Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Tor ville helst av allt slå in skallen på denna Ryland, denna idiot som försökt döda hans Shiva. Han var också farligt nära på att ge efter för den lusten, om det inte hade varit just för hennes röst bortom all ilska. Kanske var det så att hon hade en poäng med vad hon sade egentligen, men riktigt så långt tänkte inte Tor just nu. Det var snarare något i hennes tonfall och bara hennes röst som fick honom att motvilligt släppa taget om Ryland. Mördaren. Resa sig upp igen ifrån mannen, och försökte tvinga sig att se på mannen med något annat än bara ilska. Försöka starta hjärnan igen, få den att kunna tänka lite klarare, kunna tänka ut varför i hela friden han ens gjort det här. Var det på något vis Gerwulfs verk? En hämnd för Tors utbrott tidigare? Men det stämde inte riktigt heller. Han anade relativt fort att det inte var det som ställt till detta, utan att det var dessa svampar han redan innan hört talas om att Ryland nyttjat. Något med hans hela sätt att handla sade tillräckligt för det.
"Jag hoppas verkligen du har rätt med det här, Shiva.." muttrade Tor mycket missnöjt då han drog upp Rylands andra arm om sin egen nacke för att få med honom ifrån sin sida. Hur galet var inte detta, att de hjälpte mördaren tillbaka till sin far... Men dessa galna saker han gjorde för sin älskade. Inte minst återvända till jarlen så snart efter deras lilla bråk med varandra, något Tor normalt sett var många gånger för stolt för att göra.


Thyras första reaktion hade varit sorg. Nej, inte riktigt sorg, men sårbarhet. Hon blev sårad av att han gått därifrån helt enkelt. Men i takt med varje steg hon tog ifrån honom utbyttes det mer och mer av ilska istället. Han skulle föreställa en gud, men ändå betedde han sig som en omogen ungkarl. Hon hade varit livrädd att öppna sig för någon igen, men nu hade hon äntligen vågat efter att hon tolkat hans signaler som att känslorna faktiskt fanns där. Hur han hade gett sig på mannen på värdshuset och allt, hon hade vågat tro på att han skulle ha riktiga känslor för henne också och vara redo för mer. Men i samma stund som hon erbjudit det hade han försvunnit igen.
Hans röst bakom henne rörde upp så många förvirrande känslor. Hon blev för en sekund glad över att han kommit tillbaka, men ändå inte - det var så mycket lättare ifall de bara kunde glömma varandra, men så mycket jobbigare. Dock behövde hon inte fundera mycket längre på vad hon skulle säga till honom, för i samma stund som han tagit tag om hennes handled och snurrat runt henne tog ilskan över för henne istället.
"Nej!" Ordet var mer av en fräsning samtidigt som hon ryckte loss sin hand ifrån hans. "Du vill ha idén av mig, det är vad du vill ha. Någon du kan springa till när du själv känner för det och springa ifrån så fort det blir minsta lilla jobbigt. Men det får du hitta någon annan för, jag är trött på att du ständigt leker med känslor och sticker hela tiden. Det här är så gott som första gången du ens frågar någonting om mig, om vem jag är. Men istället för att stötta mig för svaret så sticker du igen. Säger inte det tillräckligt?" I sin upprördhet insåg hon att hon kommit farligt nära den där dörren, till den där okända magin. Något som kanske fick henne att haja till och lugna sig åtminstone något, försöka få sig själv under kontroll igen och blinka bort de där envisa tårarna som dykt upp.

Ryland kvicknade till efter en stund när de gått ett tag. De var inte ute ur skogen riktigt än.
Han jämrade sig och grimaserade av smärta. Det var märkligt. Han liksom rörde sig framåt, men det var inte på hans vilja. Någon hjälpte honom. Eller några. Han vred på huvudet för att se om vem han hade på ena sidan. Först upptäckte han Tor och blev med ens lycklig. Men bristen på energi hindrade honom från att uttrycka sin glädje över åskgudens närhet. Istället log han matt och iakttog Tor. Lite motvilligt vände han bort blicken för att se mot sina andra sida. Det var Shiva. När han såg henne fick han kraft nog att rycka sig lös från deras grepp. Ryland stapplade bakåt ifrån de för att sedan landa på marken. Shiva hade inte hunnit med. Vad var det som hände? Vad höll Ryland på med?
”Du, din häxa!”, mumlade Ryland. Trodde att han ropade orden. Det var svårt att helt greppa verkligheten, den var fortfarande förvrängd i hans sinne. Shiva rynkade pannan över hans kommentar och gick lugnt fram till honom. Hon var ändå beslutsam att ta honom till hans far.
När Ryland såg Shivas nuna över honom ryggade han tillbaka med en äcklad grimas och gav ifrån sig ett ljud av avsmak. ”Ryland, vad håller du på med?”, försökte Shiva, nu med mer irriterad ton.
”Du måste vara ett spöke. Du hemsöker mig. Du ska vara död.”, mumlade Ryland. Tillräckligt högt för att Shiva skulle ha hört. Hon reagerade snabbare än hon hann tänka. Shiva hade knutit näven och drämt till honom över käken. ”Rätt åt dig.”, muttrade hon när hon såg att han ojade sig. Själv masserade hon sin näve. Hon hade tagit i hårt. ”Varför gav du dig på mig?”, sa hon istället och kände sig mer irriterad. Ville veta vad som faktiskt hade hänt innan de skulle ta med honom till Gerwulf. Om de ens skulle hinna dit. Hon lekte med tanken att släppa lös Tor på honom ändå.
”Tala.”
Ryland rörde på sig på marken. Obekväm med den hårda ytan under honom. Han flackade med blicken, men var störd över att vila den någonstans. Än dansade bilderna. ”Tor behövde räddas ifrån dig. Ser du inte vad du gör med honom? Du har honom under din förtrollning. Du är inte värd honom. Du måste dö.”, förklarade han emellan jämmer och ojande.
Shiva fnös. Hon skulle ljuga om hon inte blev mer arg över hans ord. ”Du vet ingenting.”, sa hon då och rätade på sig. Hon såg mot Tor. ”Jag tycker att vi hämtar Gerwulf hit istället. Så han får se vad Ryland har ställt till med. Vi lämnar honom här för att tänka över sina misstag.” Ryland ville protestera och säga något, men han lyckades inte få fram några ord, bara flämtande ljud.
Om Shiva och Tor skulle tagit med Ryland till Gerwulfs hall skulle de vara i underläge. Det skulle vara för lätt för Gerwulf att ta Rylands parti. Här i skogen var de på neutral mark. Och få många blickar skulle inte se vad som försiggick. Det kändes bättre så.
Shiva gick fram till Tor. ”Vi binder fast honom.”

Loke var verkligen på djupt vatten nu. Hur hade han hamnat här? Han anade väl. Varför skulle han ha låtit sin dumdristighet leda honom till det här? Samtidigt som han bara ville återgå till det normala med Thyra så slogs han av verkligheten att han behövde ändra sin attityd, fokusera på henne, för att få henne tillbaka.
Hennes ord chockerade honom. Han såg ju att hon var riktigt upprörd. Instinkten var att greppa tag om henne. Säga åt henne att lugna sig, att det skulle bli bra igen. Men han anade att det skulle göra henne mer arg. Igen gjorde Frodes ord honom påmind. Han måste lyssna på henne. Se henne. Men han gillade inte vad han hörde. Istället så valde han att tala för sig själv.
”Ge mig en chans att gottgöra dig.”, sa han först. Kände hur hjärtat slog fort. För att det här var viktigt. Thyra var viktig. Förmodligen den viktigaste personen i hans liv. Han var långt utanför sin bekvämlighetszon. ”Jag är här nu.”, sa han och vågade sträcka sig efter Thyra igen. Men i samma stund som han höjt handen såg han hennes blick. Samma mörka blick som den i stugan. När hon testade sin magi. Men istället för att Loke skulle rygga tillbaka och bli rädd, blev han orolig. Loke lade varsin hand om hennes axlar. Han sökte hennes blick. ”Thyra. Hör du mig? Låt mig hjälpa dig.”, sa han en blandning fundersam och orolig.

Tor kunde inte annat än flina åt Shivas snabba reaktionsförmåga då hon knockade Ryland, vilket inte var mer än vad den där pojken förtjänade. Kunde inte med att kalla honom man med tanke på det bedrövligt omogna sätt han betett sig på, bara pojke kändes för stort begrepp för honom. Det kunde ha att göra med att Tor för tillfället helhjärtat hatade mannen, hans uppfattning om jarlssonen hade bara förvärrats allt mer och mer med tiden. Inte blev det bättre av det lilla talet om varför han försökt döda Shiva.
"Men vart har din familj gömt sin medkänsla och mänsklighet? Du vet lika väl som jag innerst inne att jag inte behöver någon räddning." Morrade Tor ilsket, men tvingade sig till lugn med hjälp av Shivas röst. Det var fantastiskt hur mycket en sådan enkel sak som någons röst hjälpte.
"Det är inget jag tänker säga nej till.." Han tänkte då inte protestera till att binda den där killen, och det innebar mindre risker då de återvände till Gerwulf. Vilket inte heller var något han såg fram emot, men han kunde inte heller lämna Shiva själv riktigt ännu. Nej, rättning - vågade inte. Ville inte riskera något nytt mordförsök, trots att det varit en galnings verk tidigare. Han böjde sig ner för att ta tag om Rylands axlar och dra iväg honom till närmaste träd, för att följa sin kärestas förslag och binda fast dem vid just trädet.
"Så. Dags att ge oss in i lejongropen istället." suckade han med en blick på Shiva, såg inte fram emot besöket i byn igen.


Thyra tystnade för stunden, kanske främst av hans ord men det var inte det som fått henne att haja till. Det var tonen, den uppriktiga oron för henne som fick henne att inse att han faktiskt brydde sig. Han menade vad han sade. Vilket inte varit något hon riktigt vågat hoppats på. Nej, hon hade hoppats innerst inne - men hon hade inte tillåtit sig göra det fullt ut. Men nu vågade hon, och sakta men säkert kände hon hur hon återfick kontrollen över den där dörren. Över rädslan. Slappnade sakta men säkert av igen, vågade lita på att han faktiskt kommit tillbaka för att stanna denna gången. Då var det bara det lilla problemet med vad hon skulle svara honom som dröjde i takt med att hennes humör lugnade ner sig igen. Dessa humörsvängningar var inte hennes starka sida direkt.
Till sist bestämde hon sig för att strunta i att tänka ut något bra att säga, istället bara visa det och gå in för att krama om honom istället.

Det var blandade känslor då Tor greppat tag om Rylands axlar. Ryland var lycklig över närheten, men han anade att det inte var ömsesidigt. Speciellt inte när Tor band fast honom i trädet. ”Tor! Du kan lita på mig! Jag gör vad som helst för dig! Låt mig få visa vad jag går för!”, försökte han när han satt fastbunden vid trädstammen.
Ryland försökte att ta sig loss, men det var förgäves.
Shiva hade sett på när Tor bundit fast jarlsonen. Hon skakade besviket på huvudet när hon såg Rylands bedjande försök. Hon hade ju trott att Ryland var helt ofarlig, att han aldrig var kapabel till något sådant här. Men så fel hon hade. Instinkten var att skälla något tillbaka på honom, men i samma stund förstod hon att det inte var någon idé. Ryland skulle ändå inte lyssna eller förstå.
”Ja. Kom då.”, svarade hon Tor och nickade ut från skogen.
Shiva var glad över Tors hjälp. Hon förstod att han var att räkna med och det värmde. Men hon skulle inte uttrycka sina känslor för honom ännu. Det berodde på att energin inte riktigt fanns där, och dessutom behövde de fokusera. För att kunna tala med Gerwulf. Hon var säker på att det skulle komma ett tillfälle då Shiva kunde förklara sina känslor för Tor. Men för tillfället nöjde hon sig med att han fanns där i hennes närhet.
Shiva började gå därifrån, stängde ut Ryland från sitt sinne. Försökte komma på vad hon skulle säga till Gerwulf. Var en aning bekymrad. Hur förklarade en att Ryland hade gett sig på Shiva? Och för en sekund var Shiva inte säker på att Gerwulf skulle kunna ta in det. Det var nu Gerwulf skulle få visa var han stod. Shiva hade från start tyckt om jarlen. Men efter grälet mellan honom och Tor och Loke, och nu med Ryland.. så fick det henne att fundera ett till varv till.
Det dröjde inte särskilt länge förrän de var tillbaka till jarlens hall igen. Shiva kände blickarna från de andra vikingarna. Hon upptäckte Gerwulf vid ett av borden, i samtal med några andra av hans män. ”Gerwulf. Jag behöver prata med dig.”, sa Shiva, lite för hårt så att alla vid bordet vände blicken åt hennes håll. Gerwulf såg förvånad ut, men reste sig upp och gick fram till henne. ”Vad är det, Shiva?”, sa han lika irriterat tillbaka. Kanske det berodde på Tor som var i hennes närhet.
”Du måste följa med oss. Jag har något jag måste visa dig.” ”Du ger inte order till mig, jänta.” ”Det är Ryland.”
Gerwulf såg osäker ut. Hade han hört rätt? ”Vad har hänt med Ryland?” En aning mjukare stämma.
”Följ med oss.”, envisades Shiva. Hon visste att hon inte fick säga för mycket. För då skulle hon förlora. Gerwulf var tvungen att följa med. Jarlen såg inte särskilt nöjd ut och tittade skeptiskt tillbaka på Shiva. Han tänkte efter. Och efter någon sekund suckade han och öppnade munnen igen. ”Okej, jag litar på dig, Shiva.” Han höjde blicken och såg mot Tor. Hade inte helt bestämt sig vad han tyckte om guden. Gerwulf kände blandning av skam och ånger över sitt beteende. Men stoltheten hade tagit över. Gerwulf skulle inte säga något nu. Dessutom handlade det om Ryland. Hans son. Han behövde veta vad som hade hänt.
Gerwulf vände sig om för att kalla på Borin, men innan han hann säga något, hejdades jarlen av att Shiva tagit tag om hans handled. ”Nej, min jarl. Bara du.” Kanske var det blicken, eller tonen i Shivas röst. Men Gerwulf nickade bara.

Thyras kram lättade Loke något rejält. Som att en tung sten lyfts från hans hjärta. På en halv sekund hade han besvarat Thyras omfamning och lagt armarna om henne. Han pustade ut och vilade kinden mot hennes huvud i kramen.
Stod så i några sekunder och bara kände hennes närhet. ”Jag hjälper dig.”, sa han sedan.
En ovanlig känsla tog över hos Loke. Han lyckades att inte trassla sig in i den eller streta emot. Han välkomnade den istället. Han kände kärlek. För Thyra. Inte den med lusten efter hennes kropp och kyssar, som hon så lätt lockade fram hos honom. Men den när han verkligen brydde sig om henne och hennes välmående. Hans ord kändes tyngre på ett sätt.
Loke var säker på att han ville hjälpa henne. Så att hon skulle ha det så bra som möjligt.
När han trott att han förlorat henne så hade han i den stunden insett att han inte skulle kunna fortsätta leva utan henne. Eller.. han ville inte det iallafall.
”Jag hjälper dig.”, sa Loke igen och kände hur bra och viktigt det var.
Han drog sig undan och placerade en hand om hennes kind för att möta hennes blick. Den blicken han kunde drunkna i, stanna i. Försiktigt strök han med tummen över hennes kind. ”Jag stannar med dig.”

Tor hade inte mycket respekt kvar för Gerwulf efter gårdagen. Visst kunde väl Tor ha agerat lite mer vuxet han också, men det var ingenting han tänkte erkänna inom någon närliggande framtid. Han var inte direkt den typen som erkände sina fel i första taget.
Men å andra sidan så borde inte heller han ha något att be om ursäkt för - tvärtom. Jarlen borde tacka honom för att han hjälpt till att få in något vett i hans idiotiska hjärna. Hoppades han åtminstone... Än var det långt ifrån säkert att jarlens lyssnat på hans ord. Men det vore väl idiotiskt ifall han inte gjorde det, om han lyssnade till sitt eget ego istället för en guds ord.
Nä, det gick inte an att funder alltför mycket på detta. Då skulle hans glappiga käft bara råka släppa ut något olämpligt. Han fann det också enklare än han trott att fundera på något lite annorlunda åtminstone, kanske tack vare ilskan som ännu inte gett sig efter Rylands mordförsök. Den där idiotiska ynglingen... Det var en lätt sak att låta tankarna svepa dit, och tankarna var väl inte i det snällaste laget kanske.
De fick också jarlen att följa med tycktes det av hans nickning att döma. Tor andades lättat ut. Han hade inte varit helt säker på det men hoppats - det var bäst att någon annan tog hand om Ryland. Om Tor skulle lämnas till det skulle det väl inte direkt göra deras relation till jarlen mycket bättre.
"Då så. Kom nu, vi har ingen tid att förlora." Det kanske lät lite väl allvarligt med tanke på att Ryland inte var skadad - ännu - men det skadade inte att sätta lite fart på jarlen.

Thyra lät sig för några sekunder slappna av helt i Lokes famn, någonting hon fann extremt enkelt. Alldeles för enkelt skulle hon normalt sett ha påstått, men nu vågade hon det utan att bli rädd. Utan att genast krypa in i sitt lilla skal igen och istället låta sig omfamnas av hans värme, kärlek och omvårdnad. Det var en skrämmande tanke att överlämna sig åt någon på det viset igen, och hon var livrädd att hon skulle förlora det så snart hon vågat hänge sig helt åt någon igen. Men hon vågade tro på de två mer och mer nu. Han var en gud - han borde väl inte kunna försvinna hur som helst? Visst var det väl något som vore väldigt typiskt Loke, men han borde åtminstone aldrig dö före henne. Hon såg upp och mötte hans blick då han drog sig undan och gav sig på ett litet leende emot honom.
"Lovar du mig det?" bad hon tyst, bara tanken på att han nu visste om hennes bakgrund skrämde henne men det var något hon inte kunde göra något åt nu.

Shiva ledde Gerwulf ut från jarlhallen under tystnad. Gerwulf ville fråga henne vad som stod på, men det var någonting med Shivas uppsyn som hejdade honom från att göra detta. Hennes allvar. Var det en ny sida? Eller hade han bara inte upptäckt den tidigare? Hon hade alltid varit den snälla, goda, den lättsamma. Det fanns något där som han inte sett förut.
Shiva knöt nävarna gång på gång medan de gick. Försökte se scenariot i huvudet när Gerwulf skulle få syn på sin son fastbunden vid trädet. Vad skulle han tro? Vad skulle han säga? Och när Shiva skulle berätta.. det Ryland hade gjort. Det knöt sig i magen på henne av obehag, men samtidigt så välkomnade hon känslan. Hon visste att det här var viktigt.
Hon drog in ny luft in genom näsan och suckade högt när hon andades ut. Hörde Tors steg bakom henne och kände sig lugnare. Uppskattade hans hjälp och närvaro. Det kändes tryggt. Trots att pulsen slog hårt och på så sätt skvallrade om en underliggande osäkerhet.
”Här är det.”, sa Shiva plötsligt, bestämt, så att Gerwulf ryckte till och sedan såg sig om bland träden. Först såg han bara skogen och trodde för ett ögonblick att Shiva blivit knäpp. Varför hade hon tagit med honom hit? Men så upptäckte han Ryland och flämtade högt. ”Ryland!” Han gick fram till honom, ville släppa honom lös, till Rylands glädje. Han vred sig febrilt i försök att ta sig loss. Men det var förgäves. Tors knutar stoppade honom från att ta sig därifrån.
”Släpp inte lös honom, min jarl. Jag har något att berätta.”, sa Shiva och svalde igen. Knöt nävarna, denna gång så hårt att naglarna lämnade märken i hennes handflator.
Gerwulf vände sig om för att se på henne. Han såg irriterad ut. Men han höll sig från att säga eller göra något. Så mycket hade han i alla fall förstått- att det här var viktigt för Shiva. Den respekt han hade kvar för henne tog över.
Shiva mötte Gerwulfs blick. ”Ryland försökte mörda mig, Gerwulf. Han lyckades nästan. Tor räddade mig i sista stund.” Shiva kände hur hon hade börjat att darra. Ilskan kanske, eller besvikelsen över jarlsonens försök hade framkallat känslorna. Respektlösheten. ”Han ska betala för vad han har gjort, Gerwulf.”
Gerwulf stod tyst och mötte Shivas blick. Gillade absolut inte vad han hörde. Han sänkte blicken tillslut, hörde sin sons grymtande och frustande. Ryland ville ha sin far på sin sida.
Blicken höjdes igen och han såg på Shiva någon sekund innan han såg förbi henne, mot Tor. "Jaha, är det du som har spelat ett spel med oss? Med Shiva? Du är ju trots allt en gud, vem vet vad du är kapabel till?" Shiva kände hur hjärtat sjönk. Han trodde henne alltså inte. "Gerwulf, det jag säger är sant.", väste hon. Klart irriterad och frustrerad.
Gerwulf ville inte höra på. "Bevisa för mig att det ni säger är sant och min son ska få säga sitt.. Tar jag er sida, så straffas han. Tar jag Rylands sida.. så lämnar ni oss ifred och kommer aldrig mer tillbaka hit."

Loke placerade handen över Thyras kind och strök den varsamt med tummen. Bara för att känna henne. Han såg hennes blick och hörde hennes begäran.
Loke öppnade munnen för att tala, men inget ljud kom ut. Han stängde munnen igen och log lite då. ”Jag stannar med dig.”, sa han igen och drog henne till sig så att han lutade kinden över hennes huvud.
Det hade inte gått att lova henne något. Det var inte det att han inte ville. Loke hade aldrig känt så här förut för någon. Men han litade inte på sig själv. Och han hade inte råd att såra Thyra mer. Hon var alldeles för viktig för honom. Det gällde att han tog det försiktigt.
”Vill du.. Vill du.. göra något?”, frågade han sedan lite osäkert. Detta var Lokes försök att fråga ifall hon ville berätta mer för honom. Kanske att de skulle gå någonstans där de kunde vara mer ifred? Eller bara vara någonstans de kunde tala.

Tor fann inte de rätta orden till att beskriva riktigt hur irriterande han fann Gerwulf just nu. Denne karl som skulle föreställa byns jarl verkade ha en särskild egenskap att kunna reta gallfeber på honom. Inte nog med att han inte verkade respektera Tor som den gud han faktiskt var utan tycktes se sig själv högre uppsatt än honom. Nej, inte heller verkade han tro på vad dem hade att berätta om Ryland...
"Ibland undrar man hur många hjärnceller ni människor fått egentligen.." muttrade han frustrerat, åtminstone denne karl drev honom till vansinne mer än de flesta normala människor gjorde.
"Tidigare tyckte du inte knappt att jag ens var värd att stanna i din by, och nu helt plötsligt går det an att erkänna att jag är en gud? Pfft." fnös han, skakade på huvudet innan han fick en mer fundersam blick som han lade på jarlen, gick emellan honom och hans fastbundna son. Fick ett nästintill lurigt leende på läpparna innan han höjde Mjölner ifrån höften där han haft den vilandes och riktade den lätt mot Gerwulf. Inte på något stridsförberedande vis, utan höjde den endast lätt, innan ett enda ord ifrån Tor fick den att skicka en tunn blixt emot Gerwulfs huvud. Ingenting överdramatiskt - han tänkte bara ge honom lite syner av vad som faktiskt hänt, syner av Rylans överfall. Små ögonblick som skulle visa honom sanningen. Förhoppningsvis kunde det få jarlen att tänka till.

Lokes ord gladde Thyra, och sakta men säkert blev humöret till det bättre. I takt med att hon insåg att han faktiskt var där för att stanna och inte tänkte sticka härifrån i första taget.
"Tack." Till och med var humöret tillräckligt förbättrat för att hon skulle le lite svagt av hans ord. Av hans osäkerhet. Det var fint, men kanske först och främst gulligt att han numera vågade visa så pass tydligt att han faktiskt brydde sig. Ännu en sak som fick hennes övertygelse angående honom att öka.
"Nej. Jag är nöjd." log hon med en lätt huvudskakning, tog försiktigt hans hand i sin.

Gerwulf stapplade bakåt och tog sig för huvudet samtidigt som han blinkade febrilt för att återfå sin egen syn. ”Vad i-”, han avbröt sig själv i ren chock och såg från Tor till Shiva och tillbaka till Tor igen. Han kunde inte tro det. Eller han ville inte tro det. Det knöt sig i magen när Gerwulf sakta vände blicken mot sin son som fortfarande satt fastbunden kring stammen.
”Hur kunde du, Ryland? Shiva.. Shiva av alla människor! Hon har ju för bövelen inte gjort någon något illa! Någonsin!” Han lät ursinnig och hytte med näven samtidigt som han sparkade hårt i gräset så att strån och jord sprättade en bit bort ifrån honom.
”Min jarl.”, sa Shiva lugnt. Hon var lättad att han verkade insett vad exakt som hade hänt. Hon gav Tor en tacksam blick innan hon närmade sig jarlen.
”Ryland är inte sig själv, Gerwulf. Han är sjuk.”
”Kan du hjälpa honom?”, sa han så kvickt att Shiva blev överraskad. Gerwulf var inte arg, men ledsen. Det var hans son det handlade om. Ryland hade gjort något dumt. Något riktigt dumt. Han skulle behövas straffas för det. Men hur långt skulle det gå? Det var jarlens kött och blod det handlade om. Shiva såg det. Att Gerwulf var Rylands far.
Shiva lade en tröstande hand om Gerwulfs arm och mötte hans tårögda blick. ”Kanske. Men inte nu. Han måste få det straff han förtjänar för det brott han har gjort.”, fortsatte Shiva lika lugnt.
Gerwulf snyftade, men harklade sig sedan. Sträckte på sig och nickade. ”Ja. Javisst. Du har rätt. Bind loss honom och han ska tas med till hallen. Där ska han få sitt straff.”
Gerwulf försökte vinna tid. Shiva förstod det. Längtan efter rättvisa var stor, men empatin hade överhanden. Han skulle få tiden.
I tystnad gick hon fram till Ryland som verkade en aning borta nu. Han mumlade oklarheter och försökte vrida sig loss, men i onödan. Han hade inte styrkan. Han var trött.
Shiva böjde sig ner och lossade på repen så att Ryland blev fri. ”Du ska gå till byn nu. Gå med jarlen, Ryland. Förstår du vad jag säger?”
”Otäcka häxa.. Slyna..”, mumlade han gnuggade sig i ögonen. Shiva svarade honom inte. Han reste sig upp på svaga ben och tog sig fram till Gerwulf som vände sig om och ledde vägen därifrån. När Ryland gick efter så pustade Shiva ut av lättnad och gick istället till Tor för att ta hans hand. ”Kom, vi följer med.”

Tor gillade inte riktigt något av det här, men han hade ändå förståelse för Gerwulfs reaktion. Förstod att det inte var roligt att inse att ens egen son försökt göra Shiva så illa, och kanske också att få svälja sin egen envishet efter att ha varit tvärt emot det innan. Men ändå kunde inte Tor riktigt skaka av sig det där dåliga humöret, kanske var det helt enkelt efter att han och Gerwulf aldrig riktigt dragit jämt. Han hade svårt för karlns ständiga svängningar i humöret och inställning, och kanske var det på grund av Tors egna envishet. Kanske var dem för lika varandra. Men på samma sätt som Tor kunde svänga fort, kanske främst ifrån glädje till ilska, så kunde den här butterheten dröja sig kvar ett tag. Något som kanske speglades i den molntäckta himlen. Kunde vara en stor nackdel det där, hans humör var inte alltid så lätt att dölja. Inte för att han skulle ha lyckats dölja det även utan himlens spegling av hans sinnesstämning. Men Shivas hand dämpade hans butterhet något och han gav sig på ett litet leende tillbaka, ihop med en lätt handkramning innan han klev efter de två.
"Tror du han kommer få ett rätt straff?" han talade lågt så att inte männen framför honom skulle höra.

Thyra och Loke hade återvänt till värdshuset igen, där hon nu satt mittemot honom vid ett av båsen med ett stop öl framför sig. Började bli lite trött men inte tillräckligt för att gå och lägga sig riktigt ännu, istället njöt hon av att sitta och se på folk och samtala så smått med Loke inemellan. Det kändes som om något lättat dem emellan nu efter den här dagen, efter att de pratat ordentligt med varandra igen. Hon var just på väg att fråga Loke något om damen i receptionen då någon talade till henne.
"Thyra." Det gick en lång rysning genom henne när hon hörde den där rösten, och hon vände upp blicken bara för att spärra upp den då hon lade blicken på Björn. Det var så länge sedan hon hört den rösten och sett honom, den hon varit så säker på att aldrig få se igen. Hur, hur kunde han stå här framför henne? Chocken fick henne nog att vara tyst i närapå nån minut innan hon kom sig för att resa sig upp och gå in i mannens famn. Säkert var hon bara i hans omfamning i en god stund innan hon backade precis tillräckligt långt bak för att kunna se på honom.
"Björn... Hur?" frågade hon nästan viskandes och den långe, blonde mannen framför henne log mjukt.
"En lång historia som inte passar sig för ett värdshus." svarade han enkelt. Hade hon inte varit i chocktillståndet hade hon kanske förstått att något inte verkade stå helt rätt till med honom, att han inte var den han varit. Det var svårt att sätta fingret på vad, men något med honom verkade bara... Onormalt. Overkligt rentav.

Rätt straff eller inte, det fick de väl se. Shiva hade faktiskt ingen aning om vad Gerwulf skulle bestämma. Men hon förstod att han inte kände sig bekväm i att fatta beslutet.
Inne i hallen hade vikingarna samlats för att åskåda det hela. En oro följt av viskningar bland vikingarna hade svept genom hela rummet när nyheten dykt upp till ytan- Ryland hade försökt mörda Shiva. Blickarna gick från Ryland till Shiva och Gerwulf. Det var intressant för de också att Tor var där. Men desto mer spännande var det att veta vad Ryland nu skulle få för straff.
Gerwulf höjde sina handflator upp i luften för att gestikulera åt massan att tystna. Jarlen skulle tala.
”Mina vänner. Mina kära, min familj..” Gerwulf sänktes händerna när han fått deras uppmärksamhet och sneglade mot Ryland för att sedan se tillbaka på de andra igen. Svepte med blicken runt de. ”Min son, Ryland, har begått ett brott.” Han pausade och såg på Shiva som hade parkerat sig vid sidan av trappen där Jarlen stod. Sedan tittade han på de andra igen. ”Ni är alla samlade här för att vittna om domen.”
Vid det här laget hade Gerwulf sänkt blicken med en bekymrad min. Ryland verkade mest borta, inte riktigt medveten om situationen. Då han stod på trappen med Gerwulf vid sin sida. Ryland talade med sig själv, verkade diskutera något. Men det var för lågt för någon att höra. Men Shiva såg att hans läppar rörde sig snabbt.
”Gudarna har gett mig vägledning.”, sa Gerwulf bestämt, men besvärat. Han såg illamående ut vid det här laget. Shivas puls ökade av förväntan. ”Ryland ska sättas i Gropen. Gudarna kommer att se efter honom, rena han från det onda. Tiden där ger Ryland möjligheten att reflektera.”
De sista orden sänkte han. Shiva var inte nöjd med domen. Men vikingarna stöttade deras jarls beslut. De skrek och vrålade av rättvisa samtidigt som de hytte med nävar åt jarlen och Rylands håll. Rättvisa hade skipats.
Shiva svalde frustrationen. Hon hade hoppats på ett tyngre straff. Hon var inte säker på att Ryland skulle förstå det grova brott han gjort.
Hon gick över till Tor och lutade sig närmare för att tala till honom. ”Gropen. De kommer sätta honom i en djup grop i jorden och stänga in honom där. Där har han bara skyn och fåglarna som sällskap… Har han tur kanske gudarna också besöker honom.”, förklarade Shiva för honom. Hon kikade på Ryland, som tyvärr inte verkat hört på, för han mumlade ännu något, bakom den där mörka luggen.

Loke var glad över att vara sams med Thyra igen. Det skulle bli bra nu, eller hur? Han spelade upp scenariot i huvudet när han tänkte tillbaka på hur han förklarade sin kärlek för henne. Loke gillade verkligen inte att blotta sig så. Visa känslor. Visa sig sårbar. Han visste att i samma stund som orden lämnat hans läppar hade han gett makt till Thyra. Hon visste väl att hon nog hade honom runt lillfingret. Men det såklart, hon kunde ju ha vetat det länge. Men det skulle Loke aldrig erkänna. Nej, någon stolthet ville han behålla.
Han rörde på axlarna lite i försök sätta sig tillrätta och varva ner. Han försökte istället njuta av stunden. Här i värdshuset, tillsammans med hans Thyra. Det var lätt. Han gillade den här miljön. Det var livligt. Människor omkring de var glada. De skrattade, sjöng och dansade.
Just i samma stund som han öppnade munnen för att tala och säga något till Thyra, så tog en annan röst över. Loke vände på blicken för att irriterat finna en person, stående precis vid bordets kant och tala till Thyra. Loke gillade det inte. Inte alls. Mannen störde deras ro och dessutom ville ha Thyras uppmärksamhet. Något Loke definitivt inte gillade.
Men frustrationen skulle snart passera och övertas av förvåning då han såg på när Thyra sökte till till mannens famn. Björn. Björn.. Det tog några sekunder för Loka att koppla var han hört namnet. Thyras ex..! Loke knöt näven. Vad fasen hade han här att göra?! Loke hejdade sig för att resa sig upp och drämma Björn. Här hörde Björn inte till. Det var åsynen av Thyra som fick Loke att tveka. Thyra verkade så gärna vilja veta mer. Tala med honom. Loke hade inte råd att göra henne upprörd igen. Inte nu när de just blivit sams igen.
”Hm, ska ni prata får ni gå ut.”, sa Loke halvt irriterat och låtsades inte bry sig. Istället vände han sig till bordet igen och plockade upp ölen för att smaka av den.