Over the rainbow [PRS]

Loui kan inte riktigt begripa att han är där inne med den jämnåriga. Det är redan väldigt varmt där inne, med tanke på den prasslande brasan. Det är väldigt stor skillnad från hur det varit utanför det lilla hotellet, där det hade varit kyligt och upplyst med svala ljus från månen och stjärnorna. Det är mysigt på två helt olika sätt, men det är skönt att komma in i värmen, även om Zhíyuan varit ett väldigt bra element. Någon gång vill han definitivt prova det i den spökande stugan, men för första gången känns det här en smutta trevligare. De står där och tittar på varandra en stund i tystnad. Behöver man ens säga något? Det är uppenbarligen väldigt spännande för dem bägge två. Hjärtat klappar väldigt hårt där inne i bröstkorgen, som att det ska skutta ut därifrån och gå och omfamna den jämnårige själv. Det gör det inte lättare att det slår snabbt också, herrejösses, han måste lugna ner sig lite. Det skulle inte förvåna honom om slytherineleven hör hur Louis hjärta dunkar, trots att de står en bit ifrån varandra. Han är nervös, det måste han medge. Det får Loui att undra om hur pass nervös han skulle vara om han inte haft alkoholen i sig, och han undrar om den jämnåriga också är nervös. Båda elevernas kinder är vid det här laget djupt röda, och han skulle bra gärna vilja veta vad som pågår innanför pannbenet på Zhíyuan. Det är troligen samma sak som pågår i Louis egna hjärna.

Okej, det känns skönt att höra att det inte bara är Loui som kanske vill göra det fler gånger. Förhoppningsvis håller den andre fast vid den ståndpunkten sen när de är klara, och att Loui gör bort sig för mycket. Artonåringen drar av sig sin kappa så att den glider ner på golvet. Vanligtvis brukar han se till att hänga upp den, men det är ju lite annorlunda nu. De ljusblåa ögonen stryker sig över den andre, och precis som tidigare så kan de inte riktigt flytta på sig. De är fasta där. Händerna glider långsamt upp mot de mörka lockarna där de än en gång begraver sig. Loui kan inte undgå från att skratta till när han får de där pussarna över ansiktet, jösses vad söt han är.
”Mhm, det gör jag också,” mumlar han och lämnar en liten puss på en ut av Zhíyuans ena kind. Plötsligt så faller han ner mot en mjuk madrass som välkomnar honom med öppna armar. Loui tittar upp mot de varma, mörka ögonen medan ett skyggt leende dyker upp på de fylliga läpparna. Efter att ha kollat på honom i tystnad en stund så pressar han tillslut sina läppar mot Zhíyuans igen och börjar att försöka få av den jämnåriges tröja. Loui kan fortfarande inte riktigt fatta vad det är som sker, men han ser väldigt mycket framemot det.

Helt ärligt kändes det nästan ofattbart att det som han gått och drömt om den senaste veckan faktiskt skulle hända, att det inte var en dröm längre utan verklighet. Tankarna susade omkring bakom pannbenet på artonåringen som klev över kappan när de rörde sig mot sängen. Åh, återigen visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Magen var alldeles full av fjärilar och kroppen gjorde nästan lite ont av all spänning.
När Loui sedan föll mot sängen var Zhìyuan kvick med att sätta sig i grensle tvärs över honom, medan läpparna snart pressades mot den andres respektive. Han tillät dem sedan att där ett tag, att få delta i den där lilla dansen de var så otroligt bra på. De spelade verkligen fint tillsammans, som om de övat på det i flera år, när det i själva verket var en av deras första kyssar.

Artonåringen hjälpte till när den andre började tråckla av honom tröjan, drog det tighta, svarta tyget över kroppen tills det var helt ur vägen och den ärrade bröstkorgen var blottad. Ärren löpte verkligen kors och tvärs över den annars relativt felfria huden, i vad som liknade tjocka band. Han skämdes inte direkt över dem, men det kändes ändå lite genant att vara blottad på det där sättet och då hade han ändå vaknat naken bredvid den jämnårige för en vecka sedan. Det om något hade varit pinsamt. Men nu befann de sig i en helt annan situation och tja, det kändes kanske en gnutta läskigt men samtidigt otroligt rätt. Han ville nästan att Loui skulle få se ärren, att han skulle få se alla delar av honom. Det kändes bra, rätt.
Zhìyuan började pilla med den andres tröja efter ett slag, försökte få upp knapparna som sidenskjortan satt fast med. Ganska snart gav han däremot upp och slet den mitt itu, trots att det förmodligen var väldigt dumt. Herregud, vad hade han precis gjort?
”Förlåt..jag lovar att köpa dig en ny någon gång”, mumlade den längre av dem och rodnade där han satt, nu med händerna strykandes över Louis bröstkorg, som om han var smått fascinerad - vilket han också var. Hur kunde någon vara så förbaskat vacker? Det var verkligen helt absurt. Allting med den jämnårige var perfekt, hans hud, de blåa ögonen, de mjuka lockarna och delikata dragen men främst sättet hans huvud fungerade. Allt var perfekt, precis allting.
”Du är förskräckligt vacker, vet du det?” Undrade Zhìyuan efter att ha suttit och betraktat huvudprefekten ett slag, medan händerna långsamt letade sig ner mot byxlinningen. ”Jag skulle nästan kunna äta upp dig”, fortsatte han och lutade sig närmare, så att han kunde lämna en lätt kyss över de fylliga läpparna.

Det är lite klurigt att få av den andre sin turtleneck, tyget är tight och eftersom att den sitter fast såpass vid halsen så är Loui lite orolig över att det skulle göra ont att bara slänga av den. Men med Zhíyuans hjälp så ligger nu den svarta tröjan på golvet tillsammans med kapporna och ger artonåringen möjlighet att se över den bara bröstkorgen. Vilket han gör. Deras kroppar skiljer sig en hel del från varandra. Även om han tränar så är han definitivt inte lika muskulös som han nu ser att Zhíyuan är, vilket gör honom lite generad. Loui är nättare och hans kropp visar inte lika mycket muskler den andres. De ljusblåa ögonen glider över den andres bröstkorg medan fingrarna försiktigt stryker sig över några ut av ärren. Det gör ont att tänka på den smärta som den jämnåriga gått igenom när de här ärren skapats, och det får hjärtat att sjunka på honom en aning. Men han skakar lite på huvudet, han ska inte göra någon grej utav det. Istället vrider han tillbaka blicken upp mot slytherineleven som sitter i gränsle över honom. Loui lämnar små kyssar över några utav ärren innan han placerar läpparna vid den andres respektive. Det verkar som att det är ännu svårare att få av Louis tröja, eftersom att den snart är sliten i tu. Det får ögonbrynen att åka upp i pannan på honom, samtidigt som han fnissar till.
”Jag kan inte bry mig mindre om den där tröjan just nu,” svarar han med blicken fäst i de mörka ögonen som ser ner på honom. Ena handen glider upp mot den andres kind där tummen börjar stryka sig över den lena huden. Han kan inte släppa honom med blicken. Hur kan någon få se så bra ut? Loui tycker att det är väldigt orättvist faktiskt. Nu är han inte onöjd med sitt utseende, inte alls, men ändå.

Vet han om att han är förskräckligt vacker? Nej. Som sagt, han är inte onöjd men Loui skulle definitivt inte kalla sig själv för förskräckligt vacker. Det känns väldigt fint att höra det, speciellt när det kommer från Zhíyuan.
”Tycker du?” Mumlar han och låter handen glida upp mot de mörka lockarna igen, där den bosätter sig. ”Det är ingenting i jämförelse med dig..” Loui gnager sig i underläppen när han känner hur den andres hand glider ner mot byxlinningen. Detta får kinderna att hetta upp sig igen, tillräckligt för att man skulle kunna steka ägg på dem. Handen som varit placerad i den andres mjuka lockar glider ner mot den andres byxlinning, där han sakta men säkert börjar knäppa upp byxorna.
”Du får äta upp mig efteråt, okej?” Skämtar han tyst när han lyckas få upp öppningen på Zhíyuans kostymbyxor.

Nu när de väl låg där kunde Zhìyuan inte undgå att fundera över hur snabbt de gått från att inte ens känna varandra till punkten de nu befann sig vid. Det var egentligen helt sjukt hur snabbt de fått känslor för varandra, men å andra sidan kvittade det fullständigt. De tyckte om varandra och det var där verkligheten låg. Att det gått snabbt framåt var ett faktum han absolut inte hade någonting emot. Det fanns uppenbarligen en jävla massa chemistry mellan dem, så det var inte ens konstigt heller.
Han lät händerna glida över den andres bröstkorg, kände över den lena, felfria huden med ögon som nästan gnistrade av upphetsning. Inte på det oskyldiga sättet stjärnorna gnistrade uppe i himlen, utan på ett mer..tja, oskyldigt vis. Faktumet att han ens fick chansen att vara sådär nära Loui, att betrakta honom på det där sättet, fick hjärtat att sjunga och skutta omkring på samma gång.

Det kändes otroligt bra att ha den andres hand strykandes över bröstkorgen, att känna hur han nästan följde en del av ärren. Zhìyuan noterade hur snabbt deras hjärtan slog, som om de vilken sekund som helst skulle skutta rakt ur bröstkorgarna på dem. Men de gjorde de naturligtvis inte, utan de satt säkert fast därinne och dunkade hejvilt.
Kyssarna som kom därnäst var djupa och behagliga, de fick fjärilarna inne i magen att flaxa omkring som en drös galna höns. Det var otroligt hur väl deras läppar sammankopplades, att de passade så bra tillsammans och kunde utföra den där dansen utan några svårigheter alls. När artonåringen kysst folk innan hade det aldrig känts såhär bra, fan, det hade nästan till och med känts dåligt. Att säga att det här var på en helt annan nivå var århundradets underdrift.

När Loui lutade sig tillbaka, gled ögonbrynen samman och artonåringen studerade honom noggrant. Därefter mjuknade de med ens och ett leende kittlade över läpparna på honom. Det där behövde han verkligen inte vara orolig över, för även om Zhìyuan lekt runt en del innan, var det här hans första gång också. Förut hade det aldrig känts rätt, inte på samma sätt som det gjorde nu.
”Det ändrar ingenting”, försäkrade den längre av de två och skakade på huvudet. ”Om jag ska vara helt ärlig är det min första gång också”, fortsatte han därefter med kinder som hettade likt eld. Han drog sedan en hand genom den andres lockar, fortfarande med de svarta ögonen fästa på honom.
”Men du vet väl att du inte måste om du inte vill?” Åh vad dumt det där lät, men det var bättre att få ut det i världen innan artonåringen råkade göra något dumt.

Hade han inte varit mer säker på någonting innan? Det kändes bra att veta, väldigt bra, särskilt eftersom artonåringen kände på precis samma sätt. Att de var på samma sida var också någonting som kändes sådär perfekt, att de egentligen inte behövde ställa de där frågorna till varandra men att de ändå gjorde det. Det tydde bara på att de brydde sig mycket om varandra och det var egentligen det viktigaste.
”Det låter väldigt bra i mina öron”, mumlade Zhìyuan mellan kyssarna och lät sig själv bli nerknuffad mot madrassen. Ögonen strök sig över Loui när han lämnade kyssar över den muskulösa bröstkorgen och han kunde nästan känna hur en rysning var påväg. Beröringen var varsam och mjuk, nästan så att det kittlades. Kinderna blev på något vis rödare och rödare desto längre ner kyssarna letade sig och ansiktet stod bokstavligen i brand. Det kändes verkligen som om han skulle brinna upp vilken sekund som helst, nästan som det kändes innan förhandlingarna. Men den här gången var det ju förknippat med något bra, till skillnad från då, när det bara betydde att han skulle genomgå en obeskrivlig smärta. Nu skulle han ju absolut inte genomgå något sådant, utan snarare den raka motsatsen till det.

Zhìyuan studerade Loui med glittrande ögon där han låg, med kinderna i lågor och ett blygsamt leende lekandes över de rosiga läpparna. Ville han? Jo, det ville han uppenbarligen, men samtidigt kändes det genant. Nu hade han redan vaknat upp spritt språngande naken bredvid den jämnårige en gång innan, men det här var något helt annat. Då hade han slängt på sig kläderna, inte tagit av sig dem.
Fingrarna pillade frånvarande med lakanet och tänderna gnagde i underläppen. Åh, det kändes så jävla nervöst, han ville ju, men fjärilarna i magen sprattlade omkring som aldrig förr och han hade nästan börjat nyktra på sig en aning. Tänk om den andre blev besviken? Nu fanns det väl ingen riktig anledning till att han skulle bli det, men Zhìyuan var en mästare när det kom till att oroa sig över saker han egentligen inte behövde oroa sig över.
”Ja, det vill jag”, svarade artonåringen efter en lång stunds tystnad och tog ett djupt andetag, innan han placerade händerna över den andres och drog av sig underkläderna, som snart prydde den vackra lilla högen vid sidan av sängen.
”Förlåt, jag blev precis nervös”, fnittrade han därefter och slängde händerna över ansiktet, som var så varmt vid det laget att det nästan brände fingrarna. Han kikade sedan mellan fingrarna mot Loui, osäker på hur han skulle bete sig.

Okej, det verkar som att den jämnåriga njuter av det hela, vilket gör Loui väldigt glad. Nu verkar det lite som att han vill ha mer eftersom att han trycker honom längre ner, vilket gör artonåringen aningen orolig. Om han nu skulle börja gaga så skulle det inte direkt vara särskilt härligt för någon ut av dem, men han låter den andra visa vad det är han vill och det går ju bra i slutändan. Han har varit med om mycket värre män som pressat honom alldeles för mycket och faktiskt fått honom att gaga, men de verkar inte riktigt förstå att han kommer att komma dit själv. Han har lärt sig hur man gör eftersom att det är något han gjort flertalet gånger. De ljusblåa ögonen stryker sig över den andres ögon medan läpparna fortsätter att jobba, han vet inte riktigt vad han tycker om det där tryckandet, men det bestämmer han sig för att ignorera. Just I den här stunden så är allt han vill är att göra så att Zhíyuan har det skönt och får som han vill, så att han trycker lite skadar inte särskilt mycket. Det är lite gulligt att slytherineleven gömmer ansiktet sådär, om Loui haft möjligheten till det så skulle nog han också göra det. Tillslut så verkar det som att den jämnåriga blir helt nöjd, då Louis mun plötsligt fyllts med något. Det är inte särskilt trevligt, det måste han erkänna, men han drar långsamt bort sig och sväljer. Riktigt nasty, men det har han gjort innan, vissa går ju igång på det.

”Det är lugnt,” säger han med ett försäkrande litet leende innan han sätter sig rakare upp i sängen. Zhíyuan ser nöjd ut, vilket glädjer honom. Artonåringen torkar sig lätt om munnen medan blicken landar på en askopp som den jämnåriga sträcker fram till honom. Ja, Loui hade ju kunnat spotta, men som sagt, han har träffat folk som går igång på det hela. De ljusblåa ögonen stryker sig över den andres ansikte, som nu är alldeles rosig. Han kan inte tänka sig hur röd han själv måste vara om kinderna, troligen väldigt mycket, de känns väldigt heta iallafall. Loui slår lite löst på sina egna kinder innan han lutar sig fram lite mot slytherineleven och lämnar en liten kyss på hans läppar. ”Hur var det där?” Undrar han och börjar pilla lite med Zhíyuans fingrar.

Ett blygt leende stryker sig över de fylliga läpparna när Loui får reda på att den andra tycker att det hela varit perfekt. Jaså?
”Vad bra.. jag ville att det skulle vara perfekt.” Svarar han med rosiga kinder och böjer sig ner för att besvara den lilla kyssen. Han bestämmer sig för att fördjupa den där försiktiga kyssen än en gång. Hjärtat dunkar fortfarande både otroligt snabbt och hårt där inne i bröstkorgen, det skulle nästan inte förvåna honom om det skuttar ut därifrån.. eller jo, det är klart att de hade förvånat honom, men ändå. Det bästa han varit med om? Det får kinderna att bli än en gång tomatröda och han gömmer dem försiktigt i händerna ett slag. ”Säger du bara så för att vara snäll?” Undrar han, det känns lite som det. Nu vet han att han är rätt skilled på det hela, en av de sakerna som han är löjligt duktig på, men det känns bra att höra det från Zhíyuan.. även om han inte är helt säker på det. Artonåringen ser ner på den andres större händer som vilar mot höfterna på Loui nu, vilket gör så att värmen stiger och stiger. Ja, hur har han blivit så duktig på det där?
”Jag vet inte riktigt.. jag antar att övning ger färdighet,” säger han med ett litet skratt. Ja, när de han varit med har suktat efter sex och försökt få honom att gå med på det så brukade han istället gå ner på dem för att dra ut på tiden. Ibland blev de utmattade så att de inte riktigt orkade med någonting mer, och ibland så nöjde de sig helt enkelt med det. Det var iallafall ett bra sätt att få tyst på deras tjat. Det är definitivt annorlunda med Zhíyuan. Vanligtvis brukar Loui inte riktigt tycka om att göra den tjänsten, men den här gången så kändes det bra. Naturligt, fint på något sätt. Loui har ingen aning om hur det fungerar, men så är det iallafall.

Huvudet faller på sniskan när slytherineleven säger att Loui är för perfekt för honom. Han skakar lite på huvudet och kupar den andres kinder med sina händer.
”Om det är någon som är för perfekt för den andre, ja då är det du.” Svarar han med alldeles röda kinder. De ljusblåa ögonen glider ner mot linningen på hans egna underkläder när den andre börjar dra lite i tyget. Det får kinderna att bli rykande heta och han drar en hand genom det lockiga, mörkblonda håret.
”Det är klart..” Loui börjar hjälpa till med att ta av sig sina underkläder, och kort därefter så sitter de bägge två nakna där på sängen. Än en gång så lutar han sig närmre Zhíyuan och pressar försiktigt sina läppar mot hans, nervös över vad som kommer att hända därnäst.

Om något var välkomnat så var det den där kyssen som kom därnäst. Deras läppar samspelade så fint att artonåringen verkligen inte kunde få nog av dem och han hoppades innerligt att den andre kände på samma sätt. Läpparna kom gång i gång i kontakt med varandra och Zhìyuan drog försiktigt Loui närmare intill sig. Det var där han hörde hemma, i slytherinarens famn. Faktumet att de ens lyckats nå den punkten bara efter en dryg vecka var lite komiskt, men vad skulle de göra? Ljuga om sina känslor och låtsas som ingenting? Nej, det hade bara varit dumt.
”Jag kände det, tro mig”, påpekade den längre av de två efter att de djupa kyssarna lugnat ner sig en smula. ”Din mun och dina läppar är som sammet, visste inte ens att det kunde kännas på det där sättet”, fortsatte artonåringen flinade till när Loui gömde ansiktet i händerna. Var han generad? Det verkade som det. Hjärtat tog några skutt därinne i bröstkorgen. Fan vad söt han var, alldeles perfekt söt.
”Nej, jag säger inte så bara för att vara snäll,” försäkrade Zhìyuan och fortsatte pilla med tyget på den andres underkläder. Det kändes lite orättvist att han var den enda som satt fullständigt blottad på det där viset, medan den andre fortfarande hade chansen att gömma sig en smula. Hade han lust att slita dem i tu och slänga dem åt sidan? Absolut. Gjorde han det? Inte en chans i helvetet. Han hade redan lyckats förstöra den andres skjorta och det fick räcka.

”Uppenbarligen så gör det det, för du var helt jävla magisk”, konstaterade slytherineleven och drog med händerna över den andres höfter, kände över den mjuka huden. Det var galet hur en människa kunde vara så perfekt på alla sätt och vis. Louis hy var alldeles felfri och mjuk, inte det minsta sträv. Men det var ju inte det enda som gjorde honom perfekt, utseendet var ju bara en liten, liten del av det hela. För Zhìyuan var definitivt attraherad av den andres utseende, men det var inte det enda liksom.
”Merlin, nej, jag är så långt ifrån perfekt man kan vara om man börjar jämföra mig med dig”, protesterade artonåringen och ruskade på huvudet. De skulle nog aldrig komma överens om det där, men det spelade ingen roll. Det var nästan lite gulligt hur de båda tyckte att den andre var perfekt.

Det var nog bra att Loui hjälpte Zhìyuan dra av underkläderna, annars hade han nog aldrig vågat göra det. Men snart låg även de slängda på högen bredvid sängen, som bara växte sig större och större. Nu var det däremot slut på det, eftersom de båda två hade slut på kläder att slänga av sig.
Artonåringen besvarade kyssen med ett leende på läpparna, innan han drog upp Loui mot sig, med ögonen fästa på den andre och kinderna hettandes som aldrig förr.
”Vill du testa? Han kan inte svära på att jag är någe vidare bra, men vi kan absolut ge det ett försök”, mumlade han och sneglade neråt, medan tänderna gnagde i underläppen.

Är Louis min och läppar som sammet? Det gör honom förvånansvärt glad av att höra det, det känns väldigt bra att det blivit så skönt för den andre. På något sätt hade det liksom blivit skönt för även ravenclaweleven, det brukar inte riktigt vara så när han har gjort det på andra. Han känner sig väldigt lättad över att det varit bra, men nu är han lite orolig över att han ska ha börjat högt och att det bara kan gå neråt därifrån. Om de nu gör det hela så hoppas han även att det är tillfredsställande för mannen bredvid honom, men det är inte någonting som han kan vara lika säker på. Händerna som glider över Louis höfter gör så att det kittlas. Varje gång som Zhíyuan rör vid honom så kittlas det, och värmen i kroppen stiger alltid till en onaturlig grad. Samtidigt så glider hans egna fingrar försiktigt över bröstkorgen på den jämnåriga, utforskar huden och ärren. Att röra vid honom även på det här sättet känns väldigt fint, han kan inte få nog av honom om han ska vara ärlig. Det känns som att den andre blir vackrare och vackrare för varje gång som Loui lägger ögonen på honom, hur nu det är möjligt.
”Lets agree to disagree,” svarar han med ett svagt leende. I Louis ögon så är slytherineleven alldeles för perfekt för honom.. det känns inte riktigt som att han förtjänar honom. Men ändå så sitter de där, tätt intill varandra medan läpparna är sammankopplade och rör sig i takt med varandra.

Det känns lite konstigt att vara spritt språngande naken framför Zhíyuan, han känner sig så himla nervös trots att han vill det här mer än någonting annat. Han vill bara inte vara en besvikelse för honom. När den andre drar honom intill sig så hettar kinderna upp på nytt och han lutar försiktigt sin panna emot den andres. Hur ska de göra det? Loui är lite osäker, han har ju inte riktigt gjort det förut. Han vet inte heller riktigt hur den andre vill göra det. De ljusblåa ögonen stryker sig över det attraktiva ansiktet framför honom och landar på de beroendeframkallande läpparna igen. När Zhíyuan sedan undrar om han vill testa så nickar han direkt.
”Jag vill gärna testa..” Svarar han och stryker en hand genom de mörka, lena lockarna. Artonåringen fnissar tyst till och skakar lite på huvudet. ”Jag kan inte direkt svära på att jag är något vidare bra heller.” Louis blick flackar mellan Zhíyuans ansikte och deras kroppar, aningen osäker på vad han ska göra med sig själv. Om det varit med någon annan så skulle det nog ha känts stelt, men just nu gör det inte det, och det är en stor lättnad för honom.

Det kändes bra när Loui strök över ärren, kittlades på ett behagligt vis. Bara något så simpelt som den andres beröring fick honom att känna sig alldeles lycklig på insidan. Det räckte liksom med att han strök några fingrar över artonåringens bröstkorg. En rysning slingrade sig genom kroppen och Zhìyuan betraktade den andre med stora ögon. Han såg bättre ut för varje minut som passerade, på något jävla sätt han inte kunde förstå sig på. Varje gång ögonen strök sig över den jämnårige blev han alltid lika fascinerad, fascinerad över att någon kunde se så bra och söt ut på samma gång. Det var ofattbart, helt omöjligt att riktigt greppa. Så istället för att ens försöka, gjorde han inte det - försökte att greppa det hela alltså.
”Ja, vi får nog göra det”, svarade artonåringen och tillät sig själv att förloras i de där kyssarna han uppskattade så förfärligt. De blev djupare och djupare, blandade med andetagen och händerna som rörde sig över varandras kroppar. Det var vackert på något sätt, sättet deras kroppar passade så bra ihop med varandra och spelade fint tillsammans. Zhìyuan hade verkligen aldrig upplevt något liknande tidigare och skulle absolut inte ha något emot att uppleva det igen. Fan, han skulle nog gå och sukta efter det, om sanningen skulle fram.

Med pannan lutandes mot den andra, slöt artonåringen ögonen. Hur kunde det kännas så bra att bara vara nära någon annan? De gjorde inte ens någonting för stunden utan satt bara där, tätt intill varandra med hud mot hud.
”Då gör vi det”, mumlade Zhìyuan och log mot Loui när han drog en hand genom den förstnämndes svarta lockar. Åh, att bara något sånt där litet kunde kännas så bra, det kändes nästan absurt. ”Bra”, fortsatte han därefter och skrattade till. ”Då behöver ingen av oss känna någon vidare prestationsångest.” Med de orden slingrade han armarna runt den andre och drog honom ytterligare närmare intill sig, innan han lutade sig bakåt en gnutta.
”Så jag antar att vi bara kör på?” Artonåringen sneglade återigen ner mot deras kroppar och ner sig själv löst i underläppen för den tusende gången. Hur skulle de göra det här egentligen? Vilken position skulle kännas bäst för Loui? För det var det viktigaste i den stunden, att det skulle kännas bra för den andre.
”Hur ska vi göra?” Undrade Zhìyuan och brast ofrivilligt ut i skratt, med ansiktet i händerna. Fan vad svårt det här skulle vara då.