrade hos henne. Hon kunde inte låta bli att le.
"Okej, Lucia. Visa mig. Det är nog bäst att jag ringer direkt.", förklarade hon och plockade upp sin mobil ur handväskan.
Luca skakade på huvudet åt Alba, inte som svar på hans fråga, mer som att han inte skulle störa honom. "Jag måste ringa några samtal. Gå före ni.", sa Luca och gav Gian och Valentino en menande blick.
Gian nickade åt sin farbror och såg mot de andra. "Okej. Lucia, du hjälper Cecilia. Mara, du kan vänta med de om du vill, annars går vi och gör oss klar för middagen, så hjälps vi alla tillsammans åt att laga och duka inför måltiden, okej?"

Lucia tog trapporna upp och såg över axeln.
"Havs eller bergs utsikt?" Frågade hon till Cecilia.
"Jag skulle starkt rekomendera havs. Det blir som jorden greppar tag om hjärtat."
Hon log drömmande innan hon pekade mot ett rum.
"Jag kommer sova där, brukar jag alltid."

Mara såg på Gian och skakade på huvudet.
"Nej det är bra. Jag kan gå och hjälpa Alba med maten." Hon gjorde en lätt håruppsättning och gav honom ett leende.